Makten över våra gravstenar - en uppföljning

Laxbrograven - familjen Ericsson i Ljusnarsberg

Refuseringen av Irene Jonssons inlägg på Anbytarforum har fått igång en intressant och bra diskussion. Daniel Berglund som är Moderator för Teknikfrågor på Anbytarforum (AF) har svarat på flera ställen, men mest utförligt i en kommentar till mitt förra blogginlägg. Daniel beklagar det skedda och på tråden "Rädda gravstenar" på AF säger han även: "Ja, det är synd att det tog den här vändningen. Det hade gått att sköta snyggare bakom kulisserna så att säga. Länken som sådan var det ju inget fel på!" Daniel försäkrar att AF och Sveriges Släktforskarförbund (Rötter) inte har några ambitioner att motarbeta eller censurera konkurrerande eller kompletterande initiativ. Faktum kvartår dock att det skäl för refusering som Irene fick i sitt mail var just att hennes Facebookgrupp konkurrerade med Rötters egen gravstensinventering. Detta förhållande kommenteras inte av Daniel Berglund. Däremot är han kritisk till att moderatorn missuppfattat andra ordningsregler och kanske varit överambitiös.

Givetvis vill vi alla tro att Rötter inte har några ambitioner vare sig att motarbeta eller censurera andra initiativ. Framtiden får väl visa om moderatorn i det här fallet har tyckt sig handla i Rötters anda, men kanske inte riktigt förstått vad man kan föra ut utanför den interna diskussionen eller om hans ordval är helt ur hans egen fatabur. Att döma av den återgivna korrespondensen mellan Christian Andersson och den anonyme Tom-moderator saknas kanske något av den smidighet och goda omdöme som krävs av en moderator.

Jag antydde i min förra text att det kanske finns en historisk förklaring, till reaktionen på Irenes påstådda övertrramp. När jag började med släktforskning fann jag tidigt Anbytarforum och blev både förundrad, avskräckt och föragad av debattklimatet och språket som alltför ofta förekom mellan de skrivande. Som universitetsforskare var tonen för mig fullständigt främmande. Om man som nybörjare ställde frågor som inte var så välformulerade eller om någon medlem ifrågasatte andras forskarrön uppstod det ofta både kränkande och ilskna ordväxlingar som hade mycket lite med ämnet att göra. Tråkigt nog deltog även några av våra mest kunniga forskare i denna ohövliga och förnedrande behandling av dom som inte var lika kunniga eller vågade ha en avvikande uppfattning. Samma beteende förekom tråkigt nog även i andra fora på den tiden.

Anbytarforum har sedan dess gjort ett berömvärt arbete att hyfsa till diskussionen och lyckats bra med det. Moderatorerna har tvingats bli tuffare och inte lägga fingrarna emellan när någon spårar ur, vilket sällan händer idag. Kanske har några av moderatorerna blivit lite för taggade av sin uppgift, sitt ansvar och den makt de kan utöva. När jag började släktforska (omkr. 2005) blev jag varnad av en gammal räv att det finns ganska mycket intolerans och fundamentalism i våra kretsar. Jag märkte av detta i början, men allt eftersom vi har blivit fler har dom som stod för detta tunnats ut och blivit mer sällsynta. Kanske Facebook inte är den mest lämpliga mötesplatsen och inte lever upp till de höga ambitioner som ligger bakom Anbytarforum, men det är effektivt, trivsamt, snabbt och väldigt opretensiöst. Idag är det en mötesplats för tusentals släktforskare alltfrån mycket erfarna till totala nybörjare som hjälper och stödjer varandra på ett väldigt kollegialt sätt.
Jag tror många, speciellt nybörjare, anser det vara mer attraktivt att ställa sina frågor på Facebook än på Anbytarforum. Trots att jag själv startat en grupp på Facebook så är jag fortfarande stor anhängare av AF när det gäller "tyngre" och mer ämnesfokuserade forskningsfrågor.

Om vi skall återgå till gravstensinventering så har jag själv, liksom de flesta andra, ofta störts av hur tidigare insatser fallit i glömska och hur de frivilliga insatserna splittras. Jag har med vemod tänkt på de hyllmeter av pärmar innehållande inskickade bilder och beskrivningar som vår släktforskarvän Kent Andreasson hade i klubblokalen i Högsbo i Göteborg på den tid det begav sig. Det låg ett oerhört arbete bakom det från mängder av frivilliga, men inte var det så lätt att ta del av inte, varken texten eller bilderna. Sedan dess har flera initiativ uppstått förutom Irenes Facebookgrupp. GeneaNet har en internationell databas för gravstenar och minnesmärken där man lägger stor vikt vid kvalitén på bilder och dokumentation. Den databasen såg för övrigt dagens ljus före Rötters gravstensinventering. BillionGraves är ett annat internationellt initiativ som är genialt i sin enkelhet. Man kan bara knäppa en bild med sin smartphone och bilden laddas automatiskt upp till databasen. Här har vi en överlägsen teknologi och fullständig sökbarhet. Både GeneaNet och BillionGraves är gratis. I ett mail jag nyligen fått framgår det emellertid att BillionGraves har problem med engagemanget hos medlemmarna efter de första månadernas fotoyra. Till dessa viktiga initiativ kommer ett antal internetsajter anordnade av kyrkor och begravningstjänster som erbjuder gravstensinventeringar. Detta är bara en del av vad som finns idag.

Nog skulle det finnas fördelar i om man kunde samla alla gravsstenar i en enda indexerad databas, men detta är utopiskt av flera skäl. Ett starkt skäl är att det troligen skulle vara svårt att samsas och diskussionen om huvudmannaskap och tolkningsföreträde skulle säkert ta den mesta tiden. Ett skäl till att det kanske inte skulle vara helt lyckat är att vi frivilliga lätt tröttnar på att bidra när organisationen stelnar, blir byråkratisk och förlorar nyhetens behag. Det behövs nog lite nya tag och nya idéer då och då för att mobilisera oss "fotsoldater". Det är säkert just på grund av nyhetens behag och känslan av delaktighet som Irenes Facebookgrupp och BillionGraves får en sådan skjuts under en tid.