EN STRATEGI FÖR DIN SLÄKTFORSKNING - Avsnitt 4

OLIKA SÄTT ATT ANGRIPA SLÄKTFORSKANDET

Enkelt beskrivet kan släktforskningen ta två vägar. Endera söker man sina släktingar bakåt i tiden så långt man kan komma – sina anor - eller också så intresserar man sig för en historisk anfader och försöker kartlägga alla ättlingar fram till vår tid. Man har som mål att antingen upprätta en antavla, oftast utifrån sig själv, eller en stamtavla utifrån någon intressant stamfader.

Som nybörjare från en ”vanlig” familj tror jag det första alternativet inledningsvis lockar mest. Skälet är helt enkelt att man är nyfiken på sina anor. Det är ju därför man vill släktforska. Det naturligaste och vanligaste är nog då att man väljer att forska i sina kognatiska anor, dvs. man intresserar sig för både fädernet och mödernet i varje generation. Det kan vara på sin plats att redan nu påpeka att det blir ganska många personer så småningom eftersom antalet fördubblas för varje generation. Om man lyckas forska fram 10 kompletta generationer bakåt i tiden blir det så många som 1024 personer i 10:e generationen, eller totalt 4092 personer, dig själv oräknat. Sedan blir tillskottet dubbelt så många för varje ytterligare generation. Nu blir det inte så många i verkligheten eftersom du troligen inte lyckas finna dina anor komplett i alla generationerna. Det kommer att fattas fäder på grund av "oäkta" barn och det kommer att fattas mödrar på grund av brister i kyrkböckerna. Det kommer också att förekomma s.k. anförluster. En anförlust uppstår då personer som är släkt med varandra har ingått äktenskap. Eftersom de då har delvis gemensamma anor kommer dom ju att dela på några av dom 4092 anorna så det blir något färre. Ett typiskt exempel på en anförlust är när kusiner gifter sig. Eftersom de ha gemensamma mor- eller farföräldrar så blir det ju färre personer att föra in i den generationen och såldes även i alla generationer innan.

Det finns de som är mest intresserade av att undersöka sina agnatiska anor, dvs. släktskapet i rakt nedstigande led på fädernet. Det är ofta vanligt om man vill följa ett släktnamn bakåt i tiden. Likaså finns det dom som främst vill undersöka sina matrilijnära anor, dvs. i rakt nedstigande led på mödernet. Om man vill vara någorlunda säker på att man finner sina genetiska släktingar kan det vara en bra metod. Helt säker kan man emellertid inte vara ens då eftersom ”fint folks” döttrar som ”hamnat i olycka” ibland överlämnade mödraskapet på någon annan [1].

Om man tillhör någon mycket känd släkt eller vet med sig att man har en mycket intressant ana långt tillbaka i historien är det kanske mest intressant att forska i alla ättlingar till denna bemärkta person. Denna typ av studier brukar resultera i släktkrönikor och liknade historiska verk. Det är vanligt i den professionella släktforskningen där adliga och kungliga släkter har studerats med en berömd stamfader som utgångspunkt. Det finns emellertid ganska många exempel på denna typ av forskning även bland amatörer. Ett resultat av denna typ av forskning är ju att man så småningom kommer fram till alla nu levande släktingar som härstammar från samma stamfader eller stammoder. Ofta brukar släktföreningar bildas där endast ättlingar till stamfadern/modern äger tillträde. Olaus Laurentii släktförening är ett exempel, liksom den s.k. Buresläkten och Långarydsläkten som med sina 150 000 registrerade ättlingar lär vara störst i världen. Många har publicerat släktkrönikor som kan vara intressant läsning. Ett exempel är den värmländska släkten Skragge som blivit upphov till flera adelssläkter [2]. Andra släkter har blivit föremål för mängder av professionella släktforskares intresse och genererat mängder av publikationer. Ett exempel på detta är den gamla Svinhufvudsläkten [3] från Kopparberget i Dalarna.

