Det var annorlunda förr – men knappast bättre

I mitt städningsarbete använder jag olika statistikfunktioner för att hitta orimligheter i mitt material. En funktion i Disgen gör det möjligt att se om kvinnor har gift sig och fått barn vid orimligt låg eller hög ålder. Ibland varnar den funktionen för felskrivningar, men snart fann jag ett stort antal barnäktenskap bland präster i mitt material, som inte alls var felaktiga.

Visst jag vet att man hade andra värderingar förr. Jag vet också att döttrar sågs som en politisk tillgång snarare än som individer – inget man i första hand skulle värna om, men ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att en speciell präst stod som fader till de flesta flickbrudar i mitt släktträd under 1600-talet. Genomgående var också att han gifte bort sina unga döttrar med mycket äldre kollegor runt om i Mellansverige.

Salaprästen Uno Troili Troilius, eller Uno Trulsson som han hette av födseln hade åtta barn, varav fem döttrar och tre söner. Han var gift med den i släktforskarkretsar berömda Margareta Hansdotter Zebrozyntia, mera känd som ”Stormor i Dalom”. Margareta giftes bort första gången 1610 vid 16 års ålder med den 40 år äldre prosten i Leksand Elaus Engelbert Terserus. Hon gifte sig sedermera, ett år efter makens död, med ovan nämnde Uno Troilius.

Deras döttrar var följande:

Anna – hon giftes vid 15 års ålder 1636 bort med den 31 år äldre kyrkoherden i Stora Kopparberget Laurentius Nicolai Blackstadius – Lars Nilsson. Maken hade tidigare varit gift med kyrkoherdedottern Anna Hansdotter med vilken han fick 8 barn, varav ett var dödfött. Modern dog i sviterna efter ett missfall 1633. I äktenskapet med Anna Troilia avlades två barn Helena (1637) och Uno (1639).

Emfre – hon giftes vid 15 års ålder 1638 bort med den 46 år äldre kyrkoherden i Rättvik Olaus Andreae Dalecarlus – Olov Andersson. Maken hade tidigare troligen varit gift två gånger. Första gången troligen med biskopsdottern Margareta Rasmusdotter, andra gången troligen med kyrkoherdedottern Juliana Bellina. Med sin första hustru fick Olaus åtminstone 7 barn och med den andra åtminstone 4. Hustru nummer två dog några månader efter sista barnet födelse. Med Emfre fick han 4 barn, således totalt åtminstone 15 barn. Olaus var vid sista barnets födelse 70 år gammal och Emfre var 24 år gammal.

Elisabeth – hon giftes vid 14 års ålder 1638 bort med den 19 år äldre prästen, sedermera biskopen i Linköping, Johannes Elai Terseus – Jöns Elofsson. Johannes var hennes styvbroder och son till Elaus Engelbert Terserus i hans äktenskap med Anna Danielsdotter Svinhufvud. Elisabeth och Johannes fick 8 barn. Elisabeth dog i barnsäng vid sista barnets födelse. Johannes gifte om sig med den 33 år yngre prästdottern Maria Grubb. De fick 2 barn.

Sara – hon giftes vid 17 års ålder 1652 bort med den endast 14 år äldre kyrkoherden i Vingåker Markus Simming

Margareta – hon giftes vid endast 13 års ålder bort 1654 med den 33 år äldre kyrkoherden i Sala och faderns efterträdare Johannes Petri Arborgensis – Johan Petersson. Johannes hade tidigare varit gift med Brita Holstenia och med henne avlat 7 barn. Vid nedkomsten av det sista barnet dog Brita i barnsäng. Redan året efter gifte han sig med sin unga brud som omedelbart blev gravid och avled i barnsäng samma år som äktenskapet ingicks.

Troligen var det vanligare på den tiden med mycket unga brudar, men i hela mitt material på 15 000 individer finns endast 28 äktenskap där bruden är 16 år eller yngre och av dem är fyra rent politiska äktenskap från medeltiden. Dessutom var fyra rena felskrivningar av mig. Det mest extrema exemplet bland de korrekta uppgifterna är den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter som trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson som ettåring och sedan gifte sig i Oslo 1312 vid 11 års ålder.

Andelen präster och främst familjen Troilius och till dem närstående är anmärkningsvärd. Då skall man ta med i beräkningen att jag har ett mycket stort antal präster i mitt material, men att någon utbredd förkärlek för flickbrudar inte återfinns i de andra familjerna.

Jag är också medveten om att traditionen/kravet att konservera prästänkor även gör att jag nog skulle finna många äktenskap där avsevärt äldre prästänkor gifter sig med mycket unga nyutexaminerade präster, med dessa unga män är ändå över tjugo år gamla och väl det. Trots det kan jag inte hjälpa att jag reagerar på hur livet för unga kvinnor kunde vara i vårt land på den tiden. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur Uno Troilius betraktade sina döttrar när han skänkte dem som hustrur till kollegor i sin egen ålder.

Man har i släktforskarkretsar förundrats över och beundrat ”Stormor i Dalom” för hennes förmåga att gifta bort sina barn och styvbarn i sina olika äktenskap med personer av betydelse. Hon har genom detta blivit anmoder till ett otal betydelsefulla släkter i Sverige. Detta må var gott och väl, men med den här texten vill jag visa en annan sida av denna framgångssaga – den där man sätter sig in i en ung kvinna – knappt mer än ett barn – och hennes situation då hon gifts bort med gamla män, vänner till och ofta äldre än fadern. Trygghet är en sak, men hur blev kvalitén i livet utöver detta?

Källor: Västerås stift herdaminne, II:I 1600-talet, Gunnar Ekström, 1971.
Vinjettbild: Uno Troili Troilius

15 generationer tillbaka - är det möjligt?

Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.

Min första präst – en intressant person

Tidigt i min släktforskning träffade jag på Aron Birgersson från Stora Kil utanför Karlstad. Han var född 1648 och son till Börje Aronsson som var bonde och gästgivare i Illbergstorp i Stora Kil. Arons mor hette Karin med patronymikon Tolsdotter. I vissa handlingar kallas hon Elika Töresdotter. Aron var min mm fm mf farfar och gift med Katharina Hellenia, dotter till kaplanen i Holmedal, sedermera kyrkoherden i Holmedal, Petrus Olavi Andreae Hellenius.

Illbergs gästgiveri var beläget i en gammal kulturbygd där man genom fynd i gravfält vet att människor levt åtminstone sedan järnåldern. Kanske var gästgivaren Börje en relativt förmögen man och sonen Aron studiebegåvad för han skrevs in vid Karlstads skola och gymnasium och fortsatte sina studier vid Uppsala universitet 1675 där han avlade prästexamen och prästvigdes 1678, varefter han omgående fick en komministertjänst i Karlanda och Västra Fågelvik. I Uppsala gick han under namnet Aron Birgeri Kijlgreen Vermlandus. Detta var hans latinska patronymikon av Aron Birgersson från Kil i Värmland, som var obligatoriskt bland akademiker vid den tiden. Han agerade respondent vid prästmötet 1689. Även Arons 22 år yngre bror Eric studerade sedermera till präst och fick tjänst som regementspastor och garnisonspastor i Landskrona.

Aron gifte sig 1682 med kyrkoherde Hellenius dotter Katharina. Svärfadern hade dött 1679 och änkan Elisabeth Larsdotter bodde kvar på Sållom i Holmedal, som emellertid skövlades av norrmännen samma år som maken dog. 1683 födde sonen Petrus som den förste i raden av fyra säkert kända barn. Eftersom sonen Petrus föddes endast fyra månader efter äktenskapet blev Aron suspenderad på tre månader av domkapitlet - den första av ett antal suspenderingar för hans del.

Aron bodde efter tillträdet på Töcksmarks stom, troligen med medgivande från dåvarande kyrkoherden i Holmedal Michael Olavi Dusenius, som disponerade stommen. Gården var i uselt skick och hade dessutom skövlats av norrmännen det året, varför Aron tvingades utföra stora renoveringsarbeten samt även tillbyggnader. Bland annat uppförde han ny mangårdsbyggnad, kvarn och sågverk samt odlade upp stora nya arealer. Några år senare fick han återigen problem med norska timmerflottare som trampade ned hans åkrar och förstörde hans fiskeredskap för vilket rätten ådömde honom ersättning.

Allt var lugnt och bra tills den nye kyrkoherden i Holmedal Johannes Thostani Holmdalius tillträdde 1694 och krävde att Aron skulle lämna ifrån sig halva stommen till honom utan ersättning för det arbete han lagt ned. Herr Johannes, som kyrkoherdar titulerades, var en inflytelserik person som stod högt i kurs hos Karl XII, som bekostade hans sons magistergrad. Eftersom Aron inte stillatigande ville acceptera att hans arbete blev olönat började kyrkoherden att trakassera honom inför domkapitlet vilket resulterade i att Aron 1695 åter blev suspenderad från sin tjänst – troligen för uppstudsighet.

1690 blev Aron sjuk - en sjukdom som med åren förvärrades av hans kamp för en rättvis behandling och så småningom övergick i mentala problem, aggressivitet och förföljelsemani. Under sin sjukdom sökte han hjälp hos en trollkunnig finne som sedan åtalades och Aron blev instämd till rätten som vittne.

