En trevande början - men spännande

Som några kommer ihåg från min tidigare bloggtext så har jag både fått en farfar och förlorat honom under de år jag släktforskat. Min sista möjlighet är nu att hoppas att DNA-tekniken skall hjälpa mig. Peter Sjölund har uppmuntrat mig och sagt att det ganska ofta går att hitta en okänd farfar men att det är en mödosam väg att gå.

Eftersom min far är död sedan ett par decennier så har det verkliga skälet till denna forskning – att ge honom det svar han sökt hela livet - försvunnit, men kvar står min ”yrkesskada” från ett helt liv som forskare att jag bara måste lösa ett problem – speciellt om det är närmast omöjligt.

Det intressanta är att jag nu kunskapsmässigt står på samma fläck som jag gjorde när jag som novis på släktforskning startade den här bloggen och Facebookgruppen för drygt ett decennium sedan. Den här gången är det den nya DNA-tekniken som förbryllar mig, men också är oerhört spännande.

Jag kommer därför att då och då att berätta om de misstag och eventuella framsteg jag gör inom detta nya område. Hoppas ni tycker det är intressant och att ni engagerar er i att ge mig goda råd och kritik när jag klantar till det.

Kort tillbakablick

För 6 år sedan bestämde jag mig för att ta ett test hos FamilyTreeDNA. Efter att ha läst på så insåg jag att det test man kallade FamilyFinder var mest lämpad för släktforskning. Så var den ganska billig också – med rabatt. Det var ett spännande ögonblick att få en lista på hundratals personer som jag skulle vara släkt med. Eftersom jag är en sådan person som alltid skaffar en halv hyllmeter varje gång jag skall lära mig något nytt så läste jag mängder av artiklar om hur jag skulle förstå mina testresultat och sedan använda dom. Jag vill väl inte påstå att jag kände något enormt självförtroende efter det, men jag vet ju att principen för lärande är ganska deprimerande, eftersom man blir medveten om allt det man inte kan i snabbare takt än man lär sig. Relativt sett blir man okunnigare ju mer man studerar, men trösten är att man absolut sett hela tiden blir kunnigare. Det kräver således väldig stor okunskap för att tro att man är ”fullärd”, som man sa förr.

Vid den tiden- för sex år sedan - var ju inte mitt mål att leta efter min farfar. Honom hade jag ju hittat! Det hade han ju berättat själv för sin son i ett senare äktenskap under sin sista tid i livet. Nej – jag var bara nyfiken på den nya tekniken eftersom nyfikenheten alltid varit en enveten följeslagare till mig i livet, men till en del nytta har det varit också.

Två saker insåg jag tidigt och det ena var att DNA-test utan ett rejält släktträd var ganska meningslöst. Den där reklamen som dykt upp senare att man skall hitta sina anor som ett litet vips bara man testar sig har jag aldrig trott på. Det andra jag insåg var att träffar som inte hade någon traditionell forskning var väldigt besvärliga att komma underfund med hur man var släkt med. Som ni hör så hade jag inte så avancerad nytta av DNA mer än att jag fick ett tips om att en person var släkt och sedan litade jag på den kunskap jag hade i traditionell forskning. Det där med ”Chromsome Browser” och sådant avancerat grejs bekymrade jag mig inte så mycket om.

Sagt och gjort letade jag efter de som hade mest DNA gemensamt med mig och jag hade fattat att det där med största segment var viktigt också. Den första jag intresserade mig för var faktisk en person från USA och hans mor. Enligt söklistan skulle modern vara min 3-männing till 5-männing (2nd-4th cousin) och det lät ju väldigt spännande. Modern hade 65 cM gemensamt med mig och ett största segment på 32 cM. Jag ”förföll emellertid till eget kunnande” och började jämföra våra släktträd och fann snart den gemensamma släktingarna i Brynte Bryntesson och hans hustru Maret Ersdotter i Tveten i Holmedal under 1700-talet. Jag fann också att vi alla tre hade anknytning till släkten Skragge från Värmland samt skogsfinnarna Kemppainen och Siikainen från skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Det visade sig att modern i USA var min 6-männing utgående från släkten i Holmedal så uppskattningen jag fick genom testet var optimistisk i överkant, men om det förstod jag senare att ”snuttarna” av skogsfinnar och Skraggeanor spelade in för totalsumman cM och för den optimistiska bedömningen.

