Deklaration av relationer och samarbete

Eftersom jag informerar om nyheter från olika leverantörer av tjänster inom släktforskning på denna blogg och på Facebookgruppen med samma namn, samt dessutom har gjort vissa tester och kritiska genomgångar av sådana tjänster så anser jag det vara på sin plats att deklarera min relation till olika företag och organisationer.

Ancestry: Som nybörjare använde jag Genline som senare köptes upp av Ancestry. Under Genlinetiden deltog jag i volontärsarbete med GIDx. Jag använde även Ancestry parallellt med Arkiv Digital till en början. Under den tiden utvecklades en god kontakt med en av de svenska representanterna för företaget, som för övrigt var grundare av Facebookgruppen "Släktforskning". Jag publicerade regelbundet företagets pressreleaser på min blogg och följde upp nyheter med referat. Jag har ett basabonnemang som är vilande. Vid ett tillfälle fick jag som gåva en DNA-test som jag inte kunde ta del av resultatet av eftersom jag inte är betalande medlem i Ancestry.

MyHeritage: När företaget stod i begrepp att etablera sig i Sverige blev jag kontaktad och hjälpte till med information om hur den svenska marknaden såg ut och vilka andra aktörer som fanns. Jag fick då god kontakt med den dåvarande Sverigansvariga personen och publicerade regelbundet deras pressreleaser på min blogg. Jag skrev även vid något tillfälle på MyHeritage-bloggen och fick positiva omnämnanden för mitt engagemang för nybörjare där. Under en tid fick jag gratis prova deras största abonnemang, men har idag inget eget träd på tjänsten, som är aktivt. Eventuellt kan någon gammal version som jag använt för testning finnas kvar utan min vetskap. Under några år fick jag en Julhälsning i form av ett bokmärke, noteringsbok eller annan trevlig reklampresent.

Geni: Jag har genom en anättlings uppladdning en mindre gren av min släkt där och har då ett gratis basabonnemang. Jag har vid något tillfälle försökt radera mitt bidrag, men det går inte eftersom det är länkat till Världsträdet. Geni är idag starkt anknutet till MyHeritage.

Geneanet: Jag blev tidigt gratismedlem i tjänsten eftersom jag gillade deras ”affärsprincip” och när man sökte medlemmar som kunde hjälpa till att översätta hemsidan till svenska från franska så anmälde jag mig som volontär och lade ned ganska mycket arbete på detta. Jag kom att bli god vän med den dåvarande Sverigeansvarige och när han föreslog att vi skulle göra en kort introduktionsvideo till släktforskning tillsammans så nappade jag på det. Man hade redan en fransk version på sin sajt. Geneanet har också tidigare länkat nyheter från min blogg på sin hemsida och jag har förmedlat nyheter om tjänsten i mina kanaler. Jag har fortfarande ett fritt premiumabonnemang på Geneanet och använder det som min huvudsakliga tjänst för att låta andra ta del av mitt träd.

Släktdata: Jag har genom åren blivit vän med en av de tongivande för tjänsten och man har länkat till min blogg från hemsidan.

DIS: Disbyt var en av de första delningstjänster jag använde mig av och jag har haft mitt träd där fortlöpande. Jag skäms lite att erkänna att jag inte uppdaterat tillräckligt frekvent. Jag har värdefull kontakt med en av utvecklarna inom DIS och varit behjälplig med vissa kunskaper vid utvecklingen av den nya versionen av Disgen, vilket gjort att jag har ett fritt abonnemang på den färdiga versionen. Under en tid länkades nyheter från min blogg på framträdande plats på DIS hemsida och finns fortfarande kvar men nu med en mer blygsam placering. Disgen är fortfarande mitt huvudsakliga släktforskningsprogram.

MinSläkt: Som nybörjare använde jag programmet och har fortlöpande rapporterat om nyheter via mina kanaler. Jag har erhållit ganska mycket trafik från Dannberg Datas hemsida till min blogg.