Aron begärde vid två tillfällen intyg från domkapitlet om sin ämbetsutövning, dels 1703, då han återinträdde i tjänst efter sin första sjukdom, dels 1709. Vid båda tillfällena fann man inget att erinra mot hans sätt att predika Guds ord utan gav honom tvärtom beröm för hans klarhet. Tvisten med kyrkoherden vågade dock nämnden inte beröra utan kommenterade vid det senare tillfället att man inte ville uttala sig varken för eller emot eftersom Arons tvister i flera fall väntade på avgörande.

När Aron 1703 återinträdde i tjänst fann han att domkapitlet tillsatt komministern Johannes Kjellman som fått ta Stommen i besittning och lämnat Aron hemlös. Han fick nu bo hos sin gamla och blinda svärmor i Sållom i hennes rökstuga. Johannes Kjellman vanskötte emellertid Stommen till sådan grad att superintendenten tvingades ta beslutet att Aron åter skulle kunna bo på halva stommen och Kjellman på ett likvärdigt torp på egendomen.

Arons ”huvudyra” (sinnesrubbningar) förvärrades emellertid gradvis på grund av alla tvister och han blev suspenderad ett flertal gånger för att 1715 avsättas som komminister. Detta var samma år som hans hustru efter en tids sjukdom avled. Trots sina kontroverser hade han bygdens förtroende och döpte ett trettiotal barn efter avsättningen. Han uppträdde ofta aggressivt mot sina antagonister och hotade dem till livet och att bränna ned deras hus. Han bar alltid med sig en yxa för att försvara sig. Slutligen bad domkapitlet landshövdingen att se till att Aron togs in, endera på Örebro hospital eller Danvikens dårhus, vilket tydligen inte bifölls. Snart förbättrades emellertid hans tillstånd och de sista åren av hans liv levde han ett lugnare liv. Han dog 1739.

Aron hade bevisligen fyra barn med sin första hustru - Petrus 1683, Johan 1685, Nils 1687, samt Anders 1690,  men i flera genealogier tillskrivs han mer än det dubbla antalet. Dessa var emellertid hans barnbarn och Erikus Kihlgren, regementspastor och garnisonspastor i Landskrona, var egentligen hans bror trots åldersskillnaden, även om vissa källor påstår att han var en son.

Som kuriosum kan nämnas att Arons son Petrus Kihlgren blev kyrkoherde i Skåne. Petrus son Gabriel Kihlgren valde dock den militära banan och blev landsfiskal och hovkvartermästare. Han gifte sig i sitt andra äktenskap med Maria Catharina von Borneman, dotter till ryttmästaren Johan Gabriel von Borneman och hans hustru Margareta Charlotta von Unge. Deras son Johan Aron Kihlgren valde också den militära banan och blev överste. På kunglig befallning var han i tjänst som  rådgivare i skeppsbyggeri till turkiska flottan under tiden 1794-1801. Han blev adlad af Borneman med nummer 2261 i riddarhusets rullor.  Han var riddare av Svärds-Orden samt riddare och kommendör av Wasa-Orden.En kuriositet är att han fick i uppdrag att inventera det svenska ekbeståndet för flottans räkning. I den moderna versionen av Svenska adelns ättartavlor anges att han hette Kihlberg, men i den äldre versionen av Anrep har han namnet Kihlgren liksom sina förfäder.

Spekulationer och tankar

Vad som låg bakom kyrkoherden herr Johannes avoghet mot Aron är svårt att förstå eftersom Arons hustru Catharina Persdotter Hellenia och herr Johannes var kusiner, vilket normalt sett borde vara positivt – eller kanske det var där anledningen låg. Deras mödrar var nämligen systrar och döttrar till kyrkoherden i Sunne Laurentius Birgeri Victorius. Johannes Thorstani Holmdalius fader Thorstanus Johannis Holmdalius hade också fram till 1657 varit komminister i Holmedal. Aron var tre år yngre än herr Johannes och båda studerade vid Karlstad skola och gymnasium samt vid Uppsala universitet. Aron prästvigdes efter tre års studier år 1678, medan herr Johannes valde att disputera och avlade doktorsexamen först 1682 varefter han undervisade några år vid Karlstads skola och fick en tjänst i Holmedal först 1694. Aron hade då haft tjänst inom pastoratet i 16 år och var väl etablerad, medan herr Johannes, som var både äldre och mer välutbildad var oerfaren i rollen. Man kan ju spekulera i om detta kan ha legat till grund för antagonismen.

Kanske ett spår till Arons andra hustru Anna Maria Brask /GeneaNet/

För att finna ovanstående släktskap i min databas använde jag en funktion i GeneaNet – släktskapsberäkning. Med hjälp av samma funktion upptäcker jag att Arons son Anders Aronsson var svåger till min ana Stina Simonsdotter Skragge eftersom Anders gifte sig med Stinas syster Lena. I de tillgängliga källorna anges att inga uppgifter finns om Arons andra hustru Anna Maria Brask, men kanske har inte hennes eventuella släktskap med Arons sonhustru beaktats. Sonhustrun Lena och hennes syster Stina var båda döttrar till tullnären Simon Andersson Skragge och Christina Carlinia i hennes andra äktenskap. Christina Carlinia var tidigare gift med tullnären Samuel Brask. Genom dopböckerna kan vi se att relationen var mycket tät mellan Stina, Lena och deras halvsyskon från moderns första äktenskap. Stina antog också vid slutet av sitt liv namnet Brask som tillnamn till sitt patronymikon och familjenamnet Skragge. Jag tror därför att det är troligt att Aron träffat sin andra hustru genom sin sonhustru och hennes syster. Detta kräver vidare forskning.

Källor

• Svenska adelns ättar-taflor av Gabriel Anrep. Projekt Runeberg - http://runeberg.org/anrep/1/0287.html
• Svenska adelns ättartavlor CD-versionen - Riddarhuset.
• Karlstads stifts herdaminne av Anders Edestam
• En serie texter från bloggen Släktforskning för noviser - sammanfattning av Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson med länkar till mina egna texter om släkten Skragge - http://slaktforskning.blogspot.fr/2013/05/en-ny-gren-av-slakten-skragge.html
• Kyrkboksmaterial från Holmedals församling

Vinjettbilden visar vapnet för den utdöda adliga släkten af Borneman (2261)

FRÅN IDEL BÖNDER TILL IDEL PRÄSTER – kanske min bästa forskning

I väldigt många familjer vårdar man historier om anor som kommer från ”finare” folk, speciellt är det populärt att ha en ana som avlats under någon av våra moderna svenska konungars resor genom landet. En sådan historia omhuldas fortfarande av många i min frus familj - även om hon själv inte tillhör dem - så jag bestämde mig för att undersöka hur väl den var underbyggd. När jag började forska i frågan kom jag i kontakt med den skicklige släktforskaren Hans Andersson – en anättling till min fru - som även han hade hört och forskat kring detaljer i historierna. De var tydligen djupt rotade i släktens olika grenar och grundade sig huvudsakligen på berättelser och drömmar av huvudpersonen – ”kungasonen” Fredrik Bernhard Lustig (1834-1910) – själv och som sedan broderats, tolkats och förgyllts av de efterkommande. Det är en ganska trevlig och lärorik historia som jag har skrivit om i detalj tidigare.

Hur det nu var med de kungliga anorna så hör det till saken att min frus familj, i modern tid, har släktingar på modersidan, som man i kraft av deras egen begåvning, med rätta kan vara stolta över. En nära släkting är kompositören och dirigenten Sixten Eckerberg, som under många år var dirigent för Göteborgs Symfoniorkester, en annan bemärkt anättling är landshövdingen Per Eckerberg i Östergötland. Det var mer eller mindre underförstått att bondsonen Anselm Ringquist - min svärfar - ”gifte upp sig” socialt när han äktade min svärmor. Detta tilltalade min nyfikenhet så jag bestämde mig för att tillsammans med min svåger – Jan Ringquist - göra en djupdykning i de Ringquistska anorna.

Mycket var gjort sedan åratal av min svåger och han hade funnit idel småländska bönder, någon soldat och i stora drag sådant som inte väcker något särskilt uppseende eller är något att yvas speciellt över. Vägs ände hade nåtts med Johanna Ulrika Uhrström (1805-1888) hustru till korpralen Nils Jonasson Raffel (1792-1847) – han född i Väckelsång, hon i Östra Torsås. I födelseboken anges hon som oäkta – modern är Catharina Schieutz (1779- ), vilket är ett namn som vi inte på något sätt kan finna i sammanhanget. Att dotter bar namnet Uhrström gör inte saken lättare. Hon hade nämligen adopterats av moderns make coopervaerdietimmermannen Magnus Uhrström (1767-). Detta uppdagades med hjälp av Chris Bingefors och Helena Jorsell via Anbytarforum. Här var det emellertid stopp.

Detta var situationen 2009 när jag tog mig an problemet Catharina Schieutz. Så här i efterhand ser jag nog den forskarinsats som följde som en av de jag är mest stolt över. Åtminstone var de en av de mest komplicerade vid det tillfället och processen är väl värd att följa för andra som, liksom jag, inte släktforskat i decennier. Den är också väl beskriven i sina detaljer i fyra separata texter som börjar med att jag undersöker Ulrikas födelsenotis. Jag hittar sedan hennes morfar, hur jag villar bort mig och slutligen åtminstone kan knyta ihop några saker. Jag skall sammanfatta de viktigaste stegen. För att ni inte skall tröttna, utan läsa vidare, kan jag berätta att genombrottet ledde mig tillbaka ända till intressanta anor på tidigt 1500-tal. Det är denna fortsättning jag översiktligt skall beskriva.

