Att säkra upp nedlagd tid av släktforskning

Tips om backup

av Daniel Johnsson


I Släkthistoria nr 6/2014 skrev Sten Nolin en utmärkt artikel om fotohantering, men i slutet av den
artikeln skrev han ”Spara bilderna på minst två olika ställen, till exempelvis på externa hårddiskar. Är
det inte så många bilder kan USB-minnen med stor lagringskapacitet också fungera”. För mig är inte
USB ett lagringsmedia, utan något du använder för att flytta filer mellan två datorer. Jag tänkte om
någon är intresserad så kommer här min ödmjuka syn (som arbetar dagligen med IT) på att säkra upp
alla de mödosamt nerlagda timmarna av släktforskning som ligger på våra datorer.

1. Originalfilerna har du på din dators hårddisk. Lättåtkomliga för uppdatering.

2. Ta backup till en USB-disk med adekvat lagringsutrymme. Ta regelbunden backup till denna, men ha den inte inkopplad i datorn när du inte tar backup. Denna backup är behändig och ha när (inte om) din dators hårddisk går sönder.

3. Ta en identisk backup till ytterligare en USB-disk och förvara den utanför ditt hem, exempelvis hos en familjemedlem. Brinner ditt hus ner, så spelar det ju ingen roll hur många backuper du har liggande hemma.
God disciplin krävs, det är lätt och glömma bort att ta backup, framför allt den under punkt 3. Men
du kommer vara glad den dag du behöver den.
Att bränna en CD/DVD/Blu Ray är inget bra media för långtidslagring, då det är ett media som åldras.
Undvik också USB-minnen. Lagring på internet, typ DropBox, är för mig ett sätt att dela med mig av
min information till andra, inte för långvarig lagring (de kan aldrig trots påstående garantera sin tjänst, och företag och dess produkter köps och säljs vilket kan ändra villkoren).

4. Skriv ut all din släktforskning på papper - om du är rädd för krig där neutronbomber slår ut
elektronik. En utskrift är också bra att ha till hands när du får besök av släkt som är nyfiken på
din forskning.

5. Tryck upp en bok (helst flera och dela med dig) med din forskning. När du är död kanske
inte din familj/släkt tänker på din dammiga gamla dator och vad som finns på den. Det kan
också vara en god idé och ge ett exemplar till ditt lokala bibliotek. Vänta inte för länge med
att trycka en bok, är du en genuin släktforskare kommer du aldrig bli klar med din forskning.

Bättre att byta ut boken om tio år istället för att aldrig komma till skott, man vet aldrig hur länge man får vara kvar på jorden.

Det här är mina tankar och idéer, finns säkert många andra sätt, men huvudsaken är att ni är rädda
om det arbete ni har lagt ner tid på. Mest värdefullt är förstås det som inte går att forska fram igen,
intervjuer och avskrifter av lånade brev och dokument som kanske inte finns kvar framöver.

Skrivet av Daniel Johnsson, aktiv släktforskare i Småland sedan tio år tillbaka, men som haft intresset
för ämnet sedan tonåren.

Hur börjar man som släktforskare och några ytterligare goda råd

Låt dina släktingar berätta
av Johan Keller

En av de vanligaste frågorna som brukar dyka upp i samband med släktforskning är "Hur börjar man?" och eftersom den frågan även har figurerat här på forumet så tänkte jag säga några ord om hur man kan börja forska genom att utgå från det som står en närmast.

Ofta så tror den den frågande att det är väldigt svårt och att man måste krypa ner i de mest kryptiska arkiv och vara bevandrad i allehanda arkivtekniska begrepp för att börja släktforska men sanningen är att svaret på hur man börjar ofta finns mitt framför personens egna ögon.
En gyllene regel är nämligen att alltid börja med de levande. De som var med när saker och ting hände och som fortfarande finns i livet. Kanske har man en farfar eller en farmor som kan berätta fantastiska saker om livet förr. Kanske ligger farfars fars dagbok och dammar i en låda. På köksväggen hänger farmors fars fint snidade träskedar. I en pärm har mormor satt in tidningsurklipp och fotografier av äldre släktingar. Vilka var de? I vilket sammanhang är bilderna tagna? Här, i det egna arvet, finns ofta mycket material att starta med.

Det finns också en annan viktig orsak till att börja med de levande. Arkiven finns alltid kvar men människor dör och när en människa är borta så har man inte sällan förlorat en viktig del av sin egen bakgrund. Därför är det viktigt att medan tid är dokumentera så mycket som möjligt om- och av sina äldre. Gärna genom en inspelad intervju. Då får du också med personens röst och dialekt, en trevlig "bieffekt" som kan få ett mycket stort affektionsvärde den dag som personen är borta.
Men, vad behöver man då och hur gör man?

Före intervjun
Det första du ska göra är att förbereda dig. Fråga den person som du vill intervjua om det är okej, Tjata inte utan diskutera saken och låt personen känna att du har respekt för honom eller henne.
När du har fått ett "ja" så sätter du dig ner och funderar igenom situationen. Vad vill du veta? Ska intervjun koncentreras runt något särskilt eller ska du låta den intervjuade berätta om olika saker? Här är det bra om du skriver ner de frågor du kommer på så att du har dem tillgängliga under intervjun. Vilka frågorna är varierar naturligtvis beroende på vem du ska intervjua och vad du vill veta men några standardfrågor är bra att ha med.
- Vad heter du?
- När är du född?
- Var föddes du?
- När konfirmerades du, var?
- Har du varit gift, när, med vem?
I övrigt så är valet av frågor sitt eget. Du kanske vill höra om farfars barndom, om hans första minne. Eller så vill du höra honom tala om en särskild händelse. Kanske hans värnplikt under kriget, eller hur han träffade farmor. Vad minns han av sina föräldrar som nu varit borta i 50 år? Kommer han ihåg sin farmor och farfar som var födda i mitten av 1800-talet? Hur levde de? Kanske kan han berätta om det där fotografiet som suttit på väggen i vardagsrummet sedan långt innan du själv föddes. Listan på frågor kan göras oändlig.

Vilken utrustning ska man använda?
Det beror naturligtvis mycket på vad man vill ha för resultat men generellt så duger ofta en enkel inspelningsutrustning även om resultatet naturligtvis ofta blir bättre om man har mer påkostade attiraljer. Jag går dock inte in på några särskilda modeller eftersom tekniken går så snabbt att det hela tiden kommer nya maskiner för sådana ändamål. Förr användes ofta vanliga kassettbandspelare men idag när marknaden svämmar över av allt från HD-video till digitala diktafoner så låter jag var och en välja efter eget huvud och plånbok.

Det jag kan säga är att du ska känna till din utrustning väl, vad du än väljer. Det är inte roligt att göra en lång och värdefull intervju bara för att komma hem och inse att mikrofonen stod så långt ifrån den intervjuade att han knappt hörs. Eller att man glömde att trycka på "play" innan man körde igång. Inte heller är det roligt att upptäcka att batteriet är slut när man ska köra igång eller att inspelningsmediet är fullt.
Alltså, titta alltid igenom utrustningen före en intervju, det kan bespara dig mycket tandagnisslan. Tro mig.
Minst lika viktig är inspelningssituationen. Att bli inspelad är inte sällan en pirrig och ovan situation så låt det ta den tid det tar. Du ska absolut inte ställa fram micken eller videokameran framför farfar och sedan peppra honom med frågor likt en skjutjärnsreporter. Det är inget granskande samhällsprogram du ska göra.

Intervjun
Försök få stämningen att bli lättsam och avslappnad. Ta gärna en fika och prata en stund runt intervjun. Berätta gärna vad du ska göra och vad utrustningen är till för. Låt intervjuobjektet vänja sig vid utrustningen och låt denne, om personen vill, få provprata in i mikrofonen och sedan höra sin egen röst spelas upp. Det är ofta en märklig känsla för den som inte förr hört sin röst men situationen brukar snabbt förändras och bli mer avslappnad. Se detta som förberedelser inför den riktiga intervjun. Hit hör också att testa din utrustning en sista gång för att säkerställa att t.ex. mikrofonen fungerar och står på rätt avstånd från den intervjuade.
Se gärna till att inga störande element finns i rummet. Fikat bör vara avklarat eftersom klirrande kaffekoppar kan låta störande på inspelningen. Man bör också, om möjligt, välja en plats där man inte riskerar att något annat störande bakgrundsljud kommer med, att någon avbryts av telefonen eller att en främmande människa kommer in i rummet mitt under intervjun. Du stänger naturligtvis också av din egen mobil.

Observera att jag skriver "bör" här ovan, vad som är rätt i en intervjusituation varierar naturligtvis. Exempelvis så kan en intervju utomhus enligt min mening, men det är förstås subjektivt, gärna inramas av fågelsång så att en framtida lyssnade verkligen kan höra den där varma sommardagen för många år sedan när du satt bredvid farfar i hans slitna trädgårdsmöbel och lät honom berätta om sin barndom. Eller så kanske du intervjuar personen framför en öppen spis och låter spraket från brasan bilda en bakgrund till intervjun. Det där bedömer du själv.

När du ser att personen är avslappnad så kan samtalet ta sin början. Inled alltid inspelningen med att presentera det som ska komma och när inspelningen ägt rum. Ett exempel:
I dag så är det den 20 November 2014 och jag sitter här med min xxxxx i köket i hans hem på xxxx i Småstad. Själv så heter jag xxxx.
Just detta är viktigare än vad det låter som. Du kanske vet exakt när intervjun är gjord men vet andra det? Hur blir det den dag som du är borta? Att inleda inspelningen med en kort presentation säkerställer att den inte blir ett anonymt samtal mellan okända personer, förlorat i tid och rum.

