Den hänsynslösa DNA-forskningen

Den gamle mannen sitter på sitt rum och tummar på några tidningsklipp som han tillsamman med flera fotografier av en vacker kvinna har i ett skrin. Tårarna stiger i hans ögon och han ser med förtvivlan på sin vuxne son som han har bett att få tala med. Tala kanske är mycket sagt eftersom han efter en stroke för en tid sedan inte längre kan tala. Han kan emellertid kommunicera med små lappar. Nu vill han lätta sitt hjärta eftersom han vet att han inte har så långt kvar i livet. Det han berättar är omtumlande för sonen och mycket smärtsamt för honom själv.

Han vill berätta för sin son att han har en son i ett tidigare förhållande innan han träffade sin hustru – sonens mor. Han visar sonen den äldre halvbroderns födelsenotis, klippt ur tidningen. Han visar en vigselnotisen som berättar att den kvinna han som tjugoåring hade ett förhållande med hade gift sig flera år senare. Han visar ett antal porträttbilder av den vackra kvinna han i ungdomen var förälskad i och som blev mor till den son han aldrig fått träffa. Detta medan tårarna rinner av alla känslor som överväldigar honom.

Han berättar vidare att hans älskade skickades till en institution i Stockholm där flickor som ”råkat i olycka” kunde föda för att sedan lämna bort sitt barn. Själv tog hans far med honom på en resa till Tyskland där de stannade under lång tid. Allt för att skilja de två åt och med förhoppning om att de skulle glömma. Den gamle mannen glömde aldrig trots att han fann en ny kärlek och fick en fin familj.

Den son han berättar om är min far och kvinnan är min farmor.

Kontakt med min halvmoster och halvmorbror

Några år senare när min farmor avlidit får min far ett telefonsamtal från en kvinna som presenterar sig som hans halvsyster. Det är hon som berättar om det känslosamma samtalet mellan sin äldre bror och fadern. Nu när alla inblandade har avlidit känner de att de vill ta kontakt med min far och berätta för honom.

Min fars stora sorg har alltid varit att inte veta hela sitt ursprung. Han har vuxit upp som utackorderat fosterbarn och i unga år flyttats mellan olika familjer. Han har dock känt till sin mors identitet och under de sista åren av hennes liv även haft en årlig kontakt i samband med ett restaurangbesök. Modern har konsekvent nekat att berätta vem hans far var. Det var därför en enorm gåva till honom att han nu fick en hel biologisk familj att relatera sig till.

Som släktforskare stod jag inför den ovanliga situationen med en man som erkände ett faderskap men som modern inte officiellt ville erkänna. Eftersom jag vid ett flertal tillfällen träffade min halvfaster så fanns det dock många indicier som pekade på att vi faktiskt var nära släkt, vilket jag således grundade min forskning på.

Kan DNA ger några svar?

När DNA-forskningen blev tillgänglig hoppades jag på att genom detta få ett bevis på att min antavla på faderssidan var korrekt. Visst har jag funnit ett antal nära DNA-släktingar från min FamilyFinder-test, som varken tillhör min mors gren eller den mycket välbeforskade släktgrenen som min farmor tillhör där framför allt den så kallade Laxbrogrenen är mycket väldokumenterad. Inte heller har jag funnit varken negativa eller positiva bevis utifrån mitt Y-DNA då det dels är ytterst få svenska träffar av tillräcklig detaljeringsgrad, dels inte går att finna några manliga anättlingar att jämföra med.

Det var därför med viss spänning jag tog kontakt med en eventuell halvkusin och bad att få testa henne, vilket hon gick med på. Det visade sig att vi inte hade något som helst överensstämmelse mellan våra test, vilket i och för sig är ganska ovanligt i trakterna av södra Dalarna och norra Västmanland där våra släkter härstammar från och släkterna brukar vara ganska invävda i varandra.

I ett huj har jag således ”förlorat” min farfar och med honom en rak släktlinje ända ned till 1500-talet. Hade jag inte varit forskare av professionen hade detta förmodligen varit ett hårt slag, men i mitt yrke är såväl verifiering som falsifiering lika värdefulla så insikten begränsade sig till en helt naturlig besvikelse över förlusten av kunskap om mina anor.

Nu står jag således med ett antal DNA-träffar – en del ganska nära - från rätt trakter där jag inte har en enda person att hänga upp jämförelserna med. Att jämföra andras träd i blindo sinsemellan förefaller som ett oöverstigligt arbete, speciellt som det blir svårt att särskilja träffarna från min farmor från eventuella träffar från min farfar.

En lärdom är att även i forskning beter man sig ibland opportunistiskt och ser det man vill se. Vid flera tillfällen har jag i möten med min förmodade halvfaster fått höra från henne hur jag i gester och mimik liknar hennes bror, vilket naturligtvis stärkt mig i tron att jag funnit mina anor. Av yrket är jag emellertid skeptisk då handfasta bevis saknas och allt eftersom vanlig forskning och mina DNA-träffar inte visar något som verifierar det antagna släktskapet - men i och för sig inte motsäger det heller - har jag blivit alltmer osäker.

