Kritisk granskning av forskning - ett övningsexempel

Den här studerade texten har till sitt innehåll bara perifer relevans för släktforskning, men mina reflektioner har metodmässigt desto mer relevans.

Det har i gruppen Släktforskning för noviser länkats en artikel till ett ”working paper” i vår grupp av en forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet – Ann Sofie Knudsen. Hennes artikel är hämtad från bloggen Politologerna. Artikelns titel är Those who stayed: Cultural consequences of the Age of Mass Migration.

Jag vill använda den artikeln som ett pedagogiskt exempel på hur man kan förhålla sig källkritiskt till det som presenteras från forskningen – inte bara inom vårt ämne. Jag vill betona att jag inte tagit del av grundmaterialet och att den slutliga rapporten inte ännu finns och därför inte kan förhålla mig till helheten eller den vetenskapliga halten. Min ambition är således att agera som om jag hade fått den presenterade artikeln till bedömning för publicering i en vetenskaplig tidskrift eller om jag hade läst den för att själv, som privatperson, ta ställning till dess innehåll.

Det första man bör fråga sig är sammanhanget artikeln har skrivits i. I det här fallet är det på bloggen Politologerna och en snabb kontroll visar att det är en seriös webbpublikation, med erfarna akademiker som står bakom. Man behöver således inte befara någon tydlig politisk eller annan agenda bakom urvalet av artiklar. Den andra felkällan kan vara den person som refererat artikeln, vilket alltför ofta är fallet. Många referat av vetenskapliga studier blir idag ”tvättade” genom journalisten egna filter och stämmer dåligt överens med de resultat som den refererade studien kommit fram till. I detta fall är det forskaren själv som refererar sitt arbete, varför vi kan anta att hon gjort detta på ett ärligt och korrekt sätt. För det tredje bör man observera vilken status studien har. I det här fallet är det ett ”working paper”, således preliminär och inte ännu utsatt för vetenskaplig prövning av forskarvärlden utanför den egna gruppen. Ofta kommer de slutliga resultaten att skilja sig avsevärt från dessa preliminära resultat när den vetenskapliga världen fått underställa den de akademiska regelverket eller fått agera ”djävulens advokat”.

Detta leder mig vidare till att just agera ”djävulens advokat" – en uppgift som jag ofta haft i mitt arbete som akademiker och som jag uppmanar alla att göra oavsett om det gäller släktforskning eller andra rapporter om forskning. I det här fallet är avsaknaden av källreferenser som stödjer artikelns huvudantaganden en grundläggande brist som väcker oro.

Studiens grundhypotes är att Sveriges befolkning hade varit mindre kollektivistisk om inte så många hade emigrerat till USA före förra seklet. Min första fundering blir då huruvida svenskar idag är kollektivistiska och vilka studier som visar på detta. I den populära debatten hör man ofta röster om motsatsen.

Författarens påstående och hypotes är 1) att de som emigrerade var individualister i större utsträckning än de som stannade kvar, 2) att denna individualism kan mätas genom vilka förnamn man hade valt åt sina barn, samt 3) att det således genom detta skapats ett underskott av individualistiska människor i landet och slutligen 4) att det underskott av individualism som då uppstod har ”gått i arv” till nutidens människor.

Min första invändning är huruvida man kan mäta individualism utifrån val av förnamn till sina barn. Författaren räknar upp ett antal möjliga felkällor som kontrollerats för, vilket är förtjänstfullt. Det är mode och lokala traditioner. Däremot diskuteras inte skälet till varför en del ansåg sig tvingade att lämna landet. Det var knappast frivilligt eller ens önskvärt. Utan att ha alla detaljer om detta så tror jag mig veta att det var dels mycket fattiga människor, dels människor som var förföljda av olika skäl – vid den tiden oftast religiösa. Just religiositeten kan vara ett skäl till att man väljer udda namn till sina barn. I det fallet skulle valet snarare tyda på en osjälvständighet än på motsatsen. Jag har funnit i min egen släktforskning att just stark religiositet ofta gjort att barnen fått mycket udda bibliska namn.

Min andra invändning är utifrån ett socio-ekonomiskt perspektiv och utgår från de som inte emigrerade beroende på att de inte behövde göra det. Min egen fördomsfullhet säger mig att det snarare är mer vanligt bland de som lyckas i samhället att vara individualistiska, snarare än kollektivistiska. Här inser jag att jag vidrör ett definitionsproblem vad gäller betydelsen av att vara ”individualistisk kontra kollektivistisk”. Det spelar ju roll om man menar ”självisk kontra social” eller om man menar ”bohemisk kontra följsam”. Det ger faktiskt närmast motsatta resultat i den sociala kapplöpningen.

Det är inte alltför vågat att anta att individualismen var väl så framträdande bland de medborgare som tillhörde de privilegierade klasserna och kände sig nöjda med sin tillvaro. Lägger man till detta att de som stannade kvar troligen har haft en större påverkan, genom sitt inflytande och det sociala arv som författaren vilar sin hypotes på, än de som tvingades stanna kvar trots att de redan befann sig på samhällets botten och, enligt studien, var mindre individualistiska.

Det leder till min sista invändning. Dels att individualism och kollektivism - vad man nu menar med det - skulle gå i arv och överleva de enorma sociala omvälvningar som det tidiga 1900-talet genomgick. I så fall borde dessa egenskaper vara genetiska arv snarare än sociala arv. Dels, som jag nämnt ovan är jag frågande till varför just de som stannade kvar på grund av mindre individualistisk läggning, i så fall skulle ha större inflytande på nutidens samhälle än de redan då, mer inflytelserika personer som inte kände sig tvingade att lämna landet.

Syftet med detta resonemang är göra läsaren uppmärksam på hur viktigt det är att förhålla sig kritisk till även det forskarvärlden presenterar och i synnerhet när man får uppgifter i andra hand genom journalister eller personer med olika agendor. Vilket jag i det här fallet kontrollerat för att de felkällorna inte verkar förekomma. Jag vill vidare fästa uppmärksamhet på att även om det första är uppfyllt så bör man ändå – utifrån förmåga – ifrågasätta verklighetsbeskrivningar, hypoteser och resultat. I synnerhet om det saknas källhänvisningar till etablerad forskning.

Bara under den senaste veckan har jag mött en annan "uppseendeväckande" studie som har stora likheter med ovanstående. Den studien vill hävda att den nära nog utrotning som skett av Amerikas indianer - åtminstone deras livsstil - har fått en inte försumbar betydelse för den globala uppvärmningen. Även denna studie kan diskuteras med liknade frågor som ovanstående.

Som väl insatt i forskningens villkor kan jag konstatera att en studie som utlovar att finna förklaringar till och knyta ihop tre av de mest omfattade paradigmerna i dagens samhällsdiskussion är närmast oemotståndlig för de som beviljar anslag till forskning.