Ställ dina frågor och låt intervjuobjektet svara. Om han/hon inte minns eller är ovillig att prata om något så är det inte hela världen. Räkna inte med att du ska få reda på en persons hela liv vid ett enda tillfälle, ofta så kan du få komma tillbaka flera gånger och fylla i luckor som inte blev besvarade förra gången. Respektera personen, om du kommer in på ett känsligt ämne och personen inte vill berätta så låt det vara så. Återigen, det är inte skjutjärnsjournalistik du håller på med. Samma sak om intervjupersonen glider ifrån din fråga och börjar prata om något annat. Låt då personen berätta utan att avbryta. Du kan komma tillbaka en annan dag och ställa frågan igen.

Efter intervjun
När intervjun är över så tacka för denna gång och fråga, om du inte redan har gjort det, om intervjupersonen vill höra/se inspelningen.
Efter intervjun så lyssnar du i lugn och ro igenom den och förbereder inför nästa intervjutillfälle. Du antecknar vad du vill veta mer om och skriver ner nya frågor som kan komma upp när du hör det som berättas. Du har nu gjort din första intervju, räddat ett stycke värdefull familjehistoria och förhoppningsvis fått reda på en hel del om din familj. ... Och det utan att ha åkt till ett enda arkiv.

Om källor, källkritik och referenshantering
Trots att denna tråd är tämligen livlös så tänkte jag skriva ytterligare några rader, nu om ett ämne som ofta förbises av den nyblivne forskaren. Ämnet är källkritik och att notera sina källor.
Som nybliven forskare så är det lätt hänt att du smittas av entusiasm när du börjar fylla ditt släktträd med fler och fler uppgifter och då är det lätt att källkritiken blir underordnad. Du skriver sida upp och sida ner med uppgifter och en tid så brukar detta också gå bra, men så plötsligt så händer något oförutsett...
En dag så står du där och upptäcker att du har antecknat två olika födelsedatum för en anfader eller får veta att en av dina uppgifter inte stämmer med en annan forskares. Vad är rätt och vad är fel? Om du då inte har gjort någon anteckning om varifrån du har hämtat uppgiften så har du inte sällan ett mödosamt arbete framför dig med att söka rätt på den. Dessutom, om du inte har angivit källa finns heller ingen chans att värdera din uppgift, det vill säga, bedöma rimligheten i att den är korrekt.
Om du däremot har angett att den ena uppgiften är tagen från anfaderns födelsenotis i födelseboken som skrevs strax efter hans födelse, och den andra kommer från en muntlig uppgift från anfaderns barnbarn, uppgiven flera år senare, då är sannolikt uppgiften i födelseboken korrekt eftersom den nedtecknades strax efter att händelsen ägde rum.
På samma sätt så är det alltid bra att kontrollera de uppgifter man har med originalkällor, alltså källor som ligger så nära händelsen som möjligt. Detta innebär till exempel att en kyrkbok kan bedömas vara mer pålitlig än en CD där frivilliga för hand har suttit och matat in uppgifter från kyrkboken för att få ett sökbart register. I detta fall så är kyrkboken en primärkälla medan CD:n är en sekundärkälla.

Det är bra att redan från början vänja sig vid att nedteckna källor för alla de uppgifter man finner och att samtidigt värdera och omvärdera uppgifterna under forskningens gång. Detta gäller även uppgifter som är till synes tillförlitliga.
Ett exempel på det senare som jag själv råkat ut för var en man som enligt födelseboken skulle vara född ett visst datum. Senare så upptäcktes emellertid, via hans mors dagbok där modern gjort en anteckning dagen efter förlossningen, att mannen var född några dagar tidigare än vad som fanns noterat i den officiella födelseboken. Mannen firade också hela livet din födelsedag på det datum som stod angivet i hans mors dagbok, inte på det datum som födelseboken angav.
Hur har då detta gått till? Det är naturligtvis svårt att säga säkert men kanske hade prästen skrivit upp födelsen på en kladd och såg sedan fel när han, eventuellt dagar eller veckor senare, skulle skriva in den i födelseboken. Om orsakerna till denna felskrivning kan vi bara spekulera men kontentan av detta resonemang är att man alltid ska vara uppmärksam på de uppgifter man får fram, även de mest trovärdiga, och vara beredd att granska dem om något nytt framkommer som motsäger dem. Givetvis förutsatt att den nya uppgiften har en en hög trovärdighet. Att hårdnackat hålla fast vid en uppgift och inte vara beredd att ompröva den kan leda forskaren in på felaktiga vägar.

Bra- och dåliga källhänvisningar:
Att notera sina källor är alltså viktigt men det är också viktigt att anteckna dem på ett sätt som en framtida forskare kan förstå när han tar del av din forskning, för att inte tala om du själv om du lägger forskandet på is och tar fram det igen om några år. Olika forskare gör på olika sätt men ska här ge några exempel på hur källor kan se ut och hur de absolut inte bör skrivas.
I formella sammanhang, när det gäller exempelvis akademiska rapporter och uppsatser, så finns ofta ett förutbestämt sätt att notera källor, sidfötter, referenslistor, innehållsförteckningar etc. men även här kan det skilja sig från lärosäte till lärosäte. Systemen är många, Harvard, Oxford, Svensk Standard (SS 03 82 07) och APA är några exempel. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet kan läsa exempelvis här: Chalmers bibliotek, Luleå Tekniska Universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet eller Lunds Universitet.
Vilket system ska du då välja? Det är upp till dig, kom bara ihåg att göra källhänvisningarna på ett sådant sätt att de som tar del av din forskning lätt kan följa dem.
Jag ska nu återigen ta några exempel. Utgångspunkten för exemplen är att vi har fått ta över en släktutredning av en tidigare forskare och detta är exempel på vad vi kan ställas inför.

Kyrkböcker:
Angiven källa i släktutredningen: Födelsebok
Om man vet när- och var personen ifråga är född så kan man själv lista ut vilken födelsebok som man ska leta i för att verifiera uppgiften men det hade ändå varit bra om den ursprunglige forskaren varit tydligare.
Exempel: Alseda C:5 födb. 1819 - 1839, sid. 32, löpnr 5.
I sådana fall så hade vi direkt kunnat gå till angiven sida i födelseboken och vi hade kunnat vara säkra på att det var just där som den tidigare forskaren hade funnit sin uppgift. Jag har själv varit med om att en forskare angav just ordet "födelsebok" som källa till en viss uppgift men när jag hade letat fram den aktuella boken så stämde datumet där inte med det datum som forskaren hade angett i sin släktutredning. Då är frågan, hade forskaren skrivit fel, hade han tittat i fel födelsebok eller blandat ihop personen med någon annan? Utan en ordentlig källhänvisning så går detta inte att veta.

Övriga böcker:
Angiven källa i släktutredningen: Hembygdsboken.
Vilken hembygdsbok menas? Det finns många hembygdsböcker och för oss så är det omöjligt att veta i vilken av alla dessa som den förre forskaren har hittat sin uppgift även om det för honom var självklart. Bättre då att vara extra tydlig och skriva något sådant här:
Ängelholmsbygdens lokalhistoriska förening, Ängelholm - en hembygdsbok s. 31. Skåneförlaget 1992. ISSN: 1100-0341
Då framgår tydligt vilken bok det gäller och vi kan nu själva få fram den för att verifiera uppgiften.

Tidningar:
Angiven källa i släktutredningen: DN
DN har under åren kommit ut med tusentals nummer, vilket är det rätta? Om vi inte har exakt datum för en händelse så kan det bli mängder av tidningar att gå igenom och ändlösa veckor i arkivet för att försöka hitta rätt. Då är det bättre att redan från början göra en exakt källangivelse:
Dagens Nyheter 1966-11-12 sid. 7.

Muntliga källor:
Angiven källa i släktutredningen: Kalle Karlsson.
För den ursprunglige forskaren var Kalle Karlsson så välkänd att forskaren ansåg att någon vidare förklaring inte var nödvändig, men för oss som sitter här flera år senare med den förre forskarens papper och inte har en aning om vem Kalle Karlsson var så blir uppgiftens värde tveksamt. Detta eftersom du inte på något sätt kan värdera den.
Om den förre forskaren istället hade skrivit exempelvis: "Karl "Kalle" Karlsson, barndomsvän och senare arbetskamrat till Erik Larsson. Uppgiften given till mig vid ett samtal med Karl i hans hem den 30 juli 1992." då hade uppgiftslämnarens identitet och omständigheterna runt uppgiften varit mycket mera klar.

Digitala källor:
Angiven källa i släktutredningen: Internet.
Vadå "Internet"? Det finns miljarder webbplatser där och miljoner av dem skapas, förändras och försvinner under den tid som du gör din forskning. Därför är det särskilt viktigt att den som använder Internet som källa, inte bara skriver var- utan även när uppgiften är funnen eftersom den sidan kan ha förändrats eller försvunnit en kort tid senare.

