Min fars modersanor - en släktforskarresa
Jag kommer därför att, förhoppningsvis, en gång per vecka, göra er uppmärksamma på frågor jag snuddat vid tidigare, men nu utifrån ett tema eller en speciell ana som vållat mig stora bekymmer som forskare. Jag kommer sedan att följa hur jag kommit vidare med just den grenen under åren. På det viset hoppas jag att ni skall känna igen er och lära av mina framgångar och misstag och kanske bli lite inspirerade. Kanske ni då och då också hittar anor bland mina som ni själva har i ert träd.
Jag kommer att lägga upp det så att jag grundat på de gamla texterna ser tillbaka och beskriver ”vad hände sedan” för att på så sätt både för mig själv och för er göra det tydligt att släktforskning sällan är avslutad utan är en kontinuerlig process som sällan kan förutses. Vad som en gång upplevs som oöverstigliga hinder blir i historiens ljus närmast banala problem som man knappt kan förstå att de existerade.
Texterna är upplagda som en sammanläggning av äldre texter och satta in i ett sammanhang som jag inte såg när de skrevs. För att få behållning bör ni således följa länkarna i texten och ta del av de detaljerade texterna.
Ni som följt kursen kan i vissa delar ha läst några av de här texterna tidigare – ni får ursäkta. De här nya texterna är emellertid utökade och dessutom avsedda för nya läsare som inte ansett sig behöva ta del av kursen.
Farmors mor Hilma och hennes anor
Den första berättelsen handlar om en gammal bekant från kursen, nämligen min farmors mor och hennes anor. Jag talar om Hilma Charlotta Adler (1878-1962) – Karl Johan Jansson Granaths hustru.
Den första texten är från 2007 och jag är mycket färsk släktforskare med mer entusiasm än kunskap. Mitt problem var att hitta Hilmas far, som enligt, den inte alltid tillförlitliga, CD-skivan Sveriges dödbok 1947-2003, skulle heta Adler – ett namn som då inte sade mig ett skvatt. Som ni kan läsa i texten ”Hur jag hittade Hilmas far” utarbetade jag en hypotes, som emellertid inte blev fullt bevisad förrän nästan exakt fyra år senare. I texten ”Ibland är vägen lång till visshet” berättar jag hur jag genom studier av dopnotiser och dopvittnen fick större insikt i hur det förhöll sig. Det var som jag vagt trodde att Hilmas far var Johan Fredrik Adler (1824-1907). Det intressant var också att vissa dopvittnen pekade på släktskap som jag då inte fullt förstod betydelsen av, men som senare föll på plats.
Jag fann således åtminstone två trådar att nysta i bakåt i tiden. Den ena var släkten Adler, den andra var den släkt som fanns beskriven på den handskrivna släkttavla som jag fått av min fars morbror – där ett namn Osmi förekom.
Släkten "Osmi"
Redan i starten av min forskning hade jag fått korn på den finske invandraren Pekka Osmi som skulle vara den tidigast kände anfadern till Hilma på modersidan. Han lär ha kommit till Hörken i början på 1600-talet med en tillåtelse från konung Karl IX att bryta mark som torpare i Hörken i Ljusnarsbergs socken. Pekka var en av de första nybyggarna i trakten.
Enligt min ”fådda” släkttavla hette således Hilmas morfars far Erik Matsson (1774-1844) och var bergsman och sexman i Ljusnarsberg. Hur släktskapet mellan honom och Pekka Osmi såg ut var emellertid höljt i dunkel för mig. Genom enträget Googlande fann jag emellertid en erfaren forskare i Partille som just hade forskat på Pekka Osmi och hans ättlingar. Detta gav till följd en av de viktigaste lektioner i släktforskning jag fått och dessutom ingående kunskap om Hilmas anor.
Att denne Pekka Osmi spelat en viktig roll i släktens saga blev jag emellertid varse när jag studerade Hilmas morfars syskon, som var elva till antalet. Yngste sonen till bergsmannen Erik Matsson – Anders Johan Eriksson (1823-1892) gifte sig ”fint” med Emmy, dottern till brukspatron Johan Steffenburg på Stora Karlborn i Sundborn. Hans son gifte sig i sin tur in sig den än finare familjen Breitholtz. Deras barn kallade sig emellertid Erholtz. Äldste sonen döptes till Stig Osmé (1899-1986), som en tribut till de gamla anorna med den invandrade finske nybyggaren Pekka Osmi. Det kan ju synas något underligt, men detta var 1899 och nationalromantiken, historieintresset och nationalismen frodades i Sverige. I detta läge var det en fjäder i hatten att kunna visa att man även i ”finare” familjer hade anor inte bara i adeln utan också i en heroisk, för sin utkomst kämpande, nybyggare från Finland.