Släktforskare och släktsamlare

Det gläder mig mycket att vi mer och mer diskuterar kvalitet kontra kvantitet inom släktforskningen i vår grupp. Mer och mer börjar det höras avståndstagande mot att samla och sprida uppgifter som inte är korrekta. Det man kallar släktsamlare har inget att göra med att man vill hitta så många släktingar som möjligt – det vill vi väl alla till olika grader - bara inställningen till ens hobby. Det handlar om kvantitet eller kvalitet, som så mycket annat i vårt samhälle.

Det finns emellertid en nackdel med diskussionen – nybörjare, som kanske inte lärt sig grunderna inom släktforskning tror att allt som publiceras på Internet eller i olika publikationer är korrekt och skaffar sig på det sättet en flygande start på sin forskning genom att kopiera andras arbeten. Detta är naturligt eftersom Google och Wikipedia och olika fora har blivit nutidens ”universitet” som till och med utgör grunden i den svenska skolans kunskapsbas i brist på resurser till läroböcker och kunniga pedagoger.

Dessa nybörjare kan känna sig påhoppade när de upptäcker att detta ”enkla” sätt att ”släktforska” inte anses helt korrekt bland oss mer erfarna. Eftersom det ju kostar pengar att få tillgång till kyrkböckerna verkar Google eller motsvarande vara en bra lösning tycker många. Dessutom är kyrkböckerna ofta väldigt svåra att tyda, speciellt om man inte lärt sig skriva och läsa ”skrivstil” och även då går man ofta bet. Jag vill därför diskutera skillnaden mellan att vara släktsamlare och att vara släktforskare utifrån hur man ser på kunskap och fakta.

Inom kunskapsteoretisk forskning säger man följande:

Kunskap är inte att veta en mängd svar – man måste också veta vilken fråga som det är svar på. Inte ens det räcker för att ha kunskap – man måste också förstå vägen från frågan till svaret och varför just det svaret är lösningen på den speciella frågan.

En släktsamlare inriktar sig främst på att samla svar (släktingar), ju fler dess bättre. Av bekvämlighet eller av okunskap avstår man från att kontrollera om svaren är korrekta utan för in alla anor man kan hitta i olika källor man finner på Internet eller i tryckta källor. Om ens mål är att hitta så många släktingar som möjligt så långt tillbaka som möjligt eller så intressanta som möjligt kan man lätt frestas att gripa efter varje halmstrå som gör att man kommer ett steg vidare i sitt samlande. Handen på hjärtat så har vi nog alla, åtminstone i början, fallit för den frestelsen någon gång.

För släktforskaren är däremot korrekthet, kunskap och insikt det vägledande. Tvärtom mot samlaren ifrågasätter man allt, ibland in absurdum, och ger sig inte förrän man uttömt alla sina möjligheter att finna ut om en ana är korrekt. Det är mödosamt och går inte så fort, men med hjälp av den utmärkta svenska kyrkobokföringen går det snabbare för oss än för många kollegor i andra länder. Som släktforskare finner man snart att det på Internet ofta förekommer olika svar och tråkigt nog är det ibland så att ofta förekommande svar är felaktiga. Man ser ofta felen ordagrant kopierade från släktträd till släktträd och det kan ju förefalla betryggande och ge intryck att det är korrekt eftersom så många påstår samma sak.

För släktforskaren ligger belöningen i att lösa problemen även om det är jobbigt - för släktsamlaren är målet att komma  vidare på enklaste sätt. Visst - jag generaliserar, men det kanske kan förlåtas av insikten att vi alla har lite av varje egenskap i oss, men låter den ena dominera.

Jag är inte så naiv så jag tror att alla i grunden söker kvalitet och korrekthet framför att bygga det största släktträdet även om det innehåller enstaka felaktigheter. Tävlingsmomentet är inte att förakta och det förekommer att folk även fuskar i patiens för att få den att gå ut. Jag vänder mig emellertid till den förhärskande majoriteten som vill att det skall vara rätt. Jag vill därför trycka på följande:

• Det är inget fel att studera andras forskning, fråga andra till råds eller att ge andra råd och hjälp när det kör fast. Tvärtom är det så man lär sig förutsatt att man inte låter andra göra jobbet bara för att det är enklare än att försöka själv.
• Det är inget fel att dela med sig av sin forskning, men det är fel att inte ange de källor man använt så det går att kolla om det är korrekt. Att man alltid, hur skicklig man än är, gör misstag är ofrånkomligt, men just därför måste det gå att kontrollera av andra.
• Det är inte fel att bygga sitt släktträd på Internet som nybörjare, men eftersom man inte är så erfaren är det en bra idé att göra sina försök privata så inte andra, inte ont anande, nybörjare förleds att kopiera ens misstag. Vill man dela med släkt och vänner finns funktioner så att bara de kan delta.
• Det är inte oförlåtligt att göra misstag – det gör vi alla – men det måste alltid gå att härleda hur man kommit fram till sina lösningar så andra kan bedöma om det är korrekt. Är man osäker redovisar man hur man resonerat.
• Det är inte fel att använda Internet när man själv kör fast i sin forskning för att se om någon annan mött samma problem och kan föreslå en lösning. Det är däremot helt fel att bara acceptera andra lösningar bara för att det ger mig en generation till i trädet, eller föreslår en intressant ana.

En egen historia som exempel
Så sent som igår fick jag ett förslag från Geni som antydde att min egen släkt skulle ha en koppling till min frus släkt långt tillbaka i tiden. När jag undersökte detta utifrån både hennes och mitt släktträd fann jag en skillnad i ett led mellan det jag lagt in i mitt träd och det som föreslogs på Geni. Eftersom detta bland annat berörde en släkt på 1400-talet hade jag ingen hjälp av kyrkböckerna. Jag gjorde en Googlesökning på den person som diskrepansen gällde och fick många träffar från MyHeritage, Geni, Ancestry och mängder från privata släktträd. Jag visste att några skulle anse att min lösning var den rätta, andra att den Geni föreslog var den rätta, men jag visste också att det skulle saknas källor i de flesta fall. Jag hoppade därför inledningsvis över alla dessa träffar och sökte efter något mer seriöst. En träff gick till Anbytarforum där det fördes en initierad diskussion där man berättade att min lösning var vanligt förekommande, men saknade vetenskaplig grund. Man angav det rätta förhållandet som kunde understödjas genom originaldokument och anvisade två texter från Släkt och Hävd från 1950-talet samt ett avsnitt i skriften Äldre svenska frälsesläkter, II, häfte 1 där alla källor redovisades i detalj. Eftersom jag har tillgång till dessa källor kunde jag kontrollera, men utifrån min placering i Frankrike inte kontrollera alla de gamla dokument, som hänvisades till och som bara finns tillgängliga på något Landsarkiv i Sverige så jag fick lita till att artiklarna som skrivits av några av Sveriges skickligaste och mest noggranna forskare var korrekta. Jag gjorde det med övertygelsen att om så inte varit fallet hade detta korrigerats i senare upplagor av de angivna publikationerna eller på annan plats – troligen även på Anbytarforum. Jag kontrollerade att så inte var fallet.

