En reflektion över tre släktgrenars öden

När jag först fann min ana Johan Daniel Styffe och vidare insåg att han hade tre linjer av ättlingar som hade mycket olika levnadsöden skrev jag texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland”. Jag utgick då från just skillnaden vad gäller ekonomiska förutsättningar. Efter att ha studerat de tre linjerna mer ingående så har jag funnit att det finns andra sätt att reflektera över skillnaderna i karriärer för de tre linjerna som utgått från tre skilda mödrar.

Givetvis kan man reflektera utifrån den klassiska diskussionen huruvida arv eller miljö spelar störst roll i en människas liv. I denna diskussion kommer många parametrar fram. Givetvis är de omedelbara ekonomiska förutsättningarna viktiga, liksom det kontaktnät och det inflytande som familjen har, samt den intellektuella miljö som individerna växer upp i. I det senare inräknas då vilka förväntningar som ställs på framtiden i familjen och i den nära kretsen och vilken den lägsta nöjaktiga, respektive högsta realistiska nivå man kan drömma om att nå i sitt liv. I dagens läge kommer också rent genetiskt arv in som numera kan härledas genom DNA-forskning. Givetvis spelar det även roll för efterkommande släktens framgångar ifall linjen levt vidare genom kvinnor eller genom män. Vilken betydelse dessa aspekt har i relation till de andra kommer säkert att bli föremål för såväl diskussion som för forskning i framtiden.

För att friska upp minnet hos läsarna så erinrar jag om de tre linjerna: 
Brita Greta Blankefjells linje. Detta var Daniel Johan Styffes första äktenskap och Brita Greta dog i barnsäng vid det tredje barnets födelse och barnet dog kort efteråt.

Maria Nilsdotter linje. Maria var piga hos styvmodern/svärmodern och blev sedermera piga hos Daniel och Brita Greta och återvände som piga till svärmodern när hustrun dog. Dottern Maria Danielsdotter föddes utom äktenskapet några år efter hustruns död.

Elin Olofsdotters linje. Daniel gifte sig med Elin under sin tjänst som tullnär i Dalby och levde med henne resten sitt liv.

Vi vet att Johan Daniel Styffe hade åtminstone 8 barn, varav 5 var söner och 3 döttrar. En av hans döttrar var oäkta. 3 barn – varav två uppnådde vuxen ålder - en av varje kön kom från hans första äktenskap med Brita Greta Blankenfjell och 4 barn, varav 3 söner och en dotter avlades i det andra äktenskapet med Elin Olofsdotter - två av dessa barn uppnådde giftasvuxen ålder. Av Daniels barn kom således endast 5 att bilda egna familjer. Detta resulterade i att 25 barnbarn, dvs. kusiner föddes. 12 av dessa nedkomster kan härledas till den första familjen, 3 emanerade från den ”oäkta sängen” och 10 från hans andra äktenskap.

Av naturliga skäl har jag studerat min egen linje från Maria Nilsdotter i detalj och lyckas följa den i nio generationer fram till våra dagar. Vad gäller Elin Olofsdotters gren har jag följt denna under sex generationer, men det är bara tidsbrist som gjort att jag inte fullföljt alla spår. Dessutom finns flera ättlingar som succesivt kan fylla på och dela med sig. Man kan emellertid konstatera att generationerna är betydligt kortare i Maria Nilsdotters linje än i Elin Olofsdotters linje. Min tolkning är att ättlingarna under de första generationerna i min linje var kvinnor som levde under mycket fattiga och oordnade förhållanden där ovälkomna graviditeter med ibland inte medvetet valda partners var vanligare än i den mer ordnade miljö som Daniels officiella familj gav upphov till.

Vad gäller de ekonomiska förutsättningarna för det tre linjerna så upptogs livet bland Maria Nilsdotters ättlingar under flera generationer av att klara livets nödtorft ända tills hennes dotterdotter gifte sig med den fattige, men driftige Olof Månsson från Fjäll i Eda. Den linjen är numera vitt förgrenad inte bara i Västra Värmland utan också i Norge.

Även Elin Olofsdotters linje har förgrenat sig rikligt främst i Norra Värmland, men också i USA och liksom för Maria Nilsdotters linje består ättlingarna av vad man ibland kallar ”vanligt hederligt folk” med yrkesval som utgör ett utsnitt av arbetar- och medelklass. Dock har Elins ättlingar under ett par generationer en viss förkärlek för lägre tjänstemannayrken och militära karriärer, som ett arv från anfadern Daniel kan man tänka. Elins släktgren kännetecknas under flera generationer av strävsamhet ekonomiskt sett, men inte den sociala och djupa fattigdom som Marias döttrar och barnbarn fick genomleva.

Man kan således se hur linjen förs vidare genom ibland oplanerade relationer med personer i närmiljön, som kunde vara fallet i min linje till att söka sin partner och utkomst i faderns miljö av tullare och statstjänare, som inom Elins linje, eller strategiska val av såväl partners som yrkeskarriär som i Brita Gretas linje.

Om man jämför de karriärerna hos de manliga kusiner som uppnådde vuxen ålder så finner vi att Brita Gretas fyra manliga barnbarn alla har avlagt doktorsexamen. Tre har innehaft professurer, en blev Riksarkivarie, samtliga har tagit plats i Svenska akademin eller motsvarande upphöjda sällskap och två har varit riksdagsmän eller ministrar. I min linje gifte sig Marias dotterdotter Maria Månsdotter med Olof Månsson, som sedermera blev självägande bonde och hennes bror var skräddarlärling. Bland Elins barnbarn finner man yrken som arbetare, timmermärkare, hemmansägare och torpare.

Intressant nog så finner man att även Brita Gretas dotter Hedvig Ulrika och hennes tre vuxna barn fick leva under mycket små ekonomiska omständigheter efter makens död, kanske dock på en annan lägstanivå än kusinerna. Brodern Gustafs barn hade emellertid en stabilare ekonomisk tillvaro. En stor skillnad mellan de tre släktlinjerna är att det var en självklarhet i Brita Gretas linje – åtminstone bland sönerna - att de skulle ta studentexamen även om inte ekonomiska möjligheter egentligen fanns. Det fanns alltid någon släkting eller mecenat som kunde engagera sig uppmuntra, tillskjuta medel eller ordna ett stipendium eller gratisplats. Samma sak gällde anställningar, som bara fanns där när sönerna genomgått sin utbildning. För döttrarnas del fanns ofta en lämplig make i bekantskapskretsen med goda framtidsutsikter som kunde trygga deras framtid.

Om man skall ge sig på det vanskliga att spekulera i nedärvda fallenheter och färdigheter så slår det mig att flera av Elin Olofsdotters ättlingar har omnämns som duktiga musiker och spelemän. Samma gäller i min linje där inte så få, åtminstone i senare led, varit duktiga musiker och i något fall ägnat sig åt estetiskt inriktade yrken. Kanske kan man här också nämna Bernhard Elis Malmström av Brita Gretas linje, som var poet och professor i estetik.

Slutligen kan man konstatera att såväl Elins som Marias grenar har förgrenat sig och i våra dagar är mycket omfattande, medan Daniels första familj med Brita Greta troligen inte har några ättlingar idag. Denna gren är troligen utdöd. Jag vill här reservera mig för att jag inte vet vad som hände med Maria Gustafva Styffe (f. 1826), som flyttade med sin mor till Götene vid fadern Gustafs död.

Jag tycker det har varit intressant att jämföra tre moderslinjer med så olika förutsättningar. Alla med samma förutsättningar så till vida att fadern har rötter i den svenska adeln och tjänstemannaklassen, medan en kommer från en moder med adelsanor, en med en moder med arbetar/bondebakgrund, samt en där modern varit en fattig piga och barnet avlat utom äktenskapet.

QR-kod till texten:

Daniel Styffes ättlingar – Brita Greta Blankenfjälls gren

Sedan jag fann min morfars mormors mor Maria Danielsdotter, som var ”oäkta” dotter till sergeanten Johan Daniel Styffe har jag intresserat mig för hans ättlingars olika livsöden eftersom familjeförhållandena var så intressanta. Mina första tankar kretsade kring hur olika hans släktgrenars öden blev, vilket jag översiktligt berättade om i texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland”.

Jag fann ämnet så intressant att jag började detaljstudera, inte bara min egen släktlinje utan också de andra två linjer som utgår från Johan Daniel Styffe. Jag har hittills beskrivit min egen linje vars anmoder är Maria Nilsdotter, med vilken han fick ett oäkta barn – Maria Danielsdotter. Denna gren har aldrig nämns i några av de träd där Johan Daniel ingår, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt. Dels är det liv Maria Nilsdotter och hennes dotter fick genomlida när fadern och hans släkt frånsade sig ansvaret inte någon trevlig historia, dels är den släktgrenen inte speciellt framstående i det offentliga livet, eller har haft någon som intresserat sig för den förrän nu. Det är också en grov underskattning att säga att det har varit mycket invecklat att följa denna släktgren bakåt till Johan Daniel Styffe.

