Favoritverktyg för att identifiera mina DNA-släktingar

Jag har ju hållit på en tid med att använda DNA-tekniken i släktforskningen. Kort skall jag nämna de funktioner och tjänster som jag uppskattar mest hittills.

- På första plats kommer möjligheten att kunna föra över sitt DNA-resultat till andra funktioner från Ftdna.
Det är dessutom en fördel - ibland en förutsättning - om man laddar upp sitt träd på alla de tjänster där så är möjligt. Detta dels för att man får ut mer av tjänsterna, dels att det är till hjälp för andra som forskar. Jag anser personligen även att man, i tillämpliga fall, bör ge tillgång till sitt material för att bekämpa grov brottslighet.

- FamilyTreeDNA är den tjänst där jag gjort mina tester. Fördelen med detta är att de har ett fullt sortiment av tester så jag kan uppdatera mitt autosomala test till både Y-DNA och mitokondietest om jag vill utan att skicka in nytt material.

- GEDMatch var den första tjänsten jag förde över mitt resultat till och den tjänsten använder jag dagligen. Ju mer jag använder den ju mer lär jag mig och det finns oerhört många möjligheter.
Det första jag gör är att kolla med funktionen One-to-many. Jag klickar där på kolumnen Age för att se om jag fått några nya träffar. En annan funktion jag använder ofta är att markera ett antal personer i träfflistan och klickar därefter på Visualization Options och sedan väljer jag alternativet Compact Map som ger mig en Choromosome map över de valda personerna i relation till mig. Här finns många val och en jag använder för vidare forskning är funktionen List/CSV som ger mig matchningarna som en lista.
Möjligheterna i GEDMatch är stora, men lite svåra att finna och sätta sig in i, men värt besväret.

- Ancestry var en annan tjänst som jag inte kunde föra över mitt DNA till, men lyckligtvis hade jag fått en test för länge sedan, så jag kunde ta del av deras databas. Den värdefullaste funktionen där tycker jag är ThruLines™, som på elegant sätt ger tips om hur man kan vara släkt med vissa av de man matchar genom sitt DNA. Man måste emellertid ladda upp sitt träd för att det skall funka. Att inte Ancestry har någon grafisk beskrivning av hur man matchar på kromosomnivå är ett stort problem.

- GENI förde jag över mitt DNA-resultat till, vilket sällan ger några tillförlitliga resultat för min del, men det visar sig senare vara en bra idé ändå. Jag finns också med i några andras träd där, vilket ger vissa fördelar.

- MyHeritage har nog de bästa analysredskapen för DNA-forskning. Trianguleringsfunktionen är en höjdare och givetvis har man en grafisk beskrivning av träffarna på kromosomnivå där man kan ladda ned resultatet i CSV-form. Idag kom ytterligare en funktion som påminner om Ancetry´s ThruLines, men är än vassare. Den heter Theory of Family Relativity™. Principen är att den jämför mitt eget träd med alla andra träd och dessutom med GENI, FamilySearch, m.fl. och ger ett förslag till hur släktskapet kan se ut. Ibland blir det många steg som börjar i mitt träd, sedan kanske går över till Geni, till träd A, till träd B, till FamilySearch och slutligen till träd C där träffen finns. Det här är en sökväg som skulle vara väldigt svår att finna genom egna studier. Man skall säga att de svagare träffarna kan vara fel i något led så man måste kolla noga i källorna. Jag har både kollat med redan kända släktingar och kontrollerat steg för steg i kyrkböckerna och än har jag inte funnit något förslag som varit felaktigt bland de rimligt nära träffarna, men när de anges ha Låg säkerhet felar ofta något led. Fördelen är att sökprocessen sker även i träd som man normalt inte har tillgång till genom sekretess eller annan anledning.

- DNApainter är en tjänst som jag tidigt laddade upp mitt resultat till, Jag har alltid det programmet öppet på skärmen för att se på vilka kromosomer mina träffar ligger för att på så sätt kunna avgöra till vilken släktgren de tillhör. Det är här det är så bra att kunna ha CSV-filer från Ftdna, GEDmatch, MyHeritage och eventuellt andra för att måla in i de olika profilerna i DNApainter.