Nåväl jag hade fel i mitt träd, men underligt nog hade faktiskt även det standardverk om svenska adeln som jag litat till fel, vilket senare forskning insett. Så – jag hade således släktband med min fru? Icke så! – när jag studerade nästa släktled bakåt i Genis uppställning förpassades jag till sagornas värld. Där angavs en moder som hade namnlikhet med en person som i vissa spekulationer antogs eventuellt vara identisk med osv. Detta hade någon nappat på och fört in som ett obestridligt faktum i Geni och som sedan gjort att min släkt sammankopplades med min frus. Ibland är det svårt att få det att bli korrekt och ibland omöjligt.

Mitt avslutande råd är att för de som nu frågar sig hur man i allsin da’r skall klara detta. Till att börja med bör ni läsa kapitlet om källhänvisning och källkritik i kursen Släktforskning för noviser och om ni vill veta mer kan ni läsa alla andra texter som jag skrivit som handlar om detta ämne HÄR.

Således – använd alla tillgängliga källor som tips om de för er forskning vidare, men kolla alltid själv om det är korrekt. Tänk också på att ju mer ni vill att en uppgift skall vara korrekt, ju mer noggrant bör ni kontrollera den. De flesta av oss är funtade så att vi har lättare att acceptera en uppgift som vi gillar än en som vi ogillar. Framför all - försök att inte sprida felaktigheter och om ni gör det ofrivilligt - korrigera offentligt!

Hur börjar man som släktforskare och några ytterligare goda råd

Låt dina släktingar berätta
av Johan Keller

En av de vanligaste frågorna som brukar dyka upp i samband med släktforskning är "Hur börjar man?" och eftersom den frågan även har figurerat här på forumet så tänkte jag säga några ord om hur man kan börja forska genom att utgå från det som står en närmast.

Ofta så tror den den frågande att det är väldigt svårt och att man måste krypa ner i de mest kryptiska arkiv och vara bevandrad i allehanda arkivtekniska begrepp för att börja släktforska men sanningen är att svaret på hur man börjar ofta finns mitt framför personens egna ögon.
En gyllene regel är nämligen att alltid börja med de levande. De som var med när saker och ting hände och som fortfarande finns i livet. Kanske har man en farfar eller en farmor som kan berätta fantastiska saker om livet förr. Kanske ligger farfars fars dagbok och dammar i en låda. På köksväggen hänger farmors fars fint snidade träskedar. I en pärm har mormor satt in tidningsurklipp och fotografier av äldre släktingar. Vilka var de? I vilket sammanhang är bilderna tagna? Här, i det egna arvet, finns ofta mycket material att starta med.

Det finns också en annan viktig orsak till att börja med de levande. Arkiven finns alltid kvar men människor dör och när en människa är borta så har man inte sällan förlorat en viktig del av sin egen bakgrund. Därför är det viktigt att medan tid är dokumentera så mycket som möjligt om- och av sina äldre. Gärna genom en inspelad intervju. Då får du också med personens röst och dialekt, en trevlig "bieffekt" som kan få ett mycket stort affektionsvärde den dag som personen är borta.
Men, vad behöver man då och hur gör man?

Före intervjun
Det första du ska göra är att förbereda dig. Fråga den person som du vill intervjua om det är okej, Tjata inte utan diskutera saken och låt personen känna att du har respekt för honom eller henne.
När du har fått ett "ja" så sätter du dig ner och funderar igenom situationen. Vad vill du veta? Ska intervjun koncentreras runt något särskilt eller ska du låta den intervjuade berätta om olika saker? Här är det bra om du skriver ner de frågor du kommer på så att du har dem tillgängliga under intervjun. Vilka frågorna är varierar naturligtvis beroende på vem du ska intervjua och vad du vill veta men några standardfrågor är bra att ha med.
- Vad heter du?
- När är du född?
- Var föddes du?
- När konfirmerades du, var?
- Har du varit gift, när, med vem?
I övrigt så är valet av frågor sitt eget. Du kanske vill höra om farfars barndom, om hans första minne. Eller så vill du höra honom tala om en särskild händelse. Kanske hans värnplikt under kriget, eller hur han träffade farmor. Vad minns han av sina föräldrar som nu varit borta i 50 år? Kommer han ihåg sin farmor och farfar som var födda i mitten av 1800-talet? Hur levde de? Kanske kan han berätta om det där fotografiet som suttit på väggen i vardagsrummet sedan långt innan du själv föddes. Listan på frågor kan göras oändlig.

Vilken utrustning ska man använda?
Det beror naturligtvis mycket på vad man vill ha för resultat men generellt så duger ofta en enkel inspelningsutrustning även om resultatet naturligtvis ofta blir bättre om man har mer påkostade attiraljer. Jag går dock inte in på några särskilda modeller eftersom tekniken går så snabbt att det hela tiden kommer nya maskiner för sådana ändamål. Förr användes ofta vanliga kassettbandspelare men idag när marknaden svämmar över av allt från HD-video till digitala diktafoner så låter jag var och en välja efter eget huvud och plånbok.

Det jag kan säga är att du ska känna till din utrustning väl, vad du än väljer. Det är inte roligt att göra en lång och värdefull intervju bara för att komma hem och inse att mikrofonen stod så långt ifrån den intervjuade att han knappt hörs. Eller att man glömde att trycka på "play" innan man körde igång. Inte heller är det roligt att upptäcka att batteriet är slut när man ska köra igång eller att inspelningsmediet är fullt.
Alltså, titta alltid igenom utrustningen före en intervju, det kan bespara dig mycket tandagnisslan. Tro mig.
Minst lika viktig är inspelningssituationen. Att bli inspelad är inte sällan en pirrig och ovan situation så låt det ta den tid det tar. Du ska absolut inte ställa fram micken eller videokameran framför farfar och sedan peppra honom med frågor likt en skjutjärnsreporter. Det är inget granskande samhällsprogram du ska göra.

Intervjun
Försök få stämningen att bli lättsam och avslappnad. Ta gärna en fika och prata en stund runt intervjun. Berätta gärna vad du ska göra och vad utrustningen är till för. Låt intervjuobjektet vänja sig vid utrustningen och låt denne, om personen vill, få provprata in i mikrofonen och sedan höra sin egen röst spelas upp. Det är ofta en märklig känsla för den som inte förr hört sin röst men situationen brukar snabbt förändras och bli mer avslappnad. Se detta som förberedelser inför den riktiga intervjun. Hit hör också att testa din utrustning en sista gång för att säkerställa att t.ex. mikrofonen fungerar och står på rätt avstånd från den intervjuade.
Se gärna till att inga störande element finns i rummet. Fikat bör vara avklarat eftersom klirrande kaffekoppar kan låta störande på inspelningen. Man bör också, om möjligt, välja en plats där man inte riskerar att något annat störande bakgrundsljud kommer med, att någon avbryts av telefonen eller att en främmande människa kommer in i rummet mitt under intervjun. Du stänger naturligtvis också av din egen mobil.