I huvudsak kan jag ju berätta att jag under en tid tog moderns namn bokstavligt och irrade iväg till en helt annan familj än den som det visade sig vara. På grund av slarv och okunnighet lyckades jag dessutom hamna en tid i fel stad i Blekinge, men det kan ni som sagt läsa om i min tidigare text.

Att jag slutligen lyckades finna Johanna Ulrikas anor, då främst modern Catarinas föräldrar beror på ett antal trick jag lärt mig under den korta tid jag släktforskat. Det ena var att jag studerade dopvittnena, som var anmärkningsvärt välsituerade för att vara ett dop av ett oäkta barn. Det andra var att jag inte litade fullständigt på vad som stod i dopnotisen utan dels tog moderns efternamn med en nypa salt, dels letade på gårdarna runt omkring där dopnotisen sade att hon bodde, vilket hon inte gjorde.

Som ni läst vid det här laget kom Catharina från en klockare- och prästsläkt vid namn Schutz, med stavningsvarianter. Fadern hette Elias Schutz (1739-1821) och var klockare i Jät socken. Han var son till komministern Christian Georgii Schutz (1711-1777), som verkade i Jät och Kalvsvik mellan 1742 och 1777. Han var i sin tur son till klockaren Jöran Schütz. Det är emellertid Catharinas farfar Christian Georgii, som ur forskarsynpunkt visade sig vara den intressante. Han var gift med Christina Margaretha Alander (1673-1714) - på fadersidan ättling till den i Härlunda verksamma prästsläkten. Hennes farfar var gift med Maria Krook som på fadersidan härstammade från fyra generationer präster med namn Krook eller Krookius. Det var inte mindre kyrkliga anor på Christina Margarethas modersida. Modern hette Märta Wiesel (1686-1714) och var ättling till den prästsläkt som under flera generationer innehaft det kyrkliga ämbetet i Vislanda. Denna gren kan följas till mitten av 1500-talet till skattebonden Simon Haraldsson (~1550-) i Virestad.

Än längre tillbaka kan man följa Märta Wiesels mors anor. Hennes namn var Christina Dimberg (Dimbodius)(1662-1716) och hennes anor kan följas bakåt till den smått legendariska Christina Halvardsdotter (~1575-), som ibland jämförs med Stormor i Dalom. prästfrun Margareta Säbråzyntia Burea. Christina Halvardsdotter fick genom sina tio kända, till mogen ålder komna, barn i tre giften och sina 25 barnbarn räkna en mängd nu levande svenskar, förutom åtskilliga personer i andra europeiska länder och i Amerika bland sina ättlingar. Av mera bemärkta personer, som härstammar från henne kan nämnas biskoparna Johannes Gezelius d.y. och Johannes Gezelius nepos, Isak Heurlin och Thure Annerstedt, vidare Samuel Ödmann, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Lina Sandell, Emilia Fogelklou och Sven Lidman. Allt enligt en artikel i Släkt och Hävd nr 1981:1 i en artikel med namn "Kristina Halvardsdotter - En Västgötsk "Stormor" och släktkretsen kring henne". I samma artikel visas att ett otal svenska adliga släkter härstammar från henne. Vidare spekuleras i om Kristinas anor kan härledas till den medeltida Vångasläkten på grund av att fadern bar ett vapen som mycket liknade det som bars av Vångasläkten. I S & H nr 3:1982 finns ytterligare en artikel om Kristina Halvardsdotter.

Som parentes kanske man bör förklara att förekomsten av dessa "supermödrar" berodde på seden vid den tiden att ”konservera” prästänkorna. Detta innebar att den präst som efterträdde en avliden präst förväntade sig att gifta sig med prästänkan för att få tjänsten. Troligen var det Domkapitlets sätt att ge prästänkorna en pensionsförsäkring. Det var därför inte ovanligt att prästänkor var gifta med ett antal präster efter varandra och avlade barn under lång tid. Detta innebar också att prästänkorna besatt ett inte föraktligt inflytande i samhället både i kraft av sina giftermål och så småningom i kraft av sina barn.

Som pensionerad forskare är jag hängiven rollen att ifrågasätta det som inte bör ifrågasättas och att uppdaga det som inte är förväntat. Det är kanske därför den här historien ligger mig så varmt om hjärtat. Både att reda ut vad som är fakta och vad som är myt i en gammal släkthistoria tilltalar mig, liksom att uppdaga att en gren av en släkt som ingen ansett var något att skryta med var den verkligt anrika och historiskt intressanta.

En av mina käpphästar är: ”Ju mer man önskar att en ana skall var sann - ju mer kritisk till det bör man vara”.

Fullständig antavla för Johanna Ulrika Uhrström inklusive källor finns på GeneaNet
OBS! Arbetsmaterial som inte skall kopieras utan egen kontroll i källorna.

Huvudsakliga källor var:

• Kyrkboksmaterial från berörda socknar
• Herdaminnen från berörda stift
• Urval av artiklar från Släkt & Hävd
• Svensk Biografiskt Lexikon
• Allbo härads dombok 1613 
• Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenske män. 1852
• Albert Liljas blekingska samlingar
• m.fl.

Vinjettbilden föreställer Nils Jonasson Raffel med familj.

Christina Carlinia har blivit mindre mystisk, men än mer intressant

Med anledning av min text om Christina Carlinia skickade Lasse Brask kopior ur boken "Ehrling, Sigfrid. 1963: Släkten Brask från Nordmarks härad". Dels fick jag där bekräftat att de antaganden och slutsater jag dragit om Christina Carlinias tre äktenskap är korrekta, dels fick jag mer kunskap om Christinas (och mina egna) anor.

Stina Simonsdotter Skragge hade ju, på grund av modern Christina Carlinias tre äktenskap, tre halvsyskon, nämligen Daniel, Samuel och Sara Brask. Samuel och Sara återfinnes som vittnen vid flera doptillfällen i familjen Stina Skragge. Sara Brask finner man också boende hos kyrkoherden i Köla Sven Faxell och hans hustru Maria Cameen. Skälet till detta torde vara Christina Carlinias släktskap med familjen Faxell. Enligt ovanstående källa är nämligen båda makarna Faxell tremänningar med Christina Carlinia. De låter därför dottern till sin släkting bo hos dem. Maria Cameen och Christina Carlenias mormödrar var båda döttrar till kyrkoherden Erlandus Gudmundi i Nor. I förra texten skrev jag att Sven Faxells mor endera var Maria Strokirk eller Clara Kolthoff. Endera av dessa anor leder då till att Sven faxell och Christina Carlenia är tremänningar. Om det skulle vara genom Maria Strokirk inträder det intressanta fenomenet att såväl Christina Carlenia som maken Simon Andersson Skragge skulle kunna vara befryndade med Skraggesläkten på Ugglesäter.

Från kyrkoherden Erlandus Gudmundi härstammar den stora Värmlandssläkten Noreen ur vilken bland annat de adliga släkterna Nordenfalk och Löwenhielm kommer.

De ovanstående uppgifterna kommer främst från boken Ehrling, Sigfrid. 1963: Släkten Brask från Nordmarks härad i kombination med uppgifter från kyrkböcker som fått en ny betydelse i ljuset av bokens uppgifter. För att få en fullständig bild av Christina Carlinias anor måste jag emellertid konsultera Hamarin, Karlstads stift herdaminnen samt följande böcker:

Prostinnan Ulrika Kullgrens register över 7569 personer som är avkomlingar till kyrkoherden Erlandus Gudmundi (1860).
Noreen, Arvid. Släkten Noreen från Värmland (1917)

Vem var Stina Skragge?

Första gången jag stötte på Stina Skragge var i husförhöret för Holmedal [1]. Hon stod då som hustru till min mm fm farfar Olof Ersson i Upsahl, dvs. min mm fm farmor. Olofs födelse anges till 1684 och Stinas till 1700. Sonen Erik, min ana, bor med föräldrarna. Givetvis väcker namnet Skragge min nyfikenhet. Vid det tillfället hade jag inte hört talas om släkten Skragge, men eftersom det är så ovanligt ville jag gärna veta vem hon var. Eftersom det inte anges någon födelsesocken och eftersom, som det senare visar sig, hennes födelsår är felaktigt, lyckas jag inte lokalisera hennes födelsenotis under ganska lång tid.

