Ett bortackorderat fosterbarn - hans livshistoria

Nils, t.v. med fosterföräldrarna Oskar och Frida

Den 2 juli 1921 födde Karin Linnea Granath en son på en inrättning för kvinnor som ”råkat i olycka” på Kungsholmen i Stockholm. Fadern var troligen inte okänd, men hemlighölls. Karin kom från orten Ljusnarsberg i norra Västmanland och familjen var välsituerad och ansågs tillhöra de finare familjerna på orten. Karins fader var stationsskrivare och ansvarig för järnvägsstationen på Bergslagsbanan. Modern kom från den i trakten välkända släkten Adler. De hade det gott ekonomiskt och bodde i en vacker villa med torn nära arbetsplatsen vid älvens strand. Karin var äldsta barnet och hade två systrar och en broder. Pojken döptes till Nils Erik och fick moderns efternamn men lämnades sedan bort som fosterbarn. Som var vanligt administrerades utackorderingen av den lille genom moderns hemkommun Ljusnarsberg. Pojken var min far.

Den femte oktober 1921 finner jag Nils Erik i Långtora socken i Uppsala län. Han är där fosterbarn i Jädra by hos snickaren Ivar Julius Gorell och hans hustru Ida Öström. Paret har fyra egna döttrar i åldern mellan fyra och fjorton år. De har även fostersonen, den sexårige Karl Ragnar, vars föräldrar var okända och som kommer från Adolf Fredriks församling i Stockholm. Min far kommer till familjen i oktober 1921 och är då tre månader gammal. Karl Ragnar lämnar familjen i slutet av 1924 och flyttar till Kungsholmen. Kanske lämnas han tillbaka till barnhemmet. Min far lämnar familjen i november 1922 och han är då knappt ett och ett halvt år gammal. Han flyttas till Nora Bergsförsamling i Örebro län. Familjen Gorell tar till sig den två månader gamla fosterdottern Maria Ingrid Linnea Aspenberg året efter min far flyttar. Troligen från samma institution på Kungsholmen där min far föddes. Maria avlider dock i början av december samma år. Av naturliga skäl hade min far inga minnen av den här tiden och det är tveksamt om han ens kände till att han bott hos familjen Gorell. Han har berättat att han länge hade en skräck för stora svarta bilar, som han mindes kom och hämtade honom, men det kan vara ett senare minne.

Nästa plats jag återfinner min far på är i Västra Öskeviksby i Nora Bergsförsamling i Örebro län. Öskevik är grannbyn till Tolvsbörd där han slutligen växte upp och där även jag tillbringade min barndom. För de litterärt bevandrade kan jag berätta att det är från Öskevik som Sigge från Siggebohyttan i Pelle Svanslös kom och där hästarna gick med ånga på vintern.

Det var till torparen Karl Gustav Runn och hans hustru Sofia Matilda Eriksson som han kom i mitten av november 1922. Paret Runn hade dottern Astrid Maria, fjorton år gammal och sonen Gustaf Valfrid, tolv år gammal. Den lilla torpstuga de bodde i var mycket enkel, men numera är den renoverad till ett pittoreskt sommarställe.

Öskeviksby - Runn /Google maps/

Min far talar med värme om familjen och han har som vuxen även haft kontakt med grannarna som minns hans barndom. Två år senare när min far var två och ett halvt år gammal avlider dock fostermodern endast 39 år gammal av blodgång. Det var 1923 och fosterfadern var då 42 år gammal. Hur han klarar sig är en fråga, men troligen är de egna barnen till stor hjälp. 1925 tar han emellertid hjälp av hushållerskan Jenny Alvina Karlsson. Hon är tjugofyra år gammal och har ett utomäktenskapligt barn - den drygt ettåriga Gunvor Elisabeth. Nu är det slut på friden för min far.

Kommunens rättrådiga styrande får för sig att det kanske förekommer andra aktiviteter mellan fosterfadern och hushållerskan än bara ett anställningsförhållande och sådan synd kan man inte ta på sitt ansvar att en utackorderad pojke får komma nära. Han kan skadas av detta. Min far måste flyttas till en annan familj och det snabbt, det vill säga redan inom några månader. Hushållerskan inser att klimatet i byn inte är till hennes fördel så hon flyttar till Fellingsbro en månad senare. Min tro är att det är från denna flytt som min fars minnen av stora svarta bilar kommer. Han var fyra och ett halvt år gammal och måste nu lämna en familj som han älskade och som var den enda familj han kände. Han återkom ofta till detta när han berättade om sin barndom.