Observera att jag skriver "bör" här ovan, vad som är rätt i en intervjusituation varierar naturligtvis. Exempelvis så kan en intervju utomhus enligt min mening, men det är förstås subjektivt, gärna inramas av fågelsång så att en framtida lyssnade verkligen kan höra den där varma sommardagen för många år sedan när du satt bredvid farfar i hans slitna trädgårdsmöbel och lät honom berätta om sin barndom. Eller så kanske du intervjuar personen framför en öppen spis och låter spraket från brasan bilda en bakgrund till intervjun. Det där bedömer du själv.

När du ser att personen är avslappnad så kan samtalet ta sin början. Inled alltid inspelningen med att presentera det som ska komma och när inspelningen ägt rum. Ett exempel:
I dag så är det den 20 November 2014 och jag sitter här med min xxxxx i köket i hans hem på xxxx i Småstad. Själv så heter jag xxxx.
Just detta är viktigare än vad det låter som. Du kanske vet exakt när intervjun är gjord men vet andra det? Hur blir det den dag som du är borta? Att inleda inspelningen med en kort presentation säkerställer att den inte blir ett anonymt samtal mellan okända personer, förlorat i tid och rum.

Ställ dina frågor och låt intervjuobjektet svara. Om han/hon inte minns eller är ovillig att prata om något så är det inte hela världen. Räkna inte med att du ska få reda på en persons hela liv vid ett enda tillfälle, ofta så kan du få komma tillbaka flera gånger och fylla i luckor som inte blev besvarade förra gången. Respektera personen, om du kommer in på ett känsligt ämne och personen inte vill berätta så låt det vara så. Återigen, det är inte skjutjärnsjournalistik du håller på med. Samma sak om intervjupersonen glider ifrån din fråga och börjar prata om något annat. Låt då personen berätta utan att avbryta. Du kan komma tillbaka en annan dag och ställa frågan igen.

Efter intervjun
När intervjun är över så tacka för denna gång och fråga, om du inte redan har gjort det, om intervjupersonen vill höra/se inspelningen.
Efter intervjun så lyssnar du i lugn och ro igenom den och förbereder inför nästa intervjutillfälle. Du antecknar vad du vill veta mer om och skriver ner nya frågor som kan komma upp när du hör det som berättas. Du har nu gjort din första intervju, räddat ett stycke värdefull familjehistoria och förhoppningsvis fått reda på en hel del om din familj. ... Och det utan att ha åkt till ett enda arkiv.

Om källor, källkritik och referenshantering
Trots att denna tråd är tämligen livlös så tänkte jag skriva ytterligare några rader, nu om ett ämne som ofta förbises av den nyblivne forskaren. Ämnet är källkritik och att notera sina källor.
Som nybliven forskare så är det lätt hänt att du smittas av entusiasm när du börjar fylla ditt släktträd med fler och fler uppgifter och då är det lätt att källkritiken blir underordnad. Du skriver sida upp och sida ner med uppgifter och en tid så brukar detta också gå bra, men så plötsligt så händer något oförutsett...
En dag så står du där och upptäcker att du har antecknat två olika födelsedatum för en anfader eller får veta att en av dina uppgifter inte stämmer med en annan forskares. Vad är rätt och vad är fel? Om du då inte har gjort någon anteckning om varifrån du har hämtat uppgiften så har du inte sällan ett mödosamt arbete framför dig med att söka rätt på den. Dessutom, om du inte har angivit källa finns heller ingen chans att värdera din uppgift, det vill säga, bedöma rimligheten i att den är korrekt.
Om du däremot har angett att den ena uppgiften är tagen från anfaderns födelsenotis i födelseboken som skrevs strax efter hans födelse, och den andra kommer från en muntlig uppgift från anfaderns barnbarn, uppgiven flera år senare, då är sannolikt uppgiften i födelseboken korrekt eftersom den nedtecknades strax efter att händelsen ägde rum.
På samma sätt så är det alltid bra att kontrollera de uppgifter man har med originalkällor, alltså källor som ligger så nära händelsen som möjligt. Detta innebär till exempel att en kyrkbok kan bedömas vara mer pålitlig än en CD där frivilliga för hand har suttit och matat in uppgifter från kyrkboken för att få ett sökbart register. I detta fall så är kyrkboken en primärkälla medan CD:n är en sekundärkälla.

Det är bra att redan från början vänja sig vid att nedteckna källor för alla de uppgifter man finner och att samtidigt värdera och omvärdera uppgifterna under forskningens gång. Detta gäller även uppgifter som är till synes tillförlitliga.
Ett exempel på det senare som jag själv råkat ut för var en man som enligt födelseboken skulle vara född ett visst datum. Senare så upptäcktes emellertid, via hans mors dagbok där modern gjort en anteckning dagen efter förlossningen, att mannen var född några dagar tidigare än vad som fanns noterat i den officiella födelseboken. Mannen firade också hela livet din födelsedag på det datum som stod angivet i hans mors dagbok, inte på det datum som födelseboken angav.
Hur har då detta gått till? Det är naturligtvis svårt att säga säkert men kanske hade prästen skrivit upp födelsen på en kladd och såg sedan fel när han, eventuellt dagar eller veckor senare, skulle skriva in den i födelseboken. Om orsakerna till denna felskrivning kan vi bara spekulera men kontentan av detta resonemang är att man alltid ska vara uppmärksam på de uppgifter man får fram, även de mest trovärdiga, och vara beredd att granska dem om något nytt framkommer som motsäger dem. Givetvis förutsatt att den nya uppgiften har en en hög trovärdighet. Att hårdnackat hålla fast vid en uppgift och inte vara beredd att ompröva den kan leda forskaren in på felaktiga vägar.

Bra- och dåliga källhänvisningar:
Att notera sina källor är alltså viktigt men det är också viktigt att anteckna dem på ett sätt som en framtida forskare kan förstå när han tar del av din forskning, för att inte tala om du själv om du lägger forskandet på is och tar fram det igen om några år. Olika forskare gör på olika sätt men ska här ge några exempel på hur källor kan se ut och hur de absolut inte bör skrivas.
I formella sammanhang, när det gäller exempelvis akademiska rapporter och uppsatser, så finns ofta ett förutbestämt sätt att notera källor, sidfötter, referenslistor, innehållsförteckningar etc. men även här kan det skilja sig från lärosäte till lärosäte. Systemen är många, Harvard, Oxford, Svensk Standard (SS 03 82 07) och APA är några exempel. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan läsa exempelvis här: Chalmers bibliotek, Luleå Tekniska Universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet eller Lunds Universitet.
Vilket system ska du då välja? Det är upp till dig, kom bara ihåg att göra källhänvisningarna på ett sådant sätt att de som tar del av din forskning lätt kan följa dem.
Jag ska nu återigen ta några exempel. Utgångspunkten för exemplen är att vi har fått ta över en släktutredning av en tidigare forskare och detta är exempel på vad vi kan ställas inför.