- Genetic Affairs är en tjänst som sorterar mina träffar i olika cluster som representerar olika släktlinjer. Man ger programmet tillgång till ens träffar – OBS, inte DNA-resultatet utan träffresultatet - i den tjänst man gjort testet och med hjälp av detta kan man rita nya cluster allt eftersom träffar kommer in. Det finns flera intressanta funktioner i denna tjänst, men jag har främst fastnat för möjligheten att hämta data från flera ställen där jag laddat upp sin DNA-fil och be tjänsten slå ihop dem. På så sätt kan jag få ett cluster som tar med träffar från alla de databaser där jag har mitt DNA uppladdat. Man kan dessutom ladda ned en CSV-fil från Genetic Affairs och ladda upp den till DNApainter som då målar en profil av alla de cluster man tagit fram från samtliga databaser.

- OpenRGD är en tjänst hos DIS – Datorstöd i Släktforskningen - som jag just börjat undersöka vilka möjligheter den har. Jag återkommer till det inom kort.

Den hänsynslösa DNA-forskningen

Den gamle mannen sitter på sitt rum och tummar på några tidningsklipp som han tillsamman med flera fotografier av en vacker kvinna har i ett skrin. Tårarna stiger i hans ögon och han ser med förtvivlan på sin vuxne son som han har bett att få tala med. Tala kanske är mycket sagt eftersom han efter en stroke för en tid sedan inte längre kan tala. Han kan emellertid kommunicera med små lappar. Nu vill han lätta sitt hjärta eftersom han vet att han inte har så långt kvar i livet. Det han berättar är omtumlande för sonen och mycket smärtsamt för honom själv.

Han vill berätta för sin son att han har en son i ett tidigare förhållande innan han träffade sin hustru – sonens mor. Han visar sonen den äldre halvbroderns födelsenotis, klippt ur tidningen. Han visar en vigselnotisen som berättar att den kvinna han som tjugoåring hade ett förhållande med hade gift sig flera år senare. Han visar ett antal porträttbilder av den vackra kvinna han i ungdomen var förälskad i och som blev mor till den son han aldrig fått träffa. Detta medan tårarna rinner av alla känslor som överväldigar honom.

Han berättar vidare att hans älskade skickades till en institution i Stockholm där flickor som ”råkat i olycka” kunde föda för att sedan lämna bort sitt barn. Själv tog hans far med honom på en resa till Tyskland där de stannade under lång tid. Allt för att skilja de två åt och med förhoppning om att de skulle glömma. Den gamle mannen glömde aldrig trots att han fann en ny kärlek och fick en fin familj.

Den son han berättar om är min far och kvinnan är min farmor.

Kontakt med min halvmoster och halvmorbror

Några år senare när min farmor avlidit får min far ett telefonsamtal från en kvinna som presenterar sig som hans halvsyster. Det är hon som berättar om det känslosamma samtalet mellan sin äldre bror och fadern. Nu när alla inblandade har avlidit känner de att de vill ta kontakt med min far och berätta för honom.

Min fars stora sorg har alltid varit att inte veta hela sitt ursprung. Han har vuxit upp som utackorderat fosterbarn och i unga år flyttats mellan olika familjer. Han har dock känt till sin mors identitet och under de sista åren av hennes liv även haft en årlig kontakt i samband med ett restaurangbesök. Modern har konsekvent nekat att berätta vem hans far var. Det var därför en enorm gåva till honom att han nu fick en hel biologisk familj att relatera sig till.

Som släktforskare stod jag inför den ovanliga situationen med en man som erkände ett faderskap men som modern inte officiellt ville erkänna. Eftersom jag vid ett flertal tillfällen träffade min halvfaster så fanns det dock många indicier som pekade på att vi faktiskt var nära släkt, vilket jag således grundade min forskning på.

Kan DNA ger några svar?

När DNA-forskningen blev tillgänglig hoppades jag på att genom detta få ett bevis på att min antavla på faderssidan var korrekt. Visst har jag funnit ett antal nära DNA-släktingar från min FamilyFinder-test, som varken tillhör min mors gren eller den mycket välbeforskade släktgrenen som min farmor tillhör där framför allt den så kallade Laxbrogrenen är mycket väldokumenterad. Inte heller har jag funnit varken negativa eller positiva bevis utifrån mitt Y-DNA då det dels är ytterst få svenska träffar av tillräcklig detaljeringsgrad, dels inte går att finna några manliga anättlingar att jämföra med.