Ta också, om möjligt, en kopia på den sida där du fann din uppgift så har du källan bevarad även om den senare skulle ändras.
CD- och DVD är, som tidigare nämnts, oftast sekundära källor. Det betyder att man alltid ska kontrollera skivornas uppgifter mot primärkällor så långt det är möjligt. Om man ändå väljer att använda CD- och DVD-material som källa så kan man notera det något i den här stilen:
Sveriges Dödbok 5 (CD), Sveriges Släktforskarförbund, 2010.
Att bara skriva "Dödboken" är inte så bra. För det första så vet man i sådana fall inte om den förre forskaren har tittat i den riktiga dödboken som prästen skrev eller om han har hämtat uppgiften från ovanstående DVD. Dessutom, för att krångla till det ytterligare, så har just Sveriges Dödbok utkommit i flera versioner där felaktigheter allt eftersom har rättats och uppgifter kompletterats. Detta innebär att man i det fallet även bör skriva vilken version av Sveriges Dödbok som har använts.
Ofta så ser man även förkortningen "SDB" förekomma för Sveriges Dödbok och inte sällan kombinerad med numret på den version som har använts. Exempelvis "SDB5". Detta är en mycket praktisk förkortning när man arbetar men samtidigt, du och jag vet vad den betyder men kommer en forskare om 20 år att veta det om han får ta över din forskning?
Det finns mycket att säga om källor och källkritik och detta var bara en kort sammanfattning för att belysa vikten av ämnet. Mer information om att värdera information källkritiskt finns i t.ex boken "Källkritik" av Torsten Thurén, Liber AB, 2 uppl. 2005. ISBN: 91-47-05293-7.

Veckans släktbloggare Johan Keller har släktforskat under några år, men hans intresse för historia och historiska skeden har han sedan han var liten genom sin mormor och morfar som berättade spännande historier om hur det var förr i tiden.

DE FÖRSTA STEGEN - Avsnitt 5

Tolvsbörd, Järnboås (T) - sent 40-tal

NÅGRA VANLIGA NYBÖRJARFÄLLOR

Jag skulle nog kunna räkna upp både de sju dödssynderna och tio budord för släktforskning, men jag skall till en början nöja mig med fyra uppmaningar:

Börja inte leta efter din släkt med hjälp av Google eller andra anbytartjänster på Internet och notera inte dina rön med hemmagjorda noteringsmetoder. Skaffa dig tillgång till kyrkböckerna och skaffa ett släktforskningsprogram. Tids nog, när du lärt dig grunderna, är du mogen att bedöma riktigheten av det du hittar på Internet.
OBS! Med släktforskningsprogram menar jag ett privat program på den egna datorn som endast du har tillgång till. Om du väljer tjänster som Ancestry eller MyHeritage bör du således skaffa deras gratis släktforskningsprogram som heter FamilyTreeMaker och FamilyTreeBuilder såvida du inte väljer ett fristående program som Disgen eller MinSläkt. Mer om detta i senare avsnitt.

Leta inte efter adelsmän och kungligheter i första hand. Det är väldigt stor risk att du hittar dem där de inte finns. Att bestämma sig för vad man vill komma fram till innan man börjar sin forskning kan lätt leda till att man bara ser de tecken som pekar i den önskade riktningen. 

Bli inte släktsamlare. Det är väldigt lätt att man drivs av önskan att komma så långt tillbaka i tiden som möjligt och att samla på sig så många släktingar som det bara går. Om du tycker att mängden släktingar du har i din databas och hur långt tillbaka du lyckats komma är bevis på din skicklighet, eller din släkts betydelse, så är det mycket lätt att det går ut över kvalitén i din forskning. Om du har den inställningen kan du på Internet hitta antavlor som leder ända tillbaka till hunnen Attila och Karl den Store. Det förekom, främst i äldre tider, beställningsforskning som ”bevisade” att konungar, politiker och andra betydande personer hade stamtavlor som var politiskt korrekta och åtrådda vid den tiden. Speciellt Europas kunga- och adelsfamiljer skaffade sig ibland ”bevis” på att de härstammade från både Adam, Jungfru Maria, hunnen Attila, Karl den Store och Guden Oden. En del sådana släkttavlor kan man fortfarande se spår av i privata släktutredningar på Internet. 

Var noga med att ange källor. Ditt arbete kommer att vara i det närmaste värdelöst som forskning betraktat om du inte på ett korrekt sätt anger var du har funnit de uppgifter du har fört in i din databas. Huvudprincipen är att vem som helst i efterhand skall kunna gå tillbaka till samma källa som du använt och där kontrollera att du har uppfattat det som står där på ett riktigt sätt eller värdera huruvida källan kan anses vara tillförlitlig. I linje med det skall du aldrig lita på en uppgift som inte åtföljs av en källhänvisning som, åtminstone teoretisk sett, kan kontrolleras.

Hur man anger källor återkommer vi till senare.

Madame Roland (1754-1793)

• "Att vilja glänsa genom sina förfäder är som att söka frukter i rötterna när man borde hitta dem i grenarna."

/Lånat från GeneaNet/

UPPGIFT: Fundera ärligt på om du riskerar att bryta mot just dom här fyra reglerna om du börjar med släktforskning.

GRÄV DÄR DU STÅR

Jag vet att du är oerhört ivrig att få sätta dig vid datorn och leta efter grevar och baroner och dödsdömda fångar från 1500-talet, eller varför inte farfars far som ingen vet vem han var, men först måste du ta reda på så mycket du kan om den närmaste historien. Jag tror att de flesta som börjat med släktforskning har gjort misstaget att inte dokumentera det som ligger närmast i tiden. Innan man vet ordet av är det för sent. Den gamla släktingen har avlidit, vinden har röjts och med den har alla gamla "värdelösa" brev och fotografier försvunnit för att inte tala om alla minnen som bokstavligen gått i graven med gamla moster Märta.

Myndighetsarkiv
Sverige var mycket tidigt med att införa offentliga register över befolkningen. Redan 1628 infördes mantalslängder och i Linköpings stift föreskrevs kyrkobokföring 1633. 1686 blev det lag på att alla präster skulle föra kyrkböcker över församlingen. Just kyrkböckerna är den främsta källan till kunskap om våra förfäder. Andra officiella källor är folkräkningar, skattelängder, domböcker, mantalslängder, militära rullor, bouppteckningar, Ålvsborgs lösen m.fl. Intressanta är också herdaminnen som är biografier över svenska präster, universitetens matriklar mm. De professionella släktforskarna går ofta direkt in i arkiven och tolkar gamla handskrifter, brev, avtal, köpehandlingar och bouppteckningar för att lära sig mer om levnadsförhållanden och släktskapsförhållanden. Mycket av detta material finns idag digitaliserat och kan nås via Riksarkivet och ArkivDigital.

Intervjuer
Det första du måste göra som släktforskare är att söka upp alla dina gamla släktingar. Bjud gärna på en god middag och till kaffet kan ni börja prata om minnen från gamla tider. Låt gamla moster Ester berätta om sitt liv. Försök att få reda på så mycket som möjligt om de tidigare generationerna, skrönor eller fakta spelar inledningsvis inte så stor roll. Det viktiga är att vaska fram det som är tidstypiskt. Du måste ändå kontrollera alla uppgifters rimlighet senare. Ha en liten frågelista diskret i bakfickan. När var farfar född? Var? Vad hette hans föräldrar? Vad gjorde dom? Vad hette hans syskon och deras barn och vem gifte dom sig med? Målet måste vara att få veta så mycket som möjligt om släkten under 1900-talet och gärna en bit in på 1800-talet.

Den nära tiden
Den svåraste biten för oss släktforskare är ofta att ta reda på släkten under 1900-talet och i nutid. Skälet till detta är flera. Personuppgiftslagen (PUL) och Offentlighets- och sekretesslagen är två viktiga orsaker. Ett annat är att det är svårt att leta fram uppgifter från den första halvan av 1900-talet. Det börjar bli bättre med detta tack vare ansträngningar från flera håll att göra registren sökbara, men fortfarande är det svårt. Det är således oerhört viktigt att dokumentera den kunskap som finns bland levande personer. Be att få spela in samtalet. Ibland fälls nämligen kommentarer som man inte förstår vikten av förrän långt senare.

Bilder
Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att spara gamla fotografier. Inte bara bilder av personer utan även av byggnader, miljöer och situationer. Spara även sådant som du inte har en aning om vad det föreställer. Det kanske visar sig senare att det är något du saknade, men inte förstod vikten av, eller det kan vara viktigt för en annan släktforskare.


Brev
Brev är en annan guldgruva. Det kan vara brev mellan släktingar, vänner eller till kärestan. Sådana brev kan lösa gåtan om oäkta barns ursprung eller släktskapsförhållanden som tidigare varit okända. Om inte annat så ger det en autentisk tidsfärg åt din släktforskning.

Tidningar och klipp
Gamla tidningar och tidningsurklipp är viktiga. Det finns ofta en anledning till att någon sparar en tidning eller ett urklipp. Du kanske inte förstår det nu men en dag blir det den lilla biten som får puzzlet att blir fullständigt. Min egen okände farfar hade, i ett litet skrin på vinden, samlat klipp från min farmors vigsel, bilder av henne i tjugoårsåldern och noteringar om min fars placering i fosterhem. Allt detta väl gömt för hans nuvarande familj. Efter hans död blev detta tydliga bevis som min fars halvsyskon kunde överlämna till min far som bevis på att han inte var bortglömd av sin okände far. Detta var naturligtvis en oerhörd upplevelse för min far, som under 75 år av sitt liv varit ovetande om sitt ursprung. Det var också grunden till att jag, till honom på hans 80-årsdag, kunde överlämna en släktbok med 2000 anor.

Men återigen figurerar den ypperlige läraren verkligheten. Sju år efter att jag ursprungligen skrev den här texten inser jag genom DNA-test att den farfar som samlat klipp om min far varken var min farfar eller att hans livslånga sorg över en förlorad son var annat än en chimär, men det vet ni ju redan vid det här laget.