Allt detta föll emellertid platt till marken när jag åkte med Västerbergslagens Släktforskare på en resa runt Hörkensjöarna och fick lära mig mycket av de lokala experterna. Det är nämligen högst troligt att namnet Osmi aldrig existerat utan bygger på en missuppfattning av bergmästaren Erik Odelstierna i hans ”Bergsjordebok öfver Nya Kopparberget”, som författades ca 150 år efter det Pekka kom till Hörken. Flera lokala forskare hävdar nämligen att den otydliga notering "Osm-", som Odelstierna tolkat som ett namn egentligen är en notering om att Pekka, som troligen hette Siikainen, hade rätt att betala sin skatt i form av osmundjärn. Jag har försökt följa familjen Siikainen tillbaka till Finland, men det visade sig inte vara helt enkelt. Skam den som ger sig. Jag sökte vidare efter medforskare som kunde hjälpa mig och lyckades faktiskt hitta kunniga personer som kunde berika min kunskap. Det visade sig vara en ganska spännande historia som även innefattar svenskars problem med att förstå finska. Nu skall man emellertid ta dessa äldre skogsfinska anor med en nypa salt eftersom det fortfarande dyker upp mer eller mindre väl underbyggda rön om det mesta som gäller de första invandrade torparna runt Hörkensjöarna.
Släkten Adler
Så var det släkten Adler. Den ganska obemärkte fadern till Hilma – Johan Fredrik Adler - hade dock mer bemärkta anor, som går tillbaka till den på 1600-talet från Preussen invandrade sadelmakaren Heinrich Adler. Hans ättlingar etablerade sig snart inom bergsnäringen och skapade sig en position i bygden. Johan Fredriks farfar, konstmästaren Fredrik Fredriksson Adler (1761-1819) gifte sig med Beata Charlotta Ericsson (1769-1818), dottern till riksdagsmannen Eric Magnusson på Laxbro i Ljusnarsberg (1722-1799).
Genom denna upptäckt i släktträdet kom jag i kontakt med Margareta Ericsson på Ramsbergs bruk som ägnat sin forskargärning åt att kartlägga Laxbrosläktens alla grenar så detaljerat som möjligt både vad gäller anor och ättlingar. Detta gav mig möjlighet att få ta del av unik kunskap om denna gren eftersom Margareta har tillgång till Ramsbergs bruks arkiv, där annars för gemene man, otillgängligt material om släkten finns.
Laxbrosläktens med säkerhet äldste ana i Sverige var bergsmannen och köpmannen Michel Hindersson (-1689), som byggde Laxbrogården i Kopparberg, Gården finns nu på Skansen och kallas bergsmansgården. Det förekom emellertid en diskussion om huruvida laxbrosläkten är ättlingar till Michels första hustru – Anna Lybecker (-1655) – eller hans andra hustru – Maria van Gent (1642-ca1711). Den viktiga frågan var huruvida vår anmoder Brita Michelsdotter Lindberg (1666-1751) var dotter till Anna Lybecker eller till Maria van Gent. I denna fråga har kunniga forskare som Göte Klingberg och Yngve Öhman å ena sidan och Göran Fredriksson å andra sidan diskuterat. Med tillkomsten av nya fynd kunde, åtminstone jag, bli övertygad om att det faktiskt var Michels andra hustru Maria som var anmoder till släkten. Detta var viktigt eftersom släkten i det senare fallet skulle leda till Holland under 1500-talet. Den forskningsinsatsen har jag redogjort för ganska detaljerat.
Släkterna Ericsson och Öhman
Visserligen går laxbrosläkten tillbaka till Michel Hindersson, men av någon anledning har senare forskning mycket tagit sin början i riksdagsmannen och bergslagsfullmäktige Eric Magnusson (1722-1799), som genom sitt giftermål med Catharina Andersdotter Öhman (1739-1820) - barnbarnsbarn till Michel Hindersson - blev anfader för det som kallas Laxbrosläkten. De två betydelsefulla huvudgrenarna av Michel Hinderssons ättlingar är Öhman och Ericsson. Enligt tidens mode antog Ericssongrenen ett patronymikon som familjenamn. Min egen gren kommer från dottern till Eric Magnusson - Beata Charlotta Ericsson (1769-1818), som gifte sig med Fredrik Fredriksson Adler (1761-1819). Om detta äktenskap har en sägen förekommit som redogörs för av den ganska kände skolmannen och nykterhetskämpen Jalmar Furuskog (1887-1951) i ett brev som Margareta Ericsson skickade till mig. Så här lyder brevet från Jalmar Furuskog:
I Ramsbergs bruks arkiv fanns dokument som visade på att Maria van Gent härstammade från holländska köpmän och järnkrämare, Denna forskning har i stora delar gjorts av den holländske forskaren van Vink och studerats av Göte Klingberg och Yngve Öhman. Det är redovisat i uppsatsen "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i ”Arboga Minne” och reder ut Marias anor bakåt till den inflytelserika holländska släkten de Wael som tillhörde Amsterdams mest inflytelserika familjer under 1500-talet. Till hjälp att reda ut detaljer kring dessa anor fick jag, genom GeneaNet, kontakt med en avlägsen släkting i Holland – eller ”distant cousin”, som man säger utomlands – Marnix Alexander de Paula Lopez. Han lade ned mycket arbete på att, i källmaterial, forska fram detaljer om de olika grenarna av Maria van Gents anor, men det har ni redan läst om till vissa delar. Detta material är så rikt och dessutom på holländska så det väntar fortfarande på att bearbetas och redovisas.
