En trevande början - men spännande

Som några kommer ihåg från min tidigare bloggtext så har jag både fått en farfar och förlorat honom under de år jag släktforskat. Min sista möjlighet är nu att hoppas att DNA-tekniken skall hjälpa mig. Peter Sjölund har uppmuntrat mig och sagt att det ganska ofta går att hitta en okänd farfar men att det är en mödosam väg att gå.

Eftersom min far är död sedan ett par decennier så har det verkliga skälet till denna forskning – att ge honom det svar han sökt hela livet - försvunnit, men kvar står min ”yrkesskada” från ett helt liv som forskare att jag bara måste lösa ett problem – speciellt om det är närmast omöjligt.

Det intressanta är att jag nu kunskapsmässigt står på samma fläck som jag gjorde när jag som novis på släktforskning startade den här bloggen och Facebookgruppen för drygt ett decennium sedan. Den här gången är det den nya DNA-tekniken som förbryllar mig, men också är oerhört spännande.

Jag kommer därför att då och då att berätta om de misstag och eventuella framsteg jag gör inom detta nya område. Hoppas ni tycker det är intressant och att ni engagerar er i att ge mig goda råd och kritik när jag klantar till det.

Kort tillbakablick

För 6 år sedan bestämde jag mig för att ta ett test hos FamilyTreeDNA. Efter att ha läst på så insåg jag att det test man kallade FamilyFinder var mest lämpad för släktforskning. Så var den ganska billig också – med rabatt. Det var ett spännande ögonblick att få en lista på hundratals personer som jag skulle vara släkt med. Eftersom jag är en sådan person som alltid skaffar en halv hyllmeter varje gång jag skall lära mig något nytt så läste jag mängder av artiklar om hur jag skulle förstå mina testresultat och sedan använda dom. Jag vill väl inte påstå att jag kände något enormt självförtroende efter det, men jag vet ju att principen för lärande är ganska deprimerande, eftersom man blir medveten om allt det man inte kan i snabbare takt än man lär sig. Relativt sett blir man okunnigare ju mer man studerar, men trösten är att man absolut sett hela tiden blir kunnigare. Det kräver således väldig stor okunskap för att tro att man är ”fullärd”, som man sa förr.

Vid den tiden- för sex år sedan - var ju inte mitt mål att leta efter min farfar. Honom hade jag ju hittat! Det hade han ju berättat själv för sin son i ett senare äktenskap under sin sista tid i livet. Nej – jag var bara nyfiken på den nya tekniken eftersom nyfikenheten alltid varit en enveten följeslagare till mig i livet, men till en del nytta har det varit också.

Två saker insåg jag tidigt och det ena var att DNA-test utan ett rejält släktträd var ganska meningslöst. Den där reklamen som dykt upp senare att man skall hitta sina anor som ett litet vips bara man testar sig har jag aldrig trott på. Det andra jag insåg var att träffar som inte hade någon traditionell forskning var väldigt besvärliga att komma underfund med hur man var släkt med. Som ni hör så hade jag inte så avancerad nytta av DNA mer än att jag fick ett tips om att en person var släkt och sedan litade jag på den kunskap jag hade i traditionell forskning. Det där med ”Chromsome Browser” och sådant avancerat grejs bekymrade jag mig inte så mycket om.

Sagt och gjort letade jag efter de som hade mest DNA gemensamt med mig och jag hade fattat att det där med största segment var viktigt också. Den första jag intresserade mig för var faktisk en person från USA och hans mor. Enligt söklistan skulle modern vara min 3-männing till 5-männing (2nd-4th cousin) och det lät ju väldigt spännande. Modern hade 65 cM gemensamt med mig och ett största segment på 32 cM. Jag ”förföll emellertid till eget kunnande” och började jämföra våra släktträd och fann snart den gemensamma släktingarna i Brynte Bryntesson och hans hustru Maret Ersdotter i Tveten i Holmedal under 1700-talet. Jag fann också att vi alla tre hade anknytning till släkten Skragge från Värmland samt skogsfinnarna Kemppainen och Siikainen från skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Det visade sig att modern i USA var min 6-männing utgående från släkten i Holmedal så uppskattningen jag fick genom testet var optimistisk i överkant, men om det förstod jag senare att ”snuttarna” av skogsfinnar och Skraggeanor spelade in för totalsumman cM och för den optimistiska bedömningen.

Av det här lärde jag mig en del utöver att uppskattningen av släktskapet kan vara överdrivet. Jag förstod efter en tid att många av mina träffar från USA kom från min mormors sida i Holmedal i nuvarande Årjängs kommun. Jag insåg också att DNA-forskningen var väldigt användbar för att finna spännande nu levande släktingar runt om i världen, men att man om man var tursam och den andre är en duktigare forskare än man själv är även kan finna ytterligare anor bakåt i tiden. Så insåg jag att även många svenska träffar kom från samma trakter i Värmland så det tog jag med mig till nästa steg i min resa i DNA-forskningens underbara värld.

Men det skriver jag om en annan gång.