Genealogiska Föreningen har sammanställt ett stort klipparkiv som är tillgängligt på Internet. Det finns en mängd klipparkiv samlade av hembygdsföreningar eller andra organisationer, men tråkigt nog är de flesta inte digitaliserade utan måste läsas på plats. Sök på Internet efter de som rör din forskning och avtala besök.

På bloggen Släktforskning för noviser finns mängder av länkar till både bildarkiv och till tjänster som lagt ut gamla tidningsklipp på Internet

Prylar
Man glömmer ofta att olika saker i ett gammalt hem kan berätta sin historia. Fråga de gamla släktingarna om de har några minnessaker från svunna generationer. Det kan vara bilder eller vävnader som framställts av äldre släktingar. Inte sällan gavs fästmansgåvor som ibland var förfärdigade för hand av den förälskade ynglingen eller åtminstone valda med stor omsorg. Sådana saker berättar om färdigheter och talanger hos personerna och ger en mer fullständig bild av deras liv. Ofta finns också inskriptioner tillsammans med sådana gåvor.

Läs på och besök
Du kanske inte bor där din släkt kommer ifrån. Försök då att läsa på om dina anors hemtrakter. Även skönlitteratur kan vara av värde. Det underlättar väldigt mycket om du kan geografin och traktens historia - besök gärna trakten. Om det finns en släktforskarförening där dina anor verkade - gå med i den på distans.

LITE UNDERHÅLLANDE OCH NYTTIG LÄSNING

Några exempel på släkthistorier
Här nedan finner du några historier som berättats för mig av äldre släktingar. Läs och begrunda och framför allt lär dig att man måste förhålla sig kritisk och vara ytterst noggrann i sin uppföljning när man undersöker riktigheten av berättelser om sin släkt.

Min frus "kungliga" anor?
Det har alltid cirkulerat en historia inom min frus familj, som hon och jag har förhållit oss mycket avvaktande till, men som jag fann intressant att reda ut när jag började med släktforskning. Läs här om Fredrik Bernhard Lustig - "prins av blodet"
Oäkta barn kan vara ett elände - historien om Fredrik Bernhard Lustig och hans kungliga anor
Oäkta barn kan vara spännande - fortsättningen på historien

Ytterligare en "prins" dyker upp?
Av en händelse snubblade jag över en familjehistoria på min farfars sida som också handlade om en förment prins. Läs har familjehistorien om Kolarsonen från norrbärke som kanske var en prins.

Min mors minnen från barn- och ungdomen
 Minnen från min barn- och ungdom i Norra By
Fortsättning - Kriget kommer

Min fars minnen från barn- och ungdomen
Järnboås - ett tidsdokument med början i 20-talet

Min mor har skrivit ned ovanstående minnen för hand och jag har sedan skrivit rent dom. Med stigande ålder har emellertid hennes handstil blivit något darrig så hon har nu fått ett lättanvänt fickminne av mig, som hon kan tala in berättelser på när hon känner för det.

EN YTTERLIGARE UPPGIFT: Skaffa ”bandspelare” och noteringsblock och börja intervjua släkten. Tag på dig arbetskläder och skyddsmask och ge dig i kast med dom dammiga lådorna på vinden. Be att få titta i alla mormors gömmor. Skriv ned små historier om dina släktingars liv eller be dom skriva själv om dom vill.

En lite annorlunda frågelista saxad från Släktdata:

12 frågor som kanske kan sätta igång berättandet:

1. Berätta om hur ditt barndomshem såg ut
2. Vilka var dina favoritämnen i skolan?
3. Vilket var ditt första jobb?
4. Vilket var ditt första jobb, och gjorde du med din din första lön?
5. Vad gjorde du den dagen Olof Palme mördades? (Eller annan lämplig händelse, t.ex när John F Kennedy mördades, den första månlandningen, när regalskeppet Wasa bärgades, när Berlinmuren föll, när andra världskriget tog slut)
6. Vilket är det första TV-program/radioprogram du minns?
7. Vet du hur dina föräldrar träffades?
8. Vilken är den äldsta släkting du minns och vad kommer du ihåg om honom/henne?
9. Hur firade ni jul i din barndom?
10. Vilket är det svåraste beslut du har tagit i ditt liv?
11. Fanns det några speciella saker i ditt barndomshem som du kan berätta om? Finns några kvar?
12. Vilka är dina hjältar?

Bilder ur gömmorna
Får jag presentera Carl Johan G. som du kommer att få stifta nära bekantskap med i kursen. Här är några bilder på hans familj, deras hem och honom själv.

NÄSTA KURSAVSNITT

Hurra - Min släktforskningskurs är klar!

Min släktforskningskurs för nybörjare är klar och jag känner mig jättenöjd över att ha fått till det riktigt skapligt, som vi säger i Örebro, när vi riktigt vill ta i. Jag har jobbat med den några månader och det har varit både arbetsamt och roligt.

För alla dom som läser den här bloggen är stilen och upplägget av kursen välbekant. Jag använder min egen erfarenhet som nybörjare som grundsten i kursen, men försöker vara mer strukturerad än man kan vara i en blogg där det är tillfället som styr ganska mycket.

Jag vill tacka Genline, ArkivDigital, Släktdata, GeneaNet samt Illustra Murgia för att jag fått använda deras material i kursen, samt Kenneth och Eva som provat den innan den publiceras. Det har varit kul att samarbeta med MinKurs.se som hjälper oss entusiaster att utforma kurser om det vi tror oss veta något om. Dom tar hand om allt tekniskt så man kan koncentrera sig på innehållet.

Givetvis hoppas jag du skall köpa min kurs och dessutom ge bort den i present till alla som du vill förföra in i släktforskningen. Under en introduktionstid kostar den 195 kronor, vilket motsvarar 100 kronors rabatt. Kursen heter som sig bör "Släktforskning för noviser" och finns här. Du kan också klick på loggan uppe till höger. Till kursen finns en Kursblogg där deltagarna kan ställa frågor och utbyta erfarenheter. Även andra får delta med kommentarer där, men bara kursdeltagare får skriva inlägg.

Om du går till kurssidan så kan du titta på en Demo som ger mer information om innehållet.

Forskning i min fars matrilinjära rötter - några ytterligare erfarenheter

Om ni följt mina råd om hur man söker sina matrilinjära anor har ni säkert kommit en bit längre bakåt i tiden. Om ni bara har tillgång till kyrkböckerna på nätet har ni nog återigen kommit till vägs ände. Nu är det ju så fint ordnat att det finns forskare som är mycket duktigare än vad vi är. Det finns dom som har tillgång till helt andra källor och det finns dom som kan läsa gammal handskrift som om det var recept på inlagd sill. Dessutom finns det oerhört envetna personer som orkar gå igenom hela födelse- och dödböcker, sida för sida och på så sätt hitta anor som inte går att finna på något annat sätt eftersom det inte finns hänvisning till dom i några husförhör. Ofta är nämligen födelse- och dödböckerna mycket äldre än husförhören. Många gamla husförhör uppger heller inte födelseår. Det finns personer som nagelfarit liggarna för Älvsborgs lösen, som studerat alla mantalslängder, alla landskapshandlingar och dessutom förmått tyda de oerhöra textmassorna i domböckerna. Dom har gått igenom alla dom där kyrkohandlingarna som vi vanliga dödliga inte ens vet vad dom är till för. Dessutom har dom läst all litteratur från trakten, lusläst alla nedtecknade Svenska antavlor och suttit timmar i olika arkiv. Dessa duktiga och envetna forskare har ofta kommit längre än du och jag mäktar med. Tänk om vi kunde ta del av deras resultat. Nu kan man faktiskt ofta göra det i vår moderna tid. Oftast har dom publicerat sina rön på internet så det är bara att hitta knep för att hitta dom. Det finns inga färdiga metoder att hitta all den information som kan finnas om våra anor på nätet, men låt mig ge några tips om hur man kan gå tillväga. Mer tips här. Givevis börjar man med att söka på namnen på de anor som man är intresserad av. Ett bra sätt är att låta namnet följas av socknen eller födelseår eller båda. Han man tur hittar man någon annan som har forskat på ens ana. Ett knep jag använder som ofta är än mer effektivt är att söka på byn och/eller gården. Folk rörde sig ju inte så mycket förr och dessutom var många släkt med varandra inom en by så det brukar ge resultat. Börja gärna med väldigt specifika sökord som Margareta Ersdotter, Svartälvstorp Grythyttan 1723. Ger det igen träff kan man variera sig på olika sätt tills dess man hittar något intressant. För varje ord man tar bort blir sökningen bredare. I sökningen ovan bör man prova med namnet Greta och Eriksdotter också. Det finns lite olika typ av fräffar man kan få. Har man tur har någon på Anbytarforum diskuterat den ana man är intresserad av. I sådana fall kan man få väldigt fyllig och korrekt information. Ibland finns det artiklar på Rötter som är relevanta. Lokala släktforskarföreningar kan ha publicerat texter - dessa föreningar är för övrigt ofta riktiga guldgruvor. Det är också vanligt att det finns publicerade antavlor av olika forskare som berör ens ana indirekt. I vissa fall hittar man ett riktit proffs som verkligen ägnat sig åt källforskning och då kan man lägga flera generationer bakåt till sin tavla. Ibland hittar man gamla dokument som nämner ens anor eller kanske uppsatser av hembygdforskare. Genom sökning på Svartälvstorp Grythyttan hittade jag en riktig pärla. Det var en amerikans sajt som heter History of an American Family och är en sajt som man bör besöka bara för att den är så oerhört välgjord. Det visade sig att min fars mm mm mm mormor var en gemensam ana med den släkten och jag kunde inte bara lägga till ett par generationer bakåt utan fick också en helt ny gren av anättlingar som landade i USA. Ni kommer också att få en massa träffar från kommersiella släktforskarsajter som bara fyller i det namn ni sökt efter i sitt träffresultat och låtsas att det finns något att hämta hos dom. För att ta reda på att det är ett blindskott måste man anmäla sig och betala en summa pengar. Nu skall man inte ta allt man hittar på nätet för sanningar. Det finns dom som har en oerhörd förmåga att hitta anor ända bort till Kristi födelse och alla är dom grevar, baroner, härförare och kungar. Ni märker ganska snart om en sajt verkar seriös, men ändå måste ni kontrollera alla uppgifter själva. Då undrar ni kanske vad ni har för nytt av att söka på nätet efter andras resultat om ni ändå måste gå till källorna själv. Det skall jag förklara. Ofta har någon genom att plöja igenom sida efter sida i kyrkböckerna hittat en födelsenotis eller dödsnotis. Det kan ha tagit personen timmar av arbete. För dig är det bara att se vad forskaren kommit fram till och kontrollera om det verkligen finns där. Om vi tar domböckerna som ett annat exempel så är det få som kan eller orkar läsa dessa i original. Om man däreremot får reda på att det står si och så där och där kan man ganska enkelt - nåja - kolla om detta stämmer. På samma sätt är det lättare att tolka en handskrift om man vet vad det står där - men se upp så ni inte önsketolkar texten. Nu kan man inte hitta allt på internat genom att söka med hjälp av Google. Man hittar exempelvis inte det som finns i DISBYT. Om man emellertid har DISGEN finns det en funktion som söker i DISBYT. Annars är det en bra idé att bli medlem i DIS. När det gäller mer udda källor som Älvsborg lösen, mantalslängder och landskapshandlingar får man bekväma sig att gå till arkiven och leta rätt på rätt volym och se om man kan tolka det som står där på samma sätt som ens källa har gjort. Det är naturligtvis oerhört mycket enklare att hitta rätt uppgifter om någon har gått före och visat på var uppgifterna finns att läsa. Skulle det nu vara så att man inte har möjlighet att kolla källorna så får man göra en bedömning hur tillförlitlig forskaren i fråga är och sedan avgöra om man kan ange denne som källa med hänvisning till vilken originalkälla han/hon hänvisar till. Ur vetenskapligt hänseende är detta fullt korrekt eftersom det gör att någon annan senare kan kontrollera dina uppgifters riktighet. Med hjälp av de här metoderna har jag faktiskt på kort tid lagt 3 generationer till min fars matrilinjära släkttavla och åtskilligt fler på utvikningar på såväl fädernet som mödernet från den räta linjen. Jag har dock inte hunnit kolla alla källorna ännu, men det får ta den tid det tar. I vissa fall måste jag besöka ett bibliotek nästa gång jag är i Sverige.

Att söka sina matrilinjära rötter

Åtminstone i mitt släktforskningsprogram, Disgen, favoriseras den agnatiska härstamningen kraftigt, dvs. övre raden i antavlan representeras av härstamningen rakt nedstigande på fädernet - farfars farfars farfars far osv. Om man skulle vilja undersöka sin matrilijära härstamning, dvs. mormors mormors mormors mor osv. så måste man leta sig ned till yttersta nedre högra hörnet av sin antavla. Ni vet det där hörnet som man alltid glömmer bort. För fullständighetens skull vill jag också nämna att det finns något som heter kognatiskt släktskap som avser släktskap via såväl mödernet som fädernet. Här räknas också släkt genom exemplevis sin farmor trots att detta i grunden är på fädernet. Ett önskemål skulle vara att man kunde välja agnatisk eller matrilinjär härstamning när man ritar upp sin antavla i Disgen.

Som det är nu så blir den övre delen, dvs. den del av antavlan som avser släktskap på fadernet ofta mer bearbetad och detaljerad. Man hinner liksom inte ned till nedre högra hörnet. Jag tog mig därför för att med hjälp av GeneaNet, där man kan begära vilket släktskap som skall visas, att kontrollera både min matrilinjära antavla, dvs. min mormors mor osv. och del av min kognatiska antavla på fädernet, dvs. farmor mor osv. Skall man vara korrekt så var det väl egentligen min fars matrilijära antavla jag ritade upp.

Nedan visar jag dessa två tavlor och som jämförelse min agnatiska antavla. Resultatet av detta var att jag bestämde mig för att börja nysta i mina kognatiska och matrilinjära anor, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Mina matrilinjära anor

Alla vet ju att det kan vara nog så besvärligt när man börjar närma sig mitten av 1700-talet, men redan tidigare kan man stöta på besvär när man söker sina rötter på mödernet.

Hur går man då tillväga när man börjar närma sig gränserna för vad som går att utläsa i kyrkböckerna? I normalfallet så har man hittat en post i husförhöret där mannen, hustrun och ett antal barn finns medtagna. Jag brukar ofta hamna där genom att en av barnen, som är min ana har förekommit i födelseboken och där har man kunnat läsa vad föräldrarna heter och vilken by dom bodde i när min ana föddes. Med hjälp av dom uppgifterna är det relativt lätt att hitta fram till det första husförhör där anan finns med. Man söker upp husförhöret för aktuellt år och finner då oftast en gårdsförteckning i början eller slutet. Där finner man aktuell by och även vilken sida som husförhören börjar på för den byn. Sedan är det bara att bläddra sig fram tills man hittar sin ana med föräldrar och eventuella syskon. Men nu var det således fråga om att gå vidare ett ytterligare steg och söka anans morföräldrar.

Min fars matrilijära anor

I princip går det till på samma sätt att söka modern som fadern, men ofta stöter man på problem när man skall söka efter modern. När det gäller fadern är det oftast bara att gå baklänges i husförhören så finns det stor chans att föräldrarna dyker upp förr eller senare. Speciellt om vår anas fader är ägare av ett hemman är det troligt att farfadern ägt det innan, men över huvud taget är chansen att fadern blivit kvar i sin födelseby ganska stor. Man kommer då så småningom till ett husförhör där modern inte finns med - fadern bor kanske med sina föräldrar eller är ensam upptagen i kyrkboken. Man har då hittat den tidpunkt då föräldrarna fortfarande var ogifta.

Mina agnatiska anor

När det gäller kvinnosidan är det ofta något mer komplicerat. Dels har prästen förvånansvärt ofta utelämnat födelsedata, på sin höjd finns året noterat. Ännu vanligare är att man inte angett kvinnans födelsesocken, vilket är allvarligt eftersom jag tycker mig ha sett att männen inte sällan hämtade sin brud från en annan by eller församling. Ett bra sätt att undvika inavel inser man. För att hitta kvinnans ursprung är det ju oerhört viktigt att veta var hon är född. Hur gör man då om detta inte finns med i husförhöret. Det finns några frågor man kan ställa sig för att uttröna moderns föräldrars identitet. Frågorna erbjuder alternativa vägar till den kunskapen och resultatet avgör vad nästa fråga bör bli.

När föddes modern?

Givetvis försöker man först hitta vigselnotisen. Vi vet ju när den senaste tidpunkten var då de var ogifta. Det är bara att söka igenom de aktuella åren efter för att finna de två. Har man tur anges här hur gammal hon var vid giftermålet och då kan man ju räkna fram ungefärligt fördelseår. Har man ytterligare tur så anges där moderns födelseförsamling och kanske till och med vem hennes far var. Ofta får man emellertid bara reda på när de gifte sig och det ger ju ingen vidare ledning.

Ett annat sätt att ta reda på hennes födelseår är att söka sig fram i tiden till någon av hennes födslar och gå till barnets födelsenotis. Där står ofta kvinnans ålder, ibland bara i intevall som 20-25, men även det är en vägledning. Man bör också notera vittnena eftersom såväl föräldrar som syskon kan återfinnas där. Heter kvinnan Stina Larsdotter bör man således notera alla män med namnet Lars och alla Larsdotter och Larsson och varifrån dom kommer. Vid senare identifikation bland ett antal möjliga Stina Larsdöttrar kan detta vara avgörande.

Om man inte redan gjort det bör man söka efter Stinas dödsnotis också för där kan det finnas uppgifter om hennes ursprång och födelseår.

Om vi nu har varit så tursamma att vi funnit ut kvinnans födelseår på ett ungefär blir nästa steg att försöka finna hennes födelsenotis. Det är ju klokt att börja i den församling där hon gifte sig och leta på åren närmast före och efter det år vi räknat fram. Heter hon Stina Larsdotter så måste vi leta efter Stina och Christina med olika stavningar med en far som hette Lars, med eventuella variationer (Det här gäller åtminstone före mitten av 1800-talet när patronymikon fortfarande var regel). Eftersom det gick mode i namngivningen även på den tiden så kommer man troligen att finna ett antal lämpliga kandidater som kan var ens kvinnliga ana. Nu måste man komma ihåg att det behöver inte vara någon av dessa eftersom vi ju inte vet hennes födelseförsamling. Hur knepigt det kan vara visar sökandet efter min morfars farmor i Eda som har engagerat både mig och en medforskare. Vi fann henne så småningom i grannsocknen Gunnarskog.

Om vi nu antar att vi funnit ett antal lämpliga kadidater - hur vet vi vilken som är den rätta? Nästa fråga man kan ställa är:

Hur träffades de två?

