With a Little Help from My Friends … (Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band)

Den här berättelsen skall visa att det aldrig är läge att helt ge upp - men man kan ju vila sig lite - något år ibland.

Jag har i flera texter berättat om hur jag hittade min morfars mormors mor Maria Danielsdotter. Hon hade fyra dokumenterade relationer, varav de två första resulterade i utomäktenskapliga barn och de två senare var barnlösa, men med dessa två var hon gift. Hennes andra relation var med Måns Jansson, fader till min ana – således min morfars mormors far. Trots att han var ganska väl beskriven i dotterns födelsenotis så kunde jag inte identifiera honom eller finna honom. I notisen står att han kommer från Tobol i Gunnarskog, men nu befinner sig i Långvak och att han är soldat representerande Lerot i Eda. När vi löst problemet inser vi varför det var så svårt. Dels var Måns försvunnen under en tid i bokföringen, dels lade han till ett nytt namn och kallade sig Måns Jansson Fredrics, dels blandade prästen ihop honom med en avliden äldre bror med samma namn så han uppträdde i Hfl med felaktig födelsetid.

Arvika landsförsamling (S) CI:7 (1809-1827) Bild 36 / sid 59

Forskarkollegan Christer Gustavsson i Arvika och jag har under flera år arbetat med den här släktgrenen och gemensamt funnit lösningar. Sista utvägen har även tidigare varit att helt enkelt läsa notis för notis i de intilliggande socknarna tills vi hittade en person som kunde passa. Även denna gång föreslog Christer att kanske Måns fader kunde vara Jan Skåresson från Bortan i Gunnarskog. Det här var verkligen ett långskott eftersom vi inte hade något födelseår för Måns, bara en ungefärlig ålder och några ortsangivelser. Hur som helst fick det ligga till sig under lång tid, men häromdagen bestämde jag mig för att ta itu med Måns ursprung. Med ledning av en födelsenotis från Gunnarskog 1785 fann jag lätt paret J. Skåresson och hustrun Malin Mattsdotter med barnen Ingegärd, Anna och Karin, men ingen Måns till min besvikelse. I efterföljande Hfl finns emellertid Måns född 1785 med. Systern Ann finns också med men såväl Ingegerd som Karin har avlidit. Att jag skriver J. beror på att Hfl. AI:1 anger Joh., medan AI:2 anger Jan. I andra referenser förekommer både Jon och Joen. Nu tycker man kanske att det inte skulle vara så svårt att knyta ihop en logisk kedja med ett så ovanligt namn som Skåre, men då känner man inte till Gunnarskog. Det finns gott om Skåre, liksom det finns gott om det ovanliga Källar i socknen. Men – vad kan man förvänta sig i en bygd som själva uttalar socknens namn Gônnǝskǝ?

För att få andra forskares syn på Måns identitet gör jag en sökning på Google på Jan Skåresson och får flera träffar på en person född 1720. Många träffar var från sociala släktforskartjänster och saknade källor så jag ignorerade dem eftersom jag misstänkte att de mestadels var kopior av varandra och knappast tillförlitliga som källor. Nu var ju den jag sökte född 1748 och gift med Malin så det var bara att ta nya tag. Sökningar enbart på Skåresson 1748 gav bättre utdelning och glädjande nog var flera på Anbytarforum så det tyckte jag att jag kunde ta på allvar. Nu visade det sig att Anbytarforum blivit smittad av samma sjuka som resten av ”molnet” så flera påståenden var bara delvis korrekta och hänvisade bara i andra hand och till andra släktforskare på nätet.

Lyckligtvis fann jag de korrekta uppgifternas upphovsman och kunde dessutom identifiera och hitta mailadressen till Kent Carlsson, som kan Gunnarskog på sina fem fingrar och dessutom visade sig vara en avlägsen släkting. Med hans hjälp kunde jag fastställa att jag funnit rätt Måns Jansson och dessutom härleda hans anor tre generationer tillbaka.

Måns föddes i Bortan (Bôrtan) i Gunnarskog 1785 och fick samma namn som sin äldre bror som avled året innan några månader efter födseln. Han blandades samman med brodern i flera källor och fel födelsedata fick följa honom under hela livet. Måns finns emellertid inte med i Hfl för födelseåret, vilket kan bero på att prästen Westman inte riktigt kunde bestämma sig vad fadern hette utan kallade honom Skåre Jonsson istället för Jon Skåresson. I nästa Hfl hade emellertid både föräldrarna och Måns kommit på plats på ett korrekt sätt, men nu befinner de sig i Tobol i Gunnarskog. Från 1806 finns inte Måns hos föräldrarna i Tobol, men dyker åter upp 1816 då det anges att han haft ”utlandstjänst”. 1820 uppträder han som Måns Jansson Fredrics där Jansson är inskjutet och hans födelseår är helt felaktigt, men i nästa Hfl har han fått broderns födelsedata och namnet Måns Fredrics med Jansson skrivet på sniskan efteråt. Han har gift sig och fått fyra barn varav det första föddes redan 1823. Hustrun heter Marit Jonsdotter från Grafsås.

I husförhören fick jag reda på än mer om min ana Måns. Måns var fältjägare och deltog 1813 i 2:a Napoleonkriget (1803-1815), där Sveriges mål var att erövra Norge från Napoleons allierade Danmark, samt tillsammans med Storbritannien och Ryssland störta Napoleon. Man lyckades också i sitt uppsåt att tillskansa sig Norge, som kompensation för det förlorade Finland. Måns fick tapperhetsmedalj och pension. Kriget förklarar hans osynlighet i Hfl under några år. Efter kriget bildade han familj med Marit och fick barnen Johannes, Maria, Magdalena och Marta. Tydligen förde de ett eländigt och fattigt liv för 1839 tog Måns sitt liv och modern hamnade på fattigstugan.

Tillägg i maj 2017: Måns fick två barn med Maria Danielsdotter - Maria 1811 och Anders 1813. Maria måste ha blivit gravid precis innan han gav sig ut i kriget eftersom hon nedkom under hans krigstjänst. Maria gifte sig med Per Nilsson 1820, vilket var vid samma tid som Måns återkommer i böckerna. Måns äktade Marit senast 1821 och de fick sitt första barn 1823.

QR-kod till sidan:

En helt vanlig bondesläkt - en berättelse

Del av Holmedal

Jag tänker låta berättelsen utgå från en kvinna i min släkt. Inte för att hon var exceptionell på något sätt, men därför att hennes liv berättar mycket om hur bondesamhället såg ut för tvåhundrafemtio år sedan. Det berättar också om synen på familjen och hur man tog ansvar för varandra. Naturligtvis är berättelsen också en illustration till vad man kan finna i våra kyrkböcker och andra dokument som släktforskare. Jag kommer att följa släkten fram till min egen barndom så gott det går.

Elin Ersdotter (1762-1850) föddes i byn Uppsal (många stavningar förekommer) i Holmedal (S) i mitten av 1700-talet. Hennes familj hade bott i byn i generationer - åtminstone 100 år på faderssidan. Elins farfar var Olov Ersson (1684?-1765) och hennes farmor, den numera i släktforskarkretsar ganska välutredda, Stina Simonsdotter Skragge/Brask (1701-1774). Stinas far Simon Andersson Skragge (1661-1703) var tullnär vid Edet i det närbelägna Skillingmark.

I husförhörslängden anges Elins födelsetid till 1761, men födelseboken anger 12 maj 1762. Vid dopet var tullnären, Wälborne Johan Henrik Vilhelm Gripenschütz[i] vittne. Jag har funnit flera fel i husförhören under den här tiden då kyrkoherden Arvid Svala skötte ämbetet. Enligt Karlstads stifts herdaminne var kyrkoherden en passionerad fiskare och det verkade vara det han lade ned mest energi och intresse på.

Elin gifte sig senast 1785 med Erik Andersson (1755[ii]-1836), som var från Dusserud i grannsocknen Västra Fågelvik. Fram till 1791 bodde paret, med sina fyra barn på Elins fädernegård i Uppsal, men när fadern Erik Olsson avled 1794 så övertog man gården. Att det var en stor gård visas av att man 1797 hade fem drängar och fyra pigor. Elins mor Elin Larsdotter bodde även på gården. Att Elin fick överta gården kanske måste förklaras. Erik Olsson hade inga söner, men tre döttrar, men endast Elin överlevde till vuxen ålder. Hon var således enda barnet. Elin nedkom under åren med åtta barn varav hälften var döttrar. Den siste sonen Olof (1804) dog emellertid under första levnadsåret. Elin var då 42 år gammal.