Genney: Redan för många år sedan kom jag i kontakt med programmets designer och bidrog med blygsamma synpunkter. I arbetet med den slutliga versionen hade jag förmånen att göra vissa tester av samma slag som jag gjorde vid utvecklingen av Disgen och som rörde överföring av data mellan olika program. Jag hade då tillgång till en testversion, som sedan övergick i ett fritt abonnemang på den färdiga versionen. Jag använder programmet parallellt med Disgen.

Arkiv Digital: Jag har använt företagets tjänster sedan starten. Då jag utvecklade min kurs fick jag nyttja material från såväl Genline som Arkiv Digital. AD har också varit vänliga att skänka en tids abonnemang till Facebookgruppen ”Släktforskning för novisers” 10 000e medlem.

SVAR: Inga relationer, men jag har använt tjänsten någon gång.

TCGR: Nigel Bufton’s produkter har jag använt under många år och jag har vid ett antal tillfällen föreslagit grammatiska förändringar i den svenska narrationen av släktböcker, samt pekat på några anomalier i det sätt som Gedcomfiler från MinSläkt och Disgen har tolkats.

Mina tankar om sakernas tillstånd

Jag har tagit ett för mig stort beslut under de senaste dagarna. Jag kommer successivt att minska mitt engagemang som administratör för Facebookgruppen ”Släktforskning för noviser” och återgå till det som jag en gång såg som väsentligt och som gett mig stor tillfredsställelse. Det är ett beslut som vuxit fram under en tid på grund av den utveckling gruppen tagit och grundar sig på samma orsaker som gör att jag är glad att jag inte längre är universitetsprofessor i det svenska högskolesystemet eller verkar i den moderna svenska skolan, något som jag också gjort under några år för knappt ett halvt sekel sedan.

Bidragande till att jag förmår ta detta beslut är dels att efter att firat min och min frus 70-årsdagar tillsammans med vänner i Barcelona insett att det finns mer givande saker att ägna sitt dyrbara liv åt, dels den mycket upplysande diskussionstråd som initierats av Niclas Brorsson och är den mest populära och längsta i gruppen historia. Jag har flera gånger läst samtliga inlägg i tråden och funderat mycket på vad som skrivs där och inser då att jag tagit rätt beslut. Låt mig få förklara.

Vi skall vara hövliga mot varandra

Om jag skall sammanfatta det hela, som jag läser det, så säger Niclas att vi skall vara hövliga och hjälpsamma mot varandra och att han själv insett att det är trevligt och givande att vara det. Givetvis har jag ingen annan uppfattning och alla gillatryck visar att många andra också tycker att det är en rimlig inställning. Vad jag förstår av Niclas inlägg och majoriteten av alla kommentarer är vi inte trevliga och särskilt hjälpsamma i gruppen – åtminstone är det väldigt många som inte är det. Som administratör, som läser det mesta av det som skrivs så har jag haft en helt motsatt uppfattning, vilket synbarligen varit fel. På grund av mängden av medlemmar som blivit förolämpade och avsnästa så hade det varit väldigt värdefullt om vi administratörer hade fått reda på det när det faktiskt hände eftersom vi har absolut nolltolerans mot kränkande beteende och faktiskt har, efter försök till tillrättavisning, uteslutit ett antal personer under åren. Jag har därför lagt ned ett par timmar på att textsöka i gruppens flöde efter de ganska tråkiga kommentarer som Niclas hänvisar till, men inte lyckats finna de skyldiga till dessa snäsiga kommentarer. Kanske Niclas kan hjälpa oss med källan till de förekomster han hänvisar till.