Kyrkböcker:
Angiven källa i släktutredningen: Födelsebok
Om man vet när- och var personen ifråga är född så kan man själv lista ut vilken födelsebok som man ska leta i för att verifiera uppgiften men det hade ändå varit bra om den ursprunglige forskaren varit tydligare.
Exempel: Alseda C:5 födb. 1819 - 1839, sid. 32, löpnr 5.
I sådana fall så hade vi direkt kunnat gå till angiven sida i födelseboken och vi hade kunnat vara säkra på att det var just där som den tidigare forskaren hade funnit sin uppgift. Jag har själv varit med om att en forskare angav just ordet "födelsebok" som källa till en viss uppgift men när jag hade letat fram den aktuella boken så stämde datumet där inte med det datum som forskaren hade angett i sin släktutredning. Då är frågan, hade forskaren skrivit fel, hade han tittat i fel födelsebok eller blandat ihop personen med någon annan? Utan en ordentlig källhänvisning så går detta inte att veta.

Övriga böcker:
Angiven källa i släktutredningen: Hembygdsboken.
Vilken hembygdsbok menas? Det finns många hembygdsböcker och för oss så är det omöjligt att veta i vilken av alla dessa som den förre forskaren har hittat sin uppgift även om det för honom var självklart. Bättre då att vara extra tydlig och skriva något sådant här:
Ängelholmsbygdens lokalhistoriska förening, Ängelholm - en hembygdsbok s. 31. Skåneförlaget 1992. ISSN: 1100-0341
Då framgår tydligt vilken bok det gäller och vi kan nu själva få fram den för att verifiera uppgiften.

Tidningar:
Angiven källa i släktutredningen: DN
DN har under åren kommit ut med tusentals nummer, vilket är det rätta? Om vi inte har exakt datum för en händelse så kan det bli mängder av tidningar att gå igenom och ändlösa veckor i arkivet för att försöka hitta rätt. Då är det bättre att redan från början göra en exakt källangivelse:
Dagens Nyheter 1966-11-12 sid. 7.

Muntliga källor:
Angiven källa i släktutredningen: Kalle Karlsson.
För den ursprunglige forskaren var Kalle Karlsson så välkänd att forskaren ansåg att någon vidare förklaring inte var nödvändig, men för oss som sitter här flera år senare med den förre forskarens papper och inte har en aning om vem Kalle Karlsson var så blir uppgiftens värde tveksamt. Detta eftersom du inte på något sätt kan värdera den.
Om den förre forskaren istället hade skrivit exempelvis: "Karl "Kalle" Karlsson, barndomsvän och senare arbetskamrat till Erik Larsson. Uppgiften given till mig vid ett samtal med Karl i hans hem den 30 juli 1992." då hade uppgiftslämnarens identitet och omständigheterna runt uppgiften varit mycket mera klar.

Digitala källor:
Angiven källa i släktutredningen: Internet.
Vadå "Internet"? Det finns miljarder webbplatser där och miljoner av dem skapas, förändras och försvinner under den tid som du gör din forskning. Därför är det särskilt viktigt att den som använder Internet som källa, inte bara skriver var- utan även när uppgiften är funnen eftersom den sidan kan ha förändrats eller försvunnit en kort tid senare.

Ta också, om möjligt, en kopia på den sida där du fann din uppgift så har du källan bevarad även om den senare skulle ändras.
CD- och DVD är, som tidigare nämnts, oftast sekundära källor. Det betyder att man alltid ska kontrollera skivornas uppgifter mot primärkällor så långt det är möjligt. Om man ändå väljer att använda CD- och DVD-material som källa så kan man notera det något i den här stilen:
Sveriges Dödbok 5 (CD), Sveriges Släktforskarförbund, 2010.
Att bara skriva "Dödboken" är inte så bra. För det första så vet man i sådana fall inte om den förre forskaren har tittat i den riktiga dödboken som prästen skrev eller om han har hämtat uppgiften från ovanstående DVD. Dessutom, för att krångla till det ytterligare, så har just Sveriges Dödbok utkommit i flera versioner där felaktigheter allt eftersom har rättats och uppgifter kompletterats. Detta innebär att man i det fallet även bör skriva vilken version av Sveriges Dödbok som har använts.
Ofta så ser man även förkortningen "SDB" förekomma för Sveriges Dödbok och inte sällan kombinerad med numret på den version som har använts. Exempelvis "SDB5". Detta är en mycket praktisk förkortning när man arbetar men samtidigt, du och jag vet vad den betyder men kommer en forskare om 20 år att veta det om han får ta över din forskning?
Det finns mycket att säga om källor och källkritik och detta var bara en kort sammanfattning för att belysa vikten av ämnet. Mer information om att värdera information källkritiskt finns i t.ex boken "Källkritik" av Torsten Thurén, Liber AB, 2 uppl. 2005. ISBN: 91-47-05293-7.

Veckans släktbloggare Johan Keller har släktforskat under några år, men hans intresse för historia och historiska skeden har han sedan han var liten genom sin mormor och morfar som berättade spännande historier om hur det var förr i tiden.

Vad skall man tro på – en betraktelse utifrån Karl Bengtsson?

När jag följer pigan Maria Danielsdotters (1786-1864) anor träffar jag på släkter och sammanhang som jag aldrig hört talas om tidigare. Dessutom är informationen om vissa personer så spretig och motsägelsefull så jag ibland inte vet vad jag skall tro på.

19 generationer tillbaka bland Marias anor träffar jag på Karl Bengtsson (~1350)(mf mm mf mm ff fm mm ff mm far). Jag fann Karl genom hans dotter Ramborg Karlsdotter, som var gift med riddaren Sigge Magnusson till Lagmansö. Ramborg nämndes i flera källor alltid med bestämningen Oxhufvud, dotter till Karl Bengtsson Oxhufvud. Om man får tro dussintals privata släktträd på Internet inklusive flera på MyHeritage, Ancestry, Geni, m.fl. så finns inga tveksamheter. Karl Bengtsson är utrustad med den adliga släkten Oxehufvuds vapen och tillhör således den släkten. Det är bara ett litet problem – i Riddarhusets sammanställning av släkten Oxehufvud finns ingen Karl Bengtsson. Nu är ju det här innan släkten fick sitt adelskap så det kanske är någon medeltida gren som man kan hitta i Medeltida svenska frälseätter - ÄSF, men inte heller där presenteras Karl Bengtsson annat än som riddare och fader till Ramborg. Inga källor nämner ett sammanhang med den adliga släkten Oxehufvud. Till och med på den ofta utförliga sajten Roskildehistorie.dk har man gett Karl Bengtsson ett oxhuvud i skölden, så det måste nog vara så - eller?

Oxhuvud

Nu är det inget ovanligt att senare adlade – och även gamla sådana – inte nöjt sig med att de fått upphöjelse för sina gärningar. De vill även gärna leda i bevis att deras släkt är ännu äldre och mer betydelsefull än den är. I några fall kan man utan sådana motiv och i god tro vilja påvisa urgamla anor. Att finna genealoger som hjälper till verkar inte ha varit några problem. Det kan ju vara så att den 1625 introducerade släkten Oxehufvud nr. 102, funnit Karl Bengtsson Oxhufvud och hans vapen och helt enkelt bestämt sig för att både anta vapen och släktskap och i ett huj fört sitt släktträd mer än 300 år bakåt i tiden. I så fall är ju alla träd som tilldelar Karl Bengtsson hans vapen med ett oxhuvud korrekta, men hans släktskap med de senare Oxehufvud fann jag inga bevis för. Att Karl Bengtsson, eller åtminstone Ramborg, hans dotter förde ett oxhuvud i sitt vapen kan man se på vaxsigill som finns bevarade in Diplomatarium Suecanum (DS) - och finns på avfotograferade brev bland det digitaliserade materialet på Riksarkivet.

Karl är emellertid riddare – det är alla överens om. Han förvärvar också mark av Wårfruberga kloster som han skänker till sin svärson Sigge Magnusson 1333, som Sigge utökar 1334 genom att byta till sig ytterligare mark av abbedissan och börjar bygga herrgården Djura, senare benämnd Djurö. Karl själv dör i digerdöden omkring 1350. I presentationen av godset Djurös historia på Katrineholms hemsida får man reda på att gården sedan går i arv i flera generationer och i slutet av 1300-talet ägs av den befryndade släkten Porse. Här kanske det finns mer information eftersom släkten Porse är fylligt presenterad i Svenskt Biografiskt Lexikon. Icke så – det finns inte ett spår av några anlinjer till Karl Bengtsson i den släkten. Visserligen fanns de två släkterna Oxhuvud och Porse under samma tid, men den senare i Halland och några linjer till Södermanland finner jag inte.

Geet

Däremot är Sigge Magnussons dotter Ingrid Siggesdotter gift med en Peder Porse Jönsson Geet. Här har det tydligen återigen rört till sig. Vad jag kan förstå är Peders patronymikon Jönsson efter fadern riddaren Jöns Geet och Porse bara ett mellannamn, inte ett familjenamn. Troligen kommer uppgiften om att Peder bar familjenamnet från Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från 1849-1870, där det framställs så. Att man i vissa genealogier, endera på grund av feltryck eller missuppfattning dessutom blandat ihop Porse med Posse gör inte saken bättre. Det som rör till det ytterligare är troligen att det i släkten Porse talas om både en Peder Porse d. ä. och en Peder Porse d. y. På vilket sätt de är släkt med varandra diskuteras av Gillingstam i SBL, men de är båda mycket historik betydelsefulla personer, som naturligtvis är attraktiva att inkludera i både antavlor och historiska skeenden från bygden. Att namnet Peder är mycket frekvent i släkten Porse och att flera av dessa levde vid den aktuella tidpunkten, dock inte vad man vet i Södermanland, bidrar kanske till att de placerats på Stora Djulö.

Den adliga släkten Geete No 167 är emellertid väl beskriven av Riddarhuset. Visserligen blev de inte adlade förrän 1627, men i företalet till släkten beskrivs i detalj de medeltida grenarna av den från Danmark inflyttade släkten Geet, som passar väl in med mina anor. På grund av likhet i vapnet menar Riddarhuset att släkten Geet troligen har samma ursprung som den danska släkten Krognos. Om man följer släkten Geet framåt i tiden från den förste kände Geet i Sverige - Jöns Geet - så finner man att förnamnet Porse förekommer i flera följande generationer. Således var det släkten Geet som bodde på Djurö – inte Porse. Åtminstone vad jag kan förstå, eller har jag missat något.

Ribbing

Ett liknande problem finner jag i en annan ana till Maria Danielsdotter, nämligen släkten Ribbing. Denna släkt har antagit samma vapen som den, tidigt från Danmark, invandrade släkten Ribbing som var en av de släkter som bar så kallade sjöbladsvapen i olika färgvarianter. I de flesta källor på nätet och i de flesta genealogier anges dessa vara släkt. Ett skäl till att det är viktigt för många ära att den moderna släkten Ribbing i så fall leder till Heliga Birgitta.

Heliga Birgittas dotter Märta Ulfsdotter Hjorthufvud var gift med Sigvard Sigvardsson Ribbing och de fick sonen Arvid som gifte sig med Ingeborg Magnusdotter. Så här långt vet man att det finns släktband till den äldre Ribbingsläkten. I de gängse genealogierna utpekas Peder Ribbing av den senare Ribbingsläkten som son till Arvid och Ingeborg. Senare forskning menar att det inte finns några belägg för detta. Således är det inte, i så fall, belagt att den senare Ribbingsläkten är släkt med den tidigare. Liksom i det ovanstående fallet bär de emellertid samma vapen. Jag har inte fördjupat mig i detta förhållande, men konstaterar att man ständigt möter den här typen av problem när man forskar på släkter så här långt tillbaka i tiden.

Det som ledde mig in på den här linjen var komplicerade kringelikrokar från Brita Beata Uggla (1693-1738, min mf mm mf mormor) och bakåt. I Katrineholms presentation får man veta att godset Djulö genom komplicerade arvsförhållanden så småningom hamnar hos släkten Uggla, närmare bestämt hos kammarherren Carl Hildebrandsson Uggla (1725-1803) – kammarherre och historiker. Han var emellertid inte Brita Beatas farbror, utan en namne till denne, som var delvis samtida med henne - troligen ett kusinbarn inom Arvikagrenen. Han satt i Kungliga vetenskapsakademin och var så historiskt intresserad att han tillverkade ett stort antal runstenar på sina ägor. Om man nu skall tro på det?

Vad vill jag nu komma med detta? Dels vill jag ta tillbaka lite av vad jag sa i förra texten att det är så enkelt att följa adelssläkterna, dels vill jag visa att det inte är säkert att allt är sant som ”alla”, eller åtminstone en majoritet, är överens om. Eller är det det? Den frågan kan man ställa sig när det gäller annat än släktforskning för övrigt.

