Varför finns det så många snorkiga släktforskare?
Nu är jag oändligt trött på dessa snorkiga ”messerschmittar” som det finns så gott om i släktforskarkretser. Vad beror det på att man inte kan föra en diskussion kring sakfrågor utan att var ohövlig, nedlåtande, översittaraktig och dumdryg när man är expert inom släktforskningen. Det är än mer tragiskt eftersom flera av dess odrägliga personer är oerhört kunniga inom sitt område och borde föregå med gott exempel och uppmuntra, vägleda och stödja oss mindre kunniga kollegor. Det verkar som om dessa experter per definition utgår från att alla andra har fel, att vi söker fabricera bevis på släktskap med bemärkta släkter eller att vi är enbart okunniga och enfaldiga. Om någon försöker opponera sig får de ofta en stortflod av argument tillbaka åtföljt av mer eller mindre subtila förolämpningar och antydningar om den andres ofullkomlighet. Ett grunddrag i dessa debatter är att ”mina källor är bättre än dina och för övrigt har du varit slarvig eller tolkat källorna fel”. Om inte så är fallet kan man alltid slå den andre i skallen med någon teknikalitet i redovisningen som har missats och följaktligen gör att hela den andres resonemang måste ifrågasättas eftersom han inte ens kan ange årtal med rätt syntax. Nu skall man vara rättvis och erkänna att det finns många mycket trevliga och hjälpsamma personer bland oss släktforskare också, men det verkar som dom snorkiga brer ut sig mer; det ingår väl i deras strävan att göra sig bemärkta.
Man undrar vad det beror på? Kan det vara att många av oss släktforskare är mer kompetenta att umgås med gamla dokument än med våra medmänniskor. Jag har själv ett långt liv som forskare inom universitetsvärlden bakom mig och har sett dessa tendenser bland många av mina kollegor. Själv har jag alltid ansett att ju mer man kan, ju mer ödmjuk blir man eftersom kunskapen ofta växer linjärt medan insikten om vad man inte vet växer med kvadraten eller mer. Det har i alla all fått mig att inse att ju mer jag studerat och forskat ju okunnigare har jag blivit relativt sett. Det har även fått mig att inse att även en amatör kan hitta viktiga samband och hur som helst är hans/hennes stävanden värda respekt. Dessutom har jag flera gånger erfarit hur "dumma" frågor från amatörer utgjort genombrott för ny innovationer. Vi experter har ofta inte förmått se utanför och förbi våra invanda sanningar, medan den mindre kunnige utifrån sitt intresse och entusiasm ställt precis rätt fråga som fått oss att göra nya rön. Om en "dum" fråga på tio eller hundra kan få sådana resultat förtjänar alla "dumma" frågor och "ogrundade" påståenden, som är framförda av genuint intresse, vår respekt.
Jag antar att de flesta vanliga hobbysläktforskare förstår precis vad jag menar med dessa rader. Man behöver bara skriva en fråga på Anbytarforum eller läsa några inlägg där för att inse att man bör veta sin plats på jorden. För dem som vill ha både ett bra exempel på argumentation och ett avskräckande rekommenderar jag att läsa Håkan Skogsjös utmärkta artikel om Selma Lagerlöfs förfäder med efterföljande meningsutbyte http://www.genealogi.se/lagerlof.htm
Mitt konkreta förslag är att de släktforskarproffs som känner på sig att de har attitydproblem i direktkontakt med omvärlden bör endera söka hjälp för sitt empatiproblem eller övergå till att enbart skriva böcker och artiklar i ämnet så vi även fortsättningsvis kan få ta del av deras stora kunskap utan att bli uppretade/förnedrade. En bra test kan vara att fråga sig själv om man tycker de flesta andra är idioter och dilettanter som man ser som sin plikt att trycka till.
Ja, jag undrar också varför det finns så många snorkiga
SvaraRaderasläktforskare.