Vi har naturligtvis försökt följa modern i husförhören före giftermålet, vilket ofta är oerhört svårt. Kanske det finns någon notering om att hon kommit från en annan sida i husförhöret eller det kanske finns en notering om att fadern flyttat in från en annan ort. Hur som helst bör man söka igenom sidorna närmast omkring den plats där de bodde vid giftemålet för att se om modern kan ha arbetat eller bott i en granngård. På samma sätt får man göra om fadern vistats på annan ort och kanske där mött sin tillkommande. I sådana här fall är det en fördel om man kan den lokal geografin för då kan man kanske lista ut möjliga platser där de två har träffat varandra. Som vanligt söker jag efter personers födelseår i husförhören eftersom det är enklare att söka efter än att söka efter ett viss namn.

Om man kammar noll i de här försöken brukar jag söka mig bakåt i faderns liv ytterligare för att se om han under yngre år gjort några utflykter till andra socknar eller om han blivande hustru kan ha förekommit i hans närhet. Ett lite mer omständligt sätt är att söka upp födelsenotiserna för moderns och faderns syskonbarn. Har man tur kan någon av parterna dyka upp som vittnen vid dopet. Den tillkommande kan ju vara en vän eller väninna till ett syskon. Ofta anges vittnenas bostadsort och i så fall kan man komma vidare bakåt. Det handlar ju främst om att finna den lösa trådändan där modern förekommer sista gången före giftermålet.

Ett så kallat "långskott" är naturligtvis att tröska igenom hela den aktuella socknen året innan giftemålet för att hitta kvinnan - återigen får man söka på födelseår. Några gånger har jag faktiskt haft turen att hitta min kvinnliga ana på det sättet.

Antingen vi har funnit någon notis som har ett tidigare datum än giftermålet eller misslyckats med detta gäller det att knyta någon av de Stinor vi fann från rätt födelseår med vår kvinnliga ana. Det här är en ren elimineringsprocess. Frågan vi måste ställa oss är:

Vilka kan det inte vara?

Nu är det bra att följa varje möjlig Stina framåt i tiden. I de flesta fall står det i födelsenotisen i vilken by eller gård de olika kandidaterna är födda, men inte alltid. Även där det är angivet kan det vara svårt att tolka om man inte har god lokalkännedom. Jag brukar öppna samma sida i Arkiv Digital för deras färgbilder är ofta mycket lättare att läsa. Att jag inte använder AD hela tiden beror på att det går så långsamt att bläddra i de stora bilderna, så där är Genline bättre. Ett annat trick jag använder mig av är att försöka tyda någon del av namnet och sedan gå till Ortsregistret för att se vilka orter som passar. Slutar det på - torp eller - dammen exemplevis får jag väl kolla om det föddes någon Stina det året i de olika -torp och -dammen. Omständligt - ja!!

Det låter kanske konstigt, men här är det bra om man kan elliminera så många av dom möjliga kandidaterna som möjligt. Dom kanske dör unga eller visar sig omöjliga av andra skäl. Ofta får man följa Stinorna flera husförhör framåt innan man kan avfärda dom som fel personer. Ibland kan man inte se att det är fel personer förrän de gifter sig med någon annan, men se upp - maken kan dö tidigt och de kan gifta om sig.

Ibland finner man ett spår tidigt som verkar speciellt lovande. Ett sådant exempel var min fm mm mm mormor Margareta Ersdotter, som jag hittade efter jag skrev ut ovanstående kognatiska tavla. Jag sökte henne bland många andra med samma namn i en grannsocken. Hennes familj flyttade emellertid tidigt till den socken där hon sedemera gifte sig så i det fallet fick jag vittring på något som var värt att följa upp. Mycket riktigt visade det sig vara rätt person så jag slapp att kolla alla de andra med samma namn och födelsedata.

Om man inte finner någon lämplig person som kan vara ens ana i hemsocknen får man som sagt gå till omkringliggande socknar. En koll i inflyttningsregistret för åren innan giftermålet kan i vissa fall ge resultat. Finner man någon med rätt namn och födelsedata får man försöka finna denna person i den gamla och nya socknen för att kunna koppla ihop dom. Ibland anges i vilken by som den inflyttade bosatte sig, men många gånger saknas denna uppgift. Man får då gå tillväga på följande sätt. Man får gå igenom den nya socknen sida för sida och leta efter den kvinnliga anan, genom att söka efter hennes födelseår. När man funnit henne är det ofta lätt att följa henne framåt till giftermålet. Därefter måste hon kopplas ihop med en av de personer vi fann i födelsenotisen i födelsesocknen. Kanske står motsvarande notis i utflyttningslängden för den socknen, men räkna inte med det. I annat fall får man följa varje kvinna framåt tills dess man finner någon som flyttar till den nya socknen vid rätt tillfälle.

Om man finner en person med rätt namn och fördelsedata som flyttat vid ungefär rätt år till den nya socknen, samtidigt som man finner en person i den nya socknen med samma födelsedata som sedemera gifter sig med ens manliga ana så kan man vara ganska säker på att man funnit sin kvinnliga ana och hennes föräldrar.

Det är viktigt att säga att ibland kan det vara lika svårt att hitta manliga anor, men oftast finns mycket bättre dokumentation över mannen än över hustrun. Vad som också är förbryllande och besvärligt är att det förekommer ganska ofta att kvinnorna förs in med endera fel förnamn eller efternamn i husförhör och även i födelsenotiser. Om man följer en familj över deras levnad är det emellertid lätt att se var felaktigheterna finns, men det ställer till problem när man söker efter en speciell person. En annan egenhet är att vissa födelseböcker bara anger fadern som förälder i födelseboken, vilket utgör ytterligare ett problem. I de fallen får man gå till husförhöret för åren efter födseln för att hitta moderns namn.

När jag håller på och nystar på det här sättet brukar jag registrera alla relevanta personer med hjälp av Genlines texttolkningsfunktion. På så sätt kan jag enkelt söka mig tillbaka till exakt den sida där jag fann olika personer under vägen.

Nya Diskulogen är en höjdare - Grattis DIS!

Efter att ha betalat in 10 kronor för lite i medlemsavgift har jag inte fått Diskulogen på ganska länge. Jag bor utomlands och då skall man betala lite mer än det står på inbetalningskortet för ökade kostnader vilket jag inte visste. När jag mailade DIS och fick reda på felet och sedan betalt in pengarna kom det en hel bunt av den nya Diskulogen. Den är jättefin!! Jag satte mig omedelbart och sträckläste - eller åtminstone skummade samtliga nummer.

Först och främst är det väl förunderligt hur mycket mer man njuter av att läsa en tidning med lite bättre papper och en bra layout! Redan på första uppslaget blev jag positivt överraskad. Jag måste erkänna att jag sällan läser ledare eftersom de ofta är så uppenbart skrivna av plikt och innehåller vad de bör innehålla. Olov Cronbergs Ledare är både väl skrivna och har intressant innehåll. Han verkar vilja lära ut något.

En mycket god idé är Kort&Gott som kommer, som sig bör, i början så man blir lite sugen på nyheter. Ofta gömmer man sådant i slutet eller på baksidan av tidningen. Nästan hälften av alla tips där tyckte jag var matnyttiga och det är ganska bra det anser jag.

Vad gäller artiklarna förefaller det som det finns något för alla smaker. Jag uppskattar speciellt de praktiskt inriktade artiklarna där man får lära sig att använda olika hjälpmedel på ett bättre sätt. Genomgång av alla olika arkiv är också mycket nyttigt liksom nya böcker och CD-skivor som kommit ut.

Nu väntar jag bara på Disgen 8.2. som är utlovad - även om jag varit lite elak mot programmet ibland så rör det sig om en väl utvecklad hatkärlek. Jag misstänker att min önskan om en lite "plupp", förslagsvis röd, vid sidan om de poster som är "oforskade" i Antavlor och Stamtavlor, fortfarande lyser med sin frånvaro. Nog vore det fint att kunna se vilka personer man behöver åtgärda och se hur väl man forskat igen sitt material på ett tydligt sätt?

GIDx funkar emellertid väldigt bra där det är färdigt. Jag blir emellertid lite konfunderad när jag söker på vissa socknar där det finns stora luckor inom samma husförhörslängd. När man sedan går till det bifogade Byaregistren för längden står ju namnen där men ändå är dom inte inmatade. Kan någon förklara varför? Eftersom jag inte vill peka ut någon vill jag inte säga i vilken socken jag sett detta.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara jättejobbigt att mata in en församling om man har oturen att välja en bökig en, men snälla - gör en insats så vi kan använda detta utmärkta hjälpmedel snarast. För övrigt tycker jag att nästa steg borde vara att indexera födelse-, död- och vigsellängderna också eftersom det kan vara svårt att hitta rätt årtal, speciellt där man blandat alla tre längderna i samma bok.

Några praktiska tips - att handskas med allt man samlar på sig

Varje gång jag besöker Sverige går jag på olika bibliotek och arkiv och samlar på mig en massa kopior av sådant som jag behöver forska närmare i när jag kommer hem. Det blir Herdaminnen, Antavlor och andra standarverk. Högen av kopior växer och jag känner allt mer ångest inför att inte veta hur jag skall handskas med det. Om man tar Herdaminnena så finns det ju massor av information. Det är inte bara prästen själv som är intressant utan man får också massor av information om släktskap genom vem som dom har varit gifta med och deras anor, om barn och vem dom gifter sig med osv. Där finns också publikationer prästen har gjort, vem de disputerade för, var de gick i skolan och alla skandaler de var inblandade i. Mycket står i finstilt text och inskjutet i ”notnötter”. Det är mycket lätt att man missar något. Jag har nu kommit på en enkel – nåja - metod som gör att jag kan finkamma alla mina kopior efter namn jag är intresserad av. Så här gör jag:

Jag skannar mina insamlade sidor med min HP-scanner. Jag ställer in det på skanning av dokument. På så sätt tolkas bilden till text av ett så kallat OCR-program som kan editeras i efterhand i en odbehandlare. Jag ser till att spara resultatet som en textfil (.txt) till en speciell katalog på datorn. Om man ställer in skannerprogrammet så att det lägger in alla sidorna löpande i samma fil kan man skanna hela sidorna efter varandra så läggs de bara in i en rad. Det normala är att programmet gör en fil för varje sida man skannar.