Det där med DNA - kan de va nå't?

Jag och många andra har irriterat oss på att de nya träffar vi får på vår DNA-test saknar analoga släktträd, vilket ju i många fall gör träffarna obrukbara om man inte lyckas bygga upp ett träd åt personen i fråga. Detta är ju ofta svårt med de knapphändiga uppgifter man får om personen. Då och då har jag tappat sugen vad gäller DNA-forskning, men jag bestämde mig för att gå till botten med detta och undersöka om det är så illa som det verkar när man får de färska träffarna.

Jag har gjort FamilyFinder DNA-test på mig och min mor. Jag har även gjort en Y-DNA på mig själv samt en mtDNA. FamilyFinder gjorde jag för några år sedan och har insett att med den tid jag vill lägga ned på teoristudier är FamilyFinder den som ger något utbyte för mig ur släktforskningshänseende.

Jag har fått 3844 matchningar på FamilyFinder under åren, varav 150 är 2nd cousin som närmaste led. Jag har insett att det inte är mödan värt att detaljgranska annat än denna kategori eftersom även där handlar det om ibland ganska många fler steg bort i den analoga forskningen. Jag har lyckats härleda SEX släktingar, min mor oräknat. Jag tog mig därför för att gå igenom alla mina 2nd cousins sedan begynnelsen och se om det var så illa som jag fann att det var när träffen var färsk. Det var det faktiskt inte.

Av de 158 2nd cousins som jag har så finns det markerat att 74 har släktträd nu och det är avsevärt fler än de som hade det när de var nytestade. Frågan är då hur användbara träden är. Det visade sig att hela 58 träd hade en acceptabel omfattning. Bara 17 träd var närmast oandvändbara. Skälen var att de var låsta, innehöll färre än tre generationer eller innehöll enbart personer markerade som privata.

Den här genomgången var glädjande och gör att jag nu kommer att gå tillbaka och undersöka alla de närmaste träffar som jag tidigare sett som meningslösa. Tydligen är det många som börjar sitt släktforskande med en DNA-test och sedan kommer på att de måste göra en traditionell forskning också för att kunna hitta gemensamma anor med andra. 

Nu kan man ju vända på det och säga att det är ganska uselt att nästan 2 av 3 av de nära träffar man får på FamilyTreeDNA inte kan användas för sitt ändamål, men jag trodde det var värre. Det finns all anledning att uppmana de som håller DNA-träffar, och med glada rubriker berättar att så och så många har testat sig i Knäckbröhult, även förklarar att man inte har så mycket nytta av det om man inte samtidigt forskar på traditionellt sätt och delar med sig av resultatet.

Så - trots allt - alla som i likhet med mig suckat över alla nära träffar som saknar träd. Gå igenom dom igen för det kan hända att många kompletterat sina uppgifter sedan du tittade på det senast. Men återigen. Skärp er vad gäller informationen - alla ni som delar ut DNA-kit.

Kritisk granskning av forskning - ett övningsexempel

Den här studerade texten har till sitt innehåll bara perifer relevans för släktforskning, men mina reflektioner har metodmässigt desto mer relevans.

Det har i gruppen Släktforskning för noviser länkats en artikel till ett ”working paper” i vår grupp av en forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet – Ann Sofie Knudsen. Hennes artikel är hämtad från bloggen Politologerna. Artikelns titel är Those who stayed: Cultural consequences of the Age of Mass Migration.

Jag vill använda den artikeln som ett pedagogiskt exempel på hur man kan förhålla sig källkritiskt till det som presenteras från forskningen – inte bara inom vårt ämne. Jag vill betona att jag inte tagit del av grundmaterialet och att den slutliga rapporten inte ännu finns och därför inte kan förhålla mig till helheten eller den vetenskapliga halten. Min ambition är således att agera som om jag hade fått den presenterade artikeln till bedömning för publicering i en vetenskaplig tidskrift eller om jag hade läst den för att själv, som privatperson, ta ställning till dess innehåll.

Det första man bör fråga sig är sammanhanget artikeln har skrivits i. I det här fallet är det på bloggen Politologerna och en snabb kontroll visar att det är en seriös webbpublikation, med erfarna akademiker som står bakom. Man behöver således inte befara någon tydlig politisk eller annan agenda bakom urvalet av artiklar. Den andra felkällan kan vara den person som refererat artikeln, vilket alltför ofta är fallet. Många referat av vetenskapliga studier blir idag ”tvättade” genom journalisten egna filter och stämmer dåligt överens med de resultat som den refererade studien kommit fram till. I detta fall är det forskaren själv som refererar sitt arbete, varför vi kan anta att hon gjort detta på ett ärligt och korrekt sätt. För det tredje bör man observera vilken status studien har. I det här fallet är det ett ”working paper”, således preliminär och inte ännu utsatt för vetenskaplig prövning av forskarvärlden utanför den egna gruppen. Ofta kommer de slutliga resultaten att skilja sig avsevärt från dessa preliminära resultat när den vetenskapliga världen fått underställa den de akademiska regelverket eller fått agera ”djävulens advokat”.

