KÄLLHÄNVISNING OCH KÄLLKRITIK - Avsnitt 11

KÄLLOR

Källor är definitivt den mest diskuterade företeelsen inom släktforskningen och där det finns flest uppfattningar. Troligen är det också det man mest slarvar med. Man kan emellertid konstatera några förhållanden, som gäller för all forskning och då även släktforskning. Det finns två aspekter på angivande av källor inom släktforskningen – en vetenskaplig och en mer praktiskt betingad.

Den vetenskapliga är enklast eftersom det finns relativt väl utformade regelsystem för detta. Den praktiska aspekten är mer vagt definierad och avgörs i stora delar av släktforskaren själv. Problemet inom släktforskningen är att de två kraven inte alltid är kompatibla, men nästan alltid måste uppfyllas om man inte som släktforskare lever i ett elfenbenstorn utan kontakt med någon annan.

För att ni skall förstå föregår jag resonemanget med följande exempel från ett tidigare kursavsnitt, nämligen när jag fann min morfars farfar med hjälp av ArkivDigital. Källhänvisningen, som genereras om man trycker på tangenterna Ctrl+C, var:

Grangärde C:12 (1865-1879) Bild 204 (AID: v130194.b204, NAD: SE/ULA/12220)

Vi ser på den här hänvisningen bit för bit.

”Grangärde C:12 (1865-1879) Bild 204” är adressen till en sida i en födelsebok så som den är fotograferad av Arkiv Digital. Man kan emellertid inte vara säker på att denna adress gäller för den som använder Ancestry eller tidigare Genline.

”AID: v130194.b204” är en intern snabbadress i ArkivDigital, som är oerhört praktisk att ha för internt bruk när man vill gå tillbaka till rätt sida, samt när man kommunicerar med andra som använder ArkivDigital, men uppgiften säger inte något utanför denna krets. En liknande snabbadress finns i Genline och Ancestry och heter GID.

”NAD: SE/ULA/12220” är adressen till originalhandlingen enligt Nationella Arkivdatabasen - NAD. Den berättar bland annat att originalhandlingen finns på Landsarkivet i Uppsala, en uppgift som för de flesta av oss inte är särskilt praktiskt användbar, men vetenskapligt nödvändig för uttömmande källkritik om någon i framtiden skulle vilja ta del av och kontrollera vår forsknings seriositet.

Ni ser ovan är ett exempel på en källhänvisning som både täcker in den vetenskapliga aspekten och den praktiska. Kanske man dock bör tillägga den praktiska aspekten att även en länskod kan vara bra eftersom det finns flera socknar i vårt land med lika eller liknande namn. För att vara på säkra sidan skulle ovanstående då heta:

Grangärde (W) C:12 (1865-1879) Bild 204 (AID: v130194.b204, NAD: SE/ULA/12220)

Vad är då problemet?

Vi har börjat prata om kyrkböckerna eftersom det är dessa källor dispyten oftast handlar om. De består ju av handskrivna böcker som prästerna förvarat i kyrkorna genom tiderna. Att dessa är de ursprungliga källorna är det ju ingen tvekan om och svårare skulle det ju inte behöva vara. Om man bara anger rätt sida i en viss volym från ett visst år i en viss församling i ett visst län (sid/volym/år/församling/län) som källa så skulle ju problemet vara ur världen. Exempelvis:

Sid. 48 i husförhör från 1751-1755 för Holmedals församling i Värmlands län.

Det huvudsakliga vetenskapliga syftet med att ange källor är emellertid att vem som helst i efterhand skall kunna gå till det dokument du hänvisar till och kontrollera om du läst och tolkat uppgiften rätt. Nu är det så att alla originalböcker har samlats på olika landsarkiv runt om i landet och är inte längre praktiskt tillgängliga för gemene man. Vi är således hänvisade till andrahandsuppgifter i form av avbildningar av originalhandlingen. Mormonerna fotograferade kyrkböckerna på film, som sedan överfördes till microkort och i senare tid har företag som Genline, SVAR och Arkiv Digital avbildat kyrkboksmaterialet så att de kan nås via Internet. I några fall har man avbildat de gamla filmerna och microkorten i andra fall har man, som Arkiv Digital, nyfotograferat alla böcker i färg.

