En "borttappad" farfar och lite andra problem

Min Far

Förra veckan skrev jag att jag inte hade fått en enda träff som kan relateras till min farfar. Jag är lite feg, eller snarare lite väl försiktig, när det gäller att be människor jag inte känner att få testa dom. Jag hade ju annars kunnat be min fars eventuelle halvbror om att få testa hans Y-dna, men eftersom jag inte visste hur han skulle reagera och jag bara träffat honom en gång så blev det aldrig av. Nu är han tyvärr avliden. Jag har verkligen sökt efter andra möjligheter, men det verkar som om alla grenar av den linjen har avslutats med kvinnor, så också min fars halvbrors familj. Han har dock två döttrar.

I slutet av 2019 fick jag således modet att fråga en av dessa möjliga halvkusiner om hon var villig att ta en autosomal test om jag tog hand om allt utom själva topsningen. Glädjande nog gick hon med på det. I samma veva tyckte jag det var lämpligt att testa min bror.

Jag fick resultatet av testen i december 2019 och i och med det så förlorade jag min farfar som jag nu haft till låns i ganska många år. Inte tillstymmelse till gemensamma träffar trots att de i generationer levt inom samma geografiska område. Ganska unikt i sig i ett område där väldigt många är släkt med varandra. Jag är glad att min far fick gå bort i tron att han hade en familj som ville veta av honom på äldre dagar, men känner stor sorg när jag tänker på den man som i hela livet trott att han var min fars far och sörjt över detta. Vem som verkligen är min farfar och hur den historia ser ut som gör att det har hållits hemligt i hundra år kan man bara spekulera kring. Jag har således ställts inför en utmaning och då menar jag det i dess ursprungliga betydelse – inte så som det används idag.

För att sammanfatta min släktforskning så har jag således en okänd farfar och dessutom har min morfar en okänd farfar. Den senare är väl inte så mycket att orda om, men han ställer ändå till problem i jakten på min farfar. Jag skall berätta hur jag tänker så kanske någon kan ge mig vägledning huruvida jag ser det på rätt sätt eller är på villovägar.

Min mors och min fars familjer är sedan många generationer tillbaka klart geografiskt avskilda, men det finns några saker som ställer till det.

Min mormors anor är ganska oproblematiska eftersom de finns inom ett ganska geografiskt begränsat område i sydvästra Värmland i en i generationer stationär bondekultur, med undantag av utbyte med Norge av tradition, samt relativt stor utvandring till USA.

Min morfars anor har som sagt en joker i form av hans okände farfar, men också ett ”brus” i form av småsegment genom hans anor inom den svenska adeln. Det finns också en annan komplikation eftersom min morfar också genom den ”adliga” anknytningen har rötter i till Ramsberg, Ljusnarsberg och Lindesberg, vilket ligger mitt i det område där min far har sina rötter och en eventuell farfar kan ha funnits.

Så kommer vi till de finska rötterna. Skogsfinnarna invandrade till Bergslagen till precis de områden där min fars rötter finns och sedan flyttade flera av dem vidare under åren till Värmlands finnskogar och så gjorde några av min fars kända anor på hans moder sida. Detta är i kanten av det geografiska område där min morfar är född. Många av skogsfinnarna vandrade vidare till Norge och kan i ”värsta” fall även komma att tangera det område där jag funnit norska släktingar till min mormor.

Således blir det svårt att veta om mina finska träffar hör till min mors eller fars sida och det lär ju vara väldigt centralt att kunna placera in sina träffar om man skall ha en möjlighet att finna en okänd farfar med hjälp av DNA-forskning.

Till allt elände så verkar det på en del träffar som om min far och min mor, mot alla odds, skulle vara släkt och då blir det svårt att veta varifrån jag och min bror har fått våra olika DNA-segment och vilka DNA-träffar som skall härledas till far eller mor, vilket är väsentligt för att använda flera av de nya verktyg som finns att tillgå.