I min egen forskning har jag insett att jag med säkerhet är en ättling till Svinhufvudsläkten - eventuellt på farfars sida,[4] men helt säkert på farmors sida, samt Skraggesläkten på min mors sida. Troligen är jag också ett litet löv på Olaus Laurentii stamträd. Det bäst utredda stamträdet som jag tillhör är emellertid den sk. Laxbrosläkten från Ljusnarberg som på ett förtjänstfullt sätt utreds av min anättling Margareta Ericsson.
Det där med farfars sida visade sig så småningom vara ett villospår, men sökandets vedermödor är lärorika att ta del av, för att inte tala om att det är ett bra exempel på att man bör ifrågasätta även det som man helst vill tro på. Men den historien får ni ta del av om ni följer min Fb-grupp och mitt bloggande framåt i tiden.

Vad är lättast?

Om man skall gradera vilken uppläggning av släktforskning som är enklast – om någon – så skulle jag nog säga att forskning i rakt nedstigande led på faderssidan (agnatiskt) är enklast. Det finns flera orsaker.

Dels beror det på att barnens efternamn (patronymicon) anges av faderns förnamn, dels att det ofta är lätt att följa fadern geografiskt under livet. Givetvis underlättar det också att man vet att det bara är en ny person man behöver finna i varje generation. Att söka sina anor på mödernet (matrilinjärt) är mer komplicerat främst på grund av att man inte alltid vet varifrån modern kom så det geografiska problemet kan ställa till det. På samma sätt så blir det svårare att söka på båda sidor (kognatiskt), förutom att antalet personer som man skall finna ju fördubblas för varje generation.

Den riktiga utmaningen är att forska framåt från en viss historisk person. Skälen är många. Dels kan man ju inte veta om man funnit alla barn eller ens alla äktenskap, dels kan det vara svårt att finna partners i senare generationer. Detta gör ju att man inte kan veta när man löst sin uppgift. Det dyker ständigt upp nya grenar och antalet personer kan i princip bli oändligt många. Till detta kommer att ättlingarna flyttar på sig geografiskt utan något mönster, vilket avsevärt förvårar forskningen. Till en hjälp i detta arbete har dock DNA-forskningen kommit under senare år, men inte ens med dess hjälp kommer man alltid dit man vill.

UPPGIFT: Fundera på vilken strategi du skulle vilja ha för din släktforskning. Om du redan bestämt dig förslår jag att du funderar över vad det skulle innebära att göra på någon av de andra sätten.

Bomärken, prästsigill och adliga vapen

Oavsett om man kommer från en släkt av bönder, präster eller adelsmän är historien lika spännande och innehåller många intressanta och färgstarka personer.



Erik Ersson i Kyrkbyn, Grangärde



De Wael - en holländsk ana till Laxbrosläkten



Petrus Laurentii - kyrkoherde i Filipstad

Mitt eget irrande i början
Om du vill läsa om mina tankar i början kan du ta del av texten "Det hjälper att ha en strategi när man släktforskar"

Noter:
1) Man kan läsa historien om "Kolarsonen från Norrbärke som kanske var en prins" där lokala historien säger att uppgifterna i Födelseboken inte är korrekta.

2) Från Värmlandsläkten Skragge härstammar de adliga släkterna Hermelin, Skraggensköld, Skraggenstjerna och Lagerborg.

3) Den tidigast kände stamfader för släkten Svinhufvud är Jöns på Höjen som omnämns 1386. Från den släkten härstammar de adliga släkterna Svinhufvud av Qvalstad och Svinhufvud från Wästergötland.

4) http://slaktforskning.blogspot.fr/2007/03/ett-prstsigill-som-gjorde-mig-nyfiken.html samt

http://slaktforskning.blogspot.fr/2007/03/gamla-svinhufvudstten-och-israel-perti.html

Läs även "Är det lönt att söka anor längre tillbaka än medeltiden?"

Vinjettbilden ovan är en tolkning av Laxbrosläktens anor

Förfalskningar inom släktforskningen
På Släktforskning för noviser kan man läsa om önsketänkanden, godtrogenhet och direkta förfalskningar inom släktforskningen.

Om du vill ta del av andras tankar kring hur man kommer igång med släktforskning kan du läsa följande sidor:

Släktforskaren

TILL NÄSTA AVSNITT