Jag har också ganska ingående beskrivit den linje som utgår från Daniel Styffes andra hustru Elin Olofsdotter och tänker nu i den här texten beskriva den mest framgångsrika grenen – den som utgår från Daniel Styffes första hustru Brita Greta Blankenfjell, som också var hans styvsyster.

Brita Greta och Daniel gifte sig 1778 och var som sagt styvsyskon. De bodde hos Brita Gretas mor, tillika Daniels styvmor, Hedvig Ljungblom på Skog under Vik i Arvika. Brita Greta var dotter till Johan Blankenfjell i hans äktenskap med Hedvig och Daniel var son till Hedvigs andre make Petter Styff(e). Daniels mor var Maria Elisabeth Ramsell – sondotter till kyrkoherden Johannes Andreӕ Salamontanus från Ramsberg i Västerås stift.

Daniel och Brita fick sonen Gustaf 1778 och dottern Hedvig Ulrika 1779. 1782, vid 39 års ålder, nedkom Brita med sonen Peter, men avled i barnsäng. Sonen avled efterföljande år. Vi skall följa barnen - Gustav Danielsson Styffes och Hedvig Ulrika Danielsdotter Styffes livsöden, samt deras ättlingar.

Fadern Johan Daniel levde som änkling under flera år, men efter en tid kom han att fatta tycke för pigan Maria Nilsdotter, vilket resulterade i dottern Maria Danielsdotter. Troligen var detta väl känt, vilket gjorde att prästen födelsenotisen dristade sig att skriva in att Daniel angavs vara fadern och barnet även gavs patronymikon Danielsdotter. Maria Nilsdotter med sin dotter tilläts också att stanna i tjänst hos Hedvig på Skog. Daniel själv lämnade emellertid Skog och lämnade såväl sina barn i sitt äktenskap, som sin ”oäkta” dotter i sin svärmors/styvmors vård. Han flyttade till Dalby där han fick tjänst som tullare och snart etablerade en ny familj med Elin Olofsdotter.

När Hedvig avled strax före nyåret 1787-88, endast ett drygt år efter nedkomsten av Daniels ”oäkta” barn med Maria Nilsdotter, stod tre barn utan hem och säker framtid. Det var dels Daniels två barn med Hedvigs dotter Brita Greta, dels Maria Nilsdotters dotter Maria Danielsdotter. Under en övergångsperiod, fram till 1790, togs Gustav och Hedvig Ulrika om hand av arrendatorn på Skog Jan Hedelin och hans hustru Elsa Pihlgren, men bodde sedan hos farbrodern Erik Gustaf Styffe, brukspatron på Sölje, och hans hustru Anna Liljebjörn. Enligt husförhören bodde de dock längst till år 1800 på Sölje. Gustav flyttade till Nerike där han fick anställning som inspektor på Latorps alunbruk, medan Hedvig Ulrika flyttade till fadern och hans nya familj i Dalby socken, men redan 1801 återfinns även hon i Latorp. Gustav är nu 23 år gammal och Hedvig Ulrika ett år yngre. Maria Nilsdotter och hennes drygt ettåriga dotter Maria lämnades emellertid därhän av Daniel och hans släkt när Hedvig gick bort. Deras öden kan man läsa om i tidigare texter. Nu till de två äldsta barnens liv.

I de flesta dokument anges bara att barnen Gustaf och Hedvig Ulrika flyttar till Nerike. Vart och varför är svårt att ta reda på. På samma sätt hänvisas till att den gamle knekten Daniel Petter (Per) Styffe på ålderns höst får ekonomiskt stöd av släktingar i Nerike, vilket troligen avser hans halvbror Gustaf Styffe. Man kan emellertid anta att, när det gäller omsorgen om Gustaf och Hedvig Ulrika är det är fadern Daniels modersläkt Uggla som har ett finger med i spelet. Daniels mormoder Brita Beata Lennartsdotter Uggla var nämligen faster till Carl Ulric Fredricsson Uggla som grundade Garphytte och Latorps bruk. Även om Carl Ulric avled 1781 och lämnade över alla sina ägodelar till släktingar, eftersom han var ogift, så kan man anta att släkten fortfarande hade ett visst inflytande. Ansvaret för Latorps Bruks skötsel i början på 1800-talet låg i händerna på inspektoren Knut Jakob Schröder. Även han hade en släktrelation till Daniel Styffe. Daniels farmor Anna Maria Kihlberg var dotter i första äktenskapet till Petter Kihlberg och K J Schöder var ättling till Petter Kihlberg i hans andra äktenskap med Christina Catharina Herwegh [1]. Gustaf övertog inspektorsrollen på Latorps bruk redan 1804 då det i husförhöret för året anges att K J Schöder ” förrymd 5te budet” (Du skall icke dräpa). Omkring 1818 flyttar Gustaf till Karlstorp bruk i Bergs socken i Skaraborgs län där han blev bruksförvaltare. Han stannade där fram till sin död 1835.

Hedvig (Hedda) Ulrika gifter sig i februari 1812 med bruksförvaltaren vid Laxå bruk Carl Adolph Malmström. Vid ungefär samma tid gifter sig Gustaf med Hedvigs styvdotter från makens tidigare äktenskap – Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström. Hedda blir således svägerska till sin styvdotter. Man kanske skall erinra om kuriositeten att Gustafs och Heddas föräldrar var styvsyskon.

Porträtt av fadern tecknat
av sonen Salomon

Det finns anledning att nämna några ord om Heddas make Carl Adolph Malmström. Han hade bara några års skolutbildning, men visade sig vara en duglig om än lite speciell person. Han hade ett flertal anställningar, bland annat som bokhållare och lantbruksinspektor vid Svartå och Ölsboda bruk, samt som kronolänsman i Knista. När förvaltaren på Laxå bruk avled erbjöds han tjänsten där av patron Strokirk, som just köpt bruket. Han visade sig vara en skicklig bruksidkare och arbetade upp det något nedgångna bruket till att bli av stor betydelse. När patron Strokirk avled erbjöds Carl Adolph att stanna på bruket, men själv ville han bli sin egen och köpte därför egendomen Södra Holmstorp i Tysslinge och blev bonde. Denna karriär gick inte riktigt lika bra så när han avled 1836, 72 år gammal ansågs gården konkursfärdig. Ekonomin räddades emellertid hjälpligt av att gården kunde säljas. Carl Adolph hade många intressen utöver det han försörjde sig på, men juridik, historia, litteratur och religion kanske var de mest framträdande och hans korrespondens med sonen Salomon om trosfrågor samt hans skrift ”Förnuftig Religionslära” som han efterlämnade till ”kommande släkter” är intressant och resultat av omfattande religiösa grubblerier. Carl Adolph var gift med Brita Maria Boström med vilken han hade tre barn. Äktenskapet upplöstes dock, vilket var ovanligt på den tiden.

Efter makens död tvingades hans andra hustru Hedda flytta med sin dotter till Örebro och Stockholm där hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon försörjde sig och dottern genom att sy skjortkragar och att baka bröd. Så småningom kunde emellertid hennes två söner Carl Gustaf och Bernhard Elis bidra något till hennes uppehälle.

Hedvig (Hedda) Ulrika Styffes eftersläkt

Hedda och Carl Adolph fick fem barn. Carl föddes 1812, Halvar 1814, Bernhard Elis 1816, Salomon 1817, Hedvig Charlotta 1819 och Carl Gustaf 1822. Sonen Carl Adolph omkom genom drunkning under lek vid Södra Holmstorp, som endast nioåring. Sonen Halvar dog innan sin ettårsdag av mässlingen och sonen Salomon drunknade vid 20 års ålder vid Valåsen i Karlskoga där han var informator. Dottern Hedvig Charlotta, som aldrig gifte sig utan bodde med sin mor dog 1842 i Stockholm.

Bernhard Elis Malmström

Bernhard Elis Malmström, fattig och faderlös, ämnade efter studentexamen i Strängnäs studera till präst och avlade även en teologisk examen. Han var emellertid för ung för att bli prästvigd så han sadlade om till att studera humaniora. Han avlade doktorsexamen på avhandlingen ”Om konstens väsende och betydelse” 1842 och efter ytterligare en avhandling i estetik blev han av Atterbom kallad till docent vid Uppsala Universitet 1843. Ända sedan ungdomen hade han skrivit poesi och fortsatte med detta parallellt med sin litteraturhistoriska publicering. Höjdpunkten var när Svenska akademin tilldelade honom sitt stora pris för diktcykeln ”Angelika”. Han innehade såväl tillförordnad som extra ordinarie professurer i estetik och blev ordinarie professor i ”Estetik, litteratur och konsthistoria” vid Uppsala universitet 1859. Han invaldes i Svenska akademin 1849.

