Efternamn – sökbarhet och släktskap

Under de senaste veckorna har flera frågat hur man registrerar efternamn i sitt släktforskningsprogram. Huvudprincipen är att man skriver in det namn som personen hade vid födseln. 

Det finns huvudsakligen fyra skäl till att det är viktigt hur man för in efternamn i sitt släktforskningsprogram. 

SÖKBARHET – Ett släktforskningsprogram är en databas där varje uppgift lagras i ett speciellt fält som är sökbart. Ett av de viktigaste sökfälten är efternamn, därför är det viktigt att det står något där som särskiljer en viss person från en annan. Eftersom det svenska namnskicket under hundratals år använt patronymikon eller enbart förnamn kan man inte alltid avgöra släktskap utifrån gemensamma efternamn som man kan i många andra länder. Sannolikheten att två med namnet Steinberg är släkt är mycket större än att två Johansson är det. Det är därför viktigt att lägga in de bestämningar som kan finnas i efternamnsfältet.

MARKERA SLÄKTSKAP – Efternamnet, om det förs in på rätt sätt, är vägledning till att finna föräldrarnas identitet. Med ett familjenamn som Lundblad eller Schutz är det uppenbart att de troligen hade samma efternamn som fadern, men även patronymikon Johansson berättar något, nämligen att fadern hette Johan, vilket kan vara avgörande information om flera barn med samma förnamn föddes samma år i en socken.

EXPORT AV DATA – Varje fält i databasen innehåller en viss uppgift, vilket även gäller efternamnsfältet. Om man vill exportera sina data till ett annat program eller tjänst med en Gedcomfil är det viktigt att alla fält innehåller rätt data. Så även efternamnsfältet. Om så inte är fallet kommer det mottagande programmet inte att förstå det man skickar över.

PRESENTATION AV DATA – Att föra in rätt efternamn i sitt program gör också att släktträdet presenteras på ett snyggt och förståeligt sätt.

Olika namnskick

Patronymikon

Det finns emellertid ett antal olika namnskick i Sverige som man bör beakta. Fram till och med 1800-talet var huvudprincipen att man använde patronymikon. 1901 blev detta förbjudet. Patronymikon betyder att barn fick sitt efternamn från sin fader. Döttrar till Nils hette Nilsdotter och söner till Nils hette Nilsson. Varianter fanns som exempelvis barn till Erik som kunde heta såväl Ersson som Eriksson och motsvarande för döttrarna. Man bör märka att en kvinna aldrig tog sin makes namn vid gifte under denna tid. Hon kunde ju inte vara dotter till sin make. Förutom i de nordiska länderna förekom patronymikon i många länder som brittiska öarna och i Östeuropa. Det här namnskicket gjorde att man kunde sluta sig till en faders namn från barnens efternamn, vilket underlättade släktforskningen. Man bör också märka att förnamnet hade stor betydelse på den här tiden. Innan patronymikon infördes angavs bara förnamn med någon bestämning som Den Starke eller utifrån gårdsnamn. I gamla skattelängder och mantalslängder angavs bara förnamn eftersom efternamnet ju var självklart för den invigde. Således bör alltid patronymikon anges som efternamn för de flesta människor där det finns.

Olika bestämningar

Bland vissa grupper infördes tidigt familjenamn. Dessa familjenamn användes tillsammans med patronymikon. Vissa yrkesmän antog namn efter sitt yrke – exempelvis Sven Nilson Skjutare, som kunde vara namnet på en specialist inom gruvnäringen. Dessa namn kunde ärvas av söner och döttrar. Således kunde en dotter heta Malin Svensdotter Skjutare efter sin fader, men hon tog fortfarande inte sin makes efternamn när hon gifte sig. Dessa namn övergick ofta till att i senare generationer bli efternamn utan patronymikon. I mitt eget fall övergick soldatnamnet Granath till att bli familjenamn, men eftersom många tilldelades det namnet är det liten sannorlikhet att två personer med namnet Granath är släkt med varandra. 

I några fall antog man tillnamn för att skilja personer åt – Bengt Olsson Ny kunde vara ett sådant namn som särskilde personen från andra Bengt Olsson.

I Dalarna använde man ofta gårdsnamn för att skilja personer med samma namn åt – Hult Erik Olsson eller Erik Olsson Hult var således den Erik Olsson som bodde på gården Hultet. Om man prioriterar sökbarhet bör man ange Olsson Hult som efternamn även om det i dagligt tal anges som Hult Erik Olsson. Hult är nämligen en bestämning som anger vilken Erik Olsson vi talar om. Olsson Hult i efternamnsfältet är ett bättre sökbegrepp än Hult Erik i förnamnsfältet.

Soldater

Soldater fick ett soldatnamn som ofta kombinerades med patronymikon. Min farmors far hette exempelvis Karl Johan Jansson Granath. Soldatnamnen kom till på olika sätt. Det kunde vara något krigiskt eller manligt som Granath, Rask eller Stark. Ofta var det kommet från byn som betalade soldaten som Holfeldt eller Byberg, som kom från respektive Hole och By i Värmland. Även dessa kunde kombineras med patronymikon. Soldatnamnen ärvdes ofta av barnen, men också mellan byns soldater. Man får därför inte förledas tro att Johan Skytte som är den nye soldaten med automatik är son till Per skytte som var den förre soldaten på torpet. Om den nye soldaten har namnet Johan Svensson Skytte blir det med ens klart att han inte är son till sin företrädare, som ju hette Per.  Soldatnamnen, med eller utan patronymikon bör skrivas in som efternamn. 