Källor

• Riddarhusets stamtavlor på CD, version 3.1 dec 2002
• Äldre Svenska Frälsesläkter - 5 band, utgivna av Riddarhusdirektionen, 1957-2003.
• Diplomatarium Suecanum – DS. Detta material finns tillgängligt från Riksarkivet där delar är digitaliserade, indexerade samt fotograferade. Kan nås på Medeltidsbrev i Digitala forskarsalen. Fyll exempelvis i DS-nummer i fältet ”Tryckt”. 
• Svenskt Biografiskt Lexikon – finns både på CD och på Internet
• ”Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige” som kan nås på Projekt Runeberg
• Den genealogiska förfalskningen - artikel av IngemarCarlsson i Individ och historia - Studier tillägnade hans Gillingstam 1990.
• Kyrkboksmaterial från Arvika med omgivande socknar – Arkiv Digital
• Västerås stifts herdaminne
• Som jämförelse – Svenska Wikipedia samt ett flertal privata släktträd på Internet.

Vinjettbilden föreställer Wårfruberga klosterruin

Varningstext på släktträd på Internet

Något av det mest pinsamma jag kan tänka mig som släktforskare är när någon annan forskare kontaktar mig och påpekar att han/hon hittat fel i mitt publicerade släktträd. Det enda som är ännu värre är när jag upptäcker att mina misstag fortplantat sig till andras släktträd på Internet. Detta har hänt några gånger och jag är djupt tacksam mot de kollegor som tar modet till sig och påpekar mina misstag.

Det är oundvikligt att det smyger sig in felaktigheter i ens släktträd även om man är oerhört noggrann med att kontrollera att allt är korrekt. Så länge man håller släktträdet för sig själv på sin egen dator så är det ingen stor skada skedd även om det naturligtvis är trist att inte allt är korrekt.

Om man vill arbeta aktivt med sitt släktträd är det emellertid svårt att åstadkomma att allt är absolut riktigt in i minsta detalj. Det man matar in är ju ett arbetsmaterial där man studerat vissa grenar djupare och kanske inte haft tid att kontrollera alla källor lika noga. Ändå vill man ibland föra in de senaste fynden från litteraturen eller från en kollega som skickat delar av sin forskning. Givetvis gör man då en notering  från vem eller varifrån man fått uppgifterna med ambitionen att senare kolla i primärkällan.

Det enklaste sättet att undvika pinsamheter är givetvis att aldrig låta sina resultat lämna den egna datorn, men dels är det ju roligt att byta uppgifter med andra forskare, dels kanske man vill att släktingar skall ta del av det man åstadkommit. Det är emellertid då som pinsamheterna kan uppstå och kommer med all säkerhet att uppstå för eller senare.

Jag har löst detta på följande sätt. På varje ställe på Internet där mina rön publiceras har jag skrivit en inledande text där jag påpekar att mitt släktträd är ett arbetsmaterial där det med stor sannolikhet finns felaktigheter. Jag avråder således var och en från att kopiera mina uppgifter utan att själva ha kontrollerat i primärkällorna eller kontaktat mig för vidare information om vad jag grundar mina rön på. Om man ändå kopierar gör man det på eget ansvar.

Givetvis tar inte det här bort mitt ansvar för felaktigheter som jag publicerat, men skälet till att jag skriver dessa förbehåll, trots att jag efter bästa förmåga försöker göra allt korrekt, är pedagogiskt. Jag skulle önska att det på ett tydligare sätt gjordes klart från dom som tillhandahåller andrahandsinformation på  Internet att kvaliteten är ojämn. Om Ancestry, Geni, MyHeritage, GeneaNet och andra på ett tydligare sätt förklarade för nybörjare att det medlemmarna publicerar är andrahandsuppgifter och arbetsmaterial skulle kvaliteten på släktforskningen öka avsevärt. Det är därför med tillfredsställelse jag läser GeneaNets råd i de här frågorna. Den typen av information borde samtliga de företag som tillhandahåller Internettjänster skriva ut lika tydligt och på lika framträdande plats som varningstexterna på cigarettpaketen.

Även de bästa gamla källorna bör man vara försiktig med

Det finns ett antal källor till kunskap om gamla anor som jag har funnit ovärderliga, men också bedrägliga. ett sådant verk är det fantastiska verket Svenskt Biografiskt Lexikon -SBL - som nu kommit till band 31. En annan samling är de digitaliserade artiklarna ur Släkt&Hävd som ges ut av Genealogiska Föreningen. En tredje som är lite mer lokal är den samling av medlemsskriften Släktforskaren som Västerbergslagens släktforskare ger ut.

Gemensamt för alla dessa skrifter är att texterna författats av de skickligaste släktforskarna vi har i landet. Jag har också nämnt andra verk som också har framställts av den tidens stora namn som exempelvis Anrep, som går att finna på Google Books.

Man behöver inte ha adliga eller berömda släktingar för att ha nytta av dessa texter eftersom de redovisar mycket detaljerade släktskap och ingiften lång tillbaka. Det kan således mycket väl hända att en bonde eller präst som du har i din släkt är befryndad med någon av de personer som nämns under några av släktutredningarna i de här böckerna.

Vad är då problemet? Jo problemet är att de här texterna sammanställts under lång tid, vilket innebär att de tidigare texterna kanske inte överensstämmer med de senaste forskningsrönen. Jag stötte nyligen på just ett sådant exempel - för övrigt en av de mer berömda diskussionsämnena i svensk genealogi.

Jag sökte efter information om en ana till min fru - Halvardus Petri - som var kyrkoherde i Stora Vånga i Västergötland och, enligt Släkt & Hävd 1/1981, hade ett vapen som var snarlikt det som bars av släkten Lind af  Hageby, varfor man spekulerade i ett släktskap med den släkten och vidare med den så kallade Vångasläkten. Jag blev således intresserad av att veta mer om denna Vångasläkt.

Jag insåg snart att detta var ett populärt ämne som det skrivits mycket om. Som amatör blir man ju lite upphetsad om man skulle kunna härleda sin forskning till en frälsesläkt från 1300-talet. Jag fick snart reda på från flera auktoritativa källor att en nyckelperson i detta sammanhang var en ättling till Vångasläkten vid namn Bengt Haraldsson i Stora Vånga. Från honom, fick jag lära mig genom ett otal texter på Internet, från äldre släktutredningar och inte minst från SBL Band 2 om släkten Appelbom att inte mindre än fyra adliga släkter kan härledas från denne man, nämligen Strömfeldt, Fäger, Appelbom och Igelström. Länken till Vångasläkten skulle vara Bengt Haraldssons far Harald Månsson, en adelsman som ägde Stora Vånga i Västergötland. Bengt Haraldssons son Harald Bengtsson skulle även vara gift med en dotter till en annan adelsman Sven Jonsson.

I Släkt och hävd no 1 1981 spekuleras i huruvida min frus ana Halvardus Petri skulle vara befryndad med den ovan nämnda släkten Lind af Hageby eller med Ivar Ingvaldsson som fick frälse av Sten Sture 1502.