Bernhard Elis upplevdes som en inbunden och ganska isolerad person med få nära vänner. Han gifte sig aldrig utan ägnade allt sitt intresse åt sin pedagogiska och vetenskapliga gärning. Han avled i Uppsala 1865, endast 49 år gammal.

Carl Gustaf Malmström

Liksom sin äldre bror levde Carl Gustaf Malmström under svåra ekonomiska förhållanden under sin gymnasietid och även fortsättningsvis. Han tvingades liksom brodern att ta anställning som informator och fick börja dagen redan klockan 4 på morgonen för att hinna med egna studier. Att han hade stora och smärtsamma problem med sina ögon som gjorde att han bara kunde läsa i ett par timmar i sträck gjorde inte situationen enklare. Trots svårigheter avlade han studentexamen 1840 med mycket goda betyg.

Även Carl Gustaf hade funderingar i unga år på att bli präst, men trots sin djupa religiositet var han mycket kritisk till prästernas roll, som han ansåg var ämbetsmän snarare än allmänhetens tjänare och själasörjare, varför han slog det ur hågen. Han var tveksam vilken bana han skulle välja och beskrev, i brev till kusinen Carl Gustaf Styffe, sig själv snarare som en praktisk person än som vetenskapsman. De Geer på Stjärnholm, som han arbetade hos som informator, lovade att ordna så han kom in på Degebergs lantbruksskola som frielev och han började också där. Hans mor hade i brev tröstat honom i hans val och skrivit 1843, ”att han säkerligen skulle bli lika aktningsvärd antingen han blev lantbrukare eller utmärglad professor i Uppsala”.

Under påtryckning från sin bror och det faktum att hans ögon blev bättre gjorde att han fick tillbaka lusten för den akademiska världen. Han lyckades låna pengar och avlade en fil.kand 1846. Han fick omgående anställning som informator för den sexårige Hugo Tamm och ett djupt vänskapsförhållande mellan dem uppstod. Sedermera riksdagsmannen Tamm menade på sin dödsbädd att Carl Gustaf var den enskilda människa som hade betytt mest för honom.

Liksom sin bror var han imponerad av Geijers tankar och stod i valet och kvalet huruvida han skulle välja juridiska eller historiska studier. Som så ofta blev kusinen Styffes råd avgörande och han ägnade sig åt historia och han avlade en magisterexamen 1848 och året efter kallades han till docent i "Fäderneslandets historia". Den stora vändningen kom 1851 då han fick ett resestipendium för att i utländska arkiv studera 1700-talets historia. Detta innebar resor till arkiv i Paris, London, Köpenhamn och sedermera Moskva och resulterade i ett av de viktigaste vetenskapliga verken om Frihetstiden, som än idag har betydelse. Hans arbete kom också att bli ett föredöme vad gäller värdering av källmaterial. Delvis på grund av ekonomiska omständigheter kom det att dröja till 1877 innan sista delen av "Frihetstidens historia" var färdig. Han efterträdde då M. Carlsson som professor i historia vid Uppsala universitet. Åter efter övertalades han, efter stort motstånd från honom själv, av statsminister De Geer att tillträda som ecklesiastikminister. Han ansåg sig inte var kompetent och menade att han led av sviktande tankeförmåga, men efter intensiv övertalning av M. Carlsson och De Geer accepterade han att bli statsråd. Ministären De Geer avgick emellertid 1880.

Carl Gustaf Malmström var vidare Riksarkivarie 1882-1887 och invaldes i Svenska Akademin 1878. Han kom då än en gång att få spela en motvillig men betydande roll. Då Henrik Schück skulle inväljas i Svenska Akademien var många emot detta på grund av ett kritiskt föredrag denne hållit om Akademins grundare Gustav III. Carl Gustaf Malmström hade skrivit ett brev till Schücks störste belackare Wirsén där han både försvarade Schücks rätt att kritisera konungen, men också var kritisk till att han skulle sitta i akademin med detta som bakgrund. Wirsén ville offentliggöra detta brev, men CG Malmström tillät inte detta. När dock Wirsén, olovandes, visade brevet för konungen lade denne in en sanktion om att Schück inte skulle inväljas i Svenska Akademin.

Carl Gustaf var gift två gånger. Första gången med Eva Carolina Mathilda Tigerschiöld, vilket äktenskap var barnlöst. Hon dog 1864 då hennes släde gick genom isen på Mälaren. Han var gift en andra gång med prinsessan Lovisas lärarinna Philippa Magdalena Charlotta Kyber. De fick sonen Carl Bernhard som föddes 1869 och dog 1871. Carl Gustaf Malmström dog i Danderyd 1912, 90 år gammal. Hustrun dog 1918.

Gustaf Danielsson Styffes eftersläkt

Gustaf och hans hustru Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström fick sex barn – Carl Gustaf (1818), Johan Ludvig (1819), Maria Gustafva (1821), Carolina Johanna (1822), Knut (1824), Wilhelm (1825) och Maria Gustafva (1826).

Vissa brister i kyrkboksmaterialet från Berg (R) gör det svårt att följa alla barnen. Angående Johan Ludvig anges exempelvis i flera referenser i Geni och MyHeritage att han dog som fyraåring, men enligt Skara högre allmänna läroverks lärljungar (1826-1869) så studerade han där mellan 1828 och 1838 och avlade studentexamen i Uppsala. Enligt samma källa dog han på St. Svenstorp i Holmestad 1844, vilket bestyrks av dödboken där det anges att han dog av slag. Han tituleras kandidat. Nästa tveksamhet rör Maria Gustafva född 1821. Då en syster med samma namn föddes 1826 får man anta att den äldre Maria Gustafva dog ung. Hon kan emellertid inte återfinnas i dödboken. Carolina Johanna avlider 14 år gammal 1836 och sonen Wilhelm dog av slag i november 1828. Av de kvarvarande barnen skall jag följa Carl Gustaf och Knut. Dottern Maria Gustafva flyttar 1837 med modern till Götene, men där förlorar jag henne. I några genealogier anges hon som gift med muraren Fors, men det är en sammanblandning med en Gustafva Styffe som är född i Dalby och tillhör Elin Olofsdotters gren.

Carl Gustaf Styffe

Carl Gustaf studerade vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium 1826-35 och  avlade examen med myckaet goda betyg. Han kom till Uppsala 1835 där han, troligen på grund av sitt stora intresse för Västergötland och dess geografi och naturhistoria, blev Västgöta nations bibliotekarie. Han disputerade 1845 vid Uppsala universitet.

Carl Gustaf var en framstående arkivforskare, som först på senare tid rönt en rättvis uppskattning för sitt arbete. Han har visat sig vara en nydanare inom källkritiken. Stor del av sin gärning, hela 15 år, ägnade han åt Riksarkivet där han blev förste amanuens. Hans andra arbetsplats blev Uppsala Universitetsbibliotek där han 1863 fick chefsposten. Då CG var en inåtvänd och mycket blygsam person rönte han inte någon stor erkänsla i sin samtid, men för nutida personhistoriska forskare dyker hans namn ständigt upp då man söker på gamla handlingar. CG var en enastående bildad och ytterst noggrann person, men hade svårt att hävda sig i samtiden då han totalt saknade polemiska färdigheter. Typiskt för Carl Gustaf var att han avböjde att bli utnämnd till juridisk hedersdoktor vid jubelpromotionen 1893. Han var ledamot av såväl Vitterhetsakademin som Kungliga Vetenskapsakademin.
Carl Gustaf Styffe var ogift och avled i Stockholm 1908 vid 91 års ålder.

Knut Styffe

Knut blev elev vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium och avlade en juridisk examen vid Uppsala Universitet 1841 och hovrättsexamen 1845, varefter han sadlade om till naturvetenskap och tog bergsexamen 1847. De följande åren verkade han vid Bergskollegiet och blev ordinarie elev vid Bergsskolan i Falun. 1848-52 var han tf. Bergsfiskal vid Sala silververk och tf. Geschworner vid Öster- och Västerbergslagen. 1852 lämnade han emellertid bergsvetenskapen för en tjänst som laborator i kemi vid Tekniska Institutet i Stockholm, en arbetsplats som han blev kvar på resten av sitt yrkesliv.