Per Magnussons inlägg på Anbytarforum 2006 väcker därför hopp:

"En Christina Simonsdotter Skragge föddes 30 januari 1701 på tullplatsen, Edet i Skillingmark. [Sk-mark (S) C:1 s45].
Hennes far var Tullnär Simon Skragge, modern hette Christina Carolinia. Simon Skragge dör på Edet i Skillingmark 3 december 1703 [Sk-mark (S) C:1 s103]. Hans fader anges vara Anders Simonsson Skragge och modern hette Elin (Persdotter). Simon anges i dödnotisen varit född 1661. Lite mer information om denne tullnär finns i hans dödnotis (skola, vigsel mm) mvh Per M".
[2,3]

På den tiden hade jag stor respekt för det som stod i handlingarna och kunde inte riktigt tro på att det skulle vara fel födelseår i husförhöret. Jag var således tvungen att försäkra mig om att det var rätt Stina som Per funnit. Jag börjar söka efter sonen Erik, som är min ana och som enligt uppgift föddes 1731. Till min förvåning fann jag istället en son Simon, född 29 april och döpt 1 maj 1731 [4]. Fader är Olof Eriksson, moder är Stina Simonsdotter Skragge från Uppsal. De faddrar jag kan tyda är tullnären Christoffer Wahlenberg från Sundsbyn, Holmedal, Guldbrand (Jacobsson) i Leverbyn samt hustru Lena från Sollom. Efternamnet på Guldbrand i Leverbyn finner jag i husförhöret. Ytterligare ett vittne finns som är tullnär, men jag kan inte tyda namnet.

Sonen Eriks födelse verkar vara fel i husförhöret, I stället var en son Simon född det året. Jag får veta att min Stina heter Simonsdotter och att två av vittnena är tullnärer, liksom Stinas förmente far Simon. Hennes son är också döpt till Simon. Det verkar som om Per Magnusson har funnit rätt Stina Skragge, men jag vill vara helt säker.

1733, den 4 september finner jag mm fm far Eriks födelsenotis [5]. Bland faddrarna märks Lena Skragge från Sollom. Medan jag letade efter Erik fann jag födelsnotisen för en Christina vars föräldrar hette Anders Aronsson och Lena Skragge. Hustru Stina i Uppsal är en av vittnena. Tydligen har jag funnit Stinas syster Lena Simonsdotter Skragge.

Vidare studier av födelsenotiserna bakåt i tiden visar att Stina får en son Simon 1729, som troligen avlider ung eftersom sonen som föddes senare fick samma namn. Systern Lena får dottern Sara 1726 och där märks Sara Wahlenberg från Töksmark och prostinnan Lisa Frykman bland vittnena.

13 april 1727 får Olof Eriksson och hans hustru Stina i Uppsal dottern Margareta [6]. Bland vittnena finner vi tullnären Samuel Brask samt prostinnan Lisa Frykman.

1 oktober 1725 får Stina och Olof dottern Anna [7]. Även här finns Lisa Frykman, vid den tiden titulerad madam, samt systern Lena bland vittnena.

Den 11 oktober 1724 finns en vigselnotis för änklingen Erik Olsson och pigan Stina Brask från Uppsal [8]. Det kommer senare att visa sig att detta är Stina Simonsdotter Skragge, men varför efternamnet Brask? Tullnären Samuel Brask var ju vittne då Stina Simonsdotter och Olof Erssons dotter Margareta föddes ett par år senare. Morgongåvan vid giftermålet var 20 lod silver.

Studierna av födesenotiserna visar att födelseåret 1700 för Stina är felaktigt och att den Stina Simonsdotter Skragge som Per Magnusson funnit är min mm fm farmor. Per anvisar också fadern Simon Andersson Skragges dödsnotis som är mycket utförlig. Den har steg för steg försökt tolkas av mig själv och många andra men de sista delarna löstes av Carl-Johan Ivarsson i februari 2010. Hans tolkning lyder:

"Simon Anderßon Skragge född i Wagge och Ny Sochn år 1661 af fadren ehrligh och välförst. Man Anners Simonsson och Modren Erlige och ____ hustrun Elin Persdotter. Bevistat Carlstads Schola och Gymnasium uti 10 åhr. Tient ____ hoos Gref Bielike i Stokholm trenne åhr. Antagen till Kongl. Maijtts Tienst och Stranridare Ao 1685. Till Tullnär Ao 1693. Och samma åhr ingådt Echtenskap med Ehrborne hustrun Christina Carlenia aflat tillsamman 4 Barn 1 Sohn och 3 döttrar. Omsijder förordnat till Lieutenant öfver Noordh Marckz häradtz Allmoge. Lefvat eliest icke så synnerligt väll, utan varit öfverdådig Säker och ogudachtig i sin mästa tijd särdeles begifven på dryckenskap, bannande och Gudz huus försummelse. Men under tiden någon bättring visat. Till deß Gudh lade han på sin Soote och dödz sängh dervid han fasthölt i 3 veckor. Och igenom särdeles Gudz nådh sitt syndiga lefverne ångrade bekände och om nåd och förlåtelse hoos Gudh flitigt sökte. Besöktes med h. Nattvard, beredde sigh till döden Christel. och afsomnade effter et hårdt dödsavsked d. 3 Decembris Ao 1703 sedan han lefvat i 42 åhr och 1/2. Begrafven på Kyrkogården d. 24 Januari." [9,10]

Stina Simonsdotter levde de sista åren tillsammans med sin dotter Margaretas familj i Kållerud i Karlanda. Hon avlider av ålderdombräcklighet den 19 mars 1774 [].

Under sitt liv förekommer hon under olika namn. Hon föds med patronymikon Simonsdotter och detta är också vad som står i hennes dödsnotis. Fadern bär emellertid även namnet Skragge. Hon förekommer ömsom med hela namnet eller med endast patronymikon eller endast Skragge i följande kyrkböcker. Vid giftermålet med Olof Ersson skrives hon emellertid som Stina Brask. Att det är samma person kan man veta av att Stina knappt 12 månader senare nedkommer med sitt och Olofs första barn Anna. Hon skrives då Stina Simonsdotter.

Läget är således följande:
Vi vet att Stinas föräldrar var Simon Andersson Skragge och Christina Carlenia. Simon kom från Vagge i Ny socken och fadern hette Anders och modern Elin Persdotter. Under sökandet har jag också funnit en bror till Stina. 4 oktober 1696 föddes Anders Simonsson Skragge på Edet i Skillingmark och döptes i Köla kyrka av Eriksson. Bland dopvittnena märks Madam Maria Cameen. Hon var gift med kyrkoherden S.E. Faxell i Köla. Vidare närvarade Sara Faxell.

Några intressanta namn har dykt upp under vägen. Det är dels tullnärerna Brask och Wahlenberg, dels prästsläkterna Frykman och Faxell. Umgänget för familjen verkade förutom grannar vara präster och tulltjänstemän. Det var tydligen en familj med relativt hög status i samhället.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Källor:
1) Holmedal AI:1 1754-1763, s. 23
2) http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/discus.cgi?pg=prev&topic=576&page=254946
3) Skillingmark C:1 Födde 1688-1725 s. 45
4) Holmedal C:1, 1717-1766, s. 56
5) Holmedal C:1, 1717-1766, s. 65
6) Holmedal C:1, 1717-1766, s. 43
7) Holmedal C:1, 1717-1766, s. 37
8) Holmedal C:1, 1717-1766, s. 153
9) http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/255496.html?1267710975
10) Skillingmark C:1 Födde 1688-1691 (!!) på sidan 0/103, 104 i Genline, GID:524.26.70700
11) Karlanda C:2, 1767-1796, s. 181

Lasse Ravalsson i Ludvika - en oerhört rik person

Att släktforska är lite som att plocka trattkantareller. Man ser inte en svamp så långt ögat når och man är på väg att ge upp. Plötsligt ser man en liten grupp av dessa delikatesser och finner då att man klampat runt bland trattisarna en lång stund och inte vågar röra fötterna. Ju mer man hittar ju fler blir dom.

Lite så var det när jag hittade Hans Widichsson (född ca 1571 i Grangärde, död 1651 i Persbo, Grangärde) av en slump och fann att han hade en mycket intressant farfars far Lasse Ravalsson f. 1490 i Ludvika, d. 1572 i Grangärde. Helt plötsligt hittar jag mängder av intressant information om både Lasse och ättlingen Hans.

Jag fann bland annat en intressant text på nätet som tillskrevs släktforskaren Mikael Ehrin, men som Mikael menar snarare härstammade från Kent Roxnäs. Hur som helst har någon gjort ett bra grundarbete och kommit fram till följande intressanta historia.