En skrämmande majoritet av kommentarerna i tråden anser sig någon gång blivit ovänligt bemött i gruppen och anser att det är ett ”ord i rättan tid” och är tacksamma för initiativet. Några påpekar emellertid att de inte känner igen denna bild av gruppen och anser att medlemmarna är föredömligt hjälpsamma och snabba att ge hjälp även på triviala frågor. Det har fram till nu varit även min uppfattning, vilket jag alltid med stolthet framhållit. Jag vill inte förminska den upplevelse av kränkning som många upplever, men jag kan inte undgå att känna igen mig från mitt professionella yrkesområde – arbetsmiljö- och demokratifrågor vid planering av arbetsplatser. När kränkningar av olika slag kommer upp till diskussion på arbetsplatser brukar Skyddskommittén ta initiativ till att kartlägga detta. Det brukar resultera i en fullständig epidemi av upplevda kränkningar som gör att de allvarliga fallen totalt drunknar i förhållandet att en så stor del av personalen, när de tillfrågas, inser att de blivit kränkta vid något tillfälle. Vid närmare studier inser man då att en kränkning har en avsändare och en mottagare och däremellan försiggår en tolkning från båda sidor. I klartext innebär det att olika personer har olika sätt att uttrycka sig/agera och olika personer är olika känsliga för hur andra uttrycker sig/agerar. Det behöver inte alltid finnas en avsiktlig kränkning för att en sådan skall uppfattas av mottagaren. Dessutom - och det kommer jag till - i vårt fall kan åtminstone jag ha viss förståelse för att den som ställer upp och hjälper inte i alla situationer vill eller kan ta sig tid att uttrycka sig på ett sätt som inte kan tolkas som kort eller snäsigt. När jag läst igenom alla kommentarer till tråden inser jag att jag inte håller med om vad många säger och att jag troligen upplevts som snäsig och oförskämd några gånger och om jag inte varit det så vet jag att jag varit nära att vara det och att det finns stor risk att jag kommer att vara det om jag fortsätter mitt arbete i gruppen och utvecklingen går i den riktning den har gjort under en tid.

Gruppen säger att den är till för ”noviser” och då skall den vara det.

Visst – jag har valt namnet med stor eftertanke och inspirerats av den berömda handboksserien ”For Dummies”, som just heter ”För noviser” i sin svenska översättning. Skillnaden är emellertid att den amerikanska titeln är ironisk och inte alls vänder sig till "dummies" utan till de som vill lära sig, medan den svenska titeln i mitt tycke är bättre eftersom den travesterar på klosternovisen, som går i lära för att så småningom avlägga klosterlöftet och bli broder bland munkarna. Att vara novis är således ett första steg i en mödosam utvecklingsprocess där man både lär sig fakta och utvecklas mognadsmässigt för sitt framtida verk. Syftet med gruppen var således ursprungligen att ge nybörjare en bra start för att bli släktforskare. Det var aldrig avsett att vara en gratis konsultverksamhet eller frågelåda där man kunde vänta sig och till och med kräva att andra skall lägga ned tid på att ta reda på sådant som man inte själv har tid eller ork att ta reda på.

De ”besserwissrar” som är så duktiga kan väl söka sig till andra grupper

Förutom de som känt sig kränkta av ovänligt bemötande så har ett antal av de som jag vet är flitiga att hjälpa andra uttryckt försiktig besvikelse över vad som skrivits och i några fall sagt att de nog överväger att sluta hjälpa till. Det har antytts från de kränkta att en del svarar på frågor för sitt eget egos skull. Att en del gör det för att få trycka till andra och det har även förekommit att man ifrågasätter om de ”duktiga” inte borde söka sig till andra grupper. Jag förstår att de som varit aktiva att hjälpa andra kan känna sig lite påhoppade och missförstådda av detta.

Det finns inga dumma frågor – bara dumma svar

Bara för att detta upprepas av många så blir det inte sant. Jag håller inte med. Visst kan en fråga vara dum eller snarare olämplig, onödig eller ogenomtänkt, samtidigt som ett svar kan vara dåligt, felaktigt eller illa formulerat.