När TI:s föreståndare L J Wallmark oväntat gick bort 1856 blev Knut Styffe, trots att han var institutets yngste lärare, av styrelsen tillsatt som föreståndare. Han kom att bli intimt förknippad med TI:s utveckling till Kungliga Tekniska Högskolan – KTH (1876) och ett internationellt betydelsefullt lärosäte. Han blev KTH:s förste rektor. Förutom att vara en framstående teknisk expert var Knut Styffe en föredömlig ledare och dessutom en humoristisk person. Han satt bl.a. i Stockholm Sparbanks Styrelse, var ledamot av Riksdagens andra kammare, ledamot av Kungliga vetenskapsakademin, samt Filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Knut Styffe var gift med Berta Amalia Ekström och äktenskapet var troligen barnlöst.


Noter

1) Enligt de flesta genealogier, samt Bromanderska samlingen, anges Katharina Herwegh som moder till Anna Maria Kihlberg (Johan Daniel Styffes farmor). Eftersom AM K föddes fem år innan äktenskapet mellan befallningsman Petter Kihlberg och KH torde Petters första fru vara hennes mor, vars identitet är okänd, såvida han inte hade ett förhållande med K Herwegh långt innan äktenskapet. 

Vinjettbilden

visar en artikel från Arvika Nyheter ur en serie om Wik säteris historia. Wik var födelseplats för Daniel Styffes hustru Brita Greta Blankenfjell och Skog, som artikeln behandlar var dit hon och hennes mor flyttade då fadern dog. Där föddes också barnen Gustaf och Hedvig Ulrika Styffe, men även den oäkta dottern Maria Danielsdotter.

Källor

Kyrkböcker från Dalby (S), Arvika Landsförsamling (S), Stavnäs (S), Övre Ullerud (S), Berg (R), Götene(R) samt Tysslinge (T)
Bromanderska samlingen på Arkiv Digital: Styffe

Svensk biografiskt lexikon – SBL:

Carl Gustaf Styffe, urn:sbl:34651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Göranson), hämtad 2016-05-22.

Knut Styffe, urn:sbl:34652, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2016-05-22.

Bernhard Elis Malmström, urn:sbl:8996, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2016-05-22.

Carl Gustaf Malmström, urn:sbl:8997, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-05-22.

Malmströms från Lilla Malma - http://www.malmstrom.nu/
Förfäder och ättlingar
Hans förnuftiga religionslära
Sonen Salomons brev

Runeberg – runeberg.org

Historiskt, geografisk och statistiskt lexikon över Sverige – Latorp bruk

Riddarhusets stamtavlor: Uggla

Länkar till tidigare texter om min morfars anor och anättlingar:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/fattiga-och-rika-i-vastra-varmland-pa.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/det-blir-lite-for-mycket.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/10/hur-gar-man-till-botten-med-urgamla-anor.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/04/daniel-styffes-avkomlingar-utifran-min.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/05/daniel-styffes-attlingar-elin.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2016/02/min-mors-fadersanor-genomgangna-ett.html

QR-kod till texten:

Novis på DNA

Jag har gett mig in på något jag absolut inte behärskar, men där jag förstår de huvudsakliga principerna. Dock kommer det att ta tid innan jag kan göra mig riktig nytta av mina nya insikter. Jag har nämligen skickat in ett DNA-prov till FamilyTreeDNA. Jag får samma känsla som jag hade för 10 år sedan när jag var vilsen nybörjare i släktforskning och inte alltid förstod frågorna, än mindre svaren på olika frågor.

Det har länge legat och grott hos mig, men slutligen tog jag mig samman och skickade efter ett sk. kit för att ”topsa” mig själv. Jag började med snålvarianten dvs. ett FamilyTree DNA-test (FtDNA) som är det billigaste, men också en bra ingång vad jag förstått. Jag fick rådet att skicka kittet till någon anhörig i Sverige för säkerhets skull eftersom det tydligen inte är tillåtet med privata DNA-tester i Frankrike där jag bor och man vill ju inte att det skall fastna i tullen. Under julen när vi besökte släkten i Sverige anlände kittet till Göteborg, men jag väntade med att skicka in det tills jag var på hemmaplan igen.

Själva testet är enkelt – man skrapar på insidan av kinden på båda sidor med två taggade ”plastspadar”, som man sedan lägger i två förseglade containers och skickar in i bifogade returkuvert. Sedan är det bara att vänta, vilket många tycker är mycket frustrerande har jag förstått av alla inlägg på Facebookgruppen DNA-anor.

FamilyTree DNA meddelar per mail att de mottagit provet och hör sedan av sig när det är klart. Alla resultat får man på sin medlemssida på Internet och aviseringar per mail. Man blir också medlem i det svenska DNA-projektet och man uppmanas att ladda upp sitt släktträd till FtDNA samt fylla i en del uppgifter som är viktiga för jämförelse mellan testade personer. Det är lite bökigt att få det rätt med uppladdningen av trädet, men till sist klarade jag av det. Det är ganska väl beskrivet och hjälp står att få om det strular.

Nu undrar ni säkert om det blev något resultat. Ja jag fick faktiskt redan från början en hel massa matchningar, men det var bara några få som var tillräckligt överensstämmande för att vara värda att studeras närmare. Problemet är att många inte laddar upp sina släktträd eller väldig rudimentära sådana och då är det ju närmast omöjligt att finna gemensamma anor. Dessutom förekommer inga källor i träden. Vi svenskar har ju också problemet att vi har patronymikon och det är inte så lätt att finna rätt Anders Svensson i ett träd med 15 generationer, som är den gräns man sätter på de uppladdade träden. Många träd saknar dessutom även patronymikon och tar bara upp förnamn och då är det ju ganska meningslöst att söka. Det verkar som en del tror att de skall kunna finna släkten via DNA och struntar i den traditionella forskningen. Jag kunde emellertid finna tre säkra matchningar, där den gemensamma anan kunde identifieras, bland de personer jag fick föreslagna utifrån mitt DNA. Dessa tre hörde också av sig ganska omgående till mig via mail. En person var speciellt intressant och fanns i USA.

Han kunde ganska omgående berätta att vi hade en gemensam ana på mödernet i Holmedal i Värmland, vilket gjorde det ganska lätt att hitta. När jag vandrade runt i hans ganska detaljerade träd som också finns på Ancestry så hittade jag även släkten Skragge också den på våra mödrars sida och i Värmland. Nu hör det till saken att en övervägande del av alla de träffar jag fick hade ett stort inslag av såväl finska namn som norska namn, förutom svenska. Eftersom jag har en del skogsfinnar på min farmors sida fann jag snart den gemensamma anan Bertil Bertilsson Kemppainen, men denna gång var det på fädernet som vi var förenade.

Om jag har fattat det rätt så gör de här träffarna att min traditionella forskning, som leder till de ovan namngivna personerna har fått en större trovärdighet än den hade tidigare. Visserligen har jag detaljstuderat varje led i detalj tidigare och diskuterat med andra forskare, men när man närmar sig 1600-talet kan man aldrig vara nog försiktig. Nu väntar jag bara på att det skall droppa in fler matchningar som pekar i samma riktning eller ger andra ledtrådar. Jag har också skickat efter ett kit för min mor som fyllde 92 i år och hon tycker det är spännande och kommer att ge mig än fler ledtrådar och stöd för min traditionella forskning.

Nu är det så att när mitt DNA väl finns hos FamilyFinder så kan jag beställa uppgraderingar av testet. Nästa steg blir att beställa ett Y-DNA, vilket kartlägger min faderssida. Det skall bli spännande eftersom jag har några okända led på den sidan. Kanske jag, med detektivarbete kan hitta några ledtrådar eller åtminstone utesluta några gissningar.

Man kan också ladda ned sitt resultat till ett antal tredjepartstjänster och få andra insikter. Jag fick exempelvis en karta av mitt DNA i relation till olika folkgrupper i hela världen. Givetvis dominerade det nordeuropeiska inslaget i samtliga kromosomer, inklusive det finska inslagen, men intressant var också att i nästan varje kromosom fanns ca 30 % inslag av medelhavsgener. Nu stämmer detta ganska bra med min traditionella forskning eftersom jag har anor i Holland, Belgien, Frankrike från den tid då spanjorerna var dominerande i regionen, samt en hel del anor mycket långt tillbaka i just Medelhavsregionen. Min dotter som är en stark internationalist blev väldigt glad när hon fick se vilken genetisk cocktail jag har bidragit med.

En spännande beskrivning av resultatet

Det stora arbetet tar emellertid vid när man fått sina matchningar – nämligen att jämföra och kontrollera riktigheten av den andres släktträd. Eftersom det saknas källor får man i princip göra om den andres forskning från grunden innan man lägger samman den med sitt eget träd. Jag tycker mig märka att speciellt ”kusinerna” från USA ger upphov till en del arbete. Jag vet inte om det beror på språkproblem eller de källor de använder, men man finner många felaktiga detaljangivelser och dessutom tveksamma släktskap, som visserligen påstås korrekta på de stora sajterna, men som åtminstone jag inte kan finna belagda i några primära källor eller tillförlitliga släktutredningar. Jag kan hålla med om att de oftast är troliga, men irriterande är det ändå.