"Under det s k Nordiska sjuårskriget 1563-1570 erövrade danskarna den för Sverige viktiga fästningen Älvsborg vid Göta älvs utlopp i Skagerack. I freden i Stettin 1570 bestämdes att svenskarna skulle betala 150 000 riksdaler för att få Älvsborg tillbaka. Detta var en enorm summa på den här tiden. Danskarna hoppades väl att få behålla fästningen. De Svenska statsfinanserna var redan förut hårt ansträngda, så för att kunna betala lösensumman var man 1571 tvungen att ta ut en extraskatt över hela riket, den s k Älvsborgs lösen. Alla besuttna skulle betala en tiondelen av värdet på det lösöre i guld, silver, penningar, koppar, mässing, tenn, järn och boskap m m de ägde. Vid denna beskattning upprättades längder över de skattskyldiga. Dessa längder är till stor utsträckning bevarade och utgör en viktig och välanvänd källa till 1500-talets lokal- och personhistoria. I längden över Grangärde socken (som då även omfattade nuvarande Ludvika församling) är det en man som genom sin förmögenhet speciellt utmärker sig, nämligen LASSERAVALSSON i Norrvik. Den av honom betalade skatten uppgick till en tredjedel av hela socknens skattesumma. (Det var femtio skattskyldiga i socknen.) Skattelängden tillåter oss att få en inblick i familjens ekonomiska förhållanden. LASSE ägde 420 lod* silver, 21 * lisspund* koppar, * lisspundtenn, 2 veckosten malm, 81 skeppund* tackjärn och 3 * skeppund stångjärn. Somenda person i socknen hade han dessutom kontanta medel, inte mindre än 200 mark penningar. I fähuset lär det ha varit ganska fullt: Han ägde 13 kor, 5ungnöt, 13 getter och 5 svin. Alltsammans värderades till 3366 mark och 2 öre varav en tiondelen gör 336 mark och 5 öre. Som en jämförelse kan nämnas att Dalarnas högst beskattade, den mäktige fogden Knut Pertsson i Varggården vid Kopparberget, var beskattad för 3688 * mark. Medeltaxeringen per skattebetalande var i Dalarna 102 mark och i Grangärde det dubbla, 204 mark. Lasse tycks ha dött strax efter denna taxering. Han möter oss endast en gång till; i 1572 års tiondelängd. Dessförinnan träffar vi på honom desto oftare, allra först i 1539 års längd över årliga räntan. När Gustav Vasa omkring 1540 lät lägga upp räkenskaper för fögderierna var den viktigaste inkomstverifikatonen "årliga räntan", en årligen förnyad örteckning på bl a de skattskyldiga fastigheterna. I Norrvik beskattas 1539 två gårdar: LasseRavalssons och Bengt Arvidssons. De hade ditintills betalat 2* hundrade osmund* i hyttgäld tillsammans. Nu "föröktes" deras skatt till det dubbla, 1 fat osmund, alltså * fat vardera. Denna hyttgäld kvarstod under resten av 1500-talet. (Vissa andra skatter tillkom dock.) Hyttgälden var en skatt som utgick på yttdriften. Man kan alltså sluta sig till att Lasse och hans granne tillsammans drev en osmundshytta. I dessa hyttor framställdes järn viden relativt låg temperatur. Osmundshyttorna var 1539 helt förhärskande iGrangärde; först 1558 uppfördes av kronan den första tackjärnshyttan iGrangärde, vid Ludvika ström. Kvaliteten på osmundsjärnet var ganska låg, och kronan propagerade ivrigt för att bergsmännen skulle övergå tilltackjärnstillverkning. Tackjärnet tillverkades i hyttor med högre temperatur,i vilket järnet smältes helt.
Produkten, tackjärnet innehöll dock mycket kol,vilket gjorde det osmidbart. För att få bort kolet "färskades" järnet i stångjärnssmedjor i vilka användes en stor vattendriven hammare. Lasse Ravalsson synes ha varit en föregångsman i trakten på detta område, eftersomhan omkring 1560 tycks ha låtit bygga en tackjärnshytta och en stångjärnssmedja. I årliga räntan 1562-1564 beskattas han med 1 skeppund stångjärn för "en hammarsmedja". Från 1565-1568 finns inga längder bevarade. I 1569 och följande års längder finns ingen notering om någon stångjärnssmedja. Han torde dock ha haft den kvar eftersom han vid beskattningen för Älvsborgs lösen ägde stångjärn. Möjligen kan han ha fått skattefrihet på smedjan. Att Lasse så väl höll sig framme med nymodigheterna inom bergsbruket torde hänga samman med att han åtminstone 1550-1558 varbergsfogde i Västerbergslagen. Som ovan nämnts torde Lasse ha dött strax efter taxeringen för Älvsborgs lösen 1571. I 1572 års längd över årliga räntan står en i övrigt obekant Tidik Larsson för gården. 1573 och följande år är det istället Widik Hansson, Lasses sonson som redovisas. Förutsatt att Tidik Larsson inte är en felskrivning för Widik Hansson, kan man anta att Tidik var son till Lasse Ravalsson. Den som till slut övertog gården efterLasses död var dock sonsonen Widik. Denne bör då ha varit i tjugofemårsåldern ty när han 1628 dör uppges han var "wid pass 80 åhr". Hans far Hans Larsson har tydligen dött före sin far Lasse Ravalsson, eftersom han aldrig förekommer i längderna över årliga räntan. Ytterligare en notis om Lassesbarn finns. I en saköreslängd från 1551 uppges nämligen att Lasse har fått böta 100 mark örtug "för sin dotthr, hon låg j skylskap medh sin brodhr. Brottet är grovt, och bötessumman följaktligen hög. Vilka av Lasses barn det gäller låter sig inte bestämmas."

Hans Widichsson eller Hans i Persbo som han kallades hade åtminstone tre söner - Vidik som blev präst i Skultuna med namnet Widichindus Johannis Grangius (1600-1677), sonen Bengt Hansson (f.1604) som var gift med Rebecka Siffredsdotter (f. 1616 i Norrbärke) med vilken han fick åtminstone tre barn, Brita, Elisabet och Hans. Äldste sonen Vidik gifte sig med Margareta Mårtensdotter Möller från Västerås och de fick åtminstone åtta barn - Johannes, Margareta, Catharina, Petrus, Elisabeth, Samuel, Daniel och Catharina.

Av någon anledning tog barnen namn efter sin fördelseort Skultuna och hette Schult eller Schultenius. Barnen gifte sig oftast inom sin klass. Petrus Schult (1640-1712) gifte sig med dottern till kyrkoherden i Husby Ericus A. Holstenius. Elisabeth Schult (död 1748) gifte sig först med kyrkoherden i Tillberga Ericus L. Odenius och andra gången med efterträdaren Petrus Halvardi Saebinus. Samuel Schultenius (1643-1694) blev kyrkoherde i Svedvi medan Daniel Schult (1644-1720) gifte sig med Brita Örling från Frändesta som var dotter till en inspektör vid Långholmstullen och borgmästare i Enköping Anders Öhrling. Daniel kom att ägna sig åt affärer. Den andra syster Catharina Schult (den första dog ung) gifte sig med borgmästaren Johan LS Remmer i Västerås.Margaretha Schult (1637-1686), som är min ana, var gift tre gånger. Första gången med kyrkoherden i Leksand Jacobus Elai Therserus, andra gången med stadskassören i Västerås Christoffer BS Ullberg och tredje gången med rådmannen Lars OS Westmark.
Hans Widichssons son Widichindus Johannis Grangius gick i Västerås gymnasium där han nämndes första gången 1628. Han prästvigs 30/11 samma år i Grangärde. 1634 blir han extra ordinarie lektor i hebreiska och 1635 ordinarie. 1642 blir han kyrkoherde i Skultuna där han förblir till sin död.

Christoffer BS Ullberg - Widichindus Johannis Grangius svärson - är en av mina anor och speciellt intressant för mig eftersom han var farfar till Olof Pettersson Ullberg (1695-1766) från Söderbärke. Olof gifte sig med Elisabeth Lundberg (1702-1781) från Grangärde. Genom detta släktskap kan jag härleda min släkt tillbaka till Jöns Svinhufvud (nämnd första gången 1386) både på min farfars och farmors sida.

KällorDe huvudsakliga källorna där inget annat anges är Västerås stifts herdaminnen samt Mikael Ehrin/Kjell Roxberg. Som vanligt är jag tacksam för alla synpunkter på det skrivna.

OBS! Genom vänligt påpekande av Torsten Berglund vet jag nu att ovanstående citat härstammar från en artikel i Västerbergslagens släktforskares medlemstidning Släktforskaren, NR 8: LASSE RAVALSSON I NORRVIK OCH HANS SLÄKT av Anders Winroth

Några praktiska tips - att handskas med allt man samlar på sig

Varje gång jag besöker Sverige går jag på olika bibliotek och arkiv och samlar på mig en massa kopior av sådant som jag behöver forska närmare i när jag kommer hem. Det blir Herdaminnen, Antavlor och andra standarverk. Högen av kopior växer och jag känner allt mer ångest inför att inte veta hur jag skall handskas med det. Om man tar Herdaminnena så finns det ju massor av information. Det är inte bara prästen själv som är intressant utan man får också massor av information om släktskap genom vem som dom har varit gifta med och deras anor, om barn och vem dom gifter sig med osv. Där finns också publikationer prästen har gjort, vem de disputerade för, var de gick i skolan och alla skandaler de var inblandade i. Mycket står i finstilt text och inskjutet i ”notnötter”. Det är mycket lätt att man missar något. Jag har nu kommit på en enkel – nåja - metod som gör att jag kan finkamma alla mina kopior efter namn jag är intresserad av. Så här gör jag:

Jag skannar mina insamlade sidor med min HP-scanner. Jag ställer in det på skanning av dokument. På så sätt tolkas bilden till text av ett så kallat OCR-program som kan editeras i efterhand i en odbehandlare. Jag ser till att spara resultatet som en textfil (.txt) till en speciell katalog på datorn. Om man ställer in skannerprogrammet så att det lägger in alla sidorna löpande i samma fil kan man skanna hela sidorna efter varandra så läggs de bara in i en rad. Det normala är att programmet gör en fil för varje sida man skannar.

Genom att alla sidorna samlas löpande i samma fil kan man enkelt söka i den efter olika sökord. När jag har skannat färdigt alla sidor öppnar jag filen. Har man Windows öppnas filen troligen i programmets WordPad eller Anteckningar. Sedan är det bara att gå till Redigera-menyn och klicka på Sök och mata in sitt sökord och klicka på Nästa. Jag sökte exempelvis på ”Fahl” eftersom jag var ute efter prästsläkten Fahlander och gärna ville ha med döttrar som kunde tänkas kalla sig Fahlandra också. Resultatet blev att jag naturligtvis hittade alla Fahlandersprästerna, men också ett stort antal döttrar som gift sig med andra präster som jag inte hade reda på tidigare.

