Mer än 20 år som släktforskare och återigen novis

Min farmor dog 1996 och min far dog 2009. Att min farmor gick bort öppnade för att undersöka vem som var min farfar. Innan var det tabu. En handskriven släkttavla från omkring 1900 som jag fick av min fars morbror väckte mitt intresse för släktforskning. I samband med min fars 75-årsdag kontaktades han av en kvinna som berättade att hon var hans halvsyster. Hennes fader hade på sin dödsbädd sagt att han hade en son från ungdomen tillsammans med sin dåvarande flickvän, men som han till sin sorg aldrig fått dela livet med – flickan var min farmor. Min ”halvfaster” gav min far också en del skissmässiga släktutredningar som en person gjort av hennes fars släkt, vilket var en början till en mer ingående forskning för min del.

Detta resulterade i att jag till min fars 80-årsdag fem år senare kunde ge honom en släktbok där hela hans faderssläkt fanns redovisat tillbaka till 1500-talet. Det var en kär gåva.

Lyckligtvis fick han aldrig reda på att denna släkt inte stämde med verkligheten eftersom den man som trodde sig vara hans far inte alls var det, vilket jag för inte så länge sedan insåg med DNA-teknikens hjälp. Mysteriet kvarstår således och kräver annat än traditionell släktforskning för att lösa.

Novis förra gången

Efter en tid som nybörjare, vid seklets början, insåg jag att det inte var så enkelt att lära sig släktforska. De grynnor man kunde stöta på var många och kommersiella krafter försökte redan då leda mig in på vägar som i många fall inte ledde till sanningen. Inte heller de mer kunniga släktforskarna hade särskilt stort tålamod med oss nybörjare. Det var lätt att tappa sugen när man möttes av en del självtillräckliga ”experter” som bara hade förakt för de som inte kunde lika mycket som de själva och som kunde få de flesta noviser att tappa självförtroendet. Eftersom jag själv var professionell forskare inom ett annat område sedan många år imponerades jag inte av denna attityd utan såg det bara som larvigt, men insåg problemet för många som inte hade min yrkeserfarenhet att falla tillbaka på utan kanske hade en mer vördnadsfull inställning till dessa gurus.

Eftersom jag alltid varit hängivet intresserad av utbildning och att lära ut saker startade jag 2007 den blogg som ni nu läser och några år senare följdes det av den Facebookgrupp som ni troligen också är medlemmar i. Vi är nu snart 15 000 medlemmar. Det var naturligt för mig att också skriva en sammanfattande kurs för de som var i den situation som jag själv nyligen varit.

Mitt syfte med bloggen var att beskriva den resa en absolut nybörjare gör till allt större kunnighet och hur problemen ser ut efter vägen. Jag tänker från och med nu ta med er på en motsvarande resa när det gäller den nya tekniken att använda DNA i släktforskningen. 

Novis igen

DÅ förstod jag inte de mest elementära begreppen inom traditionell släktforskning. NU börjar jag på samma nivå av okunnighet vad gäller hur man kan använda DNA i släktforskningen.

DÅ lockades jag av företag som erbjöd mig släkttavlor på Internet som skulle berätta för mig vilka mina förfäder var. En del lovade med att rita upp mitt släktträd om jag bara kunde ange mina mor- och farföräldrar korrekt. NU får jag samma lockande löften om jag bara skickar in lite saliv eller en tops till företagen i fråga.

I ärlighetens namn skall man väl säga att det ligger något lite, om än väldigt lite, i deras löften i länder där familjenamn har varit det gängse i generationer, men att tro att alla Andersson är släkt med varandra är ju lite förenklat.

DÅ kom jag så småningom på att det bara var originalkällor i form av kyrkboksmaterial som man kunde luta sig mot och allt annat bara skulle ses som ett tips – om än så värdefulla - till att finna sina anor. NU inser jag nästan omedelbart att DNA-träffar på samma sätt bara skall ses som ett ledtrådar utifrån vilka man kan finna något utgående från sin traditionella forskning, vilket givetvis underlättas om den släkting som föreslås också har en traditionell forskning i grunden.

Det är väl ungefär där jag står nu och är på väg över tröskel till att förstå hur DNA-tekniken i sig själv kan hjälpa där den traditionella tekniken inte ger några svar, som i mitt fall med en okänd farfar där inga dokument existerar som anger vem det var och ingen nu levande person har en aning.

Det är detta jag vill dela med mig av under en tid framöver i ett antal bloggtexter. Precis som när det gäller den ”resa” som jag beskrev när det gäller traditionell forskning så kommer jag att visa min okunnighet, men till skillnad mot då kommer jag nu aldrig att uppnå den kunskap som gjorde att jag kunde skriva den kurs som många av er har läst. Det behövs ju inte heller eftersom det redan finns så många utmärkta handböcker. Bland annat den utmärkta bok Peter Sjölund skrivit med titeln ”Släktforska med DNA”. Dessutom är Internet fullt av fantastiska handledningar av olika svårighetsgrad – ibland dock på engelska.

Vad jag vill beskriva är en okunnig släktforskares utveckling mot tillräcklig kunskap för att kunna söka efter svar och hur jag botaniserar mellan olika redskap och tips om hur man kan göra. Kanske finner jag några svar på vem min farfar var så småningom och då vill jag dela det med er. Men – framför allt vill jag berätta hur jag gick tillväga när jag fann något, om jag gör det. Eller – det kanske blir en historia om hur jag tvingas ge upp, men även det lär man sig av. För de som, liksom jag, vill lära sig mer om den nya tekniken och vill ställa frågor till kunniga personer så rekommenderar jag er att bli medlem i grupperna ”DNA-anor” och ”Släktforskning - DNA - för noviser” på Facebook.