Spännande är dock att jag kunnat knyta ihop två Värmlandssläkter i mitt träd, nämligen Styff(e) och Skragge, om än bara genom gifte. Att Styffe tillhör min morfars gren och Skragge min mormors gör det än trevligare. Frustrerande är dock att en ganska nära DNA-släkting i Arvika inte har kunnat visa upp någon gemensam ana med mitt träd trots stor geografisk samstämmighet. Mitt hopp står därför till att vi båda har okända grenar i nära tid, vilka båda är män. Hur jag skall tackla det vet jag inte eftersom det är min morfars farfar, så där hjälper mig inte mitt Y-DNA, eller ens min mors DNA om jag förstått rätt. Jag skulle bli väldigt glad om någon ville rätta mig på den punkten. En annan lösning vore om någon manlig ättling till Olof Månsson från Eda 1839-1915 skulle finnas, men enligt min forskning existerar ingen sådan person, såvida inte min avlidne ogifte morbror hade några ”barn på byn” som ingen vet om.

Daniel Styffes ättlingar – Elin Olofsdotters gren

Denna gren av Daniel Styffes ättlingarna är talrika och till större delen är det äldste sonen – soldaten och tullnären - Petter Styffe (1792-1878) som den utgår från. Huvuddelen av ättlingarna har blivit hembygden, inom nuvarande Torsby kommun trogna, men Elins sonson Per Johan (1848-) utvandrar till North Dakota, USA där han och hustrun Ida Bauman (1857-1921) fick 19 barn och ett otal barnbarn. Barnen tog namnet Wilson och en av döttrarna – Carrie (1884-) - uppges ha kidnappats vid två års ålder.

Efter nedkomsten av den "oäkta" dottern Maria Danielsdotter (1786-1864) ”flyr Daniel fältet” och lämnar såväl sin oäkta dotter som sina två barn från sitt äktenskap med Brita Greta Blankenfjell (1743-1782) i sin svärmoder/styvmoders vård.

Efter att ha lämnat Arvika dyker han upp i Östmark där han 1791 gifter sig med pigan Elin Olofsdotter (1759-1820) från Lima i Dalarna. Det är hennes gren den här texten handlar om.

1792 föds sonen Petter och de bor fram till 1793 i Långerud i Östmark varefter de flyttar till Vingäng i Dalby. Han kommer att vara tullnär i Vingäng mellan 1797 och 1814, men flyttar sedan till Djäkneliden dit tjänsten transporteras. De får sonen Erik 1799, men han avlider efter endast några dagar, därefter Brita Kristina (1801-1817) och sedan sonen Magnus (1804-1851). Under en tid lever även dottern Hedvig Ulrika (1779-1849) från första äktenskapet med honom, men hon flyttar snart till släktingar till Daniels första hustru i Närke. Även Daniels dotter Brita Stina har under några år mellan 1809 och 1813 vistats i Närke. Den yngste sonen Magnus väljer soldatbanan och får soldatnamnet Wingfäldt, som senare kortas till Wing. Hans ättlingar blir hembygden trogna.

Sonen Petter
Det finns en värdefull källa till kunskap om denna gren av Daniel Styffes ättlingar, nämligen en levnadsberättelse av sonen Daniel Petter Styffe, som var äldste sonen i äktenskapet med Elin Olofsdotter. Denna levnadsbeskrivning finner man i avskrift i de Bromanderska samlingarna på Arkiv Digital. Det finns också ett antal andra texter skrivna om denne Petter Styffe.

För varje släktforskare utgör handlingar från tiden en ovärderlig källa, men när man granskar de uppgifter som står där och jämför med originalkällorna så upptäcker man ett antal diskrepanser.
Den första diskrepansen gäller författaren själv som i födelse- och dopboken bara har namnet Petter, men senare i livet förekom med namnet Daniel Petter Styffe efter sin far och farfar. Själv undertecknar han bara med Per. Han uppger även själv att han är född 14 december 1792, men enligt ovanstående dokument är han född den 13 och döpt den 16 december. Han uppger även i inledningen till sitt brev att han inte vet särskilt mycket om sin farfar Petter Styffe, efter vilken han fått sitt dopnamn, och att denne fick endast två barn, nämligen fadern Daniel och den äldre Erik Styffe. I verkligheten har jag funnit 6 barn med Maria Elisabeth Ramsell (1720-1753/57), samtliga söner, i kyrkböckerna.

Daniel Petter (Per) hade ursprungligen tre syskon, som alla var avlidna då brevet skrevs. Han skriver emellertid att han har två halvsyskon, nämligen Gustav och Hedda Ulrika som är döttrar i faderns äktenskap med ”en Blankenfält” som han skriver. Att Brita Greta Blankenfjell (1743-1782) dog i barnsäng är han inte informerad om, inte heller om faderns ”oäkta” dotter Maria Danielsdotter. Detta är emellertid inget som nämns någonstans annat än i födelseboken för Arvika så det är inte så underligt.

Per uppehåller sig en del vid sina halvsyskons tidigare liv och hur de gifter sig ståndsmässigt i Närke. Han får även själv nytta av sina halvsyskons kontakter i Närke eftersom han vid 16 år ålder lämnar hemmet för att bo hos regementsskrivaren N.J. Ruus på Runnaby utanför Örebro, eller ”Ruusen” som han kallar honom.

I Närke kommer han för första gången i kontakt med sin halvbroder Gustav, som var inspektör vid Latorps Alunbruk. Även halvsystern Hedda Ulrika hade flyttat till Närke och gift sig med direktören Malmström. Dessa två halvsyskons öde kommer jag att beröra i en senare text som beskrive den grenen.

Slaktningen vid Leipzig

Per stannade i fyra år hos Ruusen och gick därefter – 1811, 19 år gammal - in vid Närkes regemente som underofficer. Han blev ganska omgående kommenderad i fält under befäl av kronprins Carl Johan och var med i slaget vid Grossbeeren, Dennevitz, övergången av Elbe vid Boüsenburg och Dessau, samt det som han själv kallar ”den stora slaktningen vid Leipzig och stadens intagande”. Armen tågade sedan till Holstein där man slöt fred med danskarna 1814. Nu var det inte nog med det utan han fick genast följa armen till Maastricht där man intog staden för att sedan göra detsamma i Bryssel. Sedan bar det till Norge där man intog Fredrikstad och även Fredrikshalds fästning. Per tackar gud för att han under alla dessa slag kunnat bevara en god hälsa då han dels tjänat som bataljonsadjutant dels under kompaniet. Efter fredsslutet 1817 då han var 25 år gammal, tog han tjänst som gränsridare vid tullverket där han blev kvar i 41 år till 1852 då han beviljades pension med bibehållen lön, som emellertid var ganska mager vid den tiden.

Per gifte sig 1818 med hustrun Maria Hultenberg (1780-1854), som levde till två år efter hans pensionering 1854. De fick tre söner och en dotter – Daniel (1818-1905), Carl-Gustav (1820-1870) och Olof (1822), samt dottern Maria (1826-1886). Hustrun Maria var änka och hade åtminstone två barn i ett tidigare äktenskap – Erik och Anders Pihlström. Pihlström var även Marias efternamn i husförhören under de första åren av äktenskapet med Per Styffe, men hon bytte sedan till sitt flicknamn. Maria var nämligen dotter till Petter Hultenberg och hans hustru Ingeborg Olofsdotter. Fadern var besökare vid tullstationen i Vingäng där Pers far Daniel Styffe var tullnär. Vid stationen i Vingäng arbetade också Marias förste man Anders Pihlström, även han som besökare.

Marias söner med Anders var 16 respektive 10 år äldre än Maria och Pers första son Daniel och flyttade snart från hemmet. Som Per påpekar levde alla hans egna barn kvar i Dalby socken och levde under mycket små omständigheter. Sonen Daniel var torpare, Carl-Gustav hemmansägare och Olof timmermärkare. Även deras ättlingar blev bygden, eller åtminstone Västra Värmland, trogna i generationer och var ofta jordbrukare eller kroppsarbetare. Två av Carl-Gustavs barn blev emellertid skomakare, ett yrke som sedan dyker upp även i senare generationer. Även i senare generationer blev de flesta bygden trogna. Ättlingar till äldste sonen Daniel var emellertid något mer äventyrliga och hamnade såväl i USA som i Jämtland och Gästrikland. I de flesta fall behöll man namnet Styffe även genom modersidan, men flera undantag fanns.