Av det här lärde jag mig en del utöver att uppskattningen av släktskapet kan vara överdrivet. Jag förstod efter en tid att många av mina träffar från USA kom från min mormors sida i Holmedal i nuvarande Årjängs kommun. Jag insåg också att DNA-forskningen var väldigt användbar för att finna spännande nu levande släktingar runt om i världen, men att man om man var tursam och den andre är en duktigare forskare än man själv är även kan finna ytterligare anor bakåt i tiden. Så insåg jag att även många svenska träffar kom från samma trakter i Värmland så det tog jag med mig till nästa steg i min resa i DNA-forskningens underbara värld.

Men det skriver jag om en annan gång.

Novis på DNA

Jag har gett mig in på något jag absolut inte behärskar, men där jag förstår de huvudsakliga principerna. Dock kommer det att ta tid innan jag kan göra mig riktig nytta av mina nya insikter. Jag har nämligen skickat in ett DNA-prov till FamilyTreeDNA. Jag får samma känsla som jag hade för 10 år sedan när jag var vilsen nybörjare i släktforskning och inte alltid förstod frågorna, än mindre svaren på olika frågor.

Det har länge legat och grott hos mig, men slutligen tog jag mig samman och skickade efter ett sk. kit för att ”topsa” mig själv. Jag började med snålvarianten dvs. ett FamilyTree DNA-test (FtDNA) som är det billigaste, men också en bra ingång vad jag förstått. Jag fick rådet att skicka kittet till någon anhörig i Sverige för säkerhets skull eftersom det tydligen inte är tillåtet med privata DNA-tester i Frankrike där jag bor och man vill ju inte att det skall fastna i tullen. Under julen när vi besökte släkten i Sverige anlände kittet till Göteborg, men jag väntade med att skicka in det tills jag var på hemmaplan igen.

Själva testet är enkelt – man skrapar på insidan av kinden på båda sidor med två taggade ”plastspadar”, som man sedan lägger i två förseglade containers och skickar in i bifogade returkuvert. Sedan är det bara att vänta, vilket många tycker är mycket frustrerande har jag förstått av alla inlägg på Facebookgruppen DNA-anor.

FamilyTree DNA meddelar per mail att de mottagit provet och hör sedan av sig när det är klart. Alla resultat får man på sin medlemssida på Internet och aviseringar per mail. Man blir också medlem i det svenska DNA-projektet och man uppmanas att ladda upp sitt släktträd till FtDNA samt fylla i en del uppgifter som är viktiga för jämförelse mellan testade personer. Det är lite bökigt att få det rätt med uppladdningen av trädet, men till sist klarade jag av det. Det är ganska väl beskrivet och hjälp står att få om det strular.

Nu undrar ni säkert om det blev något resultat. Ja jag fick faktiskt redan från början en hel massa matchningar, men det var bara några få som var tillräckligt överensstämmande för att vara värda att studeras närmare. Problemet är att många inte laddar upp sina släktträd eller väldig rudimentära sådana och då är det ju närmast omöjligt att finna gemensamma anor. Dessutom förekommer inga källor i träden. Vi svenskar har ju också problemet att vi har patronymikon och det är inte så lätt att finna rätt Anders Svensson i ett träd med 15 generationer, som är den gräns man sätter på de uppladdade träden. Många träd saknar dessutom även patronymikon och tar bara upp förnamn och då är det ju ganska meningslöst att söka. Det verkar som en del tror att de skall kunna finna släkten via DNA och struntar i den traditionella forskningen. Jag kunde emellertid finna tre säkra matchningar, där den gemensamma anan kunde identifieras, bland de personer jag fick föreslagna utifrån mitt DNA. Dessa tre hörde också av sig ganska omgående till mig via mail. En person var speciellt intressant och fanns i USA.