Genom att alla sidorna samlas löpande i samma fil kan man enkelt söka i den efter olika sökord. När jag har skannat färdigt alla sidor öppnar jag filen. Har man Windows öppnas filen troligen i programmets WordPad eller Anteckningar. Sedan är det bara att gå till Redigera-menyn och klicka på Sök och mata in sitt sökord och klicka på Nästa. Jag sökte exempelvis på ”Fahl” eftersom jag var ute efter prästsläkten Fahlander och gärna ville ha med döttrar som kunde tänkas kalla sig Fahlandra också. Resultatet blev att jag naturligtvis hittade alla Fahlandersprästerna, men också ett stort antal döttrar som gift sig med andra präster som jag inte hade reda på tidigare.

Nu förutsätter ju det här beteendet att jag kopierat ganska många sidor. Givetvis hade jag ursprungligen valt dessa utifrån hänvisningar kors och tvärs i Herdaminnena. Problemet är bara att hitta tillbaka något år senare till alla de uppgifter som jag en gång hittade. Då funkar det här knepet bra.

För den ordningsamme är nästa steg naturligt. Jag ”klipper” då ut varje enskild präst ur den stora filen och sparar den som en separat fil som kan heta exempelvis WIDICHINDUS JOHANNIS GRANGIUS - VIDIK HANSSON.TXT och läggas i en mapp som heter Västerås stifts Herdaminnen – Ekström. Man kan behöva läsa igenom den eftersom programmet ibland tolkar fel. Då får man rätta till det.

Att spara texterna som textfiler gör att man har stor flexibilitet att senare använda dom på olika sätt eftersom dom då inte har en massa onödig formateringsinformation. Behåll emellertid den stora filen för att söka i – det gör det mycket enklare.

Kom emellertid ihåg att det finns regler om hur man får kopiera ur böcker och hur man får använda uppgifterna. Principen vid forskning är att man bara får kopiera begränsade delar av verket utifrån sina forskningsbehov. När man sedan använder uppgifterna måste man noggrant ange källan till sina uppgifter.

Släktforskning på Internet för Dummies

Om du passerat nybörjarstadiet så kan du sluta läsa det här genast för då kan du det mesta. Jag minns emellertid hur vilsen jag var i början och när jag tänker tillbaka på den tid – inte så lång – som jag släktforskat så inser jag att mycket av det jag skriver här skulle jag ha haft nytta av att veta när jag började. Framför allt hade det blivit billigare.

Hur man börjar leta efter sina anor beror på vad man vet när man startar. Har man en ganska bra bild av släkten bakåt till sent artonhundratal så är det naturligast att börja söka i kyrkböckerna. Det finns då i huvudsak två tjänster man kan använda sig av – Genline och Arkiv Digital. Det är tjänster som fotograferat av kyrkböckerna – eller i genlines fall microfilmer av kyrkböckerna - sida för sida och lagt ut dom på Internet. Båda kostar pengar att använda. Mitt råd är emellertid att inte lösa ett fullt abonnemang till normalpris utan utnyttja de möjligheter som finns att prova på till en billig penning. Även sedan man valt sitt huvudsakliga program bör man inte betala fullt pris eftersom man, främst från Genline, får ständiga erbjudanden om billiga abonnemang vid jul, semester, när solen skiner, när det regnar och lite då och då dess emellan. Själv använder jag båda tjänsterna. Det finns faktiskt en gratistjänst också för att studera kyrkböcker – Släktdata – men då får man kolla att de socknar man söker är med.

Genline är den mest heltäckande och omfattar hela landet. Deras bilder är emellertid inte fotograferade med senaste teknik och därför inte alltid så skarpa. De är dessutom svartvita. Genline håller dock på att fotografera sitt material med ny teknik för att få högupplösta bilder. Fördelen med den gammalmodiga tekniken är emellertid att bilderna laddas upp ganska fort så man kan bläddra i dem utan att less ihjäl av väntan. Har man en långsam internetuppkoppling är Genline det rätta valet. Oftast räcker kvalitén utom när prästen varit ovanligt slarvig, kyrkböckerna är skadade eller mycket gamla.

Den största fördelen med Genline är det samarbete man har med DIS – Datorstöd i Släktforskningen. Genom kopplingar mellan Genline och funktionerna DISBYT, DISGEN och GIDx kan man mycket lätt hitta de sidor i kyrkböckerna som man är ute efter, vilket ibland kan vara svårt annars. Man får hoppas att inte de nya högupplösta bilderna kommer att minska hastigheten alltför mycket. Å andra sidan kommer GIDx-funktionen när den är fullt utbyggd till stora delar ha eliminerat behovet av att bläddra sig igenom mängder av sidor på jakt efter en specifik ort.

Arkiv Digital är en modernare databas. Här är allt material fotograferat i färg och med en teknik som ger högupplösta bilder. En stor fördel med AD är att man fotograferat även annat än själva kyrkböckerna. Här finns gamla domböcker och bouppteckningar och annat intressant material.

En nackdel med AD som blir mindre med tiden är att man inte hunnit med hela landet ännu. Det är därför viktigt att kolla om de socknar man är intresserad av finns med. Den mest irriterande nackdelen tycker jag är att det tar så lång tid att ladda upp de högupplösta bilderna, vilket gör att man knappast kan bläddra sig fram. Själv använder jag mig mest av AD när jag inte kan läsa vad det står i Genline. Det är fantastiskt hur mycket färgbilderna underlättar läsbarheten!

Mer om detta:
Vad är egentligen GIDx
Djupdykning i Järnboås socken med GIDx
GIDx har fått mig att snöa in på Järnboås
Nu får GIDx tillbaka den adopterade Järnboås socken...
Släktforskning för noviser: Arkiv Digital i praktiken
DISGEN – Den fula ankungen som aldrig tycks växa u...
Eller om de första stapplande stegen som släktforskare:Släkten Osmi – ett första staplande steg i min slä..
Hur jag blev riktig släktforskareAtt hitta den första trådändan för att börja nysta...
När man nått vägs ände i kyrkböckerna

Så småningom kommer man till en punkt bakåt i tiden där kyrkböckerna upphör eller blir så svåra att läsa så man behöver andra källor för att komma vidare. Husförhörslängderna, som är den viktigaste delen av kyrkböckerna upphörde ju också någon gång under 1800-talet i de flesta socknar. Det kan därför vara svårast att hitta anor från sent 1800-tal och från första halvan av förra seklet, för att inte tala om nutida okända sysslingar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar. Men även här finns hjälp!

I Genline finns numera Statisktiska Centralbyråns – SCB – material för sent 1800-tal med så där kan man finna den delen. En, i mitt tycke, knölig databas, som också kostar för mycket i relation till nyttan, är SVAR som har uppgifter från förra seklet. Den använder jag inte just av dessa skäl.

Det finns naturligtvis ett antal CD-skivor med material man kan köpa:

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer projektet ”Ge namn åt de döda” att presenteras. Det är ett projekt där medlemmar i Sveriges Släktforskarförbund genom frivilligt arbete gått igenom alla de år under förra seklets tidiga decennier som inte varit tillgängligt för gemene man förut. Redan nu finns en skiva med ”Begravda i Sverige” att tillgå från Sveriges Släktforskarförbund.

Såväl 1890, 1900, 1970 som 1980 gjordes befolkningsinventeringar som finns utgivna på CD-skiva. I år har fjärde versionen av Sveriges Dödbok kommit ut. Den täcker åren 1947-2006. Dessa kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund.

Eftersom varje skiva kostar några hundra kronor och man kanske är intresserad av några dussin personer som nybörjare blir det en ganska dyr investering. Då finns det faktiskt hjälp att få helt gratis på nätet.

Släktforskarsajten GenealogiQ [1] är en sammanslutning av släktforskare som hjälper varandra. De som har köpt någon av skivorna hjälper gärna till med att söka efter dina släktingar om du bara lägger ut en efterlysning. Det är imponerande hur snabbt och hur många svar man faktiskt får om man ber om hjälp. Detta är ett bra sätt att utnyttja de samlade resurserna hos många släktforskare. Nu kan man invända att föreningarna som säljer skivorna går miste om intäkter på det här viset, men jag kan inte tänka mig i min vildaste fantasi att man skulle jämföra detta med illegal nedladdning, piratkopiering eller när bibliotek lånar ut samma skivor utan att betala för sig eller släktforskarföreningar gör kopior till sina medlemmar.

Som hjälp i arbetet finns ett antal andra gratistjänster på Internet. Eniro.se och Hitta.se är två sökmotorer där du kan hitta nu levande personer, var de bor, kontaktinformation samt vilket datum de har födelsedag. Tillsammans med CD-skivorna Sveriges befolkning 1970 och 1980 kan det vara väldigt användbart eftersom man på dom skivorna kan söka på vilka personer som bor på samma adress. På så sätt kan man sluta sig till vilka andra familjemedlemmar som finns. En av de nyttigaste tjänsterna om man bara har ett namn är Birthday.se där man får reda på alla i landet som har samma eller liknande namn och dessutom kan räkna ut när dom är födda. Inte lika matnyttig för släktforskare men ändå till viss nytta är Stayfriends.se där man kan hitta personer som gått i en viss skola ett visst år – om dom har registrerat sig vill säga.