Snart efter hustruns död inleder Per ett förhållande med Ulla Halvardsdotter (1818-), med vilken han får tre barn – en son Per (1856-) och två döttrar, Gustava (1858-) och Elina (1862-1929). Ulla var dotter till Halvar Andersson Hult – troligen soldat – och hans hustru Kajsa Jansdotter. Per och hans första hustru Maria var vittnen vid Ullas dop, vilket för övrigt skedde samma år som Per och Maria fick sonen Daniel. Givetvis var Halvard och Kajsa vittnen vid Daniels dop. Per var då 26 år gammal.

Per skriver att han med nöd kan försörja sina tre minderåriga barn med Ulla. Han var 64 år gammal när Per kom till världen och 70 när sista barnet Elina föddes. Hans hustru Ulla var 38, respektive 44 år gammal. Pers förmåga att arbeta är liten och hans stolthet hindrar honom från att tigga skriver han. Han avslutar sitt brev med förhoppning att hans anhöriga och hans Gud skall ha överseende med hans brister och önskar de sina ”en god hälsa och det timliga goda”, om vilket han nyligen fått ett glädjande besked. Vad detta bestod i är osäkert, men man kanske får en vägledning genom den hyllningsskrift till Per som krigshjälte och karlakarl som man kan läsa i "Ditt och Datt – smärre uppsatser" av löjtnanten Wilhelm Edgren. Där berättas att, trots att han bara umgicks med sina framstående halvsyskon en kort tid i ungdomen, de och deras ättlingar vakade över den gamle släktingen och även gav honom visst ekonomiskt stöd.

Brevet som återfinns i Bromanderska samlingarna måste ha skrivits mellan 1862 då dottern Elina föddes och 1878 då Per avlider. Underligt nog stämmer inte Pers minne av dotterns födelseår överens med födelseboken, vilket tyder på att brevet skrivits snarare nära 1878 än 1862 då minnet har svikit honom om dotterns födelseår.

Reflektion

Man kan konstatera att livet för Elin Olsdotters ättlingar ekonomiskt sett inte blev så mycket annorlunda under de närmaste generationerna än för ättlingarna till pigan dottern Maria Nilsdotter. De levde ganska normala liv med undantag av sonen Petters äventyrliga krigarliv och Marias dotters utfattiga liv som kringflyttande piga. I båda fallen blev de sina hembygder trogna - Elins ättlingar i Dalby med omnejd och Marias med Eda som centrum. Min kunskap om nutida ättlingar till Maria, varav jag är en, är ganska detaljerad och där kan man konstatera att ättlingarna har kommit att ägna sig åt allehanda yrken. På Elins sida är min kunskap närmast obefintlig, men så långt jag sett har flera varit hantverkare, bönder och kompetenta musikanter och en ättling har jag funnit i den kände värmlandsförfattaren Torleif Styffe, var skrifter visat vägen till flera handlingar om den grenens historia.

Källor:

Bromanderska samlingen - Arkiv Digital
49 (0-9999) Bild 355 (AID: v28625.b355, NAD: SE/VA/50042)

Kyrkböcker från nuvarande Torsby kommun samt andra berörda Värmlandssocknar. I förekommande fall kan detaljerade källhänvisningar hittas på GeneaNet.

Dödsruna över soldaten Petter Styffe, samt andra skrifter funna på websidan "Nordvärmland - Från istid till nutid. Flera av texterna har skrivits eller sammanställts av Torleif Styffe

Vad gäller senare ättlingar har jag inte följt dem i originalhandlingarna utan hänvisar till Gäverts släktsida på MyHeritage. Dessa uppgifter kommer att kontrolleras med originalen efter hand och bör därför inte tas för sanning innan detta skett.

Övrigt:
Vinjettbilden är ett vykort från Dalby taget av Holger Strand och poststämplat 1985
Besökare är en lägre tulltjänsteman
Detaljer om denna gren, samt detaljerade källor finns på GeneaNet
Tidigare läsning:
En tidig text om Daniel Styffe
Daniel Styffes ättlingar - Maria Nilsdotters gren

Daniel Styffes ättlingar - Maria Nilsdotters gren del 2

Marta Olsdotter – min morfars mor

Marta Olsdotter var, enligt min mor, en ”gudagod” och mycket driftig kvinna. Hon gick under namnet Ol’Månssons Marta och hon gifte sig således med en namne till sin fader. Hon bodde mycket nära min mors hem då min mor var liten och spenderade mycket tid i familjen. Hon kom att bli involverad i en familjetragedi. Hon hade hällt upp hett potatisvatten i en skål - man sparade allt på den tiden. Det ville sig inte bättre än att vattnet välte över det endast ett år gamla barnbarnet Claes-Göran som fick omfattande brännskador. Läkaren som kom var emellertid berusad och gav en behandling som orsakade den lilles död. Detta hände 1920. Min mor var inte född ännu, men andrahandsberättelsen satte så stora spår i hennes medvetande att min yngre bror tre decennier senare fick andranamnet Claes-Göran.

Martas make Olof Månsson var troligen en något äventyrlig person som noterats som ”lösdrivande dräng” under perioder och även tillbringat vissa tider i Norge. Han avled 1915 och hans hustru 1927. Hans anor har gett mig själv och en medforskare närmast gråa hår utan att vi kommit särskilt långt då hans fader är okänd och hans moder i det längsta gäckade våra forskningsinsatser. När Olof Månsson hamnade som dräng hos bonden Olof Månsson på herrgården i Fjäll lyckades han emellertid inte bara röna respekt från husbonden utan också från dennes dotter som blev hans hustru. Kanske mindes bonden Olof Månsson sina egna strävanden som kringflackande fattig dräng. Eller kanske det helt enkelt var så att dottern Marta blev med barn och fadern tvingades acceptera den ofrivillige svärsonen.

Olof Månsson den yngre hade en son Olof i ett förhållande med Kerstin Andersdotter från Långelanda i Eda då han 1872 gifte sig med Marta Olsdotter. Trots noteringar i husförhören om tidvis osämja mellan makarna lyckades de avla sex barn varav min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var den näst yngste. Eftersom det var i brytningstiden mellan olika namnskick har Olof Månssons barn valt ömsom namnen Olsson, Olofsson och Månsson och genom ingifte finner vi i senare generationer släktnamn som Holfeldt, Magnor och Brefält, samt från den ”oäkta” sonen till Olof Månsson släkten Bohlin.

Morfar

Mormor

Min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var en stilig karl och en duktig arbetare som gifte sig med den några år äldre skönheten Augusta Eugenia Aronsdotter (1881-1965) från Holmedal – då kokerska på Noreborgs herrgård. Morfar var en tid kusk och privatchaufför till disponent Hansen på Noreborg och skaffade senare västra Värmlands första droska. Han berättade gärna hur han kört Fridolf Rudin och andra kända personer. Disponentens fru Hilde Fabricius Hansen kom senare att bli min gudmor, vilket var en ära som jag som liten uppskattade föga på grund av de årliga vattenkammade inspektioner som jag tvingades genomlida på den vackra, men skrämmande, Vistegården där de då bodde.

Min morfar Nils Olofsson var en viktig person i mitt liv, som lärde mig alla de färdigheter som en liten pojke bör kunna, som att handskas med hästar, skjuta med hagelbössa, fiska, fånga kräftor, ro en eka, slå med lie, klyva ved, förstå sig på trav, spela kort, samt att arbeta på en gård. Han avled alltför tidigt, vid 75 års ålder, i sviterna efter att ha blivit påkörd av en norsk bilist som glömt att det var vänstertrafik i Sverige trots att han befann sig flera mil in i landet.

Eftersom vi nu befinner oss i nära nutid skall jag beskriva släkten genom mina ögon, dvs. som en liten grabb, som jag var på den tiden jag vistades i västra Värmland på somrarna.

Släkten är stor och min mor hade 21 kusiner, 4 halvkusiner och minst 4 som endast var socialt betingade, men inte desto mindre ansågs vara kusiner. Jag tror min mor är den sista levande bland de "riktiga" kusinerna. Många av dessa umgicks vi med. Trots att jag var liten minns jag flera av dom.

Minstingen bland min morfars syskon Karl Gottfrid var gift med Jenny Johannesson och de hade döttrarna Ruth, Aina och Maja. Jag minns inte min mors farbror men döttrarna besökte vi ofta. Vad jag minns var alla barnlösa och mycket förtjusta i barn. Ruth var gift med Åke Björk och Aina med Gustav Brefält, medan Majas man hette Olle Merkel - han var rolig tyckte jag.

Ford Edsel

Min morfars något äldre bror Oskar var gift med Maria Öman och de hade dottern Dagmar och sonen Hilding. Dagmar var gift med Sven Svensson som var en elegant direktionschaufför på Norma projektilfabrik och körde en Ford Edsel. De var ett stillsamt, men barnlöst par, som det alltid var lika trevligt att besöka som liten. Hilding var en mer exotisk person som var bonde i Hälle. Vad jag främst minns av honom var att han körde det då ovanliga bilmärket Peugeot som han var mycket stolt över.