Nu förutsätter ju det här beteendet att jag kopierat ganska många sidor. Givetvis hade jag ursprungligen valt dessa utifrån hänvisningar kors och tvärs i Herdaminnena. Problemet är bara att hitta tillbaka något år senare till alla de uppgifter som jag en gång hittade. Då funkar det här knepet bra.

För den ordningsamme är nästa steg naturligt. Jag ”klipper” då ut varje enskild präst ur den stora filen och sparar den som en separat fil som kan heta exempelvis WIDICHINDUS JOHANNIS GRANGIUS - VIDIK HANSSON.TXT och läggas i en mapp som heter Västerås stifts Herdaminnen – Ekström. Man kan behöva läsa igenom den eftersom programmet ibland tolkar fel. Då får man rätta till det.

Att spara texterna som textfiler gör att man har stor flexibilitet att senare använda dom på olika sätt eftersom dom då inte har en massa onödig formateringsinformation. Behåll emellertid den stora filen för att söka i – det gör det mycket enklare.

Kom emellertid ihåg att det finns regler om hur man får kopiera ur böcker och hur man får använda uppgifterna. Principen vid forskning är att man bara får kopiera begränsade delar av verket utifrån sina forskningsbehov. När man sedan använder uppgifterna måste man noggrant ange källan till sina uppgifter.

När källorna sinar ... eller vem var Hans Widichsson i Persbo?

Jag känner en viss leda över att traggla mig igenom husförhör och dödsböcker. Likaså är det urbota tråkigt att leta sig igenom DISBYT efter någon som har samma ana som jag. Jag börjar bli lite trött på släktforskning och behöver göra något nytt. Det skulle vara kul att kunna gå på biblioteket eller Landsarkivet eller någon annan stans där det finns riktiga dammiga ursprungsdokument. Nu är det ju så att jag i likhet med många andra inte kan göra det. Jag bor utomlands, men många bor i Hotaheiti ute i norrlandskogarna eller har svårt att ta sig till de större städerna av andra skäl så då får man rätta sig efter sina förutsättningar. Sagt och gjort – jag tar fram skivan av Kjell Vadfors över Norrbärke och Grangärde, där jag har massor av släkt. Kanske man skulle läsa lite i domböckerna för att se om det finns några maffiga grejor att gotta sig åt. Jag börjar således läsa sida efter sida som om det vore underhållningslitteratur. Släktforskare är ibland lika galna som golfare och jag råkar vara bådadera! Jag letar inte efter något särskilt, men alltid lär man sig något.

I den av Kjell Vadfors upptecknade Saköreslängden för Grangärde 1605 kan man läsa att Hans Widichsson i Pedersbo fick böta 1200 osmundjärn för förbudsbrott uppdelat så att 800 skulle tillfalla kronan, 200 tillfalla kyrkan och 200 tillfalla domaren. Vad innebär detta och vem är Hans Widichsson. Namnet förefallen mig bekant.

Genom att söka på förbudsbrott med hjälp av Google finner man att det kunde gälla snart när vad som helst som var förbjudet. Köra timmer på vissa vägar, stanna med sitt timmerlass på vissa ställen, köpa stöldgods, plocka ved på vissa ägor eller handla med visst gods. Att det måste ha varit något ganska allvarligt Hans fälldes för framgår ju av böternas storlek. Andra i saköreslängden har fått sina böter utmätta i daler men här anges böterna i osmundjärn. Ny sökning på Google visar att osmundjern var ett vedertaget betalningsmedel ända fram till denna tid.
De tillverkades således med en enhetlig vikt på omkring 350 gram (olika uppgifter finns om vikten). Osmundjärnet var tillsammans med koppar och smör Sveriges viktigaste exportvaror under medeltiden. År 1604 slutade man exportera osmundjärn och stångjärnet infördes som även det tillverkades i enhetlig storlek om 3,5 meter långa stänger som vägde 30-40 kilo. Ett något mer otympligt betalningsmedel kan tyckas.

Osmundjern i sig intresserar mig eftersom en av mina anor Peder Pedersson Osmi påstås ha fått sitt namn på grund av att han och hans familj hade tillåtelse att betala sin skatt just i osmundjern. Den som är specialintresserad av järnets historia kan läsa en artikel av Nils Björkenstam i jernkontorets historiska serie.

Men åter till Hans Widichsson. Han fick således böta 420 kilo järn, vilket förföll mig ganska mycket. Efter mycket läsande och kalkylerande kommer jag emellertid fram till att det nog inte var mer än 8-9 daler silvermynt, vilket skall jämföras med de 6 daler som Oloff Erlandsson i Erlandsbo fick böta för mökränkning vid samma tillfälle.

Hans Widichsson föreföll mig bekant sa jag. Mycket riktigt – jag finner honom i min databas. Han är min fm fm ff fm ff mf far och en av alla mina anor från Grangärde. Jag har inte antecknat särskilt mycket om honom så han är ganska anonym för mig. OK- jag måste med skam erkänna att jag hämtat uppgifterna från DISBYT där alla de mer aktiva grangärdesforskarna har honom med. Troligen har uppgifterna om honom sitt ursprung i Vadfors Byalängder så varför inte kolla denna, av många föraktade, källa.

På sidan 62 i Grangärdes Byalängder (Vadfors) för 1628-50 hittar man under Persbo (Pedersbo) Bergsmannen Hans Widichsson född ca 1570 i Norrvik, död 28/9 1651, man får förmoda i Persbo. Han gifter sig 1590 med Karin Larsdotter född ca 1570 i Persbo och död 18/5 1645.

I byalängden upptas en son Bengt Hansson född 1604 i Persbo och gift ca 1638 med Rebecka Siffredsdotter. De har 1655 tillsammans 6 barn.

Hans Widichsson var nämndeman liksom hans far Widich Hansson, f.1548, d.1628 och hans farfars far Lasse Ravalsson, f.1490 d.1572. Hans farfar Hans Larsson, f.1520 d.1572 var emellertid en ganska anonym figur som dog redan vid 52 års ålder.

Redan i Saköreslängden för 1551 påträffas farfars fadern Lasse Ravalsson. Han får då böta 100 mark penningar för sin dotters räkning då hon begått ”skylskap” med sin broder. Jag hade nog mina aningar vad ”skylskap” betyder, men kände ändå att jag ville veta mer. En sökning på begreppet gav ett antal träffar på Projekt Runeberg, som samlar och skannar gamla texter som bör bevaras för eftervärlden. Genom att läsa hur ordet användes i olika sammanhang började jag förstå dess betydelse. Vad jag förstår avser det sexuellt umgänge med nära släkting, närmast vad vi kallar incest. Man undrar ju vem som tog initiativet till det? Kan det ha varit den anonyme Hans som var i farten?

Lasse Ravalsson avlider 1572 samma år som hans son Hans Larson avlider. 1574 avslöjas det att hans sonson ”Widiche i Norgudwika”, sedermera Norrvik, hade gömt undan några gamla mynt vid bodelningen efter fadern – och farfadern. För det fick han böta 160 mark.

En intressant incident 1550 var när Lasse Ravalsson som var Bergsfogde för Västerbergslagen anklagade Bergsmannen och Nämndeman Bengt Nilsson i Persbo för att ha smitt alltför lätt osmundjärn. Att det var medvetet framgick klart eftersom Bengts hustru kom utfarande och sparkade omkull vågen och bad Lasse ”att pynta segh dädhan”. Bengt erkände och fick böta trots att han satt ting vid tillfället. Någon fiendskap föreföll det knappast ha orsakat eftersom Bengts sondotter sedermera gifte sig med Lasses sonsonson Hans Widichsson. På så sätt sammanknöts Hans Widichsssons familj med den äldsta och mest inflytelserika släkten i Persbo. Anders Winroth har skrivit en intressant artikel om detta.
Om Lasse Ravalssons son Hans Larsson var en person som inte gjorde så mycket väsen av sig så var hans son Widich, Hans far, desto mer försigkommen. Han nämns som nämndeman första gången 1592 och sitter därefter ting åtminstone till 1618. Han gör en del affärer framgår det av domböckerna. 1593 köper han en täkt av sin svärmor Marit i Norrvik för 10 fat järn. Marit var således mor till hans hustru Malin E-dotter. (2015-06-04: Släktförhållandena kring Lasse R. har reviderats sedan detta skrevs och kan läsas om här.)

1602 bjuder han ut en hytta och smedja som han köpt av sin syster Anna och hennes make Anders Jonsson. Priset är 15 fat osmundjärn samt en silversked på 3 lod.

Annas dotter reser 1615 genom kyrkoherde Erici Holstenii Holstenius i Stora Skedvi anspråk på Widich för en utlovad del i ett arv efter den barnlösa Brita Larsdotter som var syster till Widichs och Annas far Hans Larsson. Det gäller en del i ett hemman i Fline i Husby socken. Till saken hör att Annas dotter och Eric Holstenieus var tremänningar, dvs. Erics mor Sigrid Jonsdotter, Anna Hansdotter och Widich Hansson var kusiner. Ledtrådar till detta har jag fått genom inlägg av Torsten Berglund på Anbytarforum.