I de här funderingarna är jag ute lite på okänd mark och jag är därför tacksam om de som kan det här bättre rättar till mina felaktiga slutsatser. Dels till min hjälp, men framför allt för att jag skall kunna rätta till det i senare texter. Jag vill ju inte sprida felaktigheter

Är min mor och far verkligen släkt?

Min far träffade min mor när han reste från beredskapen uppe vid norska gränsen under kriget. Han bodde i Järnboås i norra Örebro län och hon bodde i Eda vid norska gränsen. Hon var på väg mellan sitt hem och Stockholm där hon tjänade som piga hos en sjökapten på Svenska Lloyd. Att de skulle vara släkt annat än på mycket långt håll är mycket osannolikt.

Efter att ha ”förlorat” min farfar på grund av DNA-test började jag intressera mig för att använda DNA-tekniken på allvar. Ett av de första redskapen jag stiftade bekantskap med var DNA clustering som utvecklats av Evert-Jan Blom och hans företag Genetic Affairs. I korthet går det ut på att analysera alla resultat man fått från sitt analysföretag och bunta ihop (clustering) dem i grupper som representerar olika släktlinjer. Dessa kluster representerar således anor till mor, far, farmor, farfar, morfar, mormor osv. så väl det nu går att göra det. Det är ingen lätt teknik att förstå och inte heller att utvärdera och använda, men verkligen värd att lära sig principerna i. Nu finns hans teknik i flera andra tjänster också som MyHeritage, GEDMATCH och DNAPainter, men det kommer jag till. Det fina med den här tekniken är att man kan använda sina träffar från flera företag. Tidigare var man ju hänvisad till de träffar som man får från databasen i den tjänst man köpt sin test. Vad man gör är att låta Genetic Affairs få tillgång till sina träfflistor på de testföretag man har.

Jag har ju testat mig på Family Finder DNA, men så kom jag ihåg att jag för många år sedan fått ett test i present av Ancestry och lyckades även hitta mina uppgifter så jag kunde aktivera den. Jag anslöt således både mina träffar från Ancestry och från FTDNA till tjänsten.

Jag började givetvis med mig själv. Förutom ett jättestort cluster med nästan bara finska namn fann jag ett som skiljde ut sig. Det var placerat uppe i vänstra hörnet med de högsta träffvärdena och innehöll många namn som jag inte kan placera till någon av mina släktlinjer. Speciellt ett namn stack ut med en gemensam cM på 121/30 med min bror och 200/30 cM med mig själv. Hon har ingen träff på min mor. Detta är enligt FTDNA. De andra i detta cluster uppvisar liknande egenskaper. Jag tolkar det som att jag funnit ett antal personer som hör till min fars sida – kanske till och med till min farfars.

Nu har jag ju lärt mig att man kan föra över sin RAW-fil från FTDNA och Ancestry till MyHeritage så det gör jag givetvis och då finner jag något irriterande med hjälp av deras utmärkta redskap. Personen som jag hittat och som tydligen är en ganska nära släkting på min fars sida har ett gemensamt segment med min mor på 29,6 cM förutom det mer väntade resultatet på 89,1 cM med min bror. Eftersom tydligen MyHeritage har lite lägre värden än FTDNA på träffarna så är det lite underligt att personen inte finns som träff med min mor på FTDNA. Visserligen triagulerar denna person inte med mig och min mor så tydligen är det ett annat segment som hon har gemensamt med mig än det hon har gemensamt med min mor. Men – det frustrerande är att hon över huvud taget finns med som träff på min mor. Har min mor och min far gemensamma anor någonstans inom rimlig tid? Det blir än mer förbryllande när jag ser att några ytterligare träffar som jag sett som solklara att tillhöra min far har segment – och inte så väldigt små – gemensamt med min mor.