Peugeot 203 - 1950

Morfars syster Karolina gifte sig med Viktor Olsson. De hade sönerna Bertil, Folke och Ivar, samt döttrarna Märta och Karin. Bertil och hans hustru Signe minns jag väl. Han hade en tid i livet kört ambulans, vilket han var mäkta stolt över och bar därför skärmmössa med emblem resten av livet. Båda var snälla människor, som också var barnlösa och därför uppskattade när man som liten grabb kom på besök. Signe kokade emellertid bedrövligt svagt kokkaffe minns jag även fast jag var liten. Så hade de en stor Show show, som var deras ögonsten, samt två kanariefåglar.

Märta var gift Dahl i Gävle och hennes familj ansågs lite finare så dom hade man inte så mycket kontakt med. Dottern Karin och deras barn Kjell-Erik och Bibbi var emellertid goda vänner som vi hade kontakt med ofta. Sonen Ivar med hustrun Inger var kanske de närmaste vännerna, framför allt deras son Tommy som var en god vän med mig.

Sonen Folke och hans hustru Karin bodde i Blötberget, inte långt från Nora där jag växte upp så dem träffade vi då och då under min uppväxt. Mitt minne av dem var att de var mycket stora djurvänner – främst hundar älskade dom. Även de var barnlösa och uppskattade besök av småfolk som min bror och mig.

En stor släktgren emanerade från min morfars syster Maria som gifte sig med August Holfeldt och de fick nio barn. Mitt minne av dem är diffust. Dock minns jag den yngste sonen Bror, vars son jag undervisade i skolan i Charlottenberg och jag minns att fadern spelade gitarr och var en trevlig person även i en ung persons ögon. Jag minns också den äldste sonen Gustavs son Arne (min tremänning) som var frisör i Åmotfors och alltid klippte mig när jag var liten. Då måste man sitta stilla. Marias dotter Signe var god vän med min mor och hon gifte sig med Erik Magnor, Hans son Jan kom att bli en av mina bästa vänner under den tid jag arbetade som lärare i Charlottenberg i mitten av 1960-talet.

Min morfars bror Magnus kom att bidra med kanske de mest komplicerade släktingarna genom dels hans förhållande med Maria Johannesdotter, dels med Betty Björk. Underligt nog var man inte så noga med genetiken på den tiden utan synen på släktskap var väldigt vidsynt och socialt betingat. Således betraktar min mor ett antal personer som kusiner trots att de inte alls är så. De råkar bara vara avkomlingar till de två ovanstående kvinnorna i andra relationer. Senast jag träffade två av dessa mors "kusiner" var på min mors 90-årsdag. På den tiden kanske det var lite annorlunda, men när framtidens släktforskare skall reda ut kusinrelationer med dagens komplicerade sam-, sär- och kulbo, med åtföljande lager av verkliga- och plastföräldrar blir det inte lätt.

På liknade sätt umgicks mina föräldrar ofta under min barndom med en ”kusin” till min mor som jag nu insett faktiskt var tremänning till mig. Hon var dotterdotter till min morfars halvfarbror Olof som var gift med Inga Fredrika Hult. Olof var den son som Ol’Månsson hade innan han gifte sig med Ol’Månssons Marta. ”Kusinen” Milreds dotter Yvonne var en rolig lekkamrat till mig när vi träffades och hon blev också min första ”brud” iförda hatt, rock, slöja och krona och allt, samt stort allvar från kontrahenterna. Detta hände vid pass fem års ålder, en händelse som hennes far Sven Carlberg förevigade – passionerad amatörfotograf som han var.

För den som är intresserad av mer detaljerade minnen från förra seklets första halva kan jag rekommendera min mors nedtecknade minnen som finns på den här bloggen. Det är två texter, dels ”Minnen från min barn och ungdom i Norra By”, dels ”….Kriget kommer”. Båda är skrivna av min nu 91 år gamla mor, med mina kommentarer inom hakparentes. Båda är verkligen värda att läsa eftersom de ger en bra bild av en än mer svunnen tid.

Källor

Noreborgsmusiken där
 flera släktingar ingick

Den här texten bygger huvudsakligen på mina egna minnen, men vilar också på bidrag från flera av mina anättlingar, samt kyrkboksmaterial från främst Eda socken i Värmland.
Detaljerad släkttavla med källor kan läsas på GeneaNet



Vidare läsning

• Noreborg och Adolfsfors i Eda socken i Värmland av Tore Holfält
• Minnen från min barn- och ungdom i Norra By av Maywor Granath
• Fortsätting på min mors berättelse - Kriget kommer av Maywor Granath

Vinjettbilden visar min morfar och hans droska inför en utflykt med släkten till Värmlands Eda

TACK TILL: Christer Gustafsson som tillsammans med mig sökt Ol'Månsson anor, samt till Tore Hohlfält, som skulle kunna vara en tremänning, för att han rett ut komplicerade och inbillade släktförhållanden och bidragit med släktbilder. Bilder har också Thomas Carlsson (en tremännings son), bidragit med. När det gäller den norska grenen har jag litat till Charlotte Korsnes Hagens uppgifter på Geni. När det gäller Olof Olssons gren har Yvonne Molnberg och Peter Carlberg bidragit med uppgifter och bilder.

Daniel Styffes avkomlingar utifrån min ana Maria Nilsdotter – Del 1 (1700-1900)

Bakgrund
I de följande texterna skall jag mer detaljerat beskriva hur livet gestaltat sig för Johan Daniel Styffes (1749-) ättlingar från de tre relationer han hade. Jag har översiktligt berört det i en tidigare text – Fattiga och rika i Västra Värmland – men tycker det är värt en mer detaljerad studie. Jag börjar med min ana Maria Nilsdotter (1751-1808), med vilken han fick en oäkta dotter – Maria Danielsdotter (1786-1864). I senare texter beskriver jag ättlingarna utgående från de barn han fick med sin första hustru Brita Greta Blankenfjell (1743-1782), samt med sin andra hustru Elin Olofsdotter (1759-1820).

Anledningen till att jag beskriver detta är att det ger en bra bild av hur olika öden barn födda av samma fader och deras efterföljande kunde få beroende på skilda socioekonomiska förhållanden i övrigt.

För att vara riktigt säker på att mina anor bakåt till sergeanten Daniel Styffe är korrekta har jag följt hans dotter Maria Danielsdotter år för år från plats till plats genom hennes liv. Det har inte varit lätt eftersom hon levde ett kringflackande och utfattigt liv som piga från by till by och från gård till gård – huvudsakligen inom Arvika socken. Jag har lyckats ganska väl med detta och för den intresserade finns hennes vistelseorter dokumenterade på GeneaNet.

Maria Nilsdotter – min mf mm mormor
För att få lite bakgrund har jag studerat hennes mors, Maria Nilsdotters (1751-1808), historia innan det hon blev gravid med Maria, änklingen Daniel Styffes dotter. Henne liv började inte särskilt lätt. Hon föddes i Bålgård 1751 och hennes föräldrar var Nils Andersson (~1712-1752) och hans hustru Karin Karlsdotter (1723-1801). Redan året efter Marias födelse dog fadern endast 40 år gammal. Paret hade fyra barn varav Maria var yngst.

Modern gifte om sig med Anders Jonsson (1729-1790) den 15 november 1755. De fick åtminstone fem barn. 1790 avlider även Anders Jonsson och modern blir änka för andra gången. De sista åren av sitt liv levde hon med äldste sonen Sven från sitt andra äktenskap. Hon dog 1801 vid en ålder av 78 år.

Maria Nilsdotter upptas oftast i husförhören separerad från, men på samma plats som modern Karin. År 1773 noteras att hon flyttar till Knut Andersson i Dahln i Arvika, som tydligen var en välbärgad bonde med många tjänstepigor och tjänstedrängar. Det förefaller emellertid som han successivt lämnat över till sin svärson, som var gift med dottern Anna Knutsdotter. Hon stannar emellertid endast ett år i Dahln.

1774 återfinns Maria Nilsdotter bland tjänstefolket hos sekreteraren Petter Styffe (1716-1781) och Hedvig Ljungblom (1710-1787) på Skog under Vik i Arvika. Omsättningen av tjänstefolk har varit stort och Maria är en av de 4 av totalt 16 som finns kvar under perioden 1774-1787.