Det var därför med viss spänning jag tog kontakt med en eventuell halvkusin och bad att få testa henne, vilket hon gick med på. Det visade sig att vi inte hade något som helst överensstämmelse mellan våra test, vilket i och för sig är ganska ovanligt i trakterna av södra Dalarna och norra Västmanland där våra släkter härstammar från och släkterna brukar vara ganska invävda i varandra.

I ett huj har jag således ”förlorat” min farfar och med honom en rak släktlinje ända ned till 1500-talet. Hade jag inte varit forskare av professionen hade detta förmodligen varit ett hårt slag, men i mitt yrke är såväl verifiering som falsifiering lika värdefulla så insikten begränsade sig till en helt naturlig besvikelse över förlusten av kunskap om mina anor.

Nu står jag således med ett antal DNA-träffar – en del ganska nära - från rätt trakter där jag inte har en enda person att hänga upp jämförelserna med. Att jämföra andras träd i blindo sinsemellan förefaller som ett oöverstigligt arbete, speciellt som det blir svårt att särskilja träffarna från min farmor från eventuella träffar från min farfar.

En lärdom är att även i forskning beter man sig ibland opportunistiskt och ser det man vill se. Vid flera tillfällen har jag i möten med min förmodade halvfaster fått höra från henne hur jag i gester och mimik liknar hennes bror, vilket naturligtvis stärkt mig i tron att jag funnit mina anor. Av yrket är jag emellertid skeptisk då handfasta bevis saknas och allt eftersom vanlig forskning och mina DNA-träffar inte visar något som verifierar det antagna släktskapet - men i och för sig inte motsäger det heller - har jag blivit alltmer osäker.

Det där med DNA - kan de va nå't?

Jag och många andra har irriterat oss på att de nya träffar vi får på vår DNA-test saknar analoga släktträd, vilket ju i många fall gör träffarna obrukbara om man inte lyckas bygga upp ett träd åt personen i fråga. Detta är ju ofta svårt med de knapphändiga uppgifter man får om personen. Då och då har jag tappat sugen vad gäller DNA-forskning, men jag bestämde mig för att gå till botten med detta och undersöka om det är så illa som det verkar när man får de färska träffarna.

Jag har gjort FamilyFinder DNA-test på mig och min mor. Jag har även gjort en Y-DNA på mig själv samt en mtDNA. FamilyFinder gjorde jag för några år sedan och har insett att med den tid jag vill lägga ned på teoristudier är FamilyFinder den som ger något utbyte för mig ur släktforskningshänseende.

Jag har fått 3844 matchningar på FamilyFinder under åren, varav 150 är 2nd cousin som närmaste led. Jag har insett att det inte är mödan värt att detaljgranska annat än denna kategori eftersom även där handlar det om ibland ganska många fler steg bort i den analoga forskningen. Jag har lyckats härleda SEX släktingar, min mor oräknat. Jag tog mig därför för att gå igenom alla mina 2nd cousins sedan begynnelsen och se om det var så illa som jag fann att det var när träffen var färsk. Det var det faktiskt inte.

Av de 158 2nd cousins som jag har så finns det markerat att 74 har släktträd nu och det är avsevärt fler än de som hade det när de var nytestade. Frågan är då hur användbara träden är. Det visade sig att hela 58 träd hade en acceptabel omfattning. Bara 17 träd var närmast oandvändbara. Skälen var att de var låsta, innehöll färre än tre generationer eller innehöll enbart personer markerade som privata.

Den här genomgången var glädjande och gör att jag nu kommer att gå tillbaka och undersöka alla de närmaste träffar som jag tidigare sett som meningslösa. Tydligen är det många som börjar sitt släktforskande med en DNA-test och sedan kommer på att de måste göra en traditionell forskning också för att kunna hitta gemensamma anor med andra. 