Präster

För präster rådde speciella regler, eller snarare för alla akademiker. Skräddarsonen Lars Andersson antog det latiniserade namnet Laurentius Andreae Cuprimontanus när han skrevs in i Uppsala. Detta betyder Lars Andersson från Kopparberget. Eftersom han även studerade vid universitetet i Wittenberg och Rostock så tvingades han troligen under den tiden lägga till namnet Suecus som angav att han kom från Sverige. Det lustiga var att som präst var seden att han titulerades Herr Lars i alla officiella dokument när han fått sin tjänst. Just denna präst bytte senare namn till Phalander (Fahlander) eftersom han kom från Falan i Kopparberget. En gren av ättlingar adlades några generationer senare och fick namnet Edelstam.  Enligt sökbarhetsprincipen bör man i efternamnsfältet skriva Andreae Cuprimontanus, dvs. Andersson från Kopparberget eventuellt hans nya namn Phalande eller Fahlander. Troligen krävs här också en anmärkning.

Adeln och andra kända släkter

Om vi studerar databaser från Riddarhuset ser vi att även adeln höll sig till patronymikon och använde sitt adliga namn som komplement till patronymikon. Inledningsvis på medeltiden användes endast förnamn och sedermera patronymikon, men man angtog också ett familjenamn ofta överensstämmande med vapensköldens utseende. Här blev underligt nog patronymikon ofta bestämning till släktnamnet – inte tvärtom.  Detta berodde på att kända släkter ofta hade ett strikt sätt att namnge sina söner. Den värmländska släkten Skragge gav mycket ofta namnet Simon till den förstfödde, vilket gör att det finns oerhört många Simon Skragge, som dessutom kunde ha liknande yrke och bostadsort. Patronymikon blev då ett bra sätt att särskilja dem åt. Flera av Familjen Skragge blev dessutom adlade och tog då namn som Skraggenstierna och Lagerborg. I sådana fall anger jag alltid detta i efternamnsfältet – Simon Olai Skragge adlad Skraggenskiöldh (Simon Olofsson Skragge adlad Skraggenskiöldh). På vanlig svenska betyder detta att han var son till prästen Olof Simonsson Skragge (Olavus Simonis Skragge), som i sin tur var son till urfadern Simon Skragge. Om man söker efter medlemmar av familjen i skattelängder och mantalslängder upptas emellertid bara förnamnen knutna till gården.

I den stora adelssläkten Uggla var förnamnen Hildebrand och Claes mycket frekventa. Patronymikon var då ofta enda sättet att särskilja personer med samma namn. Ett namn som Hildebrand Uggla gav då inte tillräcklig vägledning om hur personen skulle inordnas i släktträdet, men genom att skriva Claesson Uggla i efternamnsfältet minskas antalet val avsevärt. Adelsnamnet ärvdes av barnen men hustrun hade endast rätt att använda sin faders adliga namn, inte makens. 

I vissa fall kan det vara nödvändigt att bestämma adelsfamiljers släktskap även på annat sätt. Den betydande norsk-svenska släkten Roos har flera grenar. Huvudsläkten heter Roos af Hjelmsäter, men en befryndad släkt Roos af Ervalla som utslocknade på 1400-talet finns också. I de fall sådana geografiska bestämningar förekommer anger jag det i efternamnsfältet.

Familjenamn

På 1800-talet blev det modernt med familjenamn. Detta innebar att barnen ärvde fadern efternamn. Många gånger valde man ett tidigare patronymikon som efternamn. Detta försvårar släktforskning under 1800-talet eftersom man inte kan vara säker på vilket efternamn ett barn väljer. En son till  Erik Olsson kan således dels välja den gamla formen av patronymikon och kalla sig Eriksson, eller vara mer modern och kalla sig Olsson. I vissa trakter blev det moderns att välja ett patronymikon från fadern och göra det till familjenamn. I dessa fall kom såväl döttrar som söner att heta Eriksson. Eftersom barn i samma kull kunde välja olika kan det vara mycket förvirrande för oss släktforskare. Familjenamn innebar också efter 1901 att hustrun antog makens efternamn.

Fram till 1963 var det obligatoriskt för makar att anta samma efternamn. Trots det bör man alltid ange hustruns födelsenamn i sin släktforskning. Det blir i annat fall omöjligt att finna henne i födelseböckerna. Än värre blir det när hustrun får rätt att välja efternamn eller om hon gifter sig flera gånger. I sådana fall blir det närmast omöjligt att spåra henne bakåt om man inte angett hennes födelsenamn i sin databas.

Vill man ange en kvinnas olika namn under livet gör man det lämpligen i kommentarer eller i biografin.

Om man vill lära sig mer om detta finns en utmärkt genomgång på http://www.algonet.se/~hogman/namnskick_sv.htm