Om man vill komma längre bakåt i tiden än kyrkböckerna tillåter får man lita till egen källforskning eller andra forskares insatser. Det svåra är ju att veta vad som är gjort av andra, men även här finns gratis hjälp på Internet.

DISBYT

Datorhjälp i släktforskningen – DIS – har en databas med 18,3 miljoner poster som lagts in av medlemmarna. Man kan göra sökningar i den helt gratis, men jag rekommenderar att man blir medlem eftersom man får ut så mycket mera information då. Lägger man dessutom in eget material får man en ännu bättre service och det är det verkligen värt. Svagheten med DISBYT är att den inte blir bättre än det medlemmarna matar in. Man måste kolla själv att det som står där är riktigt.

Släktforskarsajter

Det finns nästan hur många sajter om släktforskning som helst – en del kan man söka på gratis men många får man betala för att få ut något ur. En uppsjö av dom är privata och tar upp olika personers antavlor. Det är knappast någon mening med att försöka rekommendera någon särskild. Jag skall emellertid nämna två som täcker det mesta: Cyndi’s List som kanske är världens största samling av länkar för släktforskare samt Progenealogist som har samlat på sig de 50 mest populära släktforskarsajterna i välden. Botanisera och döm själv vad du gillar bäst.

Jag vill emellertid nämna en speciellt sajt och det är GLIMTEN som ges ut av Bertil Magnusson sedan 11 år tillbaka. Förutom att det är en bra sajt nämner jag den av nostalgiska skäl eftersom Bertil har stor skuld till att jag har blivit biten av den här hobbyn.

Nu tänker jag spara det bästa till sist och det är en gammal vän till oss alla.

GOOGLE

Alla specialiserade databaser för släktforskning får ursäkta, men, enligt mitt tycke, är ändå den allmänna sökmotorn Google den viktigaste och mest allsidiga källan till kunskap. Det är just genom Google man får korn på om det finns information om det man söker i många andra databaser. Ja skall ge ett exempel:

Genom traditionella källor som kyrkböcker, herdaminnen och Disbyt har jag funnit att en av mina anor var malungsprästen Laurentius Fahlander – LF - som levde på 1600-talet. En sökning på ”Laurentius Fahlander” på Google ger 345 träffar varav ganska många är intressanta och ökar min kunskap. Här är några axplock:

På databasen Geni har en sentida släkting lagt upp hela släkten i nutid med anor bakåt till LF.

Wikipedia har två träffar som lär mig att LF var stamfader till adelsätterna Edelstam och Wasastjerna. Man får vidare veta att en känd ättling är diplomaten och hjälten från Santiago de Chile, Harald Edelstam.

Man finner två upplysande diskussioner på Anbytarforum där det framgår att kyrkoherdesläkten Fahlanders hustrus anor kan härledas ända till Svinhufvudsläktens anfader Jöns Svinhufvud som föddes på senare delen av 1300-talet. Från Anbytarforum hänvisas också till Dalarötter där Torbjörn Näs presenterar en antavla över Klara Johansdotter med bidrag av Torsten Berglund – en av de mest framstående Svinhufvudkännarna – där man i detalj får släktskapet redovisat från NN Vallensdotter Svinhufvud – LF’s hustru - till Jöns Svinhufvud.

Man finner även några träffar med uppgifter om svenska adeln som är relevanta.

Vidare finner man ett stort antal privata antavlor som visar på ett flera grenar av LF’s ättlingar. Där finns ”Stora tjocka släkten”, ”Jan Eurienius Database”, ”Olof Flanks anor”, ” Ancestors of Jorma Kalervo Kalajoki”, ”familjen Dicander” mm.

Som sagt, det är 345 träffar att gå igenom och det här var vad jag vaskade ut bland de första 30. Nu är det naturligtvis tacksamt att ha ett så ovanligt namn att söka på, men även en sökning på ett vanligare namn, exempelvis ”Hemming Andersson, Norrbärke” som är en annan av mina anor från sent 1500-tal ger 103 träffar varav flera redan på första sidan är både relevanta och intressanta.

Här finner man ”robertedlund.net” som beskriver släkten Grufman. Även här dyker ”Per Eurenius Database” upp fastän jag här har sökt på farfars sida och det ovanstående var på morfars sida. Jag lär mig att Hemmings far hette Anders Jonsson Sågmäster och återigen dyker Torbjörn Näs upp med en artikel på Rötter som visar att Hemming var fmmfmffff till operasångerskan Kerstin Thorborg.

En hänvisning till Anbytarforum ger intressant information om Anders Jonsson Sågmäster och dessutom ett litteraturtips om boken ”TORP OCH TORPARE under Starbo Bruk och Schisshyttan och Wäster Silfberg". Allt detta hittar jag bland de 10 första posterna.

Vill man sedan söka vidare kan man variera eller bygga på det som kommit fram. Exempelvis kan man söka på Stor Hemming Andersson, som han ibland kallades, eller gå vidare med Anders Jonsson Sågmäster. Det är bara att vara kreativ. Nu lyckas man inte alltid få så här många träffar, men då och då hittar man en guldklimp som gör att man kommer vidare ett par generationer.

Slutligen

Jag ber alla sajter på Internet, som jag inte nämnt, om ursäkt. Nog borde jag väl nämnt Rötter mer ingående liksom Släktdata och många andra utmärkta sajter också? Jag ser det så att om dom är bra och populära så finns dom troligen på Syndi’s List eller Progenealogist och om inte men ändå är relevanta för just dig så hittar du vägen till dom på Google genom en specialiserad sökning på din ana. Något som för övrigt Rötter insett eftersom dom numera låter besökarna söka i Rötters databas med hjälp av just Google.

[1] Tillägg 4/2 2015 Den svenska hjälpsiten GenealogiQ var utmärkt, men har tråkigt nog insomnat. Länken leder nu till en annan sida som jag inte vet så mycket om. Facebookgruppen Släktforskning för noviser, som jag startat, har emellertid liknande idé som gamla GenealogiQ, dvs. att hjälpa varandra med även elementära frågor inom vår hobby.

Släktforskning för nybörjare

Att vara oerfaren, okunnig och naiv kan vara jobbigt inom många områden, men kanske särskilt som släktforskare. Ett års erfarenhet av släktforskning har lärt mej att man nog bör kunna en del för att vara nybörjare i den här grenen. Samtidigt är jag helt tagen av alla de fantastiska hjälpmedel som finns och alla de otroligt entusiastiska personer som ägnar sej åt att släktforska. Den första släktforskare jag kom i kontakt med var en gammal räv som ägnat stor del av sitt liv åt att ge ut en tidning inom området. Jag fann vid en sökning på webben att han tagit fram uppgifter om en påstådd släkting till mej på 1600-talet. (Ren tur eftersom jag inte visste ett smack om hur man gör). Hur som helst bodde han i mina trakter så jag ringde honom och han bjöd genast hem mej för att snacka. Denne otroligt kunnige och trevliga person ägnade över två timmar åt mej och skickade med mej alla nummer han hade kvar av sin tidning samt utdrag ur sina databaser som gällde min släkting. När vi sa adjö sa han: ”Ta det lugnt med släktforskningen. Tänk på att det finns annat i livet. Det är lätt att det blir ett missbruk så man försakar allt annat. Så många knepiga människor som jag har mött ibland släktforskare finner man inte var som helst”. Det har visat sej under mitt första år som släktforskare att han hade rätt i mycket. Åtminstone tycker min fru att jag är lite väl ensidig i mina intressen och kunde vara lite mer social tidvis och visst har jag stött på ganska fundamentalistiska människor under mina resor på webben. Framför allt har jag som novis känt mej ganska vilsen bland alla ”bror duktig” man möter på olika släktforskar-siter,
Jag vill därför dela med mej av mina tankar och erfarenheter – och de är inte så avancerade – till er som är i samma situation som jag var för ett år sedan, dvs. totalt okunnig om det mest elementära inom släktforskningen. Då menar jag så okunnig att jag inte ens fattade nybörjarinstruktionerna i de mest populära böckerna eller på de olika släktforskar-siterna på webben.
För att ni skall förstå min djupa okunnighet kan jag berätta – även om jag rodnar av skam – att jag inte hade en aning om vad proband betydde eller klart förstod skillnaden mellan antavla och stamtavla, än mindre kunde uttolka släktskapet i tavlor numrerade enligt Kekules´ system. Nu har jag åtminstone lärt mej tillräckligt för att skämta och skriva om det.
Jag kommer att tänka på ett skämt från min realskoletid som vi hade mycket roligt åt. Det var en nyutbildad 25-öresingenjör, som man sa på den tiden, som reflekterade över sin nya karriär: ”För en månad se´n kunde jag inte ens stava till inchängjör och nu har ja blitt en”.
För dem som förväntar sej avancerade råd i stil med de ni får i otaliga böcker i ämnet kommer det jag skriver att bli en besvikelse. För dem som däremot vill höra om umbärandena från en total nybörjare och få svar på frågor så enfaldiga att en seriös släktforskar-site eller nybörjarbok aldrig skulle befatta sej med dem, kan det vara nyttigt och kanske trevligt, att följa mina betraktelser.