Under de senaste
veckorna har flera frågat hur man registrerar efternamn i sitt
släktforskningsprogram. Huvudprincipen är att man skriver in det namn som
personen hade vid födseln.
Det finns
huvudsakligen fyra skäl till att det är viktigt hur man för in efternamn i sitt
släktforskningsprogram.
SÖKBARHET – Ett släktforskningsprogram
är en databas där varje uppgift lagras i ett speciellt fält som är sökbart. Ett
av de viktigaste sökfälten är efternamn, därför är det viktigt att det står
något där som särskiljer en viss person från en annan. Eftersom det svenska
namnskicket under hundratals år använt patronymikon
eller enbart förnamn kan man inte alltid
avgöra släktskap utifrån gemensamma efternamn som man kan i många andra länder.
Sannolikheten att två med namnet Steinberg är släkt är mycket större än att
två Johansson är det. Det är därför
viktigt att lägga in de bestämningar som kan finnas i efternamnsfältet.
MARKERA SLÄKTSKAP
– Efternamnet, om det förs in på rätt
sätt, är vägledning till att finna föräldrarnas identitet. Med ett familjenamn som Lundblad eller Schutz är
det uppenbart att de troligen hade samma efternamn som fadern, men även
patronymikon Johansson berättar något, nämligen att fadern hette Johan, vilket
kan vara avgörande information om flera barn med samma förnamn föddes samma år
i en socken.
EXPORT AV DATA –
Varje fält i databasen innehåller en viss uppgift, vilket även gäller efternamnsfältet.
Om man vill exportera sina data till ett annat program eller tjänst med en Gedcomfil
är det viktigt att alla fält innehåller rätt data. Så även efternamnsfältet. Om så inte är fallet kommer det mottagande
programmet inte att förstå det man skickar över.
PRESENTATION AV
DATA – Att föra in rätt efternamn i sitt program gör också att släktträdet
presenteras på ett snyggt och förståeligt sätt.
Olika namnskick
Patronymikon
Det finns
emellertid ett antal olika namnskick i Sverige som man bör beakta. Fram till
och med 1800-talet var huvudprincipen att man använde patronymikon. 1901 blev
detta förbjudet. Patronymikon betyder att barn fick sitt efternamn från sin
fader. Döttrar till Nils hette Nilsdotter och söner till Nils hette Nilsson. Varianter
fanns som exempelvis barn till Erik som kunde heta såväl Ersson som Eriksson
och motsvarande för döttrarna. Man bör märka att en kvinna aldrig tog sin makes namn vid gifte under denna tid. Hon kunde ju
inte vara dotter till sin make. Förutom i de nordiska länderna förekom
patronymikon i många länder som brittiska öarna och i Östeuropa. Det här namnskicket
gjorde att man kunde sluta sig till en faders namn från barnens efternamn,
vilket underlättade släktforskningen. Man bör också märka att förnamnet hade
stor betydelse på den här tiden. Innan patronymikon infördes angavs bara
förnamn med någon bestämning som Den Starke eller utifrån gårdsnamn. I gamla skattelängder
och mantalslängder angavs bara förnamn eftersom efternamnet ju var självklart
för den invigde. Således bör alltid patronymikon
anges som efternamn för de flesta människor där det finns.
Olika bestämningar
Bland vissa
grupper infördes tidigt familjenamn. Dessa familjenamn användes tillsammans med
patronymikon. Vissa yrkesmän antog namn efter sitt yrke – exempelvis Sven
Nilson Skjutare, som kunde vara namnet på en specialist inom gruvnäringen. Dessa
namn kunde ärvas av söner och döttrar. Således kunde en dotter heta Malin Svensdotter
Skjutare efter sin fader, men hon tog fortfarande inte sin makes efternamn när
hon gifte sig. Dessa namn övergick ofta till att i senare generationer bli efternamn
utan patronymikon. I mitt eget fall övergick soldatnamnet Granath till att bli
familjenamn, men eftersom många tilldelades det namnet är det liten
sannorlikhet att två personer med namnet Granath är släkt med varandra.
I några fall
antog man tillnamn för att skilja personer åt – Bengt Olsson Ny kunde vara ett
sådant namn som särskilde personen från andra Bengt Olsson.
I Dalarna använde
man ofta gårdsnamn för att skilja personer med samma namn åt – Hult Erik Olsson
eller Erik Olsson Hult var således den Erik Olsson som bodde på gården Hultet. Om
man prioriterar sökbarhet bör man ange Olsson Hult som efternamn även om det i
dagligt tal anges som Hult Erik Olsson. Hult är nämligen en bestämning som
anger vilken Erik Olsson vi talar om. Olsson Hult i efternamnsfältet är ett bättre
sökbegrepp än Hult Erik i förnamnsfältet.
Soldater
Soldater fick ett
soldatnamn som ofta kombinerades med patronymikon. Min farmors far hette
exempelvis Karl Johan Jansson Granath. Soldatnamnen kom till på olika sätt. Det
kunde vara något krigiskt eller manligt som Granath, Rask eller Stark. Ofta var
det kommet från byn som betalade soldaten som Holfeldt eller Byberg, som kom
från respektive Hole och By i Värmland. Även dessa kunde kombineras med
patronymikon. Soldatnamnen ärvdes ofta av barnen, men också mellan byns soldater.