Jag har den omoderna uppfattningen att man bör bjuda till själv lite innan man utnyttjar andras fritid och välvilja till att göra jobbet åt sig. Den övervägande delen av medlemmarna håller med mig om detta och de ställer frågor när de själva kämpat och kommit till vägs ände. Vissa frågor är också, som många påpekar, utvecklande för den som svarar, som tydning av text nästan alltid är. Exempel på onödiga frågor anser jag vara när man frågar om begrepps betydelse när man med den mest elementära sökning på Google kan få en uttömmande beskrivning. Då brukar jag svara: ”Skriv ´ordet´ + wiki på Google så hittar du det" (troligen ovänligt tycker en del), eller om jag har mer tid så ger jag hela adressen till Wikipedia som bara är att trycka på (kanske även det ovänligt?) eller ibland skriver jag som svar att om du söker på min blogg eller i kursen så finner du flera texter om just detta (klart ovänligt). Över huvud taget så menar jag att det är bristande hänsyn mot andra om man säger att man inte har tid och lust att läsa den kurs som jag lagt ned hundratals timmar på utan menar att jag eller någon annan skall upprepa de råd som står där och göra det exklusivt för just den frågaren. När någon frågar: ”Hur börjar jag släktforska – jag är nybörjare”, svarar jag: ”Läs gratiskursen”, vilket säkert uppfattas som ohjälpsamt av några.

Andra onödiga frågor är sådana som avhandlats dussintals gånger i gruppen och enkelt kan hittas tillbaka till om man söker på det ord man är intresserad av. Så finns det frågor som är vanliga men knappast meningsfulla, eftersom de inte ger några vettiga svar utan ett oerhört arbete från den som svarar. ”Vilket program är bäst?” är en sådan fråga, som ger lika lite vederhäftig information som att fråga vilket bilmärke eller fotbollslag som är bäst eller varför inte frågan om Mac eller PC är bäst. Svaren utgår ofta från det man använder/gillar själv, som kanske är det enda man känner till eller intresserat sig för. Nästan alla svar på detta blir ofullständiga, av ringa värde eller kan uppfattas som ovänliga, som: ”Du måste testa själv”, eller: "Det beror på vilka behov och kunskaper du har". Det är därför jag lagt ned så mycket arbete på att faktisk jämföra olika program och tjänster och därför hänvisar till dessa texter när sådana frågor kommer upp. Om man bara gör en enkel sökning på Google eller på min blogg så hittar man dessa texter, som faktiskt är de överlägset mest lästa av alla på min blogg så uppenbarligen kan de flesta hitta dem och kan vänta lite och sedan ställa specifika frågor om det är någon detalj som mina, eller andras, genomgångar missat och frågaren är speciellt intresserad av. Då blir också frågan och svaren av generellt intresse för flera i gruppen.

Om man inte frågar lär man sig inget

Också detta är väl så sant, men det är också sant att men kan fråga för att slippa lära sig något. Om man inte läser de svar som givits tidigare i tråden, om man gång efter annan ställer elementära frågor som enkelt kan finnas svar på genom Google, om man inte anser sig ha tid eller intresse att ta ett par timmar för att läsa gratiskursen så frågar man inte för att lära sig utan för att slippa lära sig - man litar till andras kunskap och deras vänlighet för att slippa ta av sin egen dyrbara tid.

Man kan låta bli att svara om man inte kan vara vänlig

Jag håller med om det, som varje vettig person väl gör, men samtidigt är jag inte beredd att döma den alltför hårt som blir lite irriterad när den som frågar blir irriterad av fullständigt nödvändiga följdfrågor om källor eller förtydliganden som krävs för att ringa in problemet, eller till och med frågor som ”Har du kontrollerat att ….”. Som administratör vet jag att flera av de kränkta blivit det just av sådana svar, som de upplever som mästrande eller ohjälpsamma.

Det framförs mycken kritik mot dem som tappat tålamod med den typ av frågor som jag nämnde tidigare. Om man tänker lite vidare så är det väl ändå så att den lilla grupp som valt att sätta andra i arbete snarare än att åtminstone försöka själv eller läsa den erbjudna kursen faktiskt anser sig ha rätt att ta andras tid och vänlighet i anspråk för sin egen bekvämlighets skull. Det tycker inte jag är särskilt vänligt. Att dessa personer dessutom blir kränkta när den utnyttjade personen ”inte lägger sig ned på rygg som en dresserad hund” utan biter ifrån sig verbalt mot den som försöker utnyttja dem är att sätta sig själv i fokus i överkant. Varför anser en majoritet av de som kommenterat på tråden att det är OK att ta andras tid i anspråk för sådant som man enkelt kan ta reda på själv? Jag hade varit glad om fler hade försökt problematisera kritiken lite och inte bara falla in i kören som anser att ohjälpsamhet och ovänlighet är gruppens kännetecken.

