Jag kämpar på för att förstå det här med DNA

Förra veckan skrev jag om hur jag gick till väga för att komma fram till hur mina träffar på FamilyTreeDNA var släkt med mig. Ett redskap som jag använde med framgång för de som hade detaljerade släktträd hette DNArboretum, men först började det strula med Chrome och sedan visade det sig att det inte fungerade alls när FTDNA gjorde om hela sin websida. Det var en så kallade plug-in för Chrome som gjorde att man fick släkttavlan för en matchning presenterad som en lista i nedstigande led på båda sidor. Den finns inte längre men häromdagen fick jag kännedom om en ny plug-in som heter One2Tree som gör samma jobb, men som fungerar även för Ancestry och MyHeritage, samt kan köras både på Chrome och den nya versionen av Microsoft Edge. Dessutom är den snyggare än sin föregångare. För cirka en femtiolapp får man den fullständiga versionen. Ni hittar den på Chrome Web Store.

Lite fler tester

Nåja – nu har jag samlat på mig ett antal personer som jag troligen är släkt med. De allra flesta på min mormors sida i Holmedal. Framgången gav mig blodad tand så jag bad min mor att få testa henne. Hon var vid den tiden 95 år gammal, vilket är en lycka för en släktforskare utöver att ha sin närmaste i livet. Min far är emellertid död sedan några år. Eftersom jag ändå var inne på det spåret så tog jag en mtFull på mig själv. Jag trodde i min okunskap att det skulle ge mig användbara träffar på min mors sida, men vet numera att såväl Y-DNA, som mtFull har begränsad nytta för oss släktforskare om vi inte har någon kandidat att jämföra med. Däremot gav den autosmala testet FamilyFinder av min mor ytterligare utdelning på min mormors sida. Det började bli många där nu.

Ojämnt fördelade träffar – och många finska

Ett mönster började skönjas. Massor av träffar hörde till min mormor, men väldigt få som jag kunde identifiera till min morfars sida. Än värre var det på min fars sida. De jag med säkerhet kunde härleda där var ytterst få. Ändå hade jag en agnatisk antavla ända till 1500-talet och på min farmors mors sida hade jag träd som sträckte sig till 1500-talet i Holland, respektive till Svinhufvudssläkten på min farmors fars sida.

Å andra sidan fanns det mängder av finska släktingar bland matchningarna som inte kunde knytas till de finska anor som jag visste fanns i släkten – främst på min farmors mors sida. Jag hade också mängder av matchningar som jag inte kunde placera någonstans alls och genom att ladda upp min DNA-fil till Geni så fick jag förslag på mängder av släktingar som Geni föreslog kunde härledas till den svenska och europeiska adeln långt tillbaka i tiden. Dessa underligheter tålde att ägnas en rejäl funderare.

Genom att läsa på lärde jag mig att många av de finska träffarna troligen var ”falska”, dvs. de bestod av små segment som tillsamman bildade en relativt stor gemensam summa centiMorgan (cM) som FTDNA tolkade som om personer var närmare släkt än de är. Den gemensamma förfadern kunde ligga mycket långt tillbaka i tiden och omöjlig att finna. Orsaken är tydligen att i små folkgrupper med så kallade begränsade genpoler med mycket anförluster, som den finska, eller i andra folkgrupper med hög grad av giften inom gruppen, som den judiska eller adeln uppstår sådana fenomen som stör analysen av DNA-träffarna. Jag lärde mig att det är  viktigt hur många segment som bildar den totala summan, samt följaktligen hur små de minsta är och hur stort det största segmentet är. Många analysprogram jag mötte rekommenderade därför att man i fall där man tillhör sådana genetiska grupper bör filtrera bort de små segmenten. Ibland ända upp till 10 cM.

Eftersom jag har tre av fyra grenar (ej min mormors) i trakter med stor finsk befolkning under hundratals år (främst skogsfinnar) så har jag givetvis finska förfäder inom forskningsbar tid och detta ger i sin tur upphov till att jag är släkt med en stor del av den finska folkgruppen, men på mycket långt håll. Men – hur förhåller det sig då med träffarna inom adeln?

Adliga förfäder är inte alltid till hjälp

Genom min traditionella forskning har jag funnit att min morfars mormors mor var avlad i ”oäkta bädd”. Fadern var sergeanten Johan Daniel Styffe och modern var pigan i huset Maria Nilsdotter. Johan Daniels mormor var Brita Beata Lennartsdotter Uggla och således medlem i en av Sveriges äldsta adelssläkter. På grund av god dokumentation kan jag följa släkten Ugglas anor ned genom hela Europa och på grund av de frekventa inbördes giften inom adeln är de släkt med varandra på många olika vägar. Släktskapsberäkningar som jag gjort med en funktion i Geneanet visar att jag kan visa släktskapsvägar med någon ädling långt tillbaka på dussintals olika linjer. Det blir många små DNA-segment av närmast diminutiv karaktär som utgör brus när man skall analysera vart de olika träffarna hör.

En ytterligare sak som visar sig vålla besvär är att Johan Daniel Styffes morfar var Johan Ramsell som var son till kyrkoherden i Ramsberg Johannes Andreae Salamontanus, vilket senare visar sin vålla tveksamheter till analyser av de personer som jag antar tillhör min far, som ju har sina rötter i just den norra delen av Örebro län. Som ni ser av bilden ovan var hans barnaskara ganska betydande.

Det allra mest besvärande är emellertid att jag inte funnit en enda träff som på något sätt kan knytas till min ganska detaljerade forskning på min antagne farfars sida. Jag börjar allt mer tro att de som påstår att han inte alls är min farfar har rätt, trots att han hela livet trodde så och att han aldrig fick fylla den rollen utan fick leva med den sorgen till sin död.

Som ni märker börjar jag närma mig viss förståelse för hur man kan göra sig nytta av DNA-testerna. Tror jag i alla fall.