Han flyttades emellertid inte så långt. Det nya hemmet låg sex kilometer bort och är numera bara sex minuters resa med bil över skogen. Han togs nu som fosterbarn hos bonden och kolaren Oskar Anderson och hans hustru Frida Eulalia Persson i Tolvsbörd i Järnboås socken. Det var här han blev kvar under resten av sin barndom och hade ett ganska gott liv. Tio år senare fick han en fosterbror när den tio år yngre Åke Lennart Eriksson kom till familjen. Barnen fick en traditionell uppfostran präglad av delvis religiösa värderingar. Fostermoderns släkting i granngården var söndagsskollärare av den gamla svavelosande sorten som utmålade eviga straff och utsikt att brinna i helvetet för de barn som inte följde den smala vägen.

Tolvsbörd,  /Flygbilder-AD/

Det visade sig att Nils var mycket begåvad och älskade skolan och att lära sig saker. Speciellt svensk historia var ett favoritämne. När det var dags att välja bana efter sjätte klass försökte läraren övertala föräldrarna att Nils nog borde få "läsa vidare" som det hette. Nu var det ju fullständigt otänkbart att man skulle "kosta på" ett fosterbarn, dessutom vore det att förhäva sig att tro att man var ämnat för annat än kroppsarbete så det fick bli det sjunde året i skolan och därefter olika kroppsarbeten och sedermera arbete på ortens järngjuteri. Nu var det ett arbete som passade ganska bra eftersom Nils visade sig vara en sjusärdeles kraftkarl. Han arbetade också en tid på järnvägen, men snart kom militärtjänst och kriget med beredskapsplacering i Värmland vid norska gränsen. De var där han träffade sin hustru – min mor.

Mina föräldrar gifte sig 1944 och jag föddes vid krigsslutet 1946. Vi bodde hos min mors föräldrar i Norra By i Eda församling i en enrummare på övervåningen och min far arbetade på pappersbruket. 1948 blev emellertid den älskade fostermodern Frida allvarligt sjuk och mina föräldrar flyttade hem till Tolvsbörd för att vårda henne. Hon avled i maj 1948 till stor sorg för oss alla. Relationen till fosterfadern Oskar hade väl aldrig varit särskilt god och inte blev den bättre efter att hans godhjärtade hustru gått bort. Han insåg emellertid vid 65 års ålder att han inte kunde sköta gården utan sålde den till min far mot att han fick ”undantag” under resten av sitt liv. Han bodde under resten av sin levnad fritt i en enrummare på vår övervåning och "hade även maten", som det hette.

Tiden som småbrukare och fabriksarbetare på ett cementgjuteri blev hård och ekonomiskt svår för familjen. 1950 fick jag en broder. Vid den tiden hade min far börjat odla sina intellektuella förmågor. Det gjorde det genom att engagera sig politiskt. Att det var för socialdemokraterna var naturligt eftersom han var mer arbetare än bonde och Socialdemokraterna och Bondeförbundet var de val som stod till buds i vår samhällsklass. Högermän var endast direktörer och likvärdiga och Folkpartiet var partiet för de frikyrkliga. Det fanns visserligen en kommunist i socknen, men han var något av en eremit och byggnadsmålare. Helt naturligt blev skolfrågor min fars stora intresse och snart satt han i skolstyrelsen i kommunen och blev även tillsyningsman för kommunens skolor. Hans förmåga att läsa in sig på tjocka utredningar och hans förmåga att bena upp och strukturera svåra frågor gjorde att han snart satt i snart sagt varje tillgänglig nämnd i kommunen. Samtidigt arbetade han vidare på cementgjuteriet, men när det inte kunde bära mer än ägaren själv bytte han arbete och blev skogsarbetare för kyrkan.