Ett speciellt problem som är grannlaga och som jag får privata frågor på då och då är att vi har några medlemmar som tråkigt nog har vissa kognitiva svårigheter, vilket man kan märka av frågornas art och reaktionerna på svaren. Många vill då hjälpa till för att uppmuntra och stödja, men har insett att nästan alla svar uppfattas som förolämpande eller elaka och vill därför höra om jag har några råd att ge, vilket kräver kunskaper långt utöver min kompetens. Inte desto mindre får jag inte sällan begäran från några personer med sådana problem som vill att jag skall utesluta andra medlemmar som "svarat elakt" på frågor. När jag kontrollerar tråden kan jag inte se något som kan uppfattas som ovänligt, vilket jag försöker förklara att det inte är, men ändå känner sig frågaren ledsen, vilket är mycket tråkigt. Till både de frågandes och de svarandes heder skall sägas att de kontaktar mig så incidenten får utredas, vilket det vore bra om fler gjorde.

Invändningar

Redan innan jag publicerat denna text har jag tagit del av två kommentarer. Den ena är: ”Jag tror ingen frågar utan att vilja lära sig”. Det är ganska vanligt i dagen debatt att man blandar ihop hur saker faktiskt är med hur man skulle vilja att det är. Det kallas rationalism. Den enda följden av sådan förnekelse är att man aldrig kan åtgärda de problem som faktiskt finns. Det andra som jag tråkigt nog sett några gånger de senaste dagarna är att man börjar sin kommentar med orden: ”Jag vet inte om jag törs fråga, men jag skulle behöva lite hjälp”. Jag förstår den rädslan eftersom alla som läst sista veckans kommentarer måste vara medvetna om hur ovänliga och stränga de ”duktiga” medlemmarna är i den här gruppen även om de inte upplevt det själva. En annan effekt som diskussionen fått är att många, inklusive jag själv inte vågar svara eftersom det är så lätt att kränka någon om man inte informerar på det sätt den frågande önskar. Till alla som vill ha hjälp vill jag ge följande råd:

• Försök själv innan du frågar – en enkel Googlesökning brukar ge svar eller varför inte söka på Facebookgruppen eller på min blogg. Jag har hittills skrivit 349 ganska detaljerade texter till nybörjarnas hjälp på bloggen. Det känns då lite snopet när det varje dag droppar in synpunkter på att mitt arbete med Facebookgruppen och därmed kursen och bloggen inte vänder sig till nybörjare utan bara till de duktiga.
• Läs nybörjarkursen – att begära att få något förklarat som redan står där är bristande hänsyn till andra medlemmar och även till mig som lagt ned arbete för er skull.
• Inled din fråga med att berätta vad du gjort själv och vad du vet så blir det både lättare och roligare att hjälpa till
• Om du vill ha hjälp med tolkning av text – ge adressen så den som hjälper kan ta fram sidan själv och se hur prästen skrivit på andra sidor runtomkring.
• Lägg inte ut frågan på flera grupper samtidigt – då sätter du flera andra i onödigt arbete.
• Berätta när du fått svar så andra inte behöver arbeta i onödan med ditt problem
• Redovisa svaret om det har allmänt intresse så de som har samma problem som du och vill lära sig kan ta del
• Tacka för hjälpen när du fått ett svar 
• Om du får ovänliga svar från någon eller tycker någon ställer olämpliga frågor så meddela administratörerna omedelbart och visa på var det hänt. Att det finns alla sorters människor bland 7000 medlemmar är naturligt och några kanske behöver lite vägledning för att passa in och då skall vi i möjligaste mån hjälpa till. Allt annat är oacceptabelt.

