Skilsmässor på 1800-talet

Gästbloggare den här veckan är Eva Johansson. Eva har ett eget företag inom släktforskning där hon bland annat ger kurser med tonvikt på att lära ut hur man dokumenterar sina anors liv och leverne i form av livfulla berättelser. Evas texter kan också läsas på Rötter där hon är en av de stående bloggarna.

Skilsmässor på 1800-talet

av Eva Johansson

Ibland möts man av överraskningar när man släktforskar. En av flera överraskningar jag mött är skilsmässor bland vanliga bönder på 1800-talet. Och inte bara en utan tre. Två av dem som skilde sig var svågrar och de gjorde det 1886. Den tredje skilsmässan är i en helt annan släktgren men redan 1843.

1886, eller troligen i slutet av 1885, begärde Jon Bengtsson skilsmässa från sin tredje hustru Kristina Johannesdotter, efter fem års äktenskap men utan gemensamma barn. Jon hade varit gift två gånger tidigare och blivit änkling och ensamstående med flera små barn. Efter skilsmässan gifte han om sig och fick till slut elva barn innan han blev änkling igen. Jon Bengtsson är mina barns farmors morfars far och han bodde i Södra Sandsjö socken i södra Småland.

Skulle man skiljas på 1800-talet krävdes en av flera orsaker. De var äktenskapsbrott, om någon av makarna rymt eller dömts till livstids straffarbete eller blivit sinnessjuk, eller om det visade sig att det fanns hinder för äktenskap. Så var det fram till 1915.

I Jon Bengtssons fall tror jag att det handlar om att han och Kristina är överens, eller möjligen att hon rymmer från honom på eget bevåg. I husförhörslängden har prästen skrivit om Jon: ”Frånskild ifr förra hustrun Christina Johannesdotter såsom förrymd enligt Konsistorii skiljedom den 24 februari 1886 med rättighet att träda i annat giftermål när f omgift”. Kristina antecknas samtidigt som ”borta från orten” men kommer tillrätta efter skilsmässan. Hade någon av dem begått äktenskapsbrott skulle det helt säkert ha antecknats i husförhörslängden.

Fallet med Jons svåger Johan Peter Petersson är ganska likt, och sker ett halvår senare. Han skiljer sig från sin tredje hustru Stina Olofsdotter, som han gift sig med 1871. De har ett barn tillsammans. Kanske blev han inspirerad av svågern. Det var ett mycket olyckligt äktenskap har efterlevande släktingar berättat för mig. Så klokt då att man inte framhärdade utan tillät sig att gå skilda vägar.

Första gången jag stöter på skilsmässan 1843 är när jag letar efter föräldrarna till Sven August Andersson, som ska vara född 1850 i Hallingebergs socken. I födelseboken står det att hans mor är den frånskilda hustrun Lisa Samuelsdotter i Hunsala. Ingen far finns noterad. Lisa föds 1812 i Hunsala. Redan som 18-åring gifter hon sig med grannen, den 14 år äldre bonden Petter Jonsson. Kanske blev hon bortgift mot sin vilja. Precis nio månader efter bröllopet föds det första barnet, tre år senare kommer nästa. Mellan 1842 och 1858 får hon ytterligare fyra barn, men alla med okänd far.

I husförhörslängden för åren 1841-45 har prästen antecknat om makarna: ”Oenige. Förewarit både i Dom.kap o H:s Rätt. 1844 den 14 januari Petter Jonsson undergått hemlig skrift enl Bergstingets utslag d 30 sept 1843, en högst vrång och orättmätig dom.” Fallet har alltså varit uppe i både domkapitlet och häradsrätten.

Lisa döms den 26 juli 1846 vid häradsrätten till enskild skriftning för ”enfaldt hor”. I nästa husförhörslängd finns själva skilsmässan noterad: ”För horsbrott skiljd från Per Jonsson i Hunsala 1843”.

Ända till 1847 är hon skriven på gården hemma hos sin man men sedan flyttar hon till ett torp i närheten. Lisa Samuelsdotter är min mans ingifta fasters morfars mor.

Vid den här tiden var det nog fortfarande ganska ovanligt med skilsmässor bland bondebefolkningen, även om det förekom. 1843 skildes 101 par i Sverige enligt SCB:s statistik. 1886 var antalet 226.

Frågan är om detta stämmer. Elisabeth Thorsell konstaterar (Släktforskarnas årsbok 2002) att det på 1800-talet inte fanns någon kolumn för skilda personer på de blanketter där prästerna rapporterade in årets befolkningsstatistik till SCB, utan att de i stället kunde anges som änkor och änklingar.

När man väl bestämt sig för att skiljas skulle först en varning utfärdas. Om en eller båda makarna höll fast vid önskan om skilsmässa, gick ärendet först till häradsrätten eller rådhusrätten som skulle utreda grunden för skilsmässan. Om något brottsligt skett som orsak till skilsmässan utdömdes straff. När detta var gjort gick ärendet till domkapitlet i stiftet. Det var här beslutet om skilsmässa fattades, det vill säga att äktenskapet kunde upplösas.

Handlingar om skilsmässor finns alltså både i domstolarnas och i domkapitlens arkiv.

Källor:

Kyrkoarkiv
Per Clemensson och Kjell Andersson: ”Släktforska vidare”, Natur och Kultur 2009
Ingela Martenius: ”Livets högtider – trolovning, lysning och bröllop”
Statistiska Centralbyrån
Barbro Nordlöf: “Rättshistoria för släktforskare”, Svenska Släktforskarförbundet
Elisbeth Thorsell: ”Skilsmässor på 1830-talet i Linköpings stift” i Släktforskarnas årsbok 2002

Bildtexter:

Källa: Hallingeberg C:7 (1844-1859) Bild 20 / sid 18 Arkiv Digital
Källa: Hallingeberg AI:12 (1841-1845) Bild 115 / sid 102 Arkiv Digital