Under tiden har jag funnit en tremänning till mig själv och min bror på min farmors sida på MyHeritage som gör att jag kan börja eliminera segment som hör till farmors sidan och därmed ringa in de träffar som med större sannolikhet tillhör min okände farfar. Men – även när jag gjort detta så spökar inslag gemensamma med min mor i de träffar som jag med allt större säkerhet tolkar att de tillhör min farfar. Här kommer mina två alternativa förklaringar.

Den ena förklaringen är att det är brus från gemensamma finska förfäder. Det som talar emot det är att summan av segmenten inte är jättesmå. Den andra förklaringen är att det är min morfars anor i prästsläkten i Ramsberg som har lämnat segment som fortfarande är levande trots att de passerat genom 8 generationer. Eftersom många av träffarna finns just i Ramsberg, Lindesberg. Ljusnarsberg och kringliggande socknar så lutar jag åt det senare. Men – jag kan ha tolkat det helt fel.

Kanske jag är överdrivet optimistisk eftersom jag så gärna vill tro att dessa träffar skall leda mig till en okänd farfar och inte bara vara ytterligare en mycket avlägsen släkting till min mor.

Jag har här nämnt ett antal verktyg som jag använt. I nästa vecka skall jag berätta lite mer om dessa och även ge er länkarna till dem.

Jag kämpar på för att förstå det här med DNA

Förra veckan skrev jag om hur jag gick till väga för att komma fram till hur mina träffar på FamilyTreeDNA var släkt med mig. Ett redskap som jag använde med framgång för de som hade detaljerade släktträd hette DNArboretum, men först började det strula med Chrome och sedan visade det sig att det inte fungerade alls när FTDNA gjorde om hela sin websida. Det var en så kallade plug-in för Chrome som gjorde att man fick släkttavlan för en matchning presenterad som en lista i nedstigande led på båda sidor. Den finns inte längre men häromdagen fick jag kännedom om en ny plug-in som heter One2Tree som gör samma jobb, men som fungerar även för Ancestry och MyHeritage, samt kan köras både på Chrome och den nya versionen av Microsoft Edge. Dessutom är den snyggare än sin föregångare. För cirka en femtiolapp får man den fullständiga versionen. Ni hittar den på Chrome Web Store.

Lite fler tester

Nåja – nu har jag samlat på mig ett antal personer som jag troligen är släkt med. De allra flesta på min mormors sida i Holmedal. Framgången gav mig blodad tand så jag bad min mor att få testa henne. Hon var vid den tiden 95 år gammal, vilket är en lycka för en släktforskare utöver att ha sin närmaste i livet. Min far är emellertid död sedan några år. Eftersom jag ändå var inne på det spåret så tog jag en mtFull på mig själv. Jag trodde i min okunskap att det skulle ge mig användbara träffar på min mors sida, men vet numera att såväl Y-DNA, som mtFull har begränsad nytta för oss släktforskare om vi inte har någon kandidat att jämföra med. Däremot gav den autosmala testet FamilyFinder av min mor ytterligare utdelning på min mormors sida. Det började bli många där nu.

Ojämnt fördelade träffar – och många finska

Ett mönster började skönjas. Massor av träffar hörde till min mormor, men väldigt få som jag kunde identifiera till min morfars sida. Än värre var det på min fars sida. De jag med säkerhet kunde härleda där var ytterst få. Ändå hade jag en agnatisk antavla ända till 1500-talet och på min farmors mors sida hade jag träd som sträckte sig till 1500-talet i Holland, respektive till Svinhufvudssläkten på min farmors fars sida.

Å andra sidan fanns det mängder av finska släktingar bland matchningarna som inte kunde knytas till de finska anor som jag visste fanns i släkten – främst på min farmors mors sida. Jag hade också mängder av matchningar som jag inte kunde placera någonstans alls och genom att ladda upp min DNA-fil till Geni så fick jag förslag på mängder av släktingar som Geni föreslog kunde härledas till den svenska och europeiska adeln långt tillbaka i tiden. Dessa underligheter tålde att ägnas en rejäl funderare.

