Det hjälper att ha en strategi när man släktforskar

Jag har redan ojat mig över hur svårt det är att hitta de närmaste släktingarna om man inte har föräldrar eller andra som kan berätta eller har sparat dokument. Tiden mellan 1900 och fram till efter andra världskriget är jätteknepigt om man inte har koll på det. Man behöver en hel drös med databaser för att hitta det man söker. Man behöver Folkräkningar från 1890 och 1900, Dödboken 1946-2003, tillgång till Svar osv. Det blir ganska dyrt om man skall köpa det. Mitt råd är att gå med i en lokal släktforskarförening. De har ofta allt detta på sina datorer och det kan du då få tillgång till. Biblioteken har det också liksom Landsarkiven och en del andra institutioner.
Så kommer vi till 1800-talet där kyrkböckerna under senare halvan oftast inte finns, men nu har ju Genline, gud ske lov, mantalsuppgifterna on-line men de är knöligare att leta i än kyrkböckerna.
Så till kyrkböckerna. Det är väldigt lätt att villa bort sig om man är ostrukturerad. Jag gör det hela tiden, men jag vet ungefär hur jag borde gå tillväga nu även om entusiasmen far iväg med mig ibland. Den viktigaste källan är utan tvekan Födelseboken. Försök alltid att få reda på en anas födelseår och födelseförsamling. Man behöver faktiskt inte alltid veta födelseår exakt, men församlingen är viktig. Det fina med födelseböckerna är att de är de mest tillförlitliga enligt principen att de är skrivna så nära händelsen ifråga, dvs. födelsen. En annan bra sak är att de är upplagda efter församling så man behöver inte hitta byn där personen är född. Gå således in i Genline och leta rätt på rätt län och församling samt födelseboken för rätt tidsintervall. När du hittar personen får du också reda på vad föräldrarna hette, vilken gård de bodde på samt ofta hur gammal åtminstone modern var och ibland också fadern. Du får också reda på vilka som var vittnen, vilket kan vara bra att notera för fullständigheten, men också för vidare forskning.
Nu finns det två vägar att gå – endera är man sugen på att gå vidare bakåt till nästa generation eller också vill man kartlägga familjen i sin helhet. Vad man än vill göra så är det klokt att gå till Husförhören för det år som din ana föddes. Ofta stod föräldrarnas hemby eller gård i Födelseboken och husförhören är upplagda efter gårdar. Här kan man få problem eftersom inte alla Husförhör har register över gårdarna så kan man hitta till rätt sida. Om det inte finns någon sådan förteckning har jag inte hittat något annat sätt än att bläddra sig fram tills man hittar rätt gård. Det kan vara klokt att notera sidan eftersom det ofta är så att samma gård finns på ungefär samma sida i efterföljande och föregående års Husförhör. Det skiftar lite beroende på om innevånarna har ökat, vilket gör att gården dyker upp senare i nästa Husförhör eller vice versa.
Man hittar nu familjen och får en hel del information som syskon till din ana och sådant. Man får också förhoppningsvis reda på föräldrarnas födelsedatum och födelseförsamling. Det är nu man gör valet om man vill detaljstudera denna generation genom att följa dem bakåt genom husförhören och kolla alla deras öden och äventyr inklusive giftermål och dödsfall, gå framåt i tiden och finna fler syskon och vad som hände dem, eller gå bakåt till nästa generation genom att söka upp födelsenotiserna för föräldrarna i den församling de var födda. Utarbeta en arbetsmetod för detta annars är det risk att du gör allt på en gång utan ordning och reda och till slut vet du inte var du är. Jag har till och med velat in på svägerskor till min ana och hennes släkt eftersom de verkat ha så intressanta namn. Det har tagit en stund innan jag insett att de ju faktisk inte ens är släkt med mig.
Jag har upptäckt ett problem ibland med föräldrarnas födelseort i husförhören. Oftast anges församlingen, men i några fall har byn eller gården angetts då det är inom samma församling. Det har tagit mig ganska mycket onödigt sökande efter en församling som inte finns innan jag kommit på idén att kolla församlingens andra gårdar och byar. Det här problemet uppstår ju främst när man saknar lokalkännedom. När jag var yngre samlade jag frimärken och det var en tid då det var på modet att samla stämplar, så perfekta och sällsynta som möjligt. Det fanns då en baklängeslista – med alla namn stavade baklänges - för alla svenska postanstalter som verkligen underlättade när man hade en stämpel där man bara kunde läsa slutet. Vore det inte en bra idé för någon entusiast med datorkunskap att fixa. Det kanske jag kunde ordna själv – jag får fundera på det.