För att hoppa framåt i tiden så dör Elins make vid 80 års ålder 1836 och hon står ensam med gården. Flera av sönerna har nu egna hemman i byn och hon är skriven vid olika tider hos Erik, Anders och Nils. Från 1840 bor hon emellertid hos dottern Sara och hennes man Nils Engelbräcktsson och deras dotter Stina i samma by. Den 30 mars 1846 avlider emellertid svärsonen Nils. Dotterdottern Stina har nu emellertid gift sig med Nils Andersson som är född i Holmerud. Paret tar över gården, men redan 1849 flyttar hela hushållet inklusive delar av tjänstefolket till Björkeviken – en by sydost om Uppsal på andra sidan sjön Stora Le. Detta är den gård Nils har ärvt sedan fadern Anders Ersson avlidit 28 mars 1843 och modern själv brukat med hjälp av sitt tjänstefolk och sonen Nils. I det nya hushållet bor nu även Stinas mor Sara Ersdotter, nu 53 år gammal, hennes mor Elin Ersdotter, nu 85 år gammal, samt Nils moder Karin Nilsdotter, nu 56 år gammal.

Den 20 maj 1850, knappt ett år efter flytten, avlider emellertid Elin Ersdotter av ålderdomsbräcklighet. Hon överlevde sin man med 14 år, men togs om hand av sina barn och barnbarn och deras familjer under hela resten av sitt liv.

Vad hände sedan?

Elin var min mormors morfars mor. Hennes son Anders Ersson (1798-1889)var min ana. Anders son Nils blev kvar i Uppsal, medan dottern Anna Britta Andersdotter (1841-1915) gifte sig med Aron Andersson (1841-1888)och flyttade några kilometer norrut till byn Myhrevarv där min mormor och hennes syskon föddes under senare halvan av 1800-talet.

Kullarne i Sollom ca 1965

Aron dog 1888 och hans änka skötte gården och uppfostrade de fem barnen. Den ende sonen Anders försvann till värnpliktstjänstgöring 1895 och kvar fanns bara kvinnorna. Under några år sköter de gården, men snart finner döttrarna sina framtida partners. Först ut är Beda Aronsdotter (1878-1963), som hittar sin man Torvald Lidén ett par kilometer norrut på Kullarne i Sollom dit de flyttar. Min mormor Augusta Aronsdotter (1881-1965) som utbildat sig till kokerska på Björnö utanför Karlstad och fått tjänst som husmor på Noreborgs herrgård i Eda träffar min morfar kusken Nils Olofsson (1887-1962) och gifter sig 1915 och flyttar till hans hemtrakter. 22 maj samma år avlider modern Anna Britta. Dottern Kristina Aronsdotter gifter 1920 sig med en man i byn - muraren Valfrid Söderblom. Valfrid är änkling och har två söner i ett tidigare äktenskap med sig i familjen – Arvid som blir murare liksom fadern och Nils som blir folkskollärare. En dotter och en son har lämnat boet. De tar över Valfrids fädernegård i Myhrevarv. Brodern Anders Aronsson (1874-1963) utvandrar till Amerika 1905, men återvänder 1911 och gifter sig med Hanna Olivia Abelsdotter från Breviken.

Från vänster, främre raden
– systrarna Augusta (min mm), Kristina och Beda Aronsdöttrar.
Bakre raden Ella (Bedas dotter) samt Maywor (Augustas dotter, min mor)

Jag har inte följt Elins ättlingar i alla led. Min egen gren utifrån sonen Anders Ersson känner jag bäst till och där främst ättlingarna till Elins sondotter Anna Britta Andersdotter. Anders son Nils dotterdotter Kathie gifter sig med den kände uppsalakirurgen Erik Ask Uppmark. Att jag nämner detta är för att illustrera att detta var ovanligt eftersom ytterst få av Elins ättlingar ända fram till min egen generation söker sig utanför hemtrakterna. Enstaka personer i släkten har i huvudsak flyttat sig några kilometer från Uppsal till Myhrevarv och sedan till Kullarne i Sollom och i något fall till andra sidan sjön.

Mina egna minnen

En gång varje sommar på 50- och 60-talet besökte vi Kullarne i Sollom. Det var främst för att mormor skulle få träffa sina syskon, min mor träffa sina kusiner och jag mina tremänningar. Min mor är nu den enda levande av kusinerna och kusinbarnen från Kullarne håller regelbundet kontakt med henne för att prata om och minnas äldre tider.

Höbärgning på Kullarne 50-tal

Det som slår mig när jag studerar den historiska kartan över Holmedal är att nästan varje liten by hade ett bönehus. Jag minns att mina släktingar till skillnad från oss var frireligiösa och att ofta ett besök i något av bönehusen ingick i programmet – en ibland kuslig upplevelse för en liten parvel om det var av den fundamentalistiska sorten med tungomålstalande och vittnade, som jag minns att det var då och då.

Den gamla gården på Kullarne hörde till familjen Lidén, vars anfader var kyrkoherden i Karlanda Erik Lidén (1731-1803). En av min mors kusiner hade delvis tagit upp traditionen och blivit pastor i Missionsförbundet.

Reflektion som släktforskare

Den här berättelsen har jag grundat på lätt åtkomliga källor och eget minne. Jag hade kunnat gå mycket längre med lite mer besvär. Genom att studera mantalslängder och gamla kartor över gårdsindelningar hade jag kunnat ser hur och till vem gårdarna hade gått i arv eller om de sålts eller överlåtits under åren. Det hade gett berättelsen ännu en dimension. Jag hade också kunnat studera bouppteckningar genom åren och på så sätt fått en detaljerad bild av hur människorna levde. Mitt skäl att skriva ned berättelsen är emellertid att illustrera hur man enkelt kan fördjupa sin släktforskning och inte bara förfalla till att göra listan av namn så stor som möjligt – och detta även när det gäller en ganska vanlig bondesläkt.

Källor:

- Kyrkböcker och församlingsböcker för Holmedal (S) 1750-1920, främst husförhör, men även några födelseböcker och dödböcker. Mestadels sidorna där Uppsals by redovisas, men i förekommande fall andra sidor.

- Herdaminne för Karlstad stift.

- Lantmäteriets historiska kartor

Bilder
Samtliga bilder utom kartan är ur skannade samlingar av Bengt Magnusson
Noter

[i] https://www.adelsvapen.com/genealogi/Gripensch%C3%BCtz_nr_1613 

[ii] Det är osäkert vilka som var Erics föräldrar. Man kan inte entydigt finna honom i födelseboken för Västra Fågelvik. Eventuellt är han den Eric Andersson som föddes 1755, men i olika husförhör anges olika födelseår för Eric. De flesta forskare som studerat hans anor har dock fastnat för att Anders Andersson och Malin Ersdotter från Dusserud i Västra
Fågelvik var hans föräldrar. Följande resonemang stödjer detta:
Det föds ingen Eric i Västra Fågelvik 1756, som anges i några husförhör, däremot 1755. Den Eric Andersson som föds 1755 gifter sig med Elin Ersdotter och får bl. a. sonen Anders Ersson. Elins mor heter Elin Larsdotter och är född 1731. På sidan 19 i husförhöret för Upsala [Holmedal AI:4 (1797-1801) Bild 26/sid 19] finner man Eric med födelseår 1756, men också angivet att hans svärmor heter Elin Larsdotter. Således är födelseåret 1756 felaktigt i ett antal husförhör och skall vara 1755.
Genom detta har således Erics föräldrar fastställts.

QR-kod för texten:

Mormors släkt genomgången och kontrollerad

Jag berättade för en tid sedan hur jag tagit mig för med att gå igenom mitt arbete för att komplettera och korrigera det som inte är korrekt. Jag har också i en tidigare text berättat om hur jag gick igenom min fars fadersanor. Skälet till att jag i detalj berättar om detta arbete är dels att det ger andra många tips om vilka källor man kan behöva när man söker efter främst tidiga anor, dels att det skall vara ”allom till skräck och varnagel”, som var ett vanligt uttryck på 1600-talet, men också flitigt användes i det pedagogiska ordförrådet i min barndoms söndagsskola. Jag skriver detta med anledning av den aldrig avsomnade diskussionen om hur allvarligt man skall se på att sprida felaktiga eller ogrundade uppgifter på nätet med hjälp av allehanda praktiska släktforskartjänster.

Den här gången tar jag mig an min mors modersanor, som borde vara betydligt enklare än den förra genomgången, men på grund av vissa omständigheter ändå vållar mig en del besvär. De främsta problemen grundar sig i min egen okunnighet som släktforskare, en del uppstår utan egen förskyllan. En fördel är att släkten är koncentrerad huvudsakligen till nuvarande Årjängs kommun, främst Holmedal-Karlanda församling.

Mormors morfar Anders Ersson
i Upsal, Holmedal (1798-1889)

Eftersom denna gren var den jag visste mest om i nära tid, att min mor är i livet och har ett klart huvud, samt att det fanns ganska många fotominnen var det naturligt att jag som nybörjare tog mig an den. Kvalitén på källhänvisningar är ofta därefter, trots att jag som forskare av professionen borde ha vetat bättre. Ett problem är att jag i viss mån litat till andra forskares uppgifter – inte för att de är fel även om sådant förekommer, men för att jag bara angett deras namn som referens inte sökt upp originalkällan själv i flera fall. Nu hjälper inte detta ens i de fall där det finns en hänvisning till en originalkälla eftersom jag då använde Genline och de hänvisningarna har litet värda när jag försöker finna dem i ArkivDigital. Det är inte det att jag använt GID-nummer utan problemet är att Genline samlat materialet i en annan struktur än Arkiv Digital gör så jag får helt enkelt söka rätt på sidorna i kyrkböckerna igen. Men å andra sidan kan man se det som en extra koll om man är lagd åt det ständigt positiva hållet och ser självplågeri som en dygd.

Jag har också använt andra forskares fynd från Disbyt i viss utsträckning, samt privata släktträd på Internet och där finns flera uppgifter om födelse och död innan kyrkbokföringen för nämnda socknar. Troligen har forskarna funnit uppgifterna i domböcker, mantalslängder eller andra äldre dokument, men det kan jag inte veta. Jag har därför börjat att kontakta mina sagesmän/kvinnor för att få reda på var uppgifterna kommer ifrån. Jag väntar på svar – om jag inte får några får jag väl abonnera på SVAR, där många originalkällor finns.

En sak som underlättar är att många av anorna vad bönder och därför rörde sig inom ett begränsat område. En annan lycklig omständighet är att min släkt på mormors sida sedan generationer är religiösa, vilket gör att inslaget av präster bland anorna är stort även om man i senare tid förfallit till att utöva sin religion i alternativa samfund. Präster är dock en välsignelse (ursäkta blasfemin) även om många av dessa gudsmän var allt annat än moraliska rättesnören till sitt levnadssätt. Herdaminnen är verkligen en bra källa för oss släktforskare, men som utlandsboende måste man ha ett eget exemplar och Karlstads stift herdaminne är en dyr historia.

En lite speciell forskningsinsats är fyndet av min mm mf mf mor Stina Simonsdotter Skragge (1701-1774), vars släkthistoria inte var helt enkel att kartlägga, men innebar ändå bara idogt arbete med traditionella källor. Vad som emellertid kom att intressera många var hennes far Simon Anderssons (1661-1703) och hennes farfar Anders Simonssons i Vagge i Ny (S) (1624?-1709) förmodade släktskap med den gamla Skraggesläkten med rötter i Huggenäs. Detta startade en flera år lång kollektiv forskaraktivitet på Anbytarforum, som så småningom fick sitt genombrott när Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson fann att släktskapet och namnet Skragge ärvts på kvinnosidan från den tidigast kände Simon Skragge. För den som inte läst den sammanfattande texten av Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson bland annat på Släktforskning för noviser samt alla där länkade texter vill jag rekommendera det. Det är en spännande beskrivning av hur man tillsamman kan, steg för steg, finna lösning på ett forskningsproblem som till en början förefaller övermäktigt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att forskningen på min mormors sida följer huvudfåran vad gäller forskningsmetodik och källor. Kyrkböcker så långt bakåt de sträcker sig, mantals- och skattelängder dessförinnan, domböcker och bouppteckningar, samt givetvis herdaminnen och ibland matriklar från svenska och utländska universitet när det gäller de akademiskt utbildade. Jag vill speciellt nämna Anbytarforum som en oerhört bra resurs – det var där ett antal forskare tillsammans förmådde kartlägga en gren av Skraggesläkten.

Jag har också fått ett bidrag från den senaste tekniken inom släktforskningen – DNA-test. Genom en FamilyFinder-test har jag funnit en 7-männing (6th cousin) i USA. Den gemensamma anan är bonden Brynte Bryntesson i Tveten i Holmedal (S) (1735-1810).

Vinjettbilden föreställer Augusta Eugenia Aronsdotter född i Myrvarv, Holmedal 1881 - min mormor.

För den som vill använda mina misstag och lärdomar för egen del rekommenderar jag att läsa följande texter:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/11/komplettering-restaurering-och-underhall.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/12/min-farfars-gren-kontrollerad-inte-bara.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2010/03/en-helt-obetydlig-gren-pa-skraggetradet.html
inklusive länkade texter

Två märkliga livsöden i Holmedal

Den 8 juni 1721 föds tvillingarna Olof och Pär Ersson i Tveten i Holmedal i nuvarande Årjängs kommun. Fadern hette Erik Olsson och modern hette Kerstin Andersdotter. I deras födelsenotis har prästen i efterhand noterat en besynnerlighet som jag bara måste studera vidare. Prästen som döpte de två var troligen Sveno Andreae Florenius, men den som gjorde noteringen var troligare Nicolai Olavi Lysén eller någon av hans kollegor. Mitt intresse beror på att Olof är min anfader i 7:e generationen. Det är svårt att följa tvillingarnas levnadsöde eftersom husförhören bara sträcker sig till 1754 för Holmedal. Något lite vet man ändå grundat på andra handlingar.

De föddes således i Tveten, men vid sin död bodde de i Leverbyn. Dessemellan hade de båda gift sig med systrarna Elin och Kerstin Börgesdotter, som dock inte var tvillingar. Pär var den mest framfusige och gifte sig redan 1 januari 1748 med den äldre systern Katarina (Kerstin). Hon var då 22 år och han var 27 år gammal. Kanske hade Olof redan då spanat in den yngre systern Elin, men eftersom hon bara var 16 år gammal så kanske han inte lade märke till henne ännu vid den tiden. Det dröjde emellertid bara tre år innan han friade och 28 december 1751 stod bröllopet. Morgongåvan var 50 lod silver. Kanske hade de satsat på att upprepa syskonens vigsel på årets första dag, men att det inte passade med almanackan det året. 1 januari 1752 var nämligen en onsdag och då kunde man kanske inte gifta sig. Det fick bli en lördag, medan brodern blev äkta man på en fredag.

En liten kuriositet är att flickornas fader Börge Halfvardsson gifte sig 1748 med sin andra hustru Kerstin Andersdotter från Tveten några månader efter dottern Kerstin. Han hade varit änkling i tolv år. När Börge gifte bort sin yngsta dotter hade familjen flyttat till Tveten – kanske till hans nya hustrus fädernegård.

Olof och Elin fick ett antal barn. Dottern Anna föddes 1752, Böret 1756 och Ingeborg 1759. Även Pär fick tre barn. Hans Anna föddes 1751, Erik 1754 och Olof, med namn efter farfars far eller brodern kan man förmoda föddes 1757. Förutom barnens födsel vet vi inte mycket om familjerna förrän de förekommer i det äldsta husförhöret för Holmedal – 1754-1763. Det är då det märkliga uppdagas.

Bara några dagar efter tvillingbrödernas 38:e födelsedag avlider de båda på exakt samma dag av ”håll och styng” (lungsäcksinflammation) endast 28 år gamla den 17 juni 1759. De lämnar sina relativt unga hustrur och vardera tre barn efter sig.

Nu undrar ni säkert hur det gick för de unga änkorna. Det gick ganska bra. Snart efter makarnas död flyttar två yngre män in med änkorna. Elin flyttar ihop med och gifter sig med den 5 år yngre Olof Andersson och Karin kommer att gifta sig med den 6 år yngre Nils Nilsson. Karins två döttrar med Nils dör unga, men sonen Per som föds 1768 överlever. Elin och Olof får åtminstone en dotter och en son.

I Leverbyn bor nu även flickornas bror Anders Börgesson med sin familj. Olof och Elin flyttar emellertid snart till Bön i Karlanda.

Källor: Kyrkböcker för Holmedal de aktuella åren.

Det blir lite för mycket!

Jag berättade nyligen om hur jag fann att pigan Maria Nilsdotter, min morfars mormors mormor blev med barn med änklingen sergeanten Daniel Styffe på Skog under Vik i Arvika. Dottern hette Maria med patronymikon Danielsdotter. Att hon verkligen är min ana har jag genom omfattande kontroller kunnat fastställa. Likaså framgår det tydligt att fadern var Daniel Styffe då han dels anges som fader i födelseboken, dels att modern Maria och dottern Maria bodde kvar hos Daniels styvmoder, tillika svärmor Hedvig Ljungblom på Skog där också Daniels två ”äkta” barn togs om hand av svärmodern.

Jag angav också i den föregående texten att Daniel på mödernet, via sin mor och mormor – Brita Beata Uggla  -  var släkt med stora delar av den svenska adeln. Jag var då osäker på vart detta skulle leda eftersom min kunskap om den svenska adeln är bristfällig. Många släktforskare skulle se ett sådant fynd som drömmen och höjdpunkten på sin släktforskning, men jag har drabbats av mycket blandade känslor när jag fördjupat mig i några av släktgrenarna. Vad är då mitt problem?

En tjusning med släktforskning är just sökandet i originaldokument bland mestadels obetydliga anor där det blir spännande när man hittar en präst eller bergsman och i förlängningen en anättling som är berömd - kanske Carl Michael Bellman - som var mitt första fynd. Själva motståndet och kämpandet har då ett värde i sig själv.

När det gäller den svenska adeln är förhållandet det motsatta. Här är inte bristen på uppgifter om anorna problemet, utan här blir överinformationen ett problem. Varför skall man grotta ned sig i kyrkböckerna när dussintals erkända släktforskare har skrivit spaltmeter om just de här anorna, när varenda biografi och uppslagsbok behandlar anorna i minsta detalj? Problemet blir istället att viss litteratur presenterar anor som är mer önsketänkande än underbyggd forskning. Arbetet kommer således att bestå mer i att ifrågasätta det man läser och sovra i källorna än att bedriva släktforskning. Det är inte lika roligt som att forska på egen hand och ändå har jag tvingats följa pigan Maria Danielsdotters anor bakåt i tiden till oanade höjder i Sveriges och Europas översta skikt så långt tillbaka att det svindlar.

Återigen frågar en del vad mitt problem är. Problemet är att jag tycker släkttavlor som presenterar anor där Karl den Store, hunnen Attila och de egyptiska faraonerna finns med är lite löjliga och nästan alltid felaktiga. Detta gör att sådana tavlor drar ett oseriöst skimmer över författaren och förutsätts av läsaren vara övertolkade, vilket i sin tur gör att den som presenterar sådana tavlor får även sin övriga forskning ifrågasatt. Jag vill inte råka ut för det.

Jag har nu följt några linjer bakåt i tiden och varit oerhört restriktiv med vad jag tar med. Jag accepterar inga källor på nätet utan sådana som är officiella och vill gärna att två eller tre oberoende källor skall överensstämma för att jag skall föra in resultatet. Ännu har jag inte kommit så långt, men ändå är det är främst två linjer som bekymrar mig på grund av dit de leder.

Den ena är den linje som har sitt ursprung i släkten Roos av Hjelmsäter. Jag kan inte komma fram till annat än att den linjen leder till det norska och danska kungahusen och därifrån ut i Europa till de portugiska, spanska och franska kungahusen. Den andra linjen är den som från Botvid Karlsson Anckars giftermål med Karin Svensdotter Kart leder till släkten Bölja och vidare till Karl Knutsson Bonde och hans anor, bl.a. Bjälboätten. 

Egentligen inser jag att de här släkterna är så väl studerade att de flesta tvivel som finns är redovisade på ett detaljerat sätt. För någon som heter Uggla - som ju ledde in på detta – är det säkert ingen underligt att anorna ser ut så här, men att en fattig piga som attraherat en sergeant i Västra Värmland kan leda till så kosmopolitiska och bemärkta anor får åtminstone mina tankar att svindla. 

När jag så småningom tar mod till mig och presenterar dessa rön så ber jag alla som läser mitt släktträd att omedelbar höra av er till mig och påpeka felaktigheter. Varje felaktighet och övertolkning ni kan hitta åt mig gör det resterande materialet mer värdefullt.

Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet

En fattig uppväxt

Jag började min bana som släktforskare med min mors föräldrar i Eda i Värmland. Det höll på att få mig att tappa sugen eftersom redan min morfars far visade sig vara oäkta son till en 42-årig änka vilket gjorde det helt omöjligt att komma vidare. Efter mycket arbete i samarbete med en forskarkollega Christer Gustafsson lyckades vi identifiera den 42-åriga änkan och hennes anor, men det ledde inte särskilt långt. Forskningen kring min morfars anor har legat i träda i många år när jag bestämde mig för att undersöka morfars mors anor. Eftersom jag faktiskt har en bild av henne så var det naturligt att börja i den änden.

Morfars mor hette Marta Olsdotter, mer känd som Ol'Månssons Marta. Hon var född 1844 i Södra Fjäll i Eda och levde sina sista dagar på Torpet i Norra By i Eda församling, inte långt från min mors barndomshem, där hon tillbringade mycken tid hos sin sons familj. Hon var en duglig och respekterad kvinna. Maken Ol'Månsson hade avlidit redan 1915, medan hustrun levde ända till 1927. Ol´Månsson var sågare på Noresågen vid Noreborgs bruk. Hustruns folkliga namn hade inget med maken att göra utan var en sorts patronymikon som kom sig av att hennes far även han hette Olof Månsson. Fadern Olof Månsson, som var född 1803 var hemmansägare på herrgården i Fjäll i Eda där den blivande svärsonen Olof Månsson tjänade som dräng.

Morfars mormor, Olof Månssons hustru, hette Maria Månsdotter och var född 1811. I husförhörslängden för år 1837-1843 ser man att Marias mor Maria Danielsdotter levde med dottern och mågen. Där finns också en Per Nilsson som anges vara svärfar, vilket knappast kan vara riktigt eftersom dottern hette Månsdotter. Det visar sig också i Per Nilssons  dödsnotis från 1842 att hans död anmäldes av styvsvärsonen Olof Månsson. Maria visar sig vara oäkta dotter till en Måns Jansson, vars ursprung är okänt.

Efter en komplicerat forskande har jag lyckats identifiera vem min morfars mormors mor Maria Danielsdotter var. Man kan konstatera att Maria Danielsdotter haft ett mycket ambulerande liv där hon flyttat från tjänst till tjänst i västra Värmlands socknar, varit gift två gånger och fått två oäkta barn med Måns Jansson, varav sonen Anders dog blott dagar gammal. Att hon haft det svårt visas av att hon, även under de tider hon varit gift, varit befriad från skatt och dessutom finns noteringar om att hon "levt i osämja" med åtminstone en av sina makar.

En så kallad fin familj

Sekreteraren Petter Styff anländer till Vik säteri i Arvika någon gång mellan 1752 och 1757 där han bosätter sig på Skog. Han kommer närmast från By-Säffle socken. Han levde där med hustrun Stina Lisa Ramzell. Tillsammans med henne hade han sex söner - Erik (1745), Johannes (1746), Friedrich (1748), Daniel (1749), Jean (1751) samt Sven (1753). Hustrun Stina Lisa Ramzell avlider, okänt när, men Petter gifter om sig med Hedvig Ljungblom den 10 mars 1757. Familjen består nu, förutom av Hedvig och Petter av Petters två söner Erik och Daniel samt Hedvigs dotter i ett tidigare äktenskap Britta Greta Blankenfjell. Britta Greta är en ung kvinna född 1743 och 6 år äldre än sin styvbror Daniel. Trots detta utvecklas succesivt en romans mellan de två och de gifter sig 1778 och samma år kommer första barnet, Gustav. Daniel är nu 30 år gammal och har blivit sergeant - Britta är 36 år gammal. Redan året efter blir Britta återigen gravid och dottern Hedvig Ulrika föds. Nu drabbas emellertid familjen av en katastrof då Britta avlider i barnsäng. Daniel är emellertid inte ensam med sin uppfostrarbörda utan har hjälp av sin styvmoder, tillika svärmor, Hedvig Ljungblom. På gården finns även ett antal pigor och drängar som också de underlättar livet för den ensamstående fadern och hans styvmor.

Efter år som änkeman fattar Daniel tycke för den två år yngre pigan Maria Nilsdotter född 1751 i Bålgård. Resultatet blir dottern Maria som föds 1786 och får patronymikon Danielsdotter efter fadern. Enligt födelsenotisen är Maria oäkta, men Daniel Styffe utpekas officiellt som fader i födelsenotisen. Daniel försvinner nu ur husförhörslängden för Arvika, men Hedvig Ljungblom tar på sig ansvaret för styvsonens oäkta dotter och modern. De bor alla tillsammans med Daniels två barn på Skog. Daniel lämnar sin familj och återfinns i Östmark där han 1791 ingår äktenskap med pigan Elin Olofsdotter från Lima i Dalarna. Daniel tituleras tullnär. Han har nu en son Petter född 1792, som följs av åtminstone två ytterligare barn, Brita Stina och Magnus.

1787, när sonens oäkta dotter Maria är endast ett år gammalt, avlider emellertid Hedvig av ålderdomskrämpor och spåren efter Maria Nilsdotter och dottern Maria Danielsdotter blir svåra att följa. Det är här det kringflackande livet börjar för Maria Danielsdotter och hennes mor. Inte heller blir det särskild mycket lugnare för Maria Danielsdotter när hon på egen hand, i vuxen ålder, försöker skapa sig ett meningsfullt liv. Det går att följa henne år för år från den ena församlingen i västra Värmland efter den andra och det visar sig att den fattiga pigan som är min morfars mormors mor är identisk med dottern till sergeanten och tullnären Daniel Styffe på Skog under Vik säteri i Arvika.

En fattig piga med anor i den absoluta överklassen

Det här skulle kunna vara en helt vanlig pikant historia som vi släktforskare ser så många av, men när man börjar forska i Daniel Styffes anor blir bilden betydligt intressantare än så. Nu vill jag för säkerhets skull påpeka att mina kunskaper om äldre svenska släkter är begränsad och jag är medveten om att det finns både övertolkningar och skrönor i litteraturen. Jag är därför inte beredd att skriva under på riktigheten av den svenska medeltida adelns anor, men att Daniel Styffe och därmed min morfars mormors mor Maria Danielsdotter  är släkt med ett stort antal medeltida svenska adelssläkter är otvetydigt.

Daniels fader sekreteraren Petter Styffes ursprung är höljt i dunkel, men hans mor var Maria Elisabeth Ramzell, dotter till Johan Ramzell och Brita Beata Uggla. Johan Ramzell var son till kyrkoherden Johannes Andreae SalaMontanus i Ramsberg och hans hustru Catharina Fellenia. Johan Ramzells anor består av idel präster inom Västerås stift ända tillbaka till Petrus Svärdsjöensis som var präst i Grangärde i mitten av 1500-talet. Det visar sig dessutom att denna prästsläkt genom Catharina Fellenia knyter ihop min mors släkt från västra Värmland med min fars släkt i Ljusnarsberg och södra Dalarna.  

Återigen är det emellertid anorna på kvinnosidan som är intressanta. Genom Maria Ramzells moder Brita Beata Uggla leder anorna direkt in i den svenska adeln så långt tillbaka som tidig medeltid. Brittas far var Lennart Hildebrandsson Uggla och modern Catharina Margareta Bengtsdotter Rosenbielke. I varje generation bakåt i tiden finner vi nu släkter som Ribbing, Hård, Hildring, Roos af Hjelmsäter, Anckar, Ulfsax, Krumme, Stjärna, Sparre m.fl. - många medlemmar av den svenska uradeln. Jag har nu ett styvt arbete framför mig att sovra bland de anlinjer som är underbyggda och vilka som bara har antagits av forna tiders genealoger. Som alltid med anor från tidig medeltid råder det stor oenighet om vad som är korrekt och inte. Enligt riddarhusets uppfattning kan en av grenarna härledas tillbaka till Heliga Birgitta, men där är den genealogiska forskningen mer tveksam.

Även framtiden visade sig bli olika för Daniel Styffes ättlingar

Den gren som emanerar från Daniel Styffes barn inom någon av hans äktenskap fick en något annan karriär än ättlingarna till den oäkta dottern Maria Danielsdotter, varav jag är en. Inom vår släktgren har man funnit huvudsakligen människor bland arbetare och bönder som skapat bra liv för sig och så småningom, under generationer, förflyttat sig upp i medelklassen..

När man studerar Daniel Styffes ”äkta” barnbarn finner man bemärkta och berömda män i akademia, som historikern och professorn Carl Gustaf Styffe, rektorn för Kungliga tekniska högskolan Knut Styffe, professorn, ecklesiastikministern och historikern Carl Gustaf Malmström, samt professorn och lyrikern Bernhard Elis Malmström. Kusinen Maria Månsdotter var troligen ganska lycklig över att hon blivit gift med den driftige torparen Olof Månsson som lyckats arbeta sig upp till positionen hemmansägare i Fjäll i Eda i Värmland. Speciellt som hon troligen inte hade en aning om hur fint folk hon hade bland sina kusiner.

Källor: 
Kyrkboksmaterial från Värmland, Västerås stift herdaminnen, samt ett antal hemsidor över adliga familjer
Bilder: 
Arbetslaget på Noresågen där min morfar Nils Olofsson poserar med en katt och där hans far Ol' Månsson syns bredvid honom till vänster i bilden.
Kvinnan är Ol'Månssons Marta, min morfars mor.
Kyrkoherde SalaMontanus med familj
Heliga Birgitta

Fortsättning på min mors berättelse - kriget kommer

1939 gick tyskarna in i Norge
Av Maywor Granath

Så fick vi då uppleva hur det var att vara så nära Norge. Det kom en hel del militärer; det bara kryllade var man gick i buskarna och på vägar. Det var en apotekare, en läkare och en tandläkare som bodde hos oss på övervåningen. På Berget var själva logementet och på Rena var sjukvården inrymd.

Mor bakade bullar och sockerkakor, för kaffe det skulle dom ha. Det byggdes tankhinder och fort och vi fick ha passersedel på en del ställen. Då vi åkte med tåget från Åmotfors till Arvika var det alltid militära vakter med gevär och hölsterbälten med ammunition runt midjan. Vi åkte en dag;  mor skulle till sin ögonläkare i Arvika. Det var mor, Signe Myhrin och jag. Mor hade väl i brådskan glömt sin passersedel så det blev promenad till polisstationen. Det var för all del inte så långt från stationen men där gick vi alla tre med två beväpnade militärer bakom oss. Det blev väldiga förhör om allt möjligt och vad vi skulle göra i Arvika. Vi funderade på hur vi skulle komma till ögonläkaren i tid. Då frågade en polis om vi inte hade någon som kunde gå i god för oss. Då kom jag på Martin Medin som var poliskommissarie i Charlottenberg. De såg lite fundersamma ut men så ringde de i alla fall upp och svaret blev: ”Kära ni, släpp Augusta för all del för hon har aldrig gjort en fluga illa.”

Uppe på Berget där de mesta av militärerna bodde var en frälsningssoldat Karl Johan Blomquist - ”Blomma” fick han till smeknamn – samt en ryskfödd präst Igor Trennkjeff. Det byggdes altare med ett stort kors av björkstörar; där var så vackert bland stenar och bergskrevor och det blev deras fältkyrka dit även byns folk kom. Det var flera unga militärer runt om på andra platser som sällade sig till "By missionshus" där det blev fullt av liv med sång och musik till allas förtjusning. Karl Johan – Blomma – tog initiativet till insamling för inköp av ett piano.

Det inträffade en del allvar också, t.ex. en söndag när Karin Strandin och jag var nere i Åmotfors. Dit brukade vi gå ofta för vad skulle vi annars göra på helgerna. Det stod en stor luftvärnskanon uppe på höjden vid hotellet, numera Värdshuset Vita Älgen. Det var ett rött magasin nere vid vägen där Karin och jag befann oss. Plötsligt kom en flygmaskin med hakkors målade på undersidan av vingarna. Norma projektilfabrik låg alldeles intill och det tyska planet gav eld från kulsprutorna samtidigt med kanonen. Kulorna ven över våra huvuden där vi stod tryckta intill väggen och till varandra. Flygplanet kunde väl inte varit berett på angreppet från Åmotfors hemvärn. Innan det vände med en gir över Helmer Larsson Tobak och Pappershandel han det splittra sönder trappan och skyltfönstret. Troligen var den i fel kurs - det spekulerades i alla fall så.

Det kom många tysketåg förbi i Åmotfors; det var sårade soldater i godsfinkor; de såg eländiga ut. Någon kastade upp choklad till dem. Det var som sagt krig inpå knuten kan man säga. Vi fick ha en sorts mörkläggningsgardiner. Det var en typ av rullgardiner. Mor sydde dem själv av ett papper som gjordes på pappersbruket; det var brunt och kreppat, dubbelt med ett skikt tjära mellan – ingenting syntes utifrån.
Alvar var som många andra inkallad och låg i Bräcke. Jag minns mors alla brev till honom. Hon ritade alltid en pipa och skrev ”låt bli den här”. Vi hade kuponger att handla på som vi fick på Kristidsnämnden; det var på mjöl, socker, kaffe, fläsk och kött, tvättmedel mm. Mor hade hamstrat rätt mycket och gav bort kuponger sedan.

Poliskommissarie Martin Medin i Charlottenberg berättade en hel del av vad han var med om. Bland annat då han fick rapport från Stockholm att det ev. skulle komma en täckt tågvagn med en hög tysk militär vid namn Faerwart från Norge. Martin och hans mannar åkte ut till Ottebol och mötte tåget, gick in med automatgevär och fängslade den store nazisten och skickade tillbaka honom till Norge.

Martin Medin, Sigge [på Berget], Harald i Hammarsgärdet och far var ofta tillsammans och spelade kort, spröjte. Det var sällan det var sprit med. Ingrid och Maja styrde dem med fast hand men gubbarna var tillsammans för att dra sina skrönor för varandra och de hade roligt ihop. Maja, född Brandel och Sigge blev ägare till Berget då vi flyttade till Solbacka 1935-36. Jag var ofta på Berget och hjälpte Maja och sen Gunilla [dotter till Maja och Sigge] föddes var jag och passade henne mycket.

Alvar konfirmerades pingsten 1931. Jag konfirmerades pingsten 1937.

Norma Projektilfabrik, 13/3 1939 – 15/5 1942

Jag började på Norma Projektilfabrik och satt vid en hylsmaskin och sorterade i början. På sommaren blev jag lånad till Noreborgs Herrgård till disponent Hoff. Han och disponent Hansen [på Vistegården i By] som var goda vänner och tant Hilde [Fabricius Hansen] ville ha mej som sällskap åt [sönerna] Rolf Einar och Jan Helge med kandidat som det hette på den tiden. Det var en fin tid med mycket omsorg av alla. [Hilde Fabricius Hansen blev när jag föddes 1946 gudmor].

Stockholm, juni 1942 – juni 1944

Jag arbetade hos sjökapten Einar och Anna Helena Norrman, Furulundsgatan 13 på Gärdet och hade hand om Monica 2 år. Där i samma trappuppgång jobbade även Ingrid och där blev vi vänner. Lasse och Inez Dahlqvist [göteborgsprofilen] med sonen Robert (Bob) bodde på nr 11 och jag skaffade dem en barnflicka från Södra By, Lisa Andersson. Jag var mycket där, Ingrid var på Kåren [Frälsningsarmen]. Norrman och Lasse var kusiner; de var trevliga familjer. En gång borstade jag Lasses smoking och där låg en 10-sedel i bröstfickan; ”den kan Maywor ta i ärlighetens namn", sa han - det blev ett par nya skor. Det var många roliga episoder med t.ex. Åke Söderblom och Sickan [Carlsson] som var där ibland.

Norma juni 1942-44

Då jag åkte hem från Stockholm ibland träffades vi, Nisse [min far] och jag. Han låg inkallad i Eda någonstans. Vi träffades på tåget Nora – Åmotfors. 20 augusti 1944 gifte vi oss och bodde på övervåningen [på Solbacka]. Nisse fick jobb på pappersbruket och jag fick jobb direkt 24/8 hos ingenjör Sven Carlberg som omedelbart behövde en flicka till kontoret och laboratoriet eftersom Milred [Maywors kusinbarn och min tremänning] och han skulle gifta sej.

Jag blev upplärd för all kontroll och prover i fabriken av patroner som vägdes med och utan innehåll (krut), mantlade och omantlade. Jag gjorde dragprov på olika hylsämnen 12 mm, 30 mm och 40 mm tror jag måtten var. Dessa satte jag in i klämmor uppe och nere på maskinen och ibland sa det bara smack; då blev det liv – Sven skrek ”Håken Amalia”. Det var det grövsta han kunde ta till.

Kungliga Krigsmaterielverken - K.K.V.-  levererade till Korea tror jag. Det kom flera herrar ibland som skulle vara med vid kontrollerna. Vi satt runt ett stort bord med var sitt mätinstrument. Sven och jag hade de viktigaste. En korean förde protokoll; det var ansvarskännande och jobbigt. Koreanerna var artiga och fina herrar och de bodde på gästmässen och fick fin mat av Gulli.

John Bohlin (Mildreds far) och Ole Berndsen (från Norge) provsköt ammunition för kpist. Det var ett litet hus nere vid Lögarberge´ där de höll på och sköt kpistbanden [det måste nog varit kulspruta eller kulsprutegevär eftersom det hade band]. Jag satt på Svens kontor och tog emot alla skott per telefon och smällarna registrerades på en aluminiumhylsa. Det var 10 skott som markerades i varje salva runt om. Gick markeringarna i rad var allt bra, men vid minsta lilla hopp blev det ”Håken Amalia” och hela partiet kasserades. Det var hårda bud men det var en fin tid tillsammans med en fin chef och Ole och Bohlin.

En dag kom emellertid Sven på att jag måste kunna hantera en pistol. Jag vägrade förstås, men slapp ej undan. Jag skulle skjuta i en sandlåda utanför laddfabriken där alla killarna stod och applåderade. Det var det värsta jag varit med om.

Alla kommentarer inom (parentes) är gjorda av Maywor Granath för tydlighetens skull.

Alla kommentarer inom [hakparentes] är tillagda av Jan Granath för tydlighetens skull. I dessa kommentarer är det således JG som avses med "jag".

Hur man kan dokumentera berättelser från gången tid

I videofilmerna som jag gjort tillsammans med GeneaNet och i mina nybörjarkurser trycker jag på hur viktigt det är att börja att dokumentera allt som finns inom familjen. Min far skrev ned sina barndomsminnen och minnen från Järnboås socken medan han levde och på samma sätt har min mor under åren samlat på sig en mängd nedskrivna minnen som jag fick av henne härom året.

Min mor är nu 87 år gammal och har fortfarande många historier och minnen kvar att berätta. Hon beklagade sig nyligen över att hon inte längre orkar skriva för hand eftersom handen blivit darrig. Jag frågade henne då om hon kunde tänka sig att berätta sina historier istället och spela in dom. Hon var inte avvisande till idén men var lite rädd att hon skulle bli nervös och säga fel.

Jag köpte emellertid en liten "bandspelare" av märket Olympus åt henne där man bara behövde använda en start- och en stoppknapp. Den rymmer 2 GigaByte så hon kan prata i en massa timmar innan minneskortet behöver tömmas. Efter en något tvekande inledning ringer hon mig nu regelbundet och berättar om hur mycket hon talat in. Hon tycker det är jätteroligt och har inga som helst problem med varken tekniken eller nerverna. När jag träffar henne nästa gång kommer jag att tömma minneskortet till min dator och skriva ut det hon spelat in.

Jag tänkte nu låta er få ta del av de äldre nedskrivna minnena som hon tidigare har gett mig. De beskriver livet från tidigt 20-tal fram till kriget i Eda kommun i Värmland där hon är född och uppvuxen. Jag har kompletterat texten med kommentarer och förtydliganden så dom som har sina anor i de trakterna lättare skall kunna knyta ihop berättelserna till era egna anor från den tiden. Det är ganska många texter så jag delar upp dom i flera avsnitt. Den första delen sträcker sig fram till kriget.


Minnen från min barn- och ungdom i Norra By
av Maywor Granath, 2007

Augusta Aronsdotter

Jag var barn en gång och ”ung en gång för länge sen”. Jag föddes vid Noreborg i Eda socken de 28 februari 1923. Jag var yngst av fyra syskon - Aina som dog endast ett dygn gammal, min broder Alvar som föddes 1917, därefter en broder Göran Vilmar som föddes 1919 och dog endast 1 år och 8 månader gammal efter att ha fått över sig hett potatisvatten som vår gamla farmor hällt upp i en skål. Han dog i sårfeber.

1923 föddes jag, som ovan nämnts. Jag blev en brunögd liten flicka som kallades för ”ôrebôtta” som betyder yrväder. Jag var allt för pratig och medveten sades det och fick namnet av mina mostrar i Holmedal som var frireligiösa och tillhörde missionsförsamlingen där(1).

Min far var droskägare efter den tjänst han hade som privatchaufför och kusk hos disponent Rolf Hansen på Noreborgs herrgård, där han träffade min mor som var kokerska. Min far Nils Olofsson var född 1887, den 15 mars vid Noreborg. Min mor Augusta Eugenia Aronsdotter var född 1881, den 22 augusti i Holmedal. Hon gick i hushållsskola på Björnö i trakten av Karlstad.

Då jag var ungefär fyra år bröt mina föräldrar upp och arrenderade ett litet torp i Vittensten, men detta visade sej vara ett fiasko och en fasa för min mor som var van att hålla hemmet så gott det gick på den tiden. Vägglusen tog överhanden och hon vakade nätterna igenom för att dräpa dem och hålla dem borta från min bror och mej.

Berget i Norra By

Berget

Vi bodde på Tomta, som det hette, ett halvår. Då tog far ett arrende på en stor gård, Berget i Norra By. Där var tolv rum och kök, alla stora som salar. Jag minns att alla hade namn efter olika länder; Sverige var kök, Norge sovrum, Danmark matsal o.s.v.

Det fanns många mystiska rum för förvaring av olika slag sen år tillbaka och min nyfikenhet var enorm bland papper och spindelväv. Jag var en orädd liten flicka och ville gärna utforska allt. Det var en drängstuga till gården och där hade jag ett litet rum till lekstuga en tid. Dit var det skönt att gå och prata och fantisera för sej själv då jag var.

Vi hade det mycket bra ekonomiskt. Vi hade tolv kor, två hästar - Leo och Bruno - grisar och höns. På gården var en stor djup brunn som var omgärdad av syrener; den var intill den stora ladugården. Det var även en mindre ladugård där vedskjul, vagnskjul mm hade plats. Där var ett fint loft (ränne) där ett kattugglepar hade sin boning. Oj, vad ungarna var söta då de satt där och blinkade till oss!

Vi hade hjälp med skörden och all vedhuggning till vedeldningen av spis och kakelugnar och det fanns söta trekantiga hörnspisar där vi hade öppen eld där vi brukade steka äpplen på pinnar. Vi hade en stor trädgård med bär och frukt. Vi hade stora grönsaksland – mor var mycket duktig och odlade allt, mycket blommor i stora rabatter på var sida om den stora verandan och en stor rundel på gården med grus runt om. Vi levererade smör och ägg till fars släkt nere vid Kroppstadsfors varje vecka. Mor och far körde för det mesta till samhället med häst och ”trilla”, en hög fin vagn med två säten, ”fotsack” och fotsteg. Då jag blev lite större fick jag ta bördan på sparken om det var vinter. Det var i och för sig en rolig åktur. Jag fick träffa Maria och Oskar – faster och farbror (2), samt tant Lovis och farbror Frans (3). Det blev alltid en god smörgås eller jättestora hjorthornslöv - de kunde då ingen mer baka än tant Lovis – så fick jag en hel krona av min farbror Oskar ibland. Jag gick i mina kängor och hemstickade långstrumpor av elektragarn, hemsydda kläder, livstycke av dubbelflanell med strumpeband på för att hålla uppe strumporna.

1928 blev det fart på byn. Då kom det en hel del gubbar och pojkar – AK-arbetare (4) kallades dom. Drängstugan blev full. Där var ju två rum och kök. Även två rum på nedre botten i stora huset blev uthyrda. Det var snälla och trevliga karlar allihop och jag var en flitig gäst i drängstugan och bjöds alltid på något gott av olika slag.

Mor hade alltid händerna fulla av arbete. Far och min bror fick arbete med att köra sten till underlaget till nya Kungsvägen som den hette. Min bror tjänade till en ny fin racercykel – Oj vad han var glad! En dag cyklade han till Anneborg för att hjälpa till med tröskning. Han ställde cykeln i förstallet och det blev ett häftigt åskväder och den fina racercykeln ett minne blott. Försäkringen gav pengar för uthuset och till en ny cykel.

Saker som kan berättas är att vi ej hade elektriskt ljus i varken Norra eller Södra By. På Berget hade vi en fotogenlampa hängande över köksbordet och i de andra rummen hade vi bordlampor med fotogen. Då vi gick ut till djuren hade vi fotogenlampor (Fenixlyktor). Allt vi behövde togs från det egna jordbruket - mjölk, smör och ägg. Mor gjorde även osten, kokade messmör och sötost och sandost av vasslan. På hösten var det storslakt av gris och kalv. Fläsket saltades i en stor tina (kar) och kalv blev konserverad. Det gjordes korv och olika syltor samt blodpudding och ”klubb” eller palt som en del kallade det. Potatis sattes i stora land. Farbror Oskar och Kalle (5) hade också satt för sina behov. Jag ville helst plocka efter farbror Kalle då vi tog upp potatisen på hösten. Vete havre och råg såddes och då det skördades fick jag lära mej ta upp för hand. Far lärde mej att binda och rågen var bäst att binda för den var så lång så det var fint att göra banden. På havre och vete fick man sno stråna om varandra till band. Rågen ”snesades” upp på en stör, vetet likaså. Havren satte man fyra par kärvar i rad, två och två mot varandra.

Mina leksaker var en docka som mor sytt och den var så söt med ett huvud av papp och kläder som mor sytt. Den blev ganska tilltygad runt näsan eftersom den skulle tvättas om munnen ibland. På vintern hade jag min lekstuga under ett fönsterbord i vårt stora kök. Jag hade en blå liten spjälsäng till dockan, madrass, kudde och en virkad filt som jag fick av faster Jenny. För övrigt var möblemanget av olika små och stora papplådor. Jag hade en liten sockerskål, ett fat och ett saltkar som jag hittat i ”spindelvävsrummet”. Dessa små saker var över efter Överste Nordenfeldt som ägde berget före Löjtnant Brandel.

Liksom mor och far hade jag en ”egen gård” i en bergskreva. Där hade jag trädgård och land och en ladugård. Djuren var av kottar med ben av pinnar, fruktträden av blåbärskvistar som jag trädde olika bär på och stack ned i jorden. Mor lärde mej detta liksom allt annat.

Far var en duktig lantbrukare och hjälpte bekanta med vår och höstbruk. Han var alltid väl sedd men var svag ”då det bjöds” av en virkespatron, Axel på Nygärde i Dalen utanför Åmot. Far var ansedd som en duktig kantsågare och var där ofta. Han hämtades tur och retur av patronen som hade en stor fin bil. Han var rödmosig och blank om kinden som en gulaschbaron och jag har bilden för mej när bilen kom uppför vägen till Berget och de var fulla bägge två.

Berget arrenderade far och mor av Bengt Brandel från Stockholm. Han köpte ut Hjalmar och Ruth Brandel i Norra Mon. Själv bodde han i Stockholm men kom varje sommar till oss. Han hade en egen lägenhet på södra änden av Berget. Han hade alltid kost hos oss och berömde mors mat. Han var med ute på åkrarna och körde hö och räfsade. Det var alltid roligt med farbror Bengt. Han hade många gåvor med till oss – Alvar och mej. En gång fick vi en låda med apelsiner; vi åt och frossade och mor kokte marmelad osv. Alvar fick tillklippta byxor och jag en tillklippt kappa eftersom han värdinna hade ateljé i Stockholm. Vi fick också tandborstar och tandkrita.