Det här är den första i raden av berättelser om hur jag under åren genom envishet, tur och vanlig hederlig forskningsmetodik, samt inte minst med hjälp av nya och gamla forskarvänner lyckats kartlägga några grenar av mina anor. Eftersom det finns mycket mer spännande att se tillbaka på och många spännande grenar att undersöka så återkommer jag. Kanske någon av er har kunskaper som kompletterar eller modifierar det jag funnit. I så fall är jag tacksam för att få ta del av det.
Bilderna ovan förställer:
Hilma Charlotta Adler
Hilma med fadern Johan Fredrik Adler
Släkten Adlers gravvård utförd i gjutjärn. Finns på Ljusnarsbergs kyrkogård
Släkten Ericssons gravvård på Ljusnarbergs kyrkogård
En version av Maria van Gents släktträd
Ni som följt kursen kan i vissa delar ha läst några av de här texterna tidigare – ni får ursäkta. De här nya texterna är emellertid utökade och dessutom avsedda för nya läsare som inte ansett sig behöva ta del av kursen.
Farmors mor Hilma och hennes anor
Den första berättelsen handlar om en gammal bekant från kursen, nämligen min farmors mor och hennes anor. Jag talar om Hilma Charlotta Adler (1878-1962) – Karl Johan Jansson Granaths hustru.
Jag fann således åtminstone två trådar att nysta i bakåt i tiden. Den ena var släkten Adler, den andra var den släkt som fanns beskriven på den handskrivna släkttavla som jag fått av min fars morbror – där ett namn Osmi förekom.
Släkten "Osmi"
Redan i starten av min forskning hade jag fått korn på den finske invandraren Pekka Osmi som skulle vara den tidigast kände anfadern till Hilma på modersidan. Han lär ha kommit till Hörken i början på 1600-talet med en tillåtelse från konung Karl IX att bryta mark som torpare i Hörken i Ljusnarsbergs socken. Pekka var en av de första nybyggarna i trakten.
Enligt min ”fådda” släkttavla hette således Hilmas morfars far Erik Matsson (1774-1844) och var bergsman och sexman i Ljusnarsberg. Hur släktskapet mellan honom och Pekka Osmi såg ut var emellertid höljt i dunkel för mig. Genom enträget Googlande fann jag emellertid en erfaren forskare i Partille som just hade forskat på Pekka Osmi och hans ättlingar. Detta gav till följd en av de viktigaste lektioner i släktforskning jag fått och dessutom ingående kunskap om Hilmas anor.
Att denne Pekka Osmi spelat en viktig roll i släktens saga blev jag emellertid varse när jag studerade Hilmas morfars syskon, som var elva till antalet. Yngste sonen till bergsmannen Erik Matsson – Anders Johan Eriksson (1823-1892) gifte sig ”fint” med Emmy, dottern till brukspatron Johan Steffenburg på Stora Karlborn i Sundborn. Hans son gifte sig i sin tur in sig den än finare familjen Breitholtz. Deras barn kallade sig emellertid Erholtz. Äldste sonen döptes till Stig Osmé (1899-1986), som en tribut till de gamla anorna med den invandrade finske nybyggaren Pekka Osmi. Det kan ju synas något underligt, men detta var 1899 och nationalromantiken, historieintresset och nationalismen frodades i Sverige. I detta läge var det en fjäder i hatten att kunna visa att man även i ”finare” familjer hade anor inte bara i adeln utan också i en heroisk, för sin utkomst kämpande, nybyggare från Finland.
Allt detta föll emellertid platt till marken när jag åkte med Västerbergslagens Släktforskare på en resa runt Hörkensjöarna och fick lära mig mycket av de lokala experterna. Det är nämligen högst troligt att namnet Osmi aldrig existerat utan bygger på en missuppfattning av bergmästaren Erik Odelstierna i hans ”Bergsjordebok öfver Nya Kopparberget”, som författades ca 150 år efter det Pekka kom till Hörken. Flera lokala forskare hävdar nämligen att den otydliga notering "Osm-", som Odelstierna tolkat som ett namn egentligen är en notering om att Pekka, som troligen hette Siikainen, hade rätt att betala sin skatt i form av osmundjärn. Jag har försökt följa familjen Siikainen tillbaka till Finland, men det visade sig inte vara helt enkelt. Skam den som ger sig. Jag sökte vidare efter medforskare som kunde hjälpa mig och lyckades faktiskt hitta kunniga personer som kunde berika min kunskap. Det visade sig vara en ganska spännande historia som även innefattar svenskars problem med att förstå finska. Nu skall man emellertid ta dessa äldre skogsfinska anor med en nypa salt eftersom det fortfarande dyker upp mer eller mindre väl underbyggda rön om det mesta som gäller de första invandrade torparna runt Hörkensjöarna.