Det naturliga vore väl nu att känna sig riktigt nöjd över den kunskap man fått från så tillförlitliga källor. Vidare sökande på Internet gav emellertid signaler om att det kanske inte var så där alldeles korrekt med de här fyra adelssläkternas frändskap med Vångasläkten. Att det var viktigt att härleda sina rötter till gammal adel hade sin förklaring i att man önskade förgylla sin historia lite. Man hävdade att deras adelskap inte alls var nyinstiftat utan egentligen bara ett förnyande av ett urgammalt adelskap som hade fråntagits dem, vilket ju skulle ge familjerna en helt annan status i riddarhuset. Huruvida frändskapen med Vångasläkten hävdades efter man blivit adlad eller om det hade hävdats innan som ett argument för att "återfå" ett adelskap som tagit från familjen framgår inte.

Vidare studier av SBL tog mig till kapitlet om släkten Faegreus, där en helt annan bild av historien gavs. Det visade sig att senare forskning hävdade att det dels inte går att härleda något släkskap mellan å ena sidan släkterna Strömfeldt/Faegraus och släkterna Appelbom/Igelström, dels att Bengt Haraldssons far inte alls var av frälsesläkt. Det enda man kunde visa var att han hette Harald, men att han med all säkerhet inte var befryndad med Vångasläkten. De handlingar som tidigare forskare grundat sig på vis i stor utsträckning kom från Harald Bengstssons son Anders Haraldsson, adlad Appelbom 1645.

Vart vill jag nu komma med dessa rader? Jo - att man måste vara ytterst försiktig med uppgifter från tidigare genealogiska texter, vilket är väldigt svårt när man som nybörjare hittar riktiga "guldkorn". Man måste vara medveten om att även i verk som SBL och Släkt & Hävd så kan senare texter motsäga uppgifterna i tidigare texter. Att det blir så beror dels på att forskningen går framåt, dels att man idag är mer kritisk till tidiga källor författade även av kända genealoger som kunde vila på tvivelaktiga uppgifter från de inblandade familjerna eller helt enkelt vara beställningsverk för att förgylla en familjs anor.

Nu har jag inte på långa vägar gått till botten med vad aktuell forskning erbjuder vad gäller Vångasläkten och dess ättlingar. Jag har mängder av artiklar att plöja igenom i Släkt&Hävd, men numera vet jaga att det som står i de tidigare måste kontrolleras med de artiklar som skrivits senare.

Nu kommer det att dröja ett par veckor innan jag skriver något om släktforskning igen eftersom jag skall åka till Hong Kong, men kanske jag får några idéer till texter under resan.

Epokgörande rön om Greta Garbos anor?

Det börjar komma lite intressanta svenska personer på GeneaNets kändissajt GeneaStar nu. Där ligger all världens berömdheter med sin antavlor och du kan med ett enkelt klick kolla om du är släkt med dom. Man kan kolla rent allmänt också om man är släkt med någon av berömdheterna över huvud taget. Extra kul tycker jag det är att någon lagt in örebrosonen Ronnie Petersson, som gick bort alltför tidigt.

Alla tycker vi väl att det är lite kul att hitta en berömd ana eller anättling, men en del överdriver definitivt jakten på grevar, baroner och kändisar i sin släktforskning. Det finns en uppenbar fara i detta för om man letar efter berömda personer i sin släkt så kommer man förmodligen att hitta sådana där det inte finns några. Inom forskningen kallas det opportunistisk kunskapsinhämtning, dvs. man hittar det man vill hitta.

Det finns en oerhört underhållande artikel i boken tillägnad Hans Gillingstam; Individ och Historia. Den är skriven av Ingemar Carlsson och heter "Den genealogiska förfalskningen". Köp den på antikvariat eller låna den på biblioteket - det är en nyttig och rolig läsning. Varför berättar jag nu detta. Jo - när jag surfade runt på GeneaStar så hittade jag Greta Garbo. Hon är ju en person som väcker intresse med sin mystik och många forskar i hennes rötter. För en tid sedan skrevs en intressant artikel i Helsingborgs Dagblad över ämnet. Man berättade då att det lär finnas en amerikans kvinna som funnit GG:s rötter ända ned till 1200-talet. Ingen har ännu sett denna enlig vad HD vet.Greta Garbo finns emellertid med i boken "24 Famous Swedish Americans and their Ancestors", utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Där kan hennes släkt härledas till 1500-talet. Bland hennes anor finns Peter Silkelock från Kalmar på 1600-talet samt Karl Sabelsköld från Vetlandatrakten vid ungefär samma tid. Bland hennes anättlingar finner man Dag Hammarskjöld, Carl von Linné, Axel Munthe och Viveka Lindfors.

Det är därför närmast en vetenskaplig sensation när man läser Greta Garbos antavla på GeneaStar, som en medlem bidragit med. Där kan man följa hennes släkt ned till Pippin av Herstal på 600-talet. Han var far till Karl Martell och farfar till Pippin den Lille. Bland anorna finner man också Karl den Store och Erik Väderhatt. Nu kan detta i princip vara helt korrekt eftersom det fanns en länk mellan den dåvarande svenska adeln och Karl den Store, men detta kan inte på något sätt beläggas eftersom källor till dessa utomordentliga rön saknas i antavlan. Däremot är det slående hur väl de anor och anättlingar som finns i den presenterade tavlan stämmer med de vägar som två av 1700 och 1800-talets främsta genealogiska förfalskare Jonas Bång och Ivan Jäderlund tog då de bestod den dåvarande överklassen med fina anor mot betalning. Där finns Karl den Store och Erik Väderhatt. Där finns Rålamb, Gylta och Lilliehök där finns Bonde och Brahe som en annan kreativ genealog Daniel Simming ordnade fina anor åt.[1]

Vad jag vill säga är att man måste vara oerhört försiktig när man hittar gamla dokument i äldre litteratur eller på Internet som härleder släkter till tidiga medeltiden eller ännu längre bak. Det har producerats mängder av förfalskningar, beställningsarbeten och önskedrömmar för adeln och kungahusen genom tiderna för att försvara deras privilegier och upphöjdhet.

Jag har den principiella inställningen att sk. communities där vi vanliga släktforskare bidrar med vårt material är bra och till stor hjälp. MEN, vi måste ta det som en öppning, som en möjlighet och inte tro på allt vi läser förrän vi själva eller någon annan fastställt riktigheten genom studier av källmaterialet. En bra regel är att, ju hellre jag vill att en uppgift skall vara sann ju mer kritisk skall jag vara.


[1] Carlsson, Ingemar, 1990: Den genealogiska förfalskningen. Ur Individ och Historia, en bok tillägnad hans Gillingstam.

Tillägg 2013: Bidraget på GeneaStar tog bort med anledning av denna artikel.