Slutord

Det är svårt att se att den verksamhet jag startat för nästan ett decennium sedan som ett komplement till min blogg nu har tagit en form som jag inte vill ta ansvar för. Jag skapade gruppen som hjälp för nybörjare, som inte hade tillräcklig kunskap för att ställa frågor på exempelvis Anbytarforum. Där hade man, på den tiden, ibland låg tolerans med nybörjare och tonen från en del äldre forskare kunde vara ganska mästrande. Det förutsattes att man skaffat sig en viss grundkunskap innan man frågade och att man hade försökt själv, vilket nästan alla hade gjort, men ändå kunde man få otrevliga svar eftersom man exempelvis frågade om en viss släktrelation som ”alla ju vet bara är en myt”. Det krävdes således ganska mycket för att bli bemött med respekt på den tiden. Att kräva att någon annan skulle söka efter en ana åt någon annan var uteslutet. Om man hade tur kunde man få adressen till den relevanta kyrkboken för att läsa själv, eller en litteraturhänvisning som man själv kunde söka upp på sitt bibliotek eller på närmaste Landsarkiv.

Jag ville skapa en grupp där man kunde få snabba svar på enklare frågor. Dessutom kunde man, inom rimlighetens gränser, få hjälp att söka i någon databas man själv inte hade tillgång till ännu. Jag insåg snart att gruppen blev alltför belastad av oerhört elementära frågor som varje person som ville ägna sig åt släktforskning måste känna till. Därför erbjöd jag en gratis nybörjarkurs till alla som ansåg sig behöva det. Underligt nog har en del som inte ansetts sig vara nybörjare känt sig förolämpade av detta välkomsterbjudande. Jag har således successivt försökt hålla gruppen fri från frågor som tar utrymme från det som har generellt intresse genom att genomföra tester, skriva om olika forskningsproblem och hålla kursen aktuellt. Det har till idag blivit 349 texter. Trots detta har andelen nya medlemmar som inte tar del av kursen, inte försöker lära sig grunderna eller anser sig behöva ta del av de fördjupade texter jag, eller andra, skrivit bara ökat och tagit tid, utrymme och tålamod från majoriteten av seriösa medlemmar inklusive mig själv. När nu Niclas inlägg ger upphov till att en antal personer upphäver sin röst och berättar hur illa behandlade de tycker sig bli i gruppen har jag omprövat min medverkan. Jag hade exempelvis tänkt skiva en text med ”Vanliga frågor”, men det tjänar knappast något syfte eftersom så många kommer att strunta i att läsa det och det tar lång tid att skriva.

Jag vet att gruppen är till nytta och glädje för de flesta och jag hoppas den kan fortsätta att vara det. Men precis som i många svenska klassrum idag finns en mycket liten grupp som inte vill lära sig och inte ens skaffar läroboken, men ändå vill dominera klassen och ha lärarnas fullständiga uppmärksamhet och respekt. Får de en tillsägelse upplever de sig som kränkta och läraren och andra elever som mobbare. Jag blir allt oftare upprörd över detta och det är inte bra för min hälsa.

Framgent kommer jag att fokusera på min blogg och bara använda gruppen som kommunikationslänk. Jag kommer bara att svara och ge råd i de fall jag blir speciellt tillfrågad. Under en övergångsperiod kommer jag att vara kvar som administratör och delta i praktiska aktiviteter av servicekaraktär, men utan att lägga mig i policyfrågor. Det får gruppens medlemmar själva ta ansvar för.

Alla ni 99% av medlemmarna i gruppen som gjort den till vad jag önskade den skulle vara är jag oerhört tacksam mot. Ni har betytt mycket för mig. Låt inte den postmoderna livsfilosofin och kunskapsuppfattningen där ”inget är sant eller falskt”, ”inget rätt eller fel” och ingen behöver anstränga sig och där ”alla blir saliga på sin tro” ta över gruppen.

Släktforskare och släktsamlare

Det gläder mig mycket att vi mer och mer diskuterar kvalitet kontra kvantitet inom släktforskningen i vår grupp. Mer och mer börjar det höras avståndstagande mot att samla och sprida uppgifter som inte är korrekta. Det man kallar släktsamlare har inget att göra med att man vill hitta så många släktingar som möjligt – det vill vi väl alla till olika grader - bara inställningen till ens hobby. Det handlar om kvantitet eller kvalitet, som så mycket annat i vårt samhälle.