Han kunde ganska omgående berätta att vi hade en gemensam ana på mödernet i Holmedal i Värmland, vilket gjorde det ganska lätt att hitta. När jag vandrade runt i hans ganska detaljerade träd som också finns på Ancestry så hittade jag även släkten Skragge också den på våra mödrars sida och i Värmland. Nu hör det till saken att en övervägande del av alla de träffar jag fick hade ett stort inslag av såväl finska namn som norska namn, förutom svenska. Eftersom jag har en del skogsfinnar på min farmors sida fann jag snart den gemensamma anan Bertil Bertilsson Kemppainen, men denna gång var det på fädernet som vi var förenade.

Om jag har fattat det rätt så gör de här träffarna att min traditionella forskning, som leder till de ovan namngivna personerna har fått en större trovärdighet än den hade tidigare. Visserligen har jag detaljstuderat varje led i detalj tidigare och diskuterat med andra forskare, men när man närmar sig 1600-talet kan man aldrig vara nog försiktig. Nu väntar jag bara på att det skall droppa in fler matchningar som pekar i samma riktning eller ger andra ledtrådar. Jag har också skickat efter ett kit för min mor som fyllde 92 i år och hon tycker det är spännande och kommer att ge mig än fler ledtrådar och stöd för min traditionella forskning.

Nu är det så att när mitt DNA väl finns hos FamilyFinder så kan jag beställa uppgraderingar av testet. Nästa steg blir att beställa ett Y-DNA, vilket kartlägger min faderssida. Det skall bli spännande eftersom jag har några okända led på den sidan. Kanske jag, med detektivarbete kan hitta några ledtrådar eller åtminstone utesluta några gissningar.

Man kan också ladda ned sitt resultat till ett antal tredjepartstjänster och få andra insikter. Jag fick exempelvis en karta av mitt DNA i relation till olika folkgrupper i hela världen. Givetvis dominerade det nordeuropeiska inslaget i samtliga kromosomer, inklusive det finska inslagen, men intressant var också att i nästan varje kromosom fanns ca 30 % inslag av medelhavsgener. Nu stämmer detta ganska bra med min traditionella forskning eftersom jag har anor i Holland, Belgien, Frankrike från den tid då spanjorerna var dominerande i regionen, samt en hel del anor mycket långt tillbaka i just Medelhavsregionen. Min dotter som är en stark internationalist blev väldigt glad när hon fick se vilken genetisk cocktail jag har bidragit med.

En spännande beskrivning av resultatet

Det stora arbetet tar emellertid vid när man fått sina matchningar – nämligen att jämföra och kontrollera riktigheten av den andres släktträd. Eftersom det saknas källor får man i princip göra om den andres forskning från grunden innan man lägger samman den med sitt eget träd. Jag tycker mig märka att speciellt ”kusinerna” från USA ger upphov till en del arbete. Jag vet inte om det beror på språkproblem eller de källor de använder, men man finner många felaktiga detaljangivelser och dessutom tveksamma släktskap, som visserligen påstås korrekta på de stora sajterna, men som åtminstone jag inte kan finna belagda i några primära källor eller tillförlitliga släktutredningar. Jag kan hålla med om att de oftast är troliga, men irriterande är det ändå.

Spännande är dock att jag kunnat knyta ihop två Värmlandssläkter i mitt träd, nämligen Styff(e) och Skragge, om än bara genom gifte. Att Styffe tillhör min morfars gren och Skragge min mormors gör det än trevligare. Frustrerande är dock att en ganska nära DNA-släkting i Arvika inte har kunnat visa upp någon gemensam ana med mitt träd trots stor geografisk samstämmighet. Mitt hopp står därför till att vi båda har okända grenar i nära tid, vilka båda är män. Hur jag skall tackla det vet jag inte eftersom det är min morfars farfar, så där hjälper mig inte mitt Y-DNA, eller ens min mors DNA om jag förstått rätt. Jag skulle bli väldigt glad om någon ville rätta mig på den punkten. En annan lösning vore om någon manlig ättling till Olof Månsson från Eda 1839-1915 skulle finnas, men enligt min forskning existerar ingen sådan person, såvida inte min avlidne ogifte morbror hade några ”barn på byn” som ingen vet om.