Nu kan man ju vända på det och säga att det är ganska uselt att nästan 2 av 3 av de nära träffar man får på FamilyTreeDNA inte kan användas för sitt ändamål, men jag trodde det var värre. Det finns all anledning att uppmana de som håller DNA-träffar, och med glada rubriker berättar att så och så många har testat sig i Knäckbröhult, även förklarar att man inte har så mycket nytta av det om man inte samtidigt forskar på traditionellt sätt och delar med sig av resultatet.

Så - trots allt - alla som i likhet med mig suckat över alla nära träffar som saknar träd. Gå igenom dom igen för det kan hända att många kompletterat sina uppgifter sedan du tittade på det senast. Men återigen. Skärp er vad gäller informationen - alla ni som delar ut DNA-kit.

DNA-resultat ger mig massor av arbete

Jag kan i min pappersforskning följa min faderslinje hela vägen till 1500-talet, vilket är väldigt glädjande naturligtvis. Det finns emellertid en hake. Min farfar är i alla officiella källor okänd och han är ju början på hela anlinjen. Det enda som jag kan stödja mig på att han verkligen är min farfar är att han påstår det själv – eller snarare han påstod det nära inpå sin död. Han erkände då för sin son, min eventuelle halvfarbror, att han hade en son före äktenskapet. Han fick kommunicera detta med lappar eftersom han förlorat talet efter en stroke. Han visade också sin son bilder och tidningsurklipp som han samlat under åren avseende min far och sin ungdoms älskade – min farmor. Tråkigt nog avslöjade aldrig min farmor huruvida det var sant och på hennes sida av släkten är man inte helt övertygad om detta. Att han hade ett förhållande med min farmor ifrågasätts inte av någon och av något skäl tog hans far honom på en lång resa till Tyskland under samma tid som min farmor vistades på ett hem för fina flickor som hamnat i olycka på Kungsholmen i Stockholm. Så är alltså läget.

Jag har tagit både FamilyFinder-test och en Y37-test hos FamilyTreeDNA med förhoppningen att komma närmare sanningen. Hittills har jag bara insett problemets komplexitet. Det förhåller sig nämligen så att fram till nu har jag inte funnit en enda person som jag enligt pappersforskningen kan dela den obrutna Y-DNA-linjen med. Jag missade möjligheten att testa min påstådda halvfarbror innan han gick bort och han har inga söner. Visserligen har jag inte kommit längre tillbaka än till mitten av 1800-talet när det gäller att finna möjliga y-linjer som kan sträcka sig in i nutid, men det är oerhört tidskrävande och för varje generation blir det värre.

Jag har emellertid märkt en stor anhopning av FamilyFinder-släktingar från Halland, Skaraborg och Älvsborgs län. Dessa är inte från min mors sida även om en liten gren skulle ha kunnat förvirra sig dit. Däremot härstammar en gren på min förmodade farfars sida från just Skaraborg och inte långt från gränsen till Halland. Det är framför allt en skinnberedarsläkt med namnet Klingert - med namnvarianter - som var verksamma såväl i Ulricehamnstrakten som i Skaratrakten. Namnet kan härledas till Stephan Christian Kleingärtner som invandrade från Mecklenburg till Stockholm i början av 1700-talet. Förekomsten av alla FF-matchningar i dessa trakter skulle kunna härledas till denna släkt.

Jag inser nu att det skulle krävas ett enormt arbete att bena upp detta. Bara att försöka finna nu levande möjliga personer med samma Y-DNA är ett oerhört arbete. Att sedan börja rota i alla anättlingar till en förmodad ana i Västsverige grundat på en stor mängd FF-matchningar i området är närmast oöverstigligt. Speciellt som de flesta inte presenterar egna släktträd på Ftdna.

Min vädjan är således att om någon läsare vet att de är ättlingar till Anders Jonsson Sågmester i Gruvriset i Norrbärke eller hans farfar Anders Finne i Övre Starbo i Norrbärke så hör av er. Likaså om släkten Klingert skulle råka dyka upp i era västsvenska släktträd så hör av er till mig.