Det finns emellertid en nackdel med diskussionen – nybörjare, som kanske inte lärt sig grunderna inom släktforskning tror att allt som publiceras på Internet eller i olika publikationer är korrekt och skaffar sig på det sättet en flygande start på sin forskning genom att kopiera andras arbeten. Detta är naturligt eftersom Google och Wikipedia och olika fora har blivit nutidens ”universitet” som till och med utgör grunden i den svenska skolans kunskapsbas i brist på resurser till läroböcker och kunniga pedagoger.

Dessa nybörjare kan känna sig påhoppade när de upptäcker att detta ”enkla” sätt att ”släktforska” inte anses helt korrekt bland oss mer erfarna. Eftersom det ju kostar pengar att få tillgång till kyrkböckerna verkar Google eller motsvarande vara en bra lösning tycker många. Dessutom är kyrkböckerna ofta väldigt svåra att tyda, speciellt om man inte lärt sig skriva och läsa ”skrivstil” och även då går man ofta bet. Jag vill därför diskutera skillnaden mellan att vara släktsamlare och att vara släktforskare utifrån hur man ser på kunskap och fakta.

Inom kunskapsteoretisk forskning säger man följande:

Kunskap är inte att veta en mängd svar – man måste också veta vilken fråga som det är svar på. Inte ens det räcker för att ha kunskap – man måste också förstå vägen från frågan till svaret och varför just det svaret är lösningen på den speciella frågan.

En släktsamlare inriktar sig främst på att samla svar (släktingar), ju fler dess bättre. Av bekvämlighet eller av okunskap avstår man från att kontrollera om svaren är korrekta utan för in alla anor man kan hitta i olika källor man finner på Internet eller i tryckta källor. Om ens mål är att hitta så många släktingar som möjligt så långt tillbaka som möjligt eller så intressanta som möjligt kan man lätt frestas att gripa efter varje halmstrå som gör att man kommer ett steg vidare i sitt samlande. Handen på hjärtat så har vi nog alla, åtminstone i början, fallit för den frestelsen någon gång.

För släktforskaren är däremot korrekthet, kunskap och insikt det vägledande. Tvärtom mot samlaren ifrågasätter man allt, ibland in absurdum, och ger sig inte förrän man uttömt alla sina möjligheter att finna ut om en ana är korrekt. Det är mödosamt och går inte så fort, men med hjälp av den utmärkta svenska kyrkobokföringen går det snabbare för oss än för många kollegor i andra länder. Som släktforskare finner man snart att det på Internet ofta förekommer olika svar och tråkigt nog är det ibland så att ofta förekommande svar är felaktiga. Man ser ofta felen ordagrant kopierade från släktträd till släktträd och det kan ju förefalla betryggande och ge intryck att det är korrekt eftersom så många påstår samma sak.

För släktforskaren ligger belöningen i att lösa problemen även om det är jobbigt - för släktsamlaren är målet att komma  vidare på enklaste sätt. Visst - jag generaliserar, men det kanske kan förlåtas av insikten att vi alla har lite av varje egenskap i oss, men låter den ena dominera.

Jag är inte så naiv så jag tror att alla i grunden söker kvalitet och korrekthet framför att bygga det största släktträdet även om det innehåller enstaka felaktigheter. Tävlingsmomentet är inte att förakta och det förekommer att folk även fuskar i patiens för att få den att gå ut. Jag vänder mig emellertid till den förhärskande majoriteten som vill att det skall vara rätt. Jag vill därför trycka på följande:

• Det är inget fel att studera andras forskning, fråga andra till råds eller att ge andra råd och hjälp när det kör fast. Tvärtom är det så man lär sig förutsatt att man inte låter andra göra jobbet bara för att det är enklare än att försöka själv.
• Det är inget fel att dela med sig av sin forskning, men det är fel att inte ange de källor man använt så det går att kolla om det är korrekt. Att man alltid, hur skicklig man än är, gör misstag är ofrånkomligt, men just därför måste det gå att kontrollera av andra.
• Det är inte fel att bygga sitt släktträd på Internet som nybörjare, men eftersom man inte är så erfaren är det en bra idé att göra sina försök privata så inte andra, inte ont anande, nybörjare förleds att kopiera ens misstag. Vill man dela med släkt och vänner finns funktioner så att bara de kan delta.
• Det är inte oförlåtligt att göra misstag – det gör vi alla – men det måste alltid gå att härleda hur man kommit fram till sina lösningar så andra kan bedöma om det är korrekt. Är man osäker redovisar man hur man resonerat.
• Det är inte fel att använda Internet när man själv kör fast i sin forskning för att se om någon annan mött samma problem och kan föreslå en lösning. Det är däremot helt fel att bara acceptera andra lösningar bara för att det ger mig en generation till i trädet, eller föreslår en intressant ana.

En egen historia som exempel
Så sent som igår fick jag ett förslag från Geni som antydde att min egen släkt skulle ha en koppling till min frus släkt långt tillbaka i tiden. När jag undersökte detta utifrån både hennes och mitt släktträd fann jag en skillnad i ett led mellan det jag lagt in i mitt träd och det som föreslogs på Geni. Eftersom detta bland annat berörde en släkt på 1400-talet hade jag ingen hjälp av kyrkböckerna. Jag gjorde en Googlesökning på den person som diskrepansen gällde och fick många träffar från MyHeritage, Geni, Ancestry och mängder från privata släktträd. Jag visste att några skulle anse att min lösning var den rätta, andra att den Geni föreslog var den rätta, men jag visste också att det skulle saknas källor i de flesta fall. Jag hoppade därför inledningsvis över alla dessa träffar och sökte efter något mer seriöst. En träff gick till Anbytarforum där det fördes en initierad diskussion där man berättade att min lösning var vanligt förekommande, men saknade vetenskaplig grund. Man angav det rätta förhållandet som kunde understödjas genom originaldokument och anvisade två texter från Släkt och Hävd från 1950-talet samt ett avsnitt i skriften Äldre svenska frälsesläkter, II, häfte 1 där alla källor redovisades i detalj. Eftersom jag har tillgång till dessa källor kunde jag kontrollera, men utifrån min placering i Frankrike inte kontrollera alla de gamla dokument, som hänvisades till och som bara finns tillgängliga på något Landsarkiv i Sverige så jag fick lita till att artiklarna som skrivits av några av Sveriges skickligaste och mest noggranna forskare var korrekta. Jag gjorde det med övertygelsen att om så inte varit fallet hade detta korrigerats i senare upplagor av de angivna publikationerna eller på annan plats – troligen även på Anbytarforum. Jag kontrollerade att så inte var fallet.

Nåväl jag hade fel i mitt träd, men underligt nog hade faktiskt även det standardverk om svenska adeln som jag litat till fel, vilket senare forskning insett. Så – jag hade således släktband med min fru? Icke så! – när jag studerade nästa släktled bakåt i Genis uppställning förpassades jag till sagornas värld. Där angavs en moder som hade namnlikhet med en person som i vissa spekulationer antogs eventuellt vara identisk med osv. Detta hade någon nappat på och fört in som ett obestridligt faktum i Geni och som sedan gjort att min släkt sammankopplades med min frus. Ibland är det svårt att få det att bli korrekt och ibland omöjligt.

Mitt avslutande råd är att för de som nu frågar sig hur man i allsin da’r skall klara detta. Till att börja med bör ni läsa kapitlet om källhänvisning och källkritik i kursen Släktforskning för noviser och om ni vill veta mer kan ni läsa alla andra texter som jag skrivit som handlar om detta ämne HÄR.

Således – använd alla tillgängliga källor som tips om de för er forskning vidare, men kolla alltid själv om det är korrekt. Tänk också på att ju mer ni vill att en uppgift skall vara korrekt, ju mer noggrant bör ni kontrollera den. De flesta av oss är funtade så att vi har lättare att acceptera en uppgift som vi gillar än en som vi ogillar. Framför all - försök att inte sprida felaktigheter och om ni gör det ofrivilligt - korrigera offentligt!