Hedvig Ljungblom hade varit gift med Johan Blankenfjell (1700-1749) på Vik som avled 1749 och har nu gift sig med sekreteraren Petter Styffe sedan hans hustru Maria Elisabeth Ramsell (1720-) likaså har avlidit. Även Hedvigs andre make Petter Styffe avlider emellertid 1781 och Hedvig lämnas med en familjekonstellation, som skulle komma att bli ganska intressant. Familjen består nu av den andre makens son Daniel Styffe, samt hennes egen dotter Brita Greta Blankenfjel. Som jag berättat tidigare vill det sig så att Daniel och den sex år äldre Brita Greta blir förälskade och gifter sig. Hedvig är nu såväl styvmor som svärmor till Daniel.

Till en början ingår Maria Nilsdotter i Daniels och Brita Gretas hushåll, men flyttas strax efter giftermålet över till Hedvigs hushåll där det finns ytterligare en piga samt en dräng. Brita Greta och Daniel får 1779 sonen Gustav och 1780 dottern Hedvig Ulrica. Vid tredje barnet dör Brita Greta i sviterna efter förlossningen och även sonen Petter dör inom ett år. Daniel är nu änkling med två minderåriga barn, men får stöd av sin svärmor tillika styvmor Hedvig.

Efter någon tid blir emellertid änklingståndet för svårt för Daniel, som inleder en förbindelse med pigan Maria Nilsdotter – en förbindelse som resulterar i dottern Maria Danielsdotter. Att han är fadern anges i födelseboken. Daniel försvinner nu från Skog och Hedvig lämnas att sörja för såväl sina två barnbarn som för hans ”oäkta” dotter och hennes mor. Hedvig dör emellertid av ålderdomssvaghet inom ett år och såväl Daniels två barn med Brita Greta, som Maria Nilsdotter och hennes dotter lämnas utan hem och försörjning. I den här texten kommer jag att beskriva Maria Danielsdotters och hennes ättlingars öde.

Maria Danielsdotter – min mf mm mor
Modern Maria Nilsdotter gifter sig 1789 med änklingen Nils Olsson (1757-) och de får åtminstone tre barn. De bor i Kärrsmossen där hon avlider 1808.

Marias dotter Maria Danielsdotter kommer att leva mer eller mindre i armod, från plats till plats inom Arvika socken. Hon nedkommer med tre barn. Den förste - Nils föds 1807 med fader okänd. Hans öde har jag inte kunnat följa. (1) 1811 föds emellertid dottern Maria Månsdotter (1811-1895) utom äktenskapet, men Måns Jansson erkänner faderskapet. 1813 föds sonen Anders som dör några dagar efter födseln. Trots upprepade försök har jag inte kunnat identifiera Måns Jansson varken i födelse- eller dödbok. Han uppges komma från Tobol i Gunnarskog och vara före detta vargeringskarl. dvs. reservsoldat för Lerot i Eda.

1820 gifter sig emellertid Maria Danielsdotter med Per Nilsson (1774-1842) från Gunnarskog och de båda bosätter sig i Eda socken där de bor i Södra Fjäll hos Marias dotter Maria Månsdotter och svärsonen Olof Månsson. De får ganska många år tillsammans fram till 1842 då Per Nilsson avlider. Maria Danielsdotter lever nu ensam med dottern och svärsonen, men träffar 1845 änklingen Per Andersson (1801-1862), också han från Gunnarskog, och gifter sig. De flyttar till Fjäll där de bor tillsamman med Pers son Anders Persson (1826-) och från 1854 även med hans dotter Kerstin Persdotter (1824- ). Anders har emellertid, efter att ha drabbats av slag, klen fattningsförmåga, en bruten axel och har svårt med uttalet och är ”rörd” i vänster sida. Per Andersson går bort 1862 och Maria Danielsdotter, då 78 år gammal, går bort två år senare, 1864.

Ett problem med kyrkböckerna är att Maria Danielsdotters ständiga flyttningar krånglat till det för prästerna. Om Maria kanske inte var läs- och skrivkunnig och kunde redogöra för sina egna uppgifter eller om hennes pass varit slarvigt skrivna vet man inte men att hennes födelseår blivit förvanskade vid något tillfälle kan man konstatera. I husförhören för Gunnarskog har Per Nilsson i Grötvål för 1826-1831, plötsligt blivit begåvad med en hustru Maria Danielsdotter som är 7 år äldre än den hustru med samma namn han enligt vigselnotisen äktade 1820, med en dotter Maria Månsdotter som blivit 5 dagar äldre. Givetvis föranledde det omfattande kontroll från min sida, men det finns inga tveksamheter om att det rör sig om samma Maria Danielsdotter med dotter Maria. Det är en fördel med patronymikon Danielsdotter eftersom det vid tiden var ganska unikt i trakterna. Det avgörande beviset för att jag följt rätt person genom livet fick jag dock helt nyligen då jag tog del av bouppteckningen för Olof Månsson (1803-1893) i Fjäll i Eda, som var make till hennes dotter Maria Månsdotter (1811-1895). (1)

Maria Månsdotter – min mf mormor
Dottern, Maria Månsdotter, hade haft större tur i livet. Den 31/10 1830 gifte hon sig med drängen Olof Månsson från Fjäll i Eda. Hon bodde och arbetade då i Gunnarskog. Snart efter giftermålet flyttade paret till Kroppstad i Ny socken, vilket låg precis på gränsen till Eda och till Åmotfors. Olof var bonde och brukade under en tid frälsegården Öna i Ny socken, men flyttade 1841 till sin hembyggd Södra Fjell i Eda där han brukade ett hemman. Familjen bestod nu av hans hustru, tre barn, samt svärmodern Maria Danielsdotter och hennes man Per Andersson, samt en dräng och en piga. Hans karriär kröntes 1861 då han anges som ägare till herrgården i Södra Fjell.

Olofs öden och äventyr är intressant att följa, vilket jag gjort i detalj. Som var brukligt flyttade han som dräng från husbonde till husbonde, men uppenbarligen hade han både ambitionen och talangen att spara ihop så han kunde skaffa sig ett hemman för att så småningom återvända till sin hembygd som relativt burgen man. I hans bouppteckning anges hans kvarlåtenskap till omkring 90 000 kronor i dagens penningvärde och då togs herrgården endast upp till taxeringsvärdet.

Olof och Maria fick åtminstone sju barn. Flera av grenarna har jag inte studerat, men äldste sonen Magnus avkomlingar blev hembygden trogna. Sonen Per flyttade 1868 till brodern Magnus, som var hemmansägare i Haget i Fjäll där Per anges som dräng. Han flyttar 1871 till Gullbrandsdalen i Norge och har där avkomlingar med namnen Mostuen och Hagen. Sonen Olof flyttar till Dalarna 1874 och gifter sig i Stora Tuna. Den gren jag av naturliga skäl studerat i detalj är min egen som är avkomlingar till dottern Marta Olsdotter (1844-1927). Marta flyttade 1867 till Ny socken. Hon benämns nu piga. I 1872 år husförhör dyker min morfars far Olof Månsson (observera namnlikhet med husbonden, min mf morfar) upp för första gången. Olofs status ändras snabbt i husförhöret från dräng till inhysing till måg när han gifter sig med dottern Marta som återvänder från Ny socken 1872. Olof har oäkta sonen Olof (1865-1936) med sig i boet och året efter giftermålet får han och Marta sonen Magnus (1873-1926), 1875 dottern Maria, 1883 föds dottern Karolina och 1885 sonen Oskar Vilhelm. Min morfar Nils Olofsson (1887-1962) kommer att bli nummer fem av sex barn i parets äktenskap, Olofs oäkta son Olof oräknad. Det sjätte barnet är Karl Gottfrid som föds 1889.

I nästa text kommer jag att fortsätta berättelsen om Maria Nilsdotters avkomlingar och då har vi kommit in i nutid. I den berättelsen dyker det upp anor till flera av medlemmarna i Facebookgruppen Släktforskning för noviser.

(1) Tillägg 2014-12-07: Vid kontroll av Gunnarskog AI:8 (1820-1826) Bild 125 / sid 116 (AID: v11432.b125.s116, NAD: SE/VA/13170) gjorde jag ett överraskande fynd. Förutom Maria Danielsdotter, med fel födelseår, samt hennes dotter Maria Månsdotter, finner jag Maria Danielsdotters hittills "försvunne" son Nils med patronymikon Nilsson. Alla uppgifter stämmer från hans födelsenotis. Han anges ha flyttat in från xxxx 1822, 15 år gammal och flyttar ut 1824 till Carlstad.

Källor

Kyrkböcker för Arvika, Gunnarskog, Köla, Eda och Ny socknar i Värmland. Detaljerade källhänvisningar kan läsas under Maria Nilsdotter med avkomlingar på GeneaNet

Sammanfattning i PDF-form

Vinjettbilden föreställer arbetare vid Noresågen i Eda. Min morfar Nils Olofsson (med katten) och hans far Ol'Månsson (2:a från vänster fr.r.).

15 generationer tillbaka - är det möjligt?

Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.