Reflektioner från en bakåtsträvande surgubbe

Jag läser ledaren i senaste numret av Diskulogen – 103:2013 - där Daniel Berglund talar om olika ”stolleprov” som DIS arbetar med. Jag anser DIS är en mycket seriös förening trots vissa tokigheter, som främst Diskulogen stått för. Jag anser också att det finns väldigt angelägna projekt att ta itu med som exempelvis att modernisera Disgen – gärna i samverkan med någon som har både den tekniska kompetensen och de ekonomiska musklerna. Man kan inte behålla sina kunder för evigt genom att göra det tekniskt svårt för dem att byta till något modernare. Med ”stolleprov” menar Daniel Berglund så omfattande och svåra projekt att alla odds är emot det – men man ändå skall klara av det. I ett fall anser jag emellertid att beteckningen ”stolleprov” är en freudiansk felsägning och det gäller ambitionen att upprätta ett allomfattande svenskt släktträd till början av kyrkobokföringen – det så kallade RGD-projektet – Rikstäckande Genealogisk Databas. Det är verkligen en stollig idé anser jag och dessutom ett rent självmord för släktforskningen som hobby. Låt vara att det kanske kan vara till nytta rent vetenskapligt för andra än släktforskare om det lyckas, men för en förening som representerar släktforskningsentusiaster är det, menar jag, fullständigt feltänkt.

Mina invändningar är huvudsakligen tre

1. Det första handlar om släktforskningen som hobby. Om man skulle lyckas att koppla samman alla i Sverige någon gång levande personer i en stor databas blir det möjligt att skriva in sitt namn i en sökruta och vips rasslar det ut en fullständig släkttavla ända ned till 1600-talet. Vill man se om man är släkt med någon TV-kändis så är det bara att skriva in ett namn till och voilà– där kom det ut med alla anättlingar och grenar utskrivna. ”Hur kul är det på en skala”, som de som är yngre än jag skulle säga? Forskarinsatser som tidigare gett glädje och besvikelser i decennier för tusentals entusiaster rasslat ut på några sekunder ur datorn. Jag är övertygad om att en sådan databas skulle bli dödsstöten för släktforskningen som hobby. Den enda räddningen skulle vara om databasen, liksom de idag förekommande tjänsterna, innehöll så många fel att man tvingades försäkra sig om riktigheten själv i källorna. I annat fall kan även SVAR, ArkivDigital och Ancestry stänga butikerna. Vem behöver dom och hur givande är det att bara kolla uppgifters riktighet. Det är ju jakten och detektivarbetet som är så oerhört tillfredsställande. För att använda en analogi jag använt förr – det skulle vara som att leta kantareller i en självplockanläggning.

2. Min andra invändning rör just hur korrekt uppgifterna i en sådan databas skulle bli. Jag tror att DIS skulle vara mer skickade än de existerande kommersiella tjänsterna att kontrollera riktigheten, men även den bäste kan fallera - det har vi sett. Speciellt om det skall vara lika ”högt till tak” som innehållet i Diskulogen. Det mest avskräckande exemplet inom genren är ju Geni och deras världsträd där man helt oförskyllt kan kopplas ihop med Adam och Eva, Kain och Abel och andra mytiska figurer och det helt utan egen förskyllan. Jag har kollat själv så det stämmer.

3. Min sista invändning kanske de flesta släktforskare inte tycker är så viktig, men för mig är det ett skrämmande hot. Man kan ju tänka sig hur välkommet en sådan databas vore för starka ledare och fundamentalistiska regimer med rasbiologiska grundfilosofier på sitt program. För sådana idéer är det inte bara viktigt att undanröja dem som är uppenbara motståndare och tillhör fel sort, utan även kunna se vilka som har nedärvt felaktiga åsikter eller fel blod i sina ådror. Vi ser hur det rör sig i Europa idag och allt fler med sådana åsikter och ambitioner kommer in i parlament eller växer sig starka. Även egna entreprenörer som gärna vill lösa problemet vid källan genom att mörda ungdomar på sommarläger som har fel familjerötter måste tas med i beräkningen.

Om släktforskning handlar om att samla på sig så många anor som möjligt så snabbt som möjligt och till minsta besvär så är det kanske en god idé med en heltäckande databas över alla svenskars familjerelationer sedan 1600-talet. Jag erinrar mig osökt på 70-talet när jag stod på varvet i Onsala och slipade på min gamla träbåt, som sken som en juvel och så småningom skulle göra det möjligt att tuffa ut på Kungsbackafjorden i maklig takt. Plastbåtsägarna med 100 Hk i rumpan undrade spefullt varför jag höll på med detta när det fanns underhållsfri plast och ville gärna veta hur lång gångtid jag hade till Nidingen. Vi hade inte så mycket mer att säga varandra.