Genom att läsa på lärde jag mig att många av de finska träffarna troligen var ”falska”, dvs. de bestod av små segment som tillsamman bildade en relativt stor gemensam summa centiMorgan (cM) som FTDNA tolkade som om personer var närmare släkt än de är. Den gemensamma förfadern kunde ligga mycket långt tillbaka i tiden och omöjlig att finna. Orsaken är tydligen att i små folkgrupper med så kallade begränsade genpoler med mycket anförluster, som den finska, eller i andra folkgrupper med hög grad av giften inom gruppen, som den judiska eller adeln uppstår sådana fenomen som stör analysen av DNA-träffarna. Jag lärde mig att det är  viktigt hur många segment som bildar den totala summan, samt följaktligen hur små de minsta är och hur stort det största segmentet är. Många analysprogram jag mötte rekommenderade därför att man i fall där man tillhör sådana genetiska grupper bör filtrera bort de små segmenten. Ibland ända upp till 10 cM.

Eftersom jag har tre av fyra grenar (ej min mormors) i trakter med stor finsk befolkning under hundratals år (främst skogsfinnar) så har jag givetvis finska förfäder inom forskningsbar tid och detta ger i sin tur upphov till att jag är släkt med en stor del av den finska folkgruppen, men på mycket långt håll. Men – hur förhåller det sig då med träffarna inom adeln?

Adliga förfäder är inte alltid till hjälp

Genom min traditionella forskning har jag funnit att min morfars mormors mor var avlad i ”oäkta bädd”. Fadern var sergeanten Johan Daniel Styffe och modern var pigan i huset Maria Nilsdotter. Johan Daniels mormor var Brita Beata Lennartsdotter Uggla och således medlem i en av Sveriges äldsta adelssläkter. På grund av god dokumentation kan jag följa släkten Ugglas anor ned genom hela Europa och på grund av de frekventa inbördes giften inom adeln är de släkt med varandra på många olika vägar. Släktskapsberäkningar som jag gjort med en funktion i Geneanet visar att jag kan visa släktskapsvägar med någon ädling långt tillbaka på dussintals olika linjer. Det blir många små DNA-segment av närmast diminutiv karaktär som utgör brus när man skall analysera vart de olika träffarna hör.

En ytterligare sak som visar sig vålla besvär är att Johan Daniel Styffes morfar var Johan Ramsell som var son till kyrkoherden i Ramsberg Johannes Andreae Salamontanus, vilket senare visar sin vålla tveksamheter till analyser av de personer som jag antar tillhör min far, som ju har sina rötter i just den norra delen av Örebro län. Som ni ser av bilden ovan var hans barnaskara ganska betydande.

Det allra mest besvärande är emellertid att jag inte funnit en enda träff som på något sätt kan knytas till min ganska detaljerade forskning på min antagne farfars sida. Jag börjar allt mer tro att de som påstår att han inte alls är min farfar har rätt, trots att han hela livet trodde så och att han aldrig fick fylla den rollen utan fick leva med den sorgen till sin död.

Som ni märker börjar jag närma mig viss förståelse för hur man kan göra sig nytta av DNA-testerna. Tror jag i alla fall.

Vad skall man göra med alla DNA-träffar man får?

Det här blir tredje texten om att vara novis på släktforskning med DNA. Jag tycker mig redan höra några undra om jag skall skriva något de inte redan visste. Om jag skall komma med något som leder framåt. Svaret på det till några av de duktigare av er är väl – nej, troligen inte, men för de som börjar på samma nivå som jag kanske det kan ge lite självförtroende och lite av igenkännandets lättnad att det inte är hopplöst att fortsätta på den vägen man börjat. Med andra ord är min ambition precis densamma som den var när jag berättade om mina första steg i den vanliga släktforskningen mysterier för mer ett decennium sedan.