Problemet är att vid varje överföring till ett nytt format har katalogiseringen av materialet ändrats något lite, ibland ganska mycket. En viss sida i kyrkboken har fått en ny adress i den nya databasen. Det innebär att om du finner en sida i en kyrkbok genom en Internettjänst så kan du inte vara säker på att den går att återfinna för någon som använder en annan tjänst. Speciellt jobbigt blir det om man fått ärva gamla släktböcker där källorna hänvisar till vissa microkort. Det är här åsikterna skiljer sig om hur man skall gå tillväga. 

Det finns en skola som menar att man alltid skall ange den plats där originalkällan kan beskådas. Detta innebär att man måste veta var en viss originalkyrkobok arkiveras och ange detta som adress förutom givetvis sida/volym/år/församling/län. 

Som jag sa ovan är det vetenskapliga kravet att vem som helst i framtiden skall kunna kolla dina uppgifter och dess tolkningar. För din egen bekvämlighets skull är det viktigt att du när som helst skall kunna hitta tillbaka till den källa, eller snarare den avbildning av källan, där du funnit dina uppgifter. Följden av dessa två krav är att - nu blir jag tjatig - du alltid måste ange vilken typ av volym du använt (husförhör, födelsebok osv.), vilket årtal det gäller, vilken församling det gäller samt sidan du hittade uppgiften på, i den mån det finns en sidnumrering. För att inte blanda ihop församlingar med samma namn bör du också ange länet.

Eftersom det inte alltid finns sidnummer i kyrkböckerna och dessutom ibland finns flera volymer för samma år som har samma sidnumrering i flera volymer så räcker inte detta för att hitta tillbaka till rätt sida. Om man går in i exempelvis Genline ser man att kyrkböckerna namnges på ett visst sätt. AI:1-AI:nn anger exempelvis husförhör. Dessa beteckningar är i det närmaste identisk mellan de olika tjänsterna men inte alltid och inte fullständigt. Det kan skilja så till vida att ett visst årtalsintervall har getts olika nummer i olika arkiv, men det märker man ju om man angett året rätt. Däremot kan de interna numreringen av bilderna i volymerna skilja mellan exempelvis Arkiv Digital och Genline. Detta innebär att det underlättar att veta vilken tjänst som använts om man vill hitta tillbaka till samma sida i en kyrkbok. I Genline och ArkivDigital har man infört ett interna ID - GID resp. AID, som identifierar sidan exakt vid sökning, men det har man ju bara nytta av om man använder Genline eller ArkivDigital. SVAR och Arkiv Digital använder dessutom det ID som Nationella Arkivdatabasen använder, vilket gör livet lite lättare för oss ur vetenskaplig synvinkel.

Ur vetenskaplig synvinkel är således adressen till NAD den bästa, men för en del svår att få reda på, svår att återkomma till i det dagliga arbetet och jobbig att i efterhand kontrollera. Som komplement kan man då använda ovanstående system (sid/volym/år/församling/län) kompletterat med vilken tjänst det hänför sig till. Ursäkta upprepningen, men det är viktigt.

Allmänt om källor och källkritik
Man bör inte blanda samman källhänvisning med källkritik. En korrekt angiven källa år en förutsättning för seriös källkritik.

• Källhänvisning har som huvudsakliga vetenskapliga syfte att göra det möjligt för vem som helst att i efterhand kontrollera att de uppgifter man presenterar är korrekta. Det skall således vara möjligt för en läsare att gå till den källa man anger och kontrollera om uppgiften är korrekt tolkad.
• En källhänvisning har ett värde även om den tolkning man gjort av källan är felaktig. Först när läsaren kan ta del av källan man hänvisar till kan man bedriva källkritik.
• Av detta skäl är det viktigt att som källhänvisning ange den källa man faktiskt tagit del av – inte någon annan som kan betraktas som mer tillförlitlig. (Om man exempelvis i vanlig forskning citerar en svensk översättning av Heidegger skall man ange detta även om originaltexten bättre beskriver Heideggers tankar).
  På samma sätt skall man ange den bild i exempelvis ArkivDigital som man faktiskt läst – inte låtsas som att man läst originalboken, även om det i just ArkivDigitals fall är så nära man kan komma utan stora besvär. För källkritikens skull är det emellertid viktigt att ange en adress som gör att man faktiskt kan hitta uppgiften oavsett vilken tjänst man använder. Tjänsten kanske inte finns kvar om 15 år. Om man skall vara riktigt petnoga så skulle man således skriva ovanstående hänvisning till Nationella arkivdatabasen som följer: ”NAD: SE/ULA/12220, enligt ArkivDigital”, eftersom man ju inte satt sin fot på Landsarkivet i Uppsala och studerat originalhandlingen. Nu får vi anse att det är underförstått på grund av helheten.
• Om man citerar en annan forskares uppgifter bör man ange detta. Om denne forskare gjort en källhänvisning bör man ange att det är en andrahandsuppgift genom att skriva ”Grangärde (W) C:12 (1865-1879) Bild 204 osv. enligt Bengt Gustafsson”, eller ”… enligt Bengt Gustafsson i ´Klanen Gustafssons Genealogi´, http://www.gustafsson.com” (påhittat). Att föredra är naturligtvis att gå till källan och kontrollera själv. Då kan man strunta i Bengt Gustafsson totalt, även om det var han som satte oss på spåret.
• I de fall man citerar en annan forskare, som man av någon anledning litar på, men som inte angett källa, bör det framgå att så är fallet genom att man skriver "källa saknas" eller liknande.
• Ett vanligt problem är att man inte, trots ett kritiskt sinnelag, kan avgöra om en uppgift är korrekt eller inte. Olika forskare har olika uppfattningar, källor är motsägande, indicier är olika starka, man är osäker på tolkningen av kyrkböckerna. Man bör då redovisa de faktorer som talar för och emot, vilka andra tolkningar som finns - med angivande av källor. Slutligen bör man redovisa sin egen slutsats och sedan lämna till läsaren att själv göra en bedömning – kanske läsaren även kan komplettera med faktorer som gör att frågan väger över till ena eller andra sidan. Ett sådant resonemang finns här, som berör Laxbrosläktens ursprung.

Källkritik
Två aspekter är viktiga vid källkritik - hur tillförlitlig källan är och huruvida källan är rätt tolkad. En källa är inte tillförlitlig bara för att den är tryckt eller publicerad. Inom vårt område har flera släktutredningar publicerats som inte ens var korrekta och inte heller hade för avsikt att vara det när de kom till och många som en gång var korrekta, enligt den tidens vetenskapliga rön, men som senare har visat sig felaktiga då nya rön och metoder nu finns till hands. Detta problem har förvärrats oerhört i och med Internet. Kommersiella tjänster inom alla vetenskaper tjänar idag pengar på att presentera förment vetenskapligt seriösa uppgifter som ibland helt saknar grund eller åtminstone inte uppfyller vetenskapens krav. (Ledaren i tidskriften Allt om vetenskap 11/2013 refererar en undersökning som tidskriften Science gjort i den frågan.)

Läs även:

• Epokgörande rön om Greta Garbos härkomst
• Vilka krav skall vi ställa på vår facktidning Diskulogen

Inom vårt område har vi ett antal källor som anses vara tillförlitliga i olika grad. Ett exempel är Svensk Biografiskt Lexikon - SBL. Även där finner vi emellertid återkommande rättelser av tidiga rön som visat sig vara ofullständiga eller felaktiga. Samma sak gäller Riddarhusets Cd-skivor och den utmärkta tidskriften Släkt och Hävd, m.fl. Även här förekommer inte sällan revideringar. Det är därför viktigt att ta del av de senaste rönen i en fråga som led i sin källkritik. De ovanstående och många andra källor kan man emellertid betrakta som mycket tillförlitliga. Det är emellertid viktigt att läsa igenom källan själv för att försäkra sig om att man själv eller andra inte misstolkat texten, som ibland kan vara ganska snårig. Man kan också, om man är väldigt ambitiös och kunnig, gå till de källor som anges i dessa skrifter och kritiskt granska även dem. Det överstiger emellertid förmågan och möjligheterna för de flesta av oss och vi kan dessutom vara ganska säkra på att feltolkningar i det ledet med det snaraste skulle påpekas av någon kunnig person och föranleda en rättelse.

En hjälp till källkritik
Ett mycket bra och trevligt sätt att ange källor och underlätta källkritik är att bifoga en bild av källtexten i sin släktutredning. Frågan är då om detta är tillåtet, vilket inte var självklart för mig efter att ha läst de största tjänsternas användarregler. Jag beslutade mig därför att ta reda på hur det förhåller sig.
Läs följande texter MED kommentarer:

• Öppet brev till ArkivDigital
• Hur får vi använda ,,,,?
• Nu vet vi hur vi får använda ...

EN REFLEKTION I TIDEN

I dagarna har vi kunnat läsa i DN under rubriken "Adlig brödratrios 400-åriga bluff" (2013-11-24) om forskare som med DNA-analys lett i bevis att den adliga släkten Bure med all sannolikhet inte är släkt med den gamla Bureätten. (Artikeln är bakom betalvägg, men kan läsas av prenumeranter) Man har funnit manliga ättlingar till såväl den gamla Bureätten som den adliga Buregrenen och genom DNA funnit att de inte kan vara släkt. Nu framgick inte av artiklarna hur man i detalj gått tillväga. I artikeln står följande: "Släktforskarna lyckades leta fram tre män som via raka manslinjer var ättlingar till tre bröder på 1400-talet i den ursprungliga släkten Bure, och tre män som härstammade från en man i den adliga Bureätten"

Om jag skulle spela "djävulens advokat" så blir min fråga hur man kan vara säker på att de nutida ättlingarna faktiskt bär de manliga Y-kromosomerna från den ursprungliga Bureätten, respektive från de adlade bröderna. Om de tre äkta Bureättlingarna har samma Y-kromosomer kan det anses vara säkert, men när det gäller den adliga grenen är det mer tveksamt så som det beskrivs av DN. Man har testat tre ättlingar till en man . Frågan är om denne man var en av de adlade bröderna eller ej. Det krävs ju bara ett snedsteg under 400 år från den äkta sängen, beroende på från vilken generation den nämnda enstaka anan kom, av en av hustrurna till en ättling till denne adlige Bure för att det skall vara någon annans manliga DNA som förts vidare, inte de adlade brödernas. I ett sådant fall kan de tre bröderna ändå vara äkta medlemmar av den gamla Bureätten.

Nu skall det sägas att jag egentligen inte tvivlar på forskarnas slutsatser, däremot kan man inte utifrån DN:s rapportering sluta sig till det rubriken påstår. Det ger mig ett utmärkt tillfälle att ge ett exempel på källkritik, i det här fallet av en andrahandskälla - DN.

En helt annan reflektion är att de tre bröderna troligen, att döma av deras CV, skulle ha blivit adlade ändå, dock med ett annat namn, så som tiden var.

Man kan läsa mer om detta i Släkhistoria 2013, novembernumret, samt en diskussion som fördes av Urban Sikeborg på Anbytarforum.


Vinjettbilden föreställer en skvader.

Till nästa avsnitt