Släkten Adler
Genom denna upptäckt i släktträdet kom jag i kontakt med Margareta Ericsson på Ramsbergs bruk som ägnat sin forskargärning åt att kartlägga Laxbrosläktens alla grenar så detaljerat som möjligt både vad gäller anor och ättlingar. Detta gav mig möjlighet att få ta del av unik kunskap om denna gren eftersom Margareta har tillgång till Ramsbergs bruks arkiv, där annars för gemene man, otillgängligt material om släkten finns.
Laxbrosläktens med säkerhet äldste ana i Sverige var bergsmannen och köpmannen Michel Hindersson (-1689), som byggde Laxbrogården i Kopparberg, Gården finns nu på Skansen och kallas bergsmansgården. Det förekom emellertid en diskussion om huruvida laxbrosläkten är ättlingar till Michels första hustru – Anna Lybecker (-1655) – eller hans andra hustru – Maria van Gent (1642-ca1711). Den viktiga frågan var huruvida vår anmoder Brita Michelsdotter Lindberg (1666-1751) var dotter till Anna Lybecker eller till Maria van Gent. I denna fråga har kunniga forskare som Göte Klingberg och Yngve Öhman å ena sidan och Göran Fredriksson å andra sidan diskuterat. Med tillkomsten av nya fynd kunde, åtminstone jag, bli övertygad om att det faktiskt var Michels andra hustru Maria som var anmoder till släkten. Detta var viktigt eftersom släkten i det senare fallet skulle leda till Holland under 1500-talet. Den forskningsinsatsen har jag redogjort för ganska detaljerat.
Släkterna Ericsson och Öhman
De holländska anorna
Min mormors mormor hette som flicka Beata Lotta Ericsson (född 1769) och bodde i Laxbro i Ljusnarsberg i den gård som nu är känd som Laxbrostugan på Skansen. Om henne hörde jag min mor berätta följande historia. Hon hade gått ut en nyårsnatt och ställt sig vid en korsväg för att få något budskap om sitt kommande liv. Vad hon fick se fyllde henne med förfäran och kom henne att springa hem så fort som möjligt. Hon hade sett en skjuts med svarta hästar, och på kuskbocken satt en underlig man som det sprakade gnistor ur och eldslågor från. Det var ett olycksbådande varsel men hon försökte inte att tänka på det.
När konstmästaren Fredrik Adler kort därefter friade till den sjuttonåriga skönheten Beata Lotta gav hon honom utan tvekan sitt ja. Att det var han som hade suttit i baksätet i den ondes släde hade hon inte observerat. I många år var äktenskapet lyckligt, men en dag överraskade hon sin make när han var inne hos kökspigan. Då brast allt inom henne. Förståndets ljus slocknade, och under sitt återstående liv gick hon omkring som en stackars dåre. Det där är väl inte mycket att tro på, en vanlig vandringssägen som kan slå sig ner var som helst, tänkte jag länge om denna berättelse. Men så fick jag veta vad kyrkböckerna har att säga. De bekräftar historien, åtminstone en bra bit. Efter att ha fött
nio barn blev Beata Lotta svagsint och bodde de sista åren skild från mannen. Han fick tre oäkta barn med sin hushållerska Anna Mässing. När Beata Lotta dog legitimerade han dessa barn och gifte sig med Anna. Den dystra släktsagan byggde alltså på verklighetens grund.
Det här är den första i raden av berättelser om hur jag under åren genom envishet, tur och vanlig hederlig forskningsmetodik, samt inte minst med hjälp av nya och gamla forskarvänner lyckats kartlägga några grenar av mina anor. Eftersom det finns mycket mer spännande att se tillbaka på och många spännande grenar att undersöka så återkommer jag. Kanske någon av er har kunskaper som kompletterar eller modifierar det jag funnit. I så fall är jag tacksam för att få ta del av det.
Bilderna ovan förställer:
Hilma Charlotta Adler
Hilma med fadern Johan Fredrik Adler
Släkten Adlers gravvård utförd i gjutjärn. Finns på Ljusnarsbergs kyrkogård
Släkten Ericssons gravvård på Ljusnarbergs kyrkogård
En version av Maria van Gents släktträd
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar