Är det lönt att söka anor längre tillbaka än medeltiden?

Trolig ana?

Jag kan inte låta bli att reflektera lite över Tomas Hultbergs tankar kring våra anor grundat på befolkningstatistik och enkel matematik. Vi vet på grund av vår utmärkta folkbokföring hur många som bott i Sverige under de senaste århundradena. Siffrorna är ganska säkra från 1750 då det bodde 1,9 miljoner personer i Sverige. Om vi går tillbaka till 1500-talet är det mer osäkert, men någonstans mellan 600 000 och 900 000 personer torde ha bott i landet vid den tiden. Går vi ännu längre tillbaka blir siffrorna vagare, men man har ganska säkra uppskattningar som säger att befolkningen på 1300-talet var ca 1,2 miljoner. Den stora minskningen de närmaste hundratal åren beror på pesten mellan 1350 och 1420. Det är anmärkningsvärt att befolkningen ökade så kraftigt från 1500-talet till 1750 trots ständig åderlåtning genom krig.

Befolkningssiffrorna för 1000-1100 är ytterst osäkra men man antar att det skedde en kraftig ökning mellan år 1000 till 1300-talet. kanske vi kan anta att det fanns några få 100-tal tusen år 1000. Hela jorden befolkning beräknas till ca 310 miljoner år 1000.

I min släktforskning kan jag gå tillbaka 22 generationer från mina barnbarn räknat till Lidikin (Lyder) Svinhufvud och Magnus Westfal vilka levde på 1200-talet. Antalet anor utan anförluster för 22 generationer skulle vara 4 194 304. Vi inser enkelt att hela Sveriges befolkning vid den tiden (< 1 miljon) inte räcker till för att fylla min antavla med svenskar utan anförluster. Av namnen att döma i min tavla så fanns det emellertid invandrade tyskar bland anorna och säkert norrmän, danskar, och dessutom har jag mängder av finnar så det hjälper ju upp. Dessutom är mina barnbarns pappa från Mexico med anor i Spanien så där fick vi ytterligare några miljoner.

Låt oss därför gå ytterligare sex generationer bakåt i tiden. Mina anor skulle då vara 268 435 456 utan anförluster, som skall jämföras med de 310 miljoner personer som ansågs bo på hela jorden omkring år 1000. Det var dessa funderingar av Thomas Hultberg som fick mig att fundera vidare.

En slutsats man skulle kunna dra av detta är att när man närmar sig 25 generationer blir släktforskningen ganska meningslös eftersom vi måste vara släkt med alla som bor inom kommunikationsavstånd på vår jord. Nu vet vi ju att släktskap, speciellt i äldre tider var mycket klass- och geografiskt bundet och inavelsgraden ganska hög. Lyckligtvis florerade också promiskuiteten så generna kunde blandas mellan över- och underklass. Dessutom förekom då som nu omfattande hemskheter i krig, som också bidrog till att befolkningens arvsanlag blandades.

En annan, lite lustig, slutsats man kan dra är att alla de fantasifulla släktforskare som härleder sina anor till egyptiska kejsare och andra dignitärer, troligen har i sak rätt, men inte på det sätt de tror.

Om man till alla dessa fakta lägger det jag skrivit om tidigare, nämligen osäkerheten i vem som verkligen är fadern i varje led så känns det som om det vore bäst att hålla sig till släktforskning i modern tid, dvs från 1500 och framåt. I de flesta fall är det inte mödan värt att försöka härleda sina anor längre tillbaka. Oftast blir det bara teoretiska konstruktioner där osäkerheten är gigantisk.