Jag har bara väntat på det

Nog är det ett grovt förbiseende från den alenavetande moraliska kultureliten att de hittills låtit en så populär hobby som släktforskning vara ifred. Det måste ju vara något fel när nästan varenda människa med tillgång till en dator eller ett folkbibliotek kan bedriva avancerad forskning ”nästan på riktigt”. Men – nu är ordningen återställd av Kristina Lindquist på DN Kultur. Inte kan det gå för sig att kreti och pleti ägnar sig åt så – i förhållande till deras intellektuella kapacitet – avancerade saker. Bara att det är populärt i stugorna är ju skumt och måste framkalla åtminstone en liten varning av något slag. Redan att gräva i sitt förflutna är ju lite skumt och egocentrerat och därifrån är ju steget inte långt till något än värre, men det har varit lite svårt att angripa det på något riktigt självklart sätt fram till nu.

DNA-forskningen har gett denna öppning och genast springer DN Kultur i luckan och lyckas placera en riktig fin rasistpassning alldeles framför målet. Det är bara för någon av de kända avslutarna med killerinstinkt att klippa in den i mål.

Många har ju sett videon där ett antal mer eller mindre fördomsfulla människor får sitt livs tankeställare när de inser att delar av deras DNA kommer från allehanda hörn av världen och att de inte är så ”renrasiga” som de trodde utan till och med delade DNA med folkslag som de föraktar. Jag minns själv när man till ett amerikanskt soffprogram – jag tror det var Oprah - hade bjudit in en ledare för ett betydande amerikanskt rasist/nazistparti och kunde visa honom att hans DNA angav att han var 1/8 afroamerikan. Han blev ”skogstokig” som Leif GW skulle ha sagt. Alla vi normaltoleranta människor blir glada när vi hör sådana historier, men det beror ju bara på att vi inte begripit djupet av våra egna strukturella fördomar och då måste ju de som vet bättre upplysa oss.

Så här avslutar Kristina Lindquist sin krönika i DN Populära dna-tester avslöjar en otäck syn på människan: "Resonemanget om släktskap som botemedel mot rasism är deprimerande, men kanske också logiskt. Vi lever i en tid då det politiska försvaret för tanken om en universell mänsklighet – med gemensamma rättigheter – tycks svikta. Och då återstår kanske bara att sätta sitt hopp till att folk upptäcker nya kusiner på andra sidan gränsen.”

Att hon inte begripit vad hon talar om är tydligt. Hon tror tydligen bokstavligen att man finner kusiner genom DNA-forskning. Att det handlar om mikroskopiska gemensamma spår av DNA som har sitt ursprung hundratals eller tusentals år bakåt i tiden förstår hon inte. Det är således inte förekomsten av kusiner som vi kan anknyta till, som får oss att se på oss i ett större sammanhang och bli mer ödmjuka. Det är insikten om att vi delar en historia även biologiskt med människor som vi i bästa fall inte visste något om i värsta fall hade en nedlåtande attityd till. Om man upplever att intresset för detta är ”deprimerande” så har man stora problem med sin inställning och tillit till andra människor. För att använda Lindquists egna ord så ”avslöjar det en otäck syn på sina medmänniskor”.


Det är inte min vana att skriva politiska texter på den här bloggen, men som vi sa i skolan: "Det var inte jag som började slåss - så retade hon mej också".

DNA-tester – ett brott i Frankrike

Jag har förstått att det är i lag förbjudet att göra eller ens föranstalta att göra DNA-tester i Frankrike. Eftersom jag bor i landet sedan snart 10 år har jag försökt att undersöka det här förhållandet närmare.

Till att börja med är det ingen pappersparagraf utan blodigt allvar. Straffet är ovillkorligt ett års fängelse och böter i hundratusenkronorsklassen efter vad jag förstått. Jag har också förstått att det finns mycket små möjligheter att kringgå detta eftersom redan att man beställer en test är ett lagbrott – även om man inte skulle få något användbart resultat. FamilyTree DNA och 23AndMe tar tydligen trots det emot beställningar från Frankrike utan att informera kunderna om riskerna. Inte heller lär man gå fri om man beställer sin test genom tredje person så som lagen är utformad.

Hur kommer det sig då att Frankrike som enda europeiska land har en så här otidsenlig lagstiftning. Om det går meningarna isär, men jag skall spekulera lite utifrån det jag läst i frågan.