Eftersom släktforskning är en ganska "ensam" sysselsättning så gladdes jag åt att efter 20 års forskning i dammiga arkiv, bibliotek osv. att få dela min hobby med andra på Anbytarforum.
Men icke, numera har jag återvänt till min ensamhet, jag föredrar detta framför att få på pälsen varenda gång man skriver ett inlägg. För ärlighetens skull måste jag tillägga att alla är inte så. Men jag skulle vilja påstå att de snorkiga överväger, och framför allt så har de anslagit en ton som sprider sig.
Synd,eftersom vi släktforskare behöver utbyte med andra forskare likaväl som andra som utövar en hobby.
Varför?, kan man undra. Ja, den frågan är inte lätt att svara på.
Mvh Brittinger Eriksson
Hej Brittinger
SvaraRaderaJag kan tipsa dej om en site där man blir trevligt bemött av alla. Det kanske inte är dom mest avancerade släktforskarna som använder den men dom är alla hjälpsamma och trevliga. Kolla in GenealogiQ på http://gentoo.genealogiq.net/phpbb/index.php
Hälsningar
Jan
Tack för tipset..!
SvaraRaderaMvh Brittinger
hej
SvaraRaderajag har funderar i några år på att börja släktforska och har nosat litegrann på några program och letat runt lite på nätet.
det som slår mig är att det kallas för släktforskare, blir man automatiskt "forskar" när man börja "forska" om sin släkt?
snorkigheten kanske ligger i tituleringen, en slag hierarki? har du släktforskat i hundra åroch möter någon snorunge på området så har du rätt att uppföra dig hur som helst efter som du är "släktforskare"....:-)
Det ligger kanske något i att ordet släktforskare är lite pretentiöst om man är amatör på området, men vad skall man kalla det för annars. Nu är det ju så att de flesta av oss är amatörer inom området. De profesionella släktforskarna är ganska få. Själv har jag varit "riktig" forskare på ett universitet i hela mitt liv så jag tycker nog att var och en som har en seriös drift att ta reda på något och behandlar fakta och källor med omdöme gärna kan få kalla sig för forskare.
SvaraRaderaJag började släktforska på den svenska delen av min familj för drygt ett år sedan och är alltså ny på området. Jag trodde att släktforskare var ett stillsamt och harmoniskt släkte.
SvaraRaderaBlev därför rejält överraskad när jag mer systematiskt började läsa inläggen på Anbytarforum nyligen. En del som skrivit inlägg var sällsynt otrevliga, nedlåtande och aggressiva.
Tonen i diskussionerna på Anbytarforum fick mig nästan att ångra att jag börjat släktforska. Den fick mig definitivt att undra om det bästa inte vore att undvika andra släktforskare, särskilt när de uppträder i grupp.
Min första kontakt med en släktforskare var väldigt tursamt. Jag ringde honom eftersom han skrivit om en förmodad ana till mig. Han bjöd hem mig och lärde mig massor om hur man släktforskar. Han hade ägnat stor del av sitt liv åt denna hobby och gett ut en tidning i ämnet. När jag lämnade honom gav han mig några avskedsord: "Var försiktig för den här hobbyn kan lätt ta över ditt liv" sa han. "Dessutom skall du vara medveten om att några av de knepigaste och otrevligaste människor jag träffat är just släktforskare." Jag trodde då att han skämtade! Nu vet jag bättre.
SvaraRaderaEn utmärkt diskussion men vad den behöver är att nå de s k släktforskarna som mer eller mindre kallar sig för proffs. Har själv forskat från och till sedan jag var ung men ändå mött samma attitud som här påtalas
SvaraRaderaLudvig
Jag kan bara konstatera att det här är ett problem som många känner igen.
SvaraRaderaProblemet med människor som har attitydproblem brukar emellertid vara att dom inte är medvetna om det eller också är dom är negativt inställda till alla som inte kommer upp till deras egen nivå av exellens och i båda fallen är det svårt att göra något åt det.