Man får därför inte förledas tro att Johan Skytte som är den nye soldaten med
automatik är son till Per skytte som var den förre soldaten på torpet. Om den
nye soldaten har namnet Johan Svensson Skytte blir det med ens klart att han inte
är son till sin företrädare, som ju hette Per. Soldatnamnen,
med eller utan patronymikon bör skrivas in som efternamn.
Präster
För präster rådde
speciella regler, eller snarare för alla akademiker. Skräddarsonen Lars Andersson
antog det latiniserade namnet Laurentius Andreae Cuprimontanus när han skrevs
in i Uppsala. Detta betyder Lars Andersson från Kopparberget. Eftersom han även
studerade vid universitetet i Wittenberg och Rostock så tvingades han troligen
under den tiden lägga till namnet Suecus som angav att han kom från Sverige.
Det lustiga var att som präst var seden att han titulerades Herr Lars i alla
officiella dokument när han fått sin tjänst. Just denna präst bytte senare namn
till Phalander (Fahlander) eftersom han kom från Falan i Kopparberget. En gren
av ättlingar adlades några generationer senare och fick namnet Edelstam. Enligt
sökbarhetsprincipen bör man i efternamnsfältet skriva Andreae Cuprimontanus, dvs.
Andersson från Kopparberget eventuellt hans nya namn Phalande eller Fahlander.
Troligen krävs här också en anmärkning.
Adeln och andra kända släkter
Om vi studerar
databaser från Riddarhuset ser vi att även adeln höll sig till patronymikon och
använde sitt adliga namn som komplement till patronymikon. Inledningsvis på
medeltiden användes endast förnamn och sedermera patronymikon, men man angtog
också ett familjenamn ofta överensstämmande med vapensköldens utseende. Här blev
underligt nog patronymikon ofta bestämning till släktnamnet – inte tvärtom. Detta berodde på att kända släkter ofta hade
ett strikt sätt att namnge sina söner. Den värmländska släkten Skragge gav
mycket ofta namnet Simon till den förstfödde, vilket gör att det finns oerhört
många Simon Skragge, som dessutom kunde ha liknande yrke och bostadsort.
Patronymikon blev då ett bra sätt att särskilja dem åt. Flera av Familjen
Skragge blev dessutom adlade och tog då namn som Skraggenstierna och Lagerborg.
I sådana fall anger jag alltid detta i efternamnsfältet – Simon Olai Skragge adlad Skraggenskiöldh
(Simon Olofsson Skragge adlad Skraggenskiöldh). På vanlig svenska betyder detta
att han var son till prästen Olof Simonsson Skragge (Olavus Simonis Skragge),
som i sin tur var son till urfadern Simon Skragge. Om man söker efter medlemmar
av familjen i skattelängder och mantalslängder upptas emellertid bara förnamnen
knutna till gården.
I den stora
adelssläkten Uggla var förnamnen Hildebrand och Claes mycket frekventa. Patronymikon
var då ofta enda sättet att särskilja personer med samma namn. Ett namn som
Hildebrand Uggla gav då inte tillräcklig vägledning om hur personen skulle
inordnas i släktträdet, men genom att skriva Claesson Uggla i efternamnsfältet minskas antalet val avsevärt. Adelsnamnet ärvdes av barnen men hustrun
hade endast rätt att använda sin faders adliga namn, inte makens.
I vissa fall kan
det vara nödvändigt att bestämma adelsfamiljers släktskap även på annat sätt. Den
betydande norsk-svenska släkten Roos har flera grenar. Huvudsläkten heter Roos
af Hjelmsäter, men en befryndad släkt Roos af Ervalla som utslocknade på
1400-talet finns också. I de fall sådana
geografiska bestämningar förekommer anger jag det i efternamnsfältet.
Familjenamn
På 1800-talet blev
det modernt med familjenamn. Detta innebar att barnen ärvde fadern efternamn. Många
gånger valde man ett tidigare patronymikon som efternamn. Detta försvårar släktforskning under 1800-talet eftersom man inte kan vara säker på vilket
efternamn ett barn väljer. En son till Erik
Olsson kan således dels välja den gamla formen av patronymikon och kalla sig
Eriksson, eller vara mer modern och kalla sig Olsson. I vissa trakter blev det moderns
att välja ett patronymikon från fadern och göra det till familjenamn. I dessa
fall kom såväl döttrar som söner att heta Eriksson. Eftersom barn i samma kull
kunde välja olika kan det vara mycket förvirrande för oss släktforskare.
Familjenamn innebar också efter 1901 att hustrun antog makens efternamn.
Fram till 1963
var det obligatoriskt för makar att anta samma efternamn. Trots det bör man
alltid ange hustruns födelsenamn i sin släktforskning. Det blir i annat fall
omöjligt att finna henne i födelseböckerna. Än värre blir det när hustrun får
rätt att välja efternamn eller om hon gifter sig flera gånger. I sådana fall blir det närmast omöjligt att
spåra henne bakåt om man inte angett hennes födelsenamn i sin databas.
Vill man ange en kvinnas olika namn under livet gör man det lämpligen i kommentarer eller i biografin.