Det lär ha funnits ett liknade förbud i Tyskland tidigare, vilket infördes för att skydda kvinnor. Man kanske kan jämföra det med den svenska lagstiftningen på 1800-talet som gjorde det möjligt för kvinnor att föda anonymt. Det franska förbudet, menar man har helt andra syften. Tillbaka i tiden och till helt nyligen fanns arvslagar från Napoleontiden som ställde kvinnor närmast på bar backe när mannen dog. Det var först Sarkozy, som lyckades förändra dessa lagar trots motstånd. Skälet till dessa lagar var att krigande ädlingar var oroliga för vad som skulle hända med deras gods och rikedomar om de dog i kriget och hustrun gifte om sig. Delar av familjens gods skulle ju då skingras – kanske tillfalla en annan familj, vilket skulle förändra den lokala maktbalansen.

Dessa skäl kan ju knappas vara aktuella idag, men många menar att lagarna kring DNA-analyser har ett visst släktskap med dessa gamla traditioner. I Frankrike är den ”självklara” inställningen att familjens manliga överhuvud är far till alla barnen som hustrun får, men det är också självklart och viktigt att de ”äkta” barnen för släkten vidare inklusive namn och ägodelar. Laglotten till barnen vid ena förälderns frånfälle är till och med större än den är i Sverige. Denna inställning att bevara ägodelar och namn till den kommande generationen kan inte acceptera att utomäktenskapliga barn tränger sig in. En annan aspekt är att mäktiga mäns privilegium att ha utomäktenskapliga förbindelser utan att riskera att försmådda frillor senare i livet presenterar DNA-bevis som gör att deras ”bastarder” kan vara med och dela på kvarlåtenskapen. Många anser således att den franska lagstiftningen främst skyddar traditionella inflytelserika mäns privilegier. Lagen gör det ju de facto helt omöjligt för ett barn utom äktenskapet att hävda sin rätt gentemot faderns familj vid dödsfall.

Detta är den ena riktningen som är emot DNA-tester i Frankrike. En annan riktning består av antirasister och vänstersympatisörer som menar att DNA-tester är ett redskap för rasister att bevisa att de är renrasiga och inte har några exempelvis arabiska gener. Nyligen uppstod omfattande protester i Normandie mot ett forskningsprojekt som ville kartlägga inslaget av DNA från skandinaviska vikingar. DNA-tester är nämligen i vissa fall tillåtna som led i officiell forskning.

En fundering från min sida är att antirasister tvärtom borde välkomna DNA-tester eftersom det torde finnas ytterst få människor i södra Europa som inte har inslag av gener från Nordafrika och Mindre Asien i sitt genom. Det kanske skulle ge lite perspektiv på tillvaron för en del stollar – eller också är det vad lagstiftarna har insett. Vad skall man tro?

Det här är vad jag lyckas vaska fram genom lite studier på Internet. Kanske andra kan bidra med ytterligare förklaringar till att Frankrike har denna unika och underliga lagstiftning. Kanske man även i samma kultur kan finna en av orsakerna till svenska hovets upprördhet över att Jan Bernadotte tillhandahåller familjens DNA mot betalning.

Trött på DNA-forskning – men hoppas på bättring

Personligen är jag oerhört trött på släktforskning med DNA just nu. Jag har visserligen bara tagit en FamilyFinder-test hos Family Tree DNA och dessutom fått en motsvarande test av Ancestry, men det ger inte mersmak utifrån vad jag hittills erfarit.

Jag ifrågasätter inte tekniken i sig. Den är mycket intressant och jag har läst allt jag kommit över både på svenska och engelska om teorin bakom, som jag tror kan bli oerhört givande för oss släktforskare. Just nu läser jag Peter Sjölunds utmärkta bok "Släktforska med DNA", som jag kan rekommendera till den som vill lära sig grunderna. Jag har heller inte något att erinra mot alla de entusiaster som försöker krama ut något ur den sten som den kommersiella DNA-forskningen innebär. De gör ett viktigt och bra arbete. Min kritik rör praktiken i den form den har i form av kommersiella företag, som fungerar på ett sätt som närmast kan liknas vid att sälja ”konserverad gröt”.[1]