Detta leder mig vidare till att just agera ”djävulens advokat" – en uppgift som jag ofta haft i mitt arbete som akademiker och som jag uppmanar alla att göra oavsett om det gäller släktforskning eller andra rapporter om forskning. I det här fallet är avsaknaden av källreferenser som stödjer artikelns huvudantaganden en grundläggande brist som väcker oro.

Studiens grundhypotes är att Sveriges befolkning hade varit mindre kollektivistisk om inte så många hade emigrerat till USA före förra seklet. Min första fundering blir då huruvida svenskar idag är kollektivistiska och vilka studier som visar på detta. I den populära debatten hör man ofta röster om motsatsen.

Författarens påstående och hypotes är 1) att de som emigrerade var individualister i större utsträckning än de som stannade kvar, 2) att denna individualism kan mätas genom vilka förnamn man hade valt åt sina barn, samt 3) att det således genom detta skapats ett underskott av individualistiska människor i landet och slutligen 4) att det underskott av individualism som då uppstod har ”gått i arv” till nutidens människor.

Min första invändning är huruvida man kan mäta individualism utifrån val av förnamn till sina barn. Författaren räknar upp ett antal möjliga felkällor som kontrollerats för, vilket är förtjänstfullt. Det är mode och lokala traditioner. Däremot diskuteras inte skälet till varför en del ansåg sig tvingade att lämna landet. Det var knappast frivilligt eller ens önskvärt. Utan att ha alla detaljer om detta så tror jag mig veta att det var dels mycket fattiga människor, dels människor som var förföljda av olika skäl – vid den tiden oftast religiösa. Just religiositeten kan vara ett skäl till att man väljer udda namn till sina barn. I det fallet skulle valet snarare tyda på en osjälvständighet än på motsatsen. Jag har funnit i min egen släktforskning att just stark religiositet ofta gjort att barnen fått mycket udda bibliska namn.

Min andra invändning är utifrån ett socio-ekonomiskt perspektiv och utgår från de som inte emigrerade beroende på att de inte behövde göra det. Min egen fördomsfullhet säger mig att det snarare är mer vanligt bland de som lyckas i samhället att vara individualistiska, snarare än kollektivistiska. Här inser jag att jag vidrör ett definitionsproblem vad gäller betydelsen av att vara ”individualistisk kontra kollektivistisk”. Det spelar ju roll om man menar ”självisk kontra social” eller om man menar ”bohemisk kontra följsam”. Det ger faktiskt närmast motsatta resultat i den sociala kapplöpningen.

Det är inte alltför vågat att anta att individualismen var väl så framträdande bland de medborgare som tillhörde de privilegierade klasserna och kände sig nöjda med sin tillvaro. Lägger man till detta att de som stannade kvar troligen har haft en större påverkan, genom sitt inflytande och det sociala arv som författaren vilar sin hypotes på, än de som tvingades stanna kvar trots att de redan befann sig på samhällets botten och, enligt studien, var mindre individualistiska.

Det leder till min sista invändning. Dels att individualism och kollektivism - vad man nu menar med det - skulle gå i arv och överleva de enorma sociala omvälvningar som det tidiga 1900-talet genomgick. I så fall borde dessa egenskaper vara genetiska arv snarare än sociala arv. Dels, som jag nämnt ovan är jag frågande till varför just de som stannade kvar på grund av mindre individualistisk läggning, i så fall skulle ha större inflytande på nutidens samhälle än de redan då, mer inflytelserika personer som inte kände sig tvingade att lämna landet.

Syftet med detta resonemang är göra läsaren uppmärksam på hur viktigt det är att förhålla sig kritisk till även det forskarvärlden presenterar och i synnerhet när man får uppgifter i andra hand genom journalister eller personer med olika agendor. Vilket jag i det här fallet kontrollerat för att de felkällorna inte verkar förekomma. Jag vill vidare fästa uppmärksamhet på att även om det första är uppfyllt så bör man ändå – utifrån förmåga – ifrågasätta verklighetsbeskrivningar, hypoteser och resultat. I synnerhet om det saknas källhänvisningar till etablerad forskning.

Bara under den senaste veckan har jag mött en annan "uppseendeväckande" studie som har stora likheter med ovanstående. Den studien vill hävda att den nära nog utrotning som skett av Amerikas indianer - åtminstone deras livsstil - har fått en inte försumbar betydelse för den globala uppvärmningen. Även denna studie kan diskuteras med liknade frågor som ovanstående.

Som väl insatt i forskningens villkor kan jag konstatera att en studie som utlovar att finna förklaringar till och knyta ihop tre av de mest omfattade paradigmerna i dagens samhällsdiskussion är närmast oemotståndlig för de som beviljar anslag till forskning.