Om man går bakåt i tiden från Lasse Ravalsson är det mer osäkert. Hans far anses vara Rawfall Matsson f. 1460 i Klenshyttan, d. i Norrvik. Hans far anses vara Mats Andersson var födelse antas till 1420.
Källkritik
Själva idén med det här exemplet är att jag inte hade tillgång till några primära källor om man inte skall anse att Vadfors avskrift av domböckerna är tillräckligt tillförlitliga. I övrigt har jag använt källor som finns tillgängliga för den som inte kan besöka arkiv eller bibliotek. I några fall får dom anses vara mycket tillförlitliga. Anders Winroths artikel från Genealogiska Nätbiblioteket 2005 liksom Torsten Berglunds inlägg på Anbytarforum betraktar jag som mycket tillförlitliga.

Uppgifterna från DISBYT som väl överensstämmer med Vadfors byalängder ser jag som i stort tillförlitliga, speciellt som dom som passar in i det mönster av släktskap som andra källor beskriver.

Vissa uppgifter kommer från privata databaser på nätet. Det är främst Hässla Släktförening samt Släktföreningen Tingdal som jag använt.

I de fallen måste man iaktta viss försiktighet när inte källorna är angivna. I några fall är uppgifterna emellertid verifierade av kopior jag själv samlat från bl. a. Västerås herdaminnen av Ekström och i dom fallen anser jag uppgifterna styrkta.

De svagaste delarna är därför generationerna före Lasse Ravalsson, varför jag endast nämner dessa utan att ta med dem i antavlan. Viss osäkerhet råder också om syskon till några av personerna i antavlan.

Var och en som har några invändningar eller kompletteringar ber jag att skriva kommentarer så att inga felaktiga uppgifter sprids till andra släktforskare.

Gamla Svinhufvudsätten och Israel Petri Dalecarlus

I förra inläggget berättade jag hur Israel Petri Dalecarlus tar Svinhufvudsvapnet i sitt sigill. Det antas att det kommer från hans mor som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Hans mor var Chatarina Hansdotter och hans far Petrus Olai Salamontanus. Morfar är Hans Eriksson i Aspeboda. Hitillsvarande forskning har inte kunna visa på vilket sätt Israel Petris mor var befryndad med Svinhufvudsätten. Det fanns vid tiden två betydande gårdar några hundra meter från varandra i Aspeboda, nämligen Lilla Aspeboda och Gunnarsbo. Gunnarsbo ägdes av 1490-1500 av Hans Lambrechtsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. De hade två söner Jacob och Erik Hansson Westfal samt en dotter Gertrud. Erik Hansson var en av Gustav Vasa mycket betrodd man och valdes till Bergsfogde och Domare 1525-1530, medan brodern Jacob figurerade i motståndet mot Kungen. Jacob Hansson ägde Gunnarsbo 1530 men gården konfiskerades av Kungen 1533 på grund av inblandningen i de olika dalaupproren. Han återfick emellertid gården 1542. Vid tinget i Tuna socken 1545 bjöd han ut gården och Peder Hyulmakare antog budet. Vid tinget efterföljande år visade det sig att Peder Hyulmakare inte förmått erlägga köpeskillingen varför gården återgick i Jacobs ägo. Gården bjöds inte ut vidare utan förblev i Jacobs ägo åtminstone till 1559. Mellan 1560 och 1571 ägdes gården av Hans Eriksson – som troligen var Israel Petris morfar - som omnämns som en mycket rik man och taxerades för stora summor i Älvsborgs lösen 1571. Lilla Aspeboda ägdes 1491-1524 av Lyder Henriksson och Agneta Jeppesdotter Svinhufvud, syster till Birgitta. 1524 säljer Agneta gården till systersonen Erik Hansson Westfal. Inga försäljningar utom släkten är registrerade i Domboken. Dock vet man genom noteringar från en arvstvist att Jöran Eriksson ägde gården 1563-1588. En hypotes, som hittills inte kunnat beläggas, har varit att Hans Eriksson, är son till Erik Hansson och därmed sonson till Birgitta Jeppersdotter. Jacob Hansson skulle då vara hans farbror. Tidigare har inga dokument visat på detta släktskap. Jöns Pederssons Dombok visar emellertid att i flera ting i Tuna socken uppträder Hans Eriksson och Jacob Hansson i gemensam sak. 1549 förde de talan mot Erick Persson i Roma som fått två silverskålar i pant för 26 marc. Erick hade sedan lämnat dessa vidare mot en högre pant vilket Hans och Jacob protesterade mot. Det avgörande dokumentet finner vi emellertid i samma Dombok från 1552. Den lyder omskriven till nutidssvenska:”Lasse Seffredson kom till tinget och böd ut en täkt som Bengt Skrivare hade i pant av Erik Hansson. Då kom Hans Eriksson fram med två efterkommande beskedliga män, Nils Hansson och Jacob Hansson, som vittnade att Morten Skinnare tog dessa fyra – namngivna – Nils Hansson, Jacob Hansson, Peder Andersson i Kniva och Jöns Nilsson till sina egna vittnen på att han gav tillbaka ovan nämnda täkt till Erik Hanssons barn. Sedan vittnade Anders Persson i Götegården att han hade fått Konungslige Maij:ts allra värdigaste, allra nådigaste herres brev där på, att hans nåds herre hade efterskänkt Erik Hanssons barn alla skulder till Morthen Skinnare. Ärendet sköts upp eftersom Bengt Skrivare inte själv var närvarande. ”Detta dokument gör det mycket troligt att Hans Eriksson var son till Erik Hansson i Aspeboda och förklarar därmed hur Israel Petri Dalecarlus var befryndad med den gamla Svinhufvudätten i Dalarna. Någon annan rimlig förklaring till varför Hans Eriksson tillsammans med Jacob Hansson skulle engagera sig i arvet efter Erik Hansson är inte trolig. Att Israel Petri tar ett Svinhufvud i sitt sigill kan tyckas förmätet eftersom detta sköldemärke därmed skulle ha ärvts två gånger i kvinnligt led, först genom hans morfars farmor Birgitta Jeppesdotter, sedan genom modern Chatarina Hansdotter. Nu har detta varit ganska vanligt historisk eftersom båda adliga ätterna Svinhufvud av Vestergötland och Svinhufvud av Qvalstad ärvt sina sköldemärken i flera led på kvinnosidan.

Källor och kommentarer:Västerås Stifts Herdaminne
Jöns Pedersson Dombok 1544-1559
Älvsborgs lösen
Enligt Landskapslagarna var man tvingad att utbjuda gården 3 ggr inom släkten innan den kunde övergå i annan släkt ägo, s.k. hembud. Därför var alla utomståendes köp tvungna att tas upp vid tinget.
Jöran Eriksson var troligen en yngre bror till Hans Eriksson.
Intygas i tingshandling 1633 av sonen Capellanen Jören i Sundborn även känd som kyrkoherden Georgius Georgii Asperus, 1588-1657.
Bengt Skrivare var en myndighetsperson som bevakade panter och andra skuldehandlingar.
Mårten Skinnare var verksam främst under 1520-talet och jämte Nils Månsson och hans son Måns Nilsson tidens mest betydande penningutlånare. Han stod till en början högt i gunst hos konungen. Han föll emellertid i onåd och alla hans egendomar konfiskerades, då han 1529 stod i förbindelse med de upproriska Västgötaherrarna.

Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken

Med hjälp av skolläraren Elfvin och hans Flodabok hittar jag prästen Israël Israëris Nassenius i min släkt. Jag skall säga till alla som är skeptiska till Flodaboken att jag kollat själv också. Han var son till Israel Petri Dalecarlius som i sin tur var son till Petrus Olai Salamontanus och Catharina Hansdotter från Aspeboda, dotter till Hans Eriksson i Aspeboda. Det hör till saken att Israel Petri Dalecarlus hade ett svinhuvud i sitt vapen vilket han torde ha ärvt efter sin mor Catharina som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Allt detta enligt Västerås stift herdaminnen - den äldre upplagan författad av Johan Munktell den nyare av Gunnar Ekström.
Givetvis vore det intressant om det vore riktigt att min ana var av Svinhufvudsläkt för det skulle föra min släkt åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Vad krävs nu för att bevisa detta?
Bergsfogden Erik Hansson Westfal i Aspeboda var son till Hans Lambrectsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Frågan är om Erik Hansson hade någon son Hans som kan ha varit fader till Catharina Hansdotter. Jag har framlagt problemet för Torsten Berglund som är en kunnig Svinhufvudforskare och han menar att det endast finns indicier på att den Catharinas far Hans skulle vara son till Erik Hansson Westfal. Hypotetiskt skulle, om släktskapet finns, följande vara riktigt.