En kväll gick mor, far och jag till Hammarsgärdet; där bodde tant Kersti och drängen Nils. Vi satt på soffan innanför dörren, runt köksbordet satt Simon och Mari i Väststuga´, Per Edin, Norste Nirs, tant Kersti och drängen Nils och spelade sprôte. Tant Kersti var en fin och god tant. Dit fick jag gå varje dag för att hämta posten och det var lätta steg att springa. Tant Kersti gick in i skafferiet efter en filbunke oftast eller något annat gott som Ola eller Erik haft med sej till sin mor. Hon hade även en dotter Karin som var gift i Eda med Nils. Ola kallades Ola på Norserud av alla och var enkel och gemytlig och gift med Karin på Norserud. De hade två barn Ove och Annika. Erik var gift med Ingrid på Ottebols gård och han blev vd. på Jössefors bruk.

Tant Kersti var alltid fin och pråper i lång fin kjol, blus och ett midjeförkläde och en rutig huvudduk knuten under hakan. Ibland tog hon mej med in i ett rum innanför köket . Där var matsalsmöbel, skänkar med fint porslin. Längst in fanns en stor sal med fina stoppade möbler. Ofta kom Norserudsbilen eller Jösseforsbilen upp till Hammarsgärdet. Ibland var Ove och Annika med till sin farmor. Någon gång var jag där och lekte och i liljekonvaljtider kom de alltid och vi plockade stora buketter till oss och tant Kersti. Konvaljerna växte nere i sluttningen efter gamla vägen och var otroligt stora.

Skolan i Noreborg

1930 började jag skolan. I första klass och även i andra hade vi tant Anna, en mycket fin och god fröken - vilken underbar tid det var! En tid med stoj och glam för en liten flicka med mors hemsydda klänningar och förklä' med rosetter i sidorna, pannlugg och rosett i håret. Varje dag gick vi till skolan 3 kilometer, ibland åkte vi buss med Osvald för 10 öre.

En dag gick jag till skolan med mina nysulade kängor. Då skolan var slut kom Johan på Nygård med häst och vagn med järnhjul med ekrar och hämtade oss. Jag skulle göra mej rolig och satte foten på hjulet och furade (bromsade) och sade att nu skulle Per Edin få laga mina skor snart igen, och vips gled foten emellan ett par ekrar och jag bröt förstås fotleden. Det blev en tur till Doktor Juhlin i Charlottenberg och han gipsade fot och ben utan vidare och jag fick gå med hemgjorda kryckor över stock och sten. Det var mycket berg och en dag gled jag på ett halt berg och låg där tills en AK-kille kom och tog upp mej. Jag var hemma från skolan i över en månad.

Då jag började skolan igen åkte jag buss på morgonen, hem åkte jag med Ola i backen som hade en stor lastbil och körde grus till vägbygget. Ola sjöng ”Du svarte zigenare” för mej varje gång och den lilla flickan var så rysligt kär.

Så började storskolan som det hette – 4-6 klass. Min lärarinnas bror Harald Karlsson lärde oss med rytande, slagpinne och skamvrån. De läroämnen som var viktigast var kristendom, matte och sång – synd att jag inte sparade den bok som kallades Kristendomsanteckningar. Där skulle alla gubbar i bibeln tillsammans med hustrur och söner skrivas in i olika färger. Gud nåde den som inte hade rätt anteckning med rätt färg. Lika var det med matten, det skulle räknas trettio tal i veckan. Det var hårda bud minsann! Sång och bibelverser var viktigt och våra sånglektioner var krävande. Klara Lisa damp i golvet och svimmade en dag.

I skolan hade vi trädgårdsskötsel och var sitt land att odla på – det var ju en sporre i allt annat. Min bror som är sex åt äldre än jag var alltid lugn och snäll i skolan och fick därför skulden för ofog. En lektion pratade en av de mest begåvade och min bror fick skulden. ”Gumsen” som läraren kallades kom ner och drog stora hårtussar av min bror, men det fick han bittert ångra för far var inte att leka med, det blev han varse en dag, fick jag veta av min kusin Folke. De stora pojkarna gav igen för alla elakheter då de kom i högre klasser. ”Gumsen” hade t.ex. planterat fruktträd som de drog upp en natt, vässade och satte tillbaka på plats igen.

Skoltiden på ”Noreborg universitet” var jobbig på flera sätt, särskilt för vår städerska och allt i allo. Hon hette Augusta Säll och kom tidigt varje morgon för att elda den stora kaminen som stod efter ena väggen. Hon var alltid lika rar och mysig trots sitt slit därhemma med sex barn. Oskar, hennes man hade åkt till Amerika som så många på den tiden. Augusta var aldrig sur eller ledsen och de större eleverna hjälpte alltid till att bära vedklampar och fyllde stora lårar.

Då det var vinter och snö hängde ju våra kläder till tork överallt – vi var ju som snögubbar ibland då vi kom till skolan eftersom snön lätt fastnade i ylletröjor, vantar och mössor. Det luktade våta tröjor, läder, fis och matos överallt i omklädningsrum och skolsal. På den tiden var det riktiga köldgrader - 20 – 30 grader var vanligt. Man fick ha stora sjalar om huvudet och för munnen.

Jag hade en liten ryggsäck där jag hade en grön butelj med patentkork, s.k. wichyvattenflaska full med mjölk. Den var nedstoppad i en tjock socka. Jag hade, då det var riktigt kallt, en liten termos med choklad, hembakad kaka (6) med stekt ägg och ibland rökt hästkött à 15 öre per hekto. Vi barn bytte ofta smörgåsar med varandra. Dagny på Hagen hade alltid tunn svart kaka med smör och doppad i socker – det var ett gott byte!

Jag läste för prästen i Eda kyrka för Oskar Svensson och Sven Hektor. Jag gick i fortsättningsskola i Åmotfors – skolkök hette det på den tiden – för hushållslärare Majken Edfeldt som var mycket fin och duktig. Det var en trevlig tid! Jag gick i söndagskola och juniorföreningen i Missionshuset. Det var trevligt och vi hade fester och auktioner.

Solbacka

Vi bodde på Berget i Norra By i tolv år. Sedan köpte min mor en egendom för 5000 kronor för ett sparat arv efter sina föräldrar. Där byggdes ett tvåvånings Borohus – Solbacka - som blev vårt hem.

Då vi kom till Solbacka blev det klart med elektriskt ljus. Då skaffades det en mjölkmaskin, kylskåp,och dyligt. Där hade vi bara 4-5 kor och två hästar, gris och höns. På Solbacka var en Egokamin för uppvärmning till en början. Min gudomligt snälla och goda morbror Walfrid (7) från Holmedal murade själva inramningen där den skulle stå. Han murade även grund till stall och ladugård och gödselstad. Senare installerads en spispanna och element i huset.

Det var snälla och fina människor som byggde och bodde i By. Ingen som helst osämja och alla hjälpte alla. Vi gick på kalas om Julen och vi gick till varandra på förmiddagarna med en stickning eller virkning. Jag följde alltid mor. Hon var så god och trygg. Vi var hos Mala, Anna, Stina och Emilia.


1) Mostrarna var Emma Kristina f. 1876 och Beda Amalia f. 1878 Aronsdöttrar
2) Maria och Oskar – faster och farbror - Oskar Wilhelm Olofsson, 1885-05-26 till 1946-04-24 och hans hustru Maria
3) Tant Lovis och farbror Frans Svensson var inte släktingar, men deras son Sven gifte sig senare med Dagmar Alice f. 1911 dotter till Maria och Oskar Olofsson.
4) AK stod för Statens Arbetslöshetskommission
5) Farbror Oskar och Kalle - Karl Gottfried Månsson f 1889 och Oskar Wilhelm Olofsson
6) Hembakad kaka var matbröd i form av runda kakor som skars upp i trekanter och ofta delades på flatsidan
7) Morbror Walfrid från Holmedal var Walfrid Söderblom f. 1861 och gift med Emma Kristina Aronsdotter.