Senast skrev jag om hur jag fann min första ”kusin” och hennes son – eller snarare jag fann sonen och hans mor, som är min 6-männing. Jag hade ett detaljerat släktträd. Likaså hade han så det var ju inga problem i just det fallet, vilket inte alltid är så. Det kan vara nog så besvärligt att finna den gemensamma släktingen långt tillbaka i tiden även om den man hittat har ett detaljerat släktträd. (Ibland är patronymikon ett elände när anorna heter omväxlande Anders Nilsson och Nils Andersson).

Då är man tacksam för anor i Holmedal i Värmland där folk inte sällan hade bibliska namn eller där namn som Brynte och Bryngel var vanliga. Inte heller Gunnarskog i Värmland är alltför svårt där namnen Källar, Böret och Guldbrand förekom flitigt och de förr eller senare visade sig vara släkt. Säkert har du några sådana arketypiska namn även i dina mest frekventa socknar som du kan leta efter. På det sättet fann jag min första DNA-släkting i Gunnarskog från Geneanet härom dagen. Jag kunde identifiera henne som 9-männing, men när jag gjorde en släktskapssökning med hjälp av Geneanet visade det sig att vi var släkt på 22 olika sätt.

Att söka på ort

Det finns en bra sökfunktion i FamilyTreeDNA som gör att man kan söka på sockennamn i det träd som min träff har. Om jag då söker på mina vanligaste kända socknar så får jag en lista på personnamn som jag kan kontrollera. Jag har mitt släktträd på min i-Pad också så på det sättet går det enkelt att kolla utan att behöva lämna trädet i Ftdna.

Då är det värre med de träffar där jag inte finner ett spår av varken gemensamma namn eller orter, vilket inte är ovanligt för mig. Men – om man som jag har några okända anor relativt nära i tid så är det ju lovande spår till dessa okända anor. Man får se det från den positiva sidan.

Nu hade jag börjat beta av alla som jag hade nära träffar med, men insåg snart att det ofta var de närmaste träffarna som inte hade något släktträd – ”karma” som en del säger. Det var irriterande för att uttrycka sig städat – i tanken var det värre än så.

Det kan vara värt att fundera över vad det beror på, vilket jag gjorde och fick några svar. Det enklaste svaret är att de inte hunnit ladda upp ett träd och i sådana fall brukar de komma om man kollar några veckor senare. Värre är det med de som trott på reklamen att det bara behövs lite saliv så uppdagas släkten för dem och som aldrig brytt sig om att släktforska på riktigt. De brukar ofta senare hävda att DNA-forskning bara är en kommersiell bluff, vilket i delar kan hävdas, men inte på det sätt de tror.

En kategori som främst kommer från USA är de som testar sig för att bevisa sin genetiska renhet. Det är dels vita som vill bevisa att de inte har en droppe svart blod och afro-amerikaner som vill visa att de är genetiskt genuina direkt ned till sina afrikanska anfäder. Båda grupperna blir oftast djupt besvikna och en del lär ha hävdat att deras prov kontaminerats på labbet.

Så har vi pokerspelarna som ”håller korten nära kroppen”, men som gärna försöker tjuvkika på motspelarnas. Det är de där allt är hemligt om dem själva, men som hoppas få ledtrådar från andra för att lösa sina egna forskningsfrågor. Givetvis svarar dessa sällan på kontaktförsök.

På senare tid har jag mött ett par exempel av en svårbedömd sort. När jag undersöker riktigt nära träffar, men lite underliga med väldigt få – ofta ett enda, men mycket stort gemensamma segment, så har jag upptäckt att personerna i fråga är journalister. Hur jag skall tolka detta vet jag inte eftersom jag inte får någon kontakt. Vad jag misstänker är att det kan finnas personer som lämnar tester som inte har som syfte att släktforska, men det kanske någon annan vet mer om.

Hur som helst så måste jag finna en strategi för att ”dyrka upp” dessa släktforskningsmässigt anonyma personer.

Att identifiera träffarna

Hur gör jag då med dessa? Ja det är väl bara att försöka identifiera dom och endera se om de har ett träd någon annanstans eller helt enkelt bygga upp deras träd några generationer tillbaka.