Hans Lambrectsson Westfal vet vi var gift med Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Att Catharina Hansdotter är min ana är säkert, liksom att hennes far hette Hans Eriksson från Aspeboda. Vi vet att Hans Lambrectsson Westfal hade två söner, nämligen Erik och Jacob Hansson Westfal. Frågan är om Erik hade en son som hette Hans och om denne Hans var far till Catharina. Även om man kan visa att Erik Hansson Westfal hade en son som hette Hans kan det ju vara en namne som också bodde i Aspeboda vid samma tid, men inte alls var släkt med Catharina. Efter att lusläst alla dokument jag kunde hitta och samarbetat med Ingvar Ilebrand som också sökte sina samband med Svinhufvudsläkten kunde jag inte hitta några nya ledtrådar. Ingvar hade emellertid läst om en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson som täckte tiden mellan 1544 och 1559. Den finns i avskrift på Falu bibliotek. Jag reste därför till Falun och med hjälp av den oerhört kunniga Elisabeth Hemström fick jag hjälp att leta i de samlingar hon ansvarade för. I domböckerna finns alla fastighetsöverlåtelser noterade, så min första uppgift var att se huruvida någon Hans Eriksson köpt någon av gårdarna i Aspeboda av släkten Svinhufvud. Om inte var det troligt att han ärvt gården och då vore släktskapet troligare. Mina äventyr i Jöns Pederssons dombok och Älvsborgs lösen skall jag berätta om nästa gång.

Att ha präster i släkten är en välsignelse

Jag hittade min första präst i min mors släkt. Det var Aron Birgeri Kihlgren från Holmedal i Värmland. Jag förstod nog inte då hela vidden av att ha hittat en präst och det tog ganska lång tid innan det gick upp för mig. Vad är det då som är så intressant med detta? Först och främst så har nog många av er upptäckt att det blir ganska enahanda i de flesta släkter. Klasstillhörigheten var stark i gamla tider så man kan söka sig fram i generation efter generation och hitta ömsom Erik Andersson och Anders Eriksson och alla var de bönder. Skämt åsido så har jag upptäckt att det fanns några förhållanden som bröt dessa släktkedjor och gjorde att det kom in lite nytt blod – och samhällsklasser – i släkten. Ett av dessa förhållanden var när en son med läshuvud fått studera till präst eller när någon visat framfötterna i krig och blivit belönad – om de överlevt – av konungen. Andra vitamininjektioner i släkten är ingifta invandrade smeder eller andra specialister från andra länder. Att ta värvning som militär var också den fattiges ”universitet ” som öppnade vägen för tjänst i staten, där den framväxande järnvägen på 1800-talet var en karriärväg för söner från fattiga hem. (Det finns förteckningar över alla järnvägstjänstemän att rådfråga.) Ett annat förhållande som gör prästerna så intressanta är Herdaminnena. Det dröjde länge innan jag hörde talas om dessa böcker och ännu längre innan jag tog mig för att gå till Universitetsbiblioteket i Göteborg för att se hur de såg ut. De är fantastiska källor för släktforskare! Det är nämligen så att varje stift har dokumenterat alla sina präster så långt tillbaka man förmått i dessa Herdaminnen. De innehåller ofta mycket utförliga biografier över prästen i fråga, som jag måste säga är ganska underhållande att läsa. Min första prästana Aron Birgeri Kihlgren var inte bara en oerhört hängiven och skicklig förkunnare av den rätta vägen med stort förtroende bland sina församlingsbor, utan också en ganska egensinnig person som ägnad stort intresse åt att processa med kyrkoherden och domkapitel om olika egendomar. Han blev med åren ganska förvirrad och, efter ett antal varningar, fråntogs han sitt ämbete. Oavsett detta var hans söner, varav flera följde i faders fotspår, ganska framgångsrika och hans sonsons son översten vid flotten Johan Aron Kihlgren blev adlad af Bormenan. Han blev känd för att inventera hela landets ekar och kom till slutsatsen att ekarna borde släppas fria då de inte längre behövdes för flottans skeppsbyggeri. Dessa uppgifter har jag funnit i dels adelskalendern, dels i Wikipedia, som är en oerhört bra källa för allehanda fakta. Herdaminnena innehåller också mycket detaljerade förteckningar över släktskap, giften, hustrus anor, barns giftermål och annat intressant. Eftersom präster ofta gifte sig med kollegor döttrar eller ännu mer vanligt med företrädarens änka så kan man följa prästsläkterna i flera led tillbaka och ibland till andra stift. Herdaminnena innehåller också prästerna akademiska bedrifter inklusive referenser till deras vetenskapliga och kyrkliga publikationer. När vi ändå är inne på prästerna kan man gå vidare och söka upp dem i universitetens matriklar eller de s.k. nationernas matriklar. Nationer är de sammanslutningar, som än idag finns på universiteten, för att samla studenter från en viss landsända. Medlemskap i nationerna var obligatoriskt, vilket gör att man hittar alla studenter i deras matriklar. Några av de präster som verkade på 1500-talet kan man finna vid tyska universitet. En av mina anor – Petrus Olai Salamontanus i Nås – studerade i Rostock. Det finns en matrikel över Svenska studenter i Rostock 1419-1828 sammanställd av Christian Callmer. Nästa gång skall jag berätta om ett intressant prästsigill.

Släktforskning som vetenskap?

I min förra blog skällde jag på dem som klagar på andras oegennyttiga arbete. När man läser en del inlägg på bl. a Anbytarforum får man intrycket av att Släktforskning är en del av naturvetenskapen. Med det menar jag att man ställer sanningskrav på den som bara kan uppfyllas om man var på plats när det begav sig. Så kan man naturligtvis inte se det! Släktforskning är som all historisk forskning en tolkning av källor där man får dra slutsatser grundade på en kombination av logik och indicier i sin tur grundade på kunskap om historien och inlevelse i situationen. Man får också som i all kvalitativ forskning använda sig av flera källor och kunskaper och se om de pekar i någorlunda samma riktning. Den objektiva sanningen kan man aldrig finna även om man har dokument att grunda sig på.
Jag har funnit att det finns en ganska stor rationalism bland vissa släktforskare. Med det menar jag att man litar blint på det som är dokumenterat, men är mer kallsinnig till indiciekedjor grundade på inlevelse i situationen och sunt förnuft. Jag har inte så mycket att invända mot detta i sig om det inte vore så att de hårda fakta man anser vara så sanna, dvs. dokumenten från den tiden, hade så uppenbara svagheter. Jag tänker då främst på kyrkböckerna. I vår kultur är det finaste man kan uppnå som släktforskare att komma riktigt långt tillbaka i s.k. rakt nedstigande led – vilket betyder anor på faderssidan. Hur trovärdigt är det? I andra kulturer som exempelvis judendomen anses inte säkert släktskap kunna bevisas annat än genom modern. Det är på moderssidan man ärver sina judiska anor. Vi vet naturligtvis lika väl som judarna att det enda man inte behöver tvivla på är vem någons mor är – fadern däremot kan alltid ifrågasättas.
Vi ser i de gamla kyrkböckerna hur vanligt det var med oäkta barn fastän det var straffbart. Man inser då lätt att det förekom oftare än som blev officiellt, i synnerhet då ena parten var gift eller tillhörde en annan samhällsklass. Hur många pigor har blivit gravida med husbonden, som sedan har övertalat en dräng att ta på sig faderskapet och gifta sig med pigan mot någon ersättning i form av ett torp eller en summa pengar. På medeltiden var det till och med en regel att resande herremän skulle kunna våldgästa bönderna. Att även kvinnligt umgänge ansågs krävas som gästfrihet är väl inte alltför vågat att anta.
Nu är jag den förste att hävda att det nog är viktigare i vilken familj som barnet växte upp än vilka gener han/hon hade så det kanske inte gör så mycket att vi forskar på den ibland förmente faderns sida. Jag är emellertid inte säker på att de som hävdar petimetersanning i släktforskningen är eniga med mig om detta, utan lägger mer vikt vid genetiken än det sociala arvet. Ett problem med denna fixering vid den osäkra släktskapen genom fadern är att det oftast är mycket svårare att följa sina anor på spinnsidan om man nu verkligen vill veta hur ens genetiska anor ser ut. Dels tycker jag mig sett att prästerna varit mindre noga med kvinnornas härkomst i kyrkböckerna, dels kommer de ofta från andra socknar, vilket ställer till problem om man inte har både födelsetid och födelsesocken. Till detta skall läggas att många släktforskare genom tiderna, liksom i förbigående, noterat ”gift med NN” för hustrun, utan vidare uppgifter än namn och i bästa fall födelseår. Här är emellertid Herdaminnena lysande undantag eftersom man där noggrant redovisar hustruns föräldrar.
Till denna grova osäkerhet i släktforskningen skall vi lägga prästernas egna insatser och där finns nog mycket att fundera över. Jag har många präster i min släkt och har därför läst många Herdaminnen. Det är intressant att se hur upptagna prästerna var av att skaffa sig makt och egendomar och hur mycket tid de ägnade sig åt processande och affärer. Nykterheten var det också si och så med, liksom ibland det sunda förnuftet. Detta gör ju att man kanske skall fundera över riktigheten i speciellt husförhörens korrekthet. Själv har jag ofta hittat uppgifter i husförhören som inte stämmer med exempelvis födelsenotiserna. Trots detta skulle jag inte vilja avråda någon från att använda kyrkböckerna, eller ens husförhören, som källor i sin släktforskning.
Anmärkning: Om du har präster i släkten kan du gå till biblioteket och titta i stiftens Herdaminnen. Där finns i princip alla prästers bibliografier nedtecknade för varje stift. Det är mycket spännande läsning och genom de noggranna förteckningarna av giften, barn och inbördes släktskap är de en ovärderlig källa för släktforskare.