Jag minns från barndomen hur han kom hem smutsig och trött på eftermiddagen, tvättade och rakade sig i ett gult emaljerat handfat med grön bård som stod på en stol i köket. Han gick sedan i rummet och efter någon halv timma kom han ut iklädd kostym, vit skjorta och slips och doftade av Keratin hårvatten. Han tog på sig sin ulster och sin Homburghatt och på en kort tid hade den smutsige och trötte skogsarbetaren förvandlats till den respektingivande kommunalmannen. Han hämtades oftast upp av någon av Högerpartiets politiker eftersom han aldrig skaffade sig körkort, än mindre bil. Dock hade han en moped - en fin NSU Quickly Lyx. Hans politiska karriär kröntes av att han blev kommunalnämndens – numera kommunstyrelsens – ordförande i kommunen.

Han slutade emellertid som politiker i och med kommunsammanslagningen 1965 och en vän som var chef för arbetsförmedlingen lockade honom att börja arbeta inom organisationen. Det var på den tiden när man inte kunde få anställning där på enbart akademiska meriter utan främst livserfarenhet var meriterande. Han blev så småningom chef för förmedlingen i Laxå och sedermera Kumla där han stannade till sin pensionering. Det politiska intresset tog emellertid aldrig slut och han blev en sorts ”senior advisor” till de yngre styrande politikerna i kommunen samtidigt som han engagerade sig i att bygga upp en väntjänstverksamhet för pensionärer i kommunen. En verksamhet där man utan kostnad hjälpte varandra med det man var bra på – allt från deklaration till snöskottning och att fixa tekniska problem. För min fars del blev det mest att hjälpa till med pappersarbete och myndighetskontakter som många gamla upplevde som besvärligt.

Han avled hastigt, men stilla 2009, 87 år gammal, när han satt och förberedde ett föreningsmöte där han var ordförande, medan hans sambo kokade kaffe i pentryt vägg i vägg.

Hans biologiska familj följde honom på avstånd under livet och jag minns hur min mor och jag inbjöds till Kopparberg någon gång om året till vad vi upplevde som inspektion. Min far nekade att komma med eftersom han menade att dög det inte då han behövde dem så fick det vara. Det var en speciell upplevelse att sitta i det vackra rummet och bli ”inspekterad” av sin farmors mor under någon timma. Maken visade sig aldrig vid dessa tillfällen. 

Uddenäs - Kopparberg

Min farmor var gift och bodde i Stockholm. När sedermera min farmors make dog bjöd hon in oss till Stockholm årligen under några få år. Vi fick ett kuvert med pengar och skickades till en restaurang som hon bokat bord på. Själv deltog hon inte av rädsla för att någon hon kände skulle få syn på henne och undra vilka vi var. Min far deltog och hade kanske förhoppningar om att få någon djupare kontakt på gamla dagar, eller åtminstone få veta vem hans far var, men jag tror tillfällena blev en besvikelse för både honom och hans mor så mötena upphörde. Båda två var ganska stolta personer och dessutom av naturliga orsaker hämmade inför situationen.

Numera är alla direkt inblandade avlidna och man kan bara gissa sig till vilka moraliska dilemman, besvikelse, skam och ångest som de inblandade upplevt under sitt liv. Detta inkluderar en man som under hela livet trott att han var min farfar och dog med den tron. Om detta är med sanningen överensstämmande vet jag inte. Moderns biologiska släkt ifrågasätter det och inga tecken i min forskning varken bekräftar eller förnekar det. Om detta har jag skrivit tidigare.

Forskningskällor:
 Kungsholm (A, AB) CI:42 (1921) Bild 710 / sid 64 (AID: v254753.b710.s64, NAD: SE/SSA/0011)
Långtora (C) AII:2 (1900-1912) Bild 610 / sid 51 (AID: v125490.b610.s51, NAD: SE/ULA/10868)
Långtora (C) AII:3 (1913-1924) Bild 680 / sid 52 (AID: v186340.b680.s52, NAD: SE/ULA/10868)
Nora bergsförsamling (T) AIIa:9 (1919-1929) Bild 4880 / sid 1533 (AID: v146558.b4880.s1533, NAD: SE/ULA/11098)
Nora bergsförsamling (T) B:7 (1916-1935) Bild 1060 (AID: v146560.b1060, NAD: SE/ULA/11098)

Rättelse: Ursäkta felskivningen vad gäller Nils Eriks dödsår, vilket nu är rättat.