Sluten eller offentlig grupp på Facebook

Då och då kommer det önskningar från medlemmar i Facebookgruppen Släktforskning för noviser att gruppen skulle göras sluten. Det är inte så ofta nu för tiden och de flesta brukar förstå mina motiv till att inte hörsamma detta. För att inte behöva upprepa mig varje gång jag får sådana förslag så vill jag emellertid motivera varför gruppen skall vara offentlig.

Det vanligaste skälet är att de inlägg och kommentarer medlemmarna gör i gruppen kan läsas av deras vänner på den privata Facebooksidan. En del tycker detta är generande. Innan jag kommenterar detta skall jag emellertid motivera varför jag har valt att göra gruppen öppen. Huvudsyftet var för många år sedan att hjälpa nybörjare och de som inte ännu vågat sig på släktforskning att ta steget in i denna trevliga hobby. Jag hade själv mött många företeelser inom den etablerade släktforskningen som vände sig mot alla ”enfaldigheter” som vi noviser kunde företa oss och alla de ”dumma” frågor vi kunde ställa. Åtminstone jag var till en början lite rädd att delta i olika fora eftersom det var så lätt att göra bort sig. Nu gick det här över ganska snart eftersom jag ansåg mig vara väl så kvalificerad forskare, om än inom ett annat område, som många av de ”märkvärdiga” släktforskare jag mötte på nätet. Jag bestämde mig således för att hjälpa andra som var i min situation, men kanske inte hade den bakgrund jag hade att så de vågade ta för sig och inse att det inte är något att skämmas för att inte ännu vara kunnig.

Skillnaderna är inte så många mellan en sluten och en offentlig grupp. En avgörande skillnad finns dock – i en offentlig grupp kan även icke medlemmar läsa det publicerade materialet, vilket man inte kan i en sluten grupp. För en absolut nybörjare eller någon som bara funderat över att börja släktforska, men vet mycket lite om vad det rör sig om är detta av avgörande betydelse. Genom att läsa de inlägg som finns på vår grupp kan en novis lära sig mycket, men framföra allt kan man se vilka frågor som ställs, hur avancerad nivån är, hur bra svaren är, hur hjälpsamma gruppmedlemmarna är och framför allt hur stämningen är i gruppen och hur man bemöter de som ställer elementära frågor. Kommer jag att kunna förstå det som sägs och vågar jag be om att få bli medlem? Att den som är osäker och inte så kunnig vågar bli medlem är oerhört väsentligt för mig och en central idé med gruppen och även med min blogg. För att råda bot på problemet med alltför många upprepningar av de mest elementära frågorna har jag, som ni vet, sammanställt en gratiskurs som jag för allas bästa hoppas att de oerfarna eller ringrostiga läser inledningsvis.

Vad säger jag då till de medlemmar som tycker det är obehagligt att deras vänner och familjen läser vad de har för sig inom släktforskningen? Först och främst anser jag att man skall vara varsam med vad man publicerar på Facebook. Är det något känsligt kan man skicka det som ett privat meddelande till de som man tror kan hjälpa till. Ett annat sätt är att skaffa sig en alternativ identitet just som släktforskare. Det behöver inte vara konstigare än att man har en alternativ identitet där man tar med ett mellannamn. Den identiteten skyddar man på alla de sätt som FB ger möjlighet till och lämnar bara ut till de man tycker kan få ta del av en hobby. Man kan ju också se det lite relativt. Vi är snart 5000 medlemmar i vår grupp nu och oavsett om gruppen är offentlig eller sluten kan alla dessa läsa allt de andra skriver. Det är stor risk att några av dessa bor på samma gata eller känner ens vänner eller släktingar. Man måste då fråga sig om några dussin vänner på FB gör en så stor skillnad ur integritetssynvinkel?

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med att säga att förslagen om att stänga gruppen är en av de få saker som inte är förhandlingsbara, eftersom det skulle göra att hela min idé med tillgänglighet för de som bäst behöver hjälp skulle gå förlorad.