Jag tog som sagt en FamilyFinder-test. Genast jag fick mitt svar från FtDNA så hörde en person av sig från USA som jag hade gemensamma anor med. Sedan är det stopp – det var i februari 2015. Jag har också skickat in ett prov på min 93-åriga mor i maj i år. Jag har verkligen kollat ofta och fått många träffar, men trots visst arbete från min sida har det inte gett mycket lite. Visst jag har kommit i kontakt med ett par anättlingar och det är jag väldigt glad för, men det är i övrigt väldigt magert. Något nytt om mina anor har jag inte funnit genom DNA-test. Jag öppnar med intresse både min och min mors DNA-profil och varje dag är det nya träffar – oftast ”5th cousin” eller avlägsnare. Jag har vid det här laget flera hundra fullständigt meningslösa träffar. Naturligtvis kan inte någon klandras för att jag inte får några bra träffar, men nu är det ju så att jag får massor av träffar, men till föga nytta.


Ibland dyker det upp en ”2nd cousin” och då blir man väldigt intresserad, men då har de nästan aldrig lagt upp något släktträd och där de har det så hittar man två generationer med beteckningen ”Private” på alla utom huvudpersonen. En annan egenhet i många träd är att man inte anger mer än namn på personerna, ibland ett födelseår, men sällan födelseort. Med svenska patronymikon är det inte så lätt att identifiera en Anders Ersson som är född 1768 - okänt var. Nu säger entusiasterna att man får väl anstränga sig och skicka ett mail till dessa personer. Jodå det får man och det gör man, men svar det får man inte. En underlighet i det sammanhanget är att några personer på Facebook har påpekat att jag minsann inte heller svarar på mail, men dessa mail har inte nått mig, vilket är underligt. Jag svarar alltid på mail jag får.

Min mor har i dagsläget 830 matchningar och jag har 670. Den vanligaste träffen är finska namn från Finland och Norge, men hos ingen av de få träd jag kunnat söka i kan jag finna någon gemensam ana. Troligen är många så kallade falska träffar där mycket gamla gemensamma små bitar bakats samman till något som ser närmare ut än vad det är. Det här är speciellt tråkigt eftersom min traditionella forskning indikerar att jag har skogsfinska rötter på min fars sida, som jag gärna skulle vilja ha bekräftade om det fanns underlag i materialet för det.

När jag fick en gratistest som present av Ancestry så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök även om det rimligtvis borde bli samma Genom som det jag redan har. Jag tänkte att man kanske skulle komma i kontakt med andra personer från deras databas. Jodå – jag fick några träffar, men när jag ville studera deras träd så blev jag avkrävd en avgift för att få veta något om dessa personer. På FtDNA behöver man åtminstone inte betala extra för att få reda på resultaten av den test man betalat/fått.

Jag har sagt det förut, men jag undrar varför folk gör något så privat som att lämna ut sitt DNA, men sedan håller sitt släktträd hemligt och varför man inte vill ha kontakt med sina träffar. Det är för mig obegripligt.

Skam den som ger sig som vi fick lära oss i skolan. Om det inte vore så dyrt skulle jag kunna komplettera med en Y-DNA-test eftersom det skulle kunna ge information som jag behöver om min faderslinje, men om den ger lika litet som FF-testen så är det bortkastade pengar, som jag kan använda bättre.

Min önskan är att de företag som verkar i branschen och som är så angelägna om att få oss att lämna in vårt DNA till sin databas även vore angelägna om att resultaten skall kunna användas av oss. Skulle man inte kunna ställa krav på de som använder tjänsten att de tillhandahåller uppgifter som gör att materialet kan användas för släktforskning. Jag tänker mig en lösning liknande den Disbyt tillämpar och som befrämjar att de medlemmar som bidrar med mer information får mer användbar information och bättre sökverktyg. Att detta bara är en from förhoppning beror naturligtvis på att DIS är ett nätverk där målet är att främja släktforskningen, medan företag inom DNA-branschen främst syftar till att ge avkastning till aktieägarna.

1. Citat från Ulf Peder Olrogs visa, som låter ”Allt kan säljas med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt, lagom söt konserverad gröt ….”