Där har öppna källor som Birthday.se och Ratsit.se varit användbara, men om det är vanliga namn så får man massor av träffar. Så har ju en del ovanan att byta namn när de gifter sig - och det gör de ju flera gånger ibland - och inte vet man alla förnamnen eller födelsedagarna heller så det kan vara svårt.

Ett trick som en enskild forskare tipsade om och som nu nämns på DIS är att använda mailadressen. Om man skickat in sitt släktträd till Disbyt så får man tillbaka en lista på alla som man har gemensamma anor med. Då kan man söka efter de intressanta personernas e-mailadresser i dessa listor. Själv fick jag två träffar när jag sökte igenom min lista på 600 sidor, men jag hade nog otur.

Om namnen är någorlunda ovanliga kan man leta i MyHeritage, Geni, Ancestry, Geneanet och andra källor efter personen, men även det är ofta ”långskott”. Men - ibland har de ett träd någon annan stans. Det enklaste är dock det bästa, nämligen att skicka ett e-mail och fråga. Olika personer har olika positiva erfarenheter av detta. Mina är väl sådär ….!

Ibland får man svar från de man skrivet till, men de har inte alltid så mycket att bidra med. De kan till och med vara lite obenägna att dela med sig av uppgifter, vilket i dessa tider kan vara klokt om man inte är säker på att den som skriver är ute i hederliga ärenden. Jag skall emellertid ge några tips, som kanske är lite luriga, men ni får lova att inte sprida dom. Den minsta lilla information i förbigående kan nämligen ge en vägledning till vem man kommunicerar med. Värdefulla uppgifter kan vara hur gammal personen ungefär är, givetvis är födelsedagar eller födelseplats och bostadsort eller liknande uppgifter om någon förälder värdefulla. Även om personens namn är dennes födelsenamn eller namn som gift kan ge vägledning. Det kan man också sluta sig till genom att se vilka som bor på samma adress. Kan man hitta personen på Facebook är mycket vunnet.

Jag brukar utgå från Birthday.se och kan sortera ut några personer som kan vara möjliga. Med hjälp av någon av ovanstående uppgifter kan jag ofta finna en person som är mer trolig än de andra – ibland lyckas jag inte alls. Det som är bra med Birthday.se är att man får alla förnamn och födelsedagen på de kandidater man väljer.

Att forska åt andra

Dessa uppgifter tar jag med mig till folkräkningarna som finns dels på separata skivor, dels i Arkiv Digitals register. Problemet uppstår om personen är ung för då finns denne inte med som eget hushåll, men då kan man söka i perioden de är födda och finna dem som barn tillsammans med föräldrarna. Fördelen med framför allt ADs register är att man inte behöver veta födelsesocknen, men man få reda på den. Sedan är det bara att söka sig bakåt i registren tills man kommer till det omfattande ”BiS Befolkningen i Sverige 1840-1947” och kan då hitta personens anor ned till början av 1800-talet ibland lite längre. Om inte det räcker för att finna en anknytning så får man fortsätta i husförhör och födelseböcker. För att slippa skriva så mycket och fel så använder jag klippa-klistra flitigt mellan registerbladen och sökrutorna. Det går förvånansvärt fort att söka igenom fyra till fem generationer när man blir lite van. Så långt tillbaka har man ofta en aning om huruvida det lönar sig att leta vidare utgående från främst geografisk överensstämmelse. Det är ju ändå personer med ganska höga träffvärden som man lägger ned det här arbetet på man skall ju inte behöva gå alltför långt tillbaka i tiden.

Jag avslutar texten idag med lite uppmuntran. Jag har hittat förvånansvärt många nu levande släktingar med den här enkla och konservativa metoden och det är ju ett bra steg på vägen om man letar efter okända förfäder inte alltför lång borta i tiden.

Man får ett antal släktingar att arbeta vidare med när man lärt sig mer om DNA-forskning och funnit relevanta redskap för vidare analys.