Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 4 december 2008

Järnboås - ett tidsdokument med början i 20-talet

Ännu ett tidsdokument från Järnboås från 20-talet och framåt. Det är skrivet av min far och har tidigare varit publicerat i Kumla pensionärsförenings tidning.

Från oäkting till pensionär
Från skogsarbetare till arbetsförmedlare
Från sexårig folkskola till utbildning i livets skola
Av Nils Granath
Jag läste en gång i Torsten Ehrenmarks memoarer om att hans första resa i livet var från BB i Lindesberg till farföräldrarna i Örebro. Den beskrivningen kan även gälla mig och min färd från ett barnbördshus för obemärkta, som det kallades på den tiden, på Kungsholmen, till ett torp i Nora Bergslag. Här börjar min livsvandring som jag nu på ålderns höst skall försöka beskriva så långt minnet tillåter.

Mina första minnen är diffusa. - "Ett par som sågade ved.-En kvinna som försvann.- En pojke och en flicka som var mina styv­syskon. - Två kvinnor som kallades hus­håll­er­skor."
Desto klarare minns jag den dag när jag som fyraåring såg en bil stanna till vid torpet. En man och en kvinna steg ur för att hämta mig till ett annat hem. - Enkelt eller hur? - Så gick det till på den tiden! Jag har senare fått veta att det var på grund av misskötsel som jag flyttades, men jag tror inte på den förklaringen. Orsaken till att jag flyttades var nog istället den dubbelmoral som härskade på den tiden, i början på tjugotalet. Min fostermor dog och som ensam med tre barn anställde min fosterfar en hushållerska. Grannarna talade om att hon minsann var mer än hushållerska. Det gick ju inte an. Pojken kunde ju få men för livet. Att hushållerskan var mer än hushållerska bekräftades visserligen när de senare gifte sig. Man kan inte påstå annat än att de levde som hederliga och anständiga människor resten av sina liv.

När jag började skriva om mitt liv var det mest för att ställa frågor till mig själv. För att se om jag kan finna svaren, eftersom det inte finns någon annan kvar som kan göra det.

Min första fråga är: Hur har jag påverkats av den upplevelse som ovan beskrivits. - Att vid fyra års ålder bara "ryckas upp", från en, trots allt, trygg tillvaro, helt utan förvarning. Som alIa förstår var det en fruktansvärd händelse som skapade otrygghet under lång tid framöver. För hur lång tid? Finns upplevelsen kvar för resten av livet? - Frågetecknen hopar sig, men finns det ett svar???

Min andra fråga är: Hur kunde man behandla en fyraåring på ett sådant tanklöst sätt som ovan beskrivits? Jag tror att man i det här fallet inte kan lasta någon enskild människa utan att det var frukten av den samhällsanda som rådde på den tiden. I den blandning av skenhelighet och dubbelmoral som då rådde satt den lilla människan trångt. Det kanske är något för oss att tänka på när vi gnäller över det mesta.

Mina fosterföräldrar och en kamrat i Tolvsbörd



Mitt nya fosterhem är kanske inte så mycket att orda om. Kanske att det var ovanligt vanligt. Det gick inte någon timlig nöd på mig, men jag upplevde inte tillvaron särskilt stimulerande. Men kanske var det så för de flesta på den tiden.

Min skolgång var också vanlig och jag klarade mig hyfsat utan att vara alltför flitig. Min lärare tyckte att jag kunnat lära mig mycket mer om jag bara lagt manken till. Det som intresserade mig mest var svensk historia och världshistoria. Jag kan än idag dra hela vår regentlängd från Gustav Vasa till våra dagar. Har också klart för mig vad krigsherrar som Napoleon, Cesar, Augustinus och Djingis Khan m. fl. "hade för sig." Även biblisk historia och gamla testamentet väckte mitt intresse med potentater som Abraham, Moses och kung David. Däremot tyckte jag att nya testamentet innehåller mera bleka figurer.

Det jag minns bäst från min barndom var söndagsskolan. Söndagsskollärare var en granne till oss som var lantbrukare, tillika lekmannapredikant i missionsförsamlingen. Han var en varmt troende man som när han kom in i sin lärargärning glömde allt vad tid hette. Detta innebar att vi barn, i åldrarna åtta till tio år gamla, hade söndagsskola mellan klockan 10 -14 på söndagarna. Dessutom var budskapet han frambar föga lockande för livshungriga barn. Det gick ut på att jordelivet var en plåga där den huvudsakliga sysselsättningen var att lyda en sträng gud för att sedan hinsides få gå på gator av guld och sjunga tillsammans med änglar av olika modeller. Vi skulle vidare vara klädda i skinande vita kläder. Det verkade som att det bästa som skulle kunna hända oss var att vi fick dö så snart som möjligt. - Ingen livsbejakande lära precis. Jag har funderat mycket över vad frikyrkornas världsfrånvända syn på den tidens samhälle berodde på. Frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen uppstod ungefär samtidigt. Medan de två sistnämnda verkade för ett bättre liv här på jorden så hade tydligen frikyrkorörelsen helt gett upp hoppet på den punkten.

Min tredje fråga Är: Har mina upplevelser i barndomen vad gäller religion och då i första hand den som spreds av frikyrkor påverkat mig under åren. Svaret är att jag tror inte det, nya idéer har ju vuxit fram i samhället även inom dessa områden. Orsaken till att jag tar upp de här upplevelserna är främst för att bevisa hur starkt barndomsupplevelser finns kvar i vår sinnevärld.

Jag har fått frågan hur det var med utbildningen i min ungdom, vilket ger mig anledning att återkomma till skolan ett tag till. Det var skolplikt, sexårig folkskola för alla. Det jag nu påstår kommer för många att låta som en saga, men det är likväl sant. Det fanns ett inte ringa antal föräldrar som ansåg att skolgången var för lång. Barnen skulle vara hemma och göra något nyttigt! Folkskolan var också socialt skiktat. Det fanns föräldralösa barn som var inkvarterade, på fattigstugan, dessa betraktades som mindre eller kanske snarare inget värda. Lärarna gjorde nog vad de kunde för att vara rättvisa, men de var utsatta för ett bakvänt socialt tryck.

Vid tretton års ålder var det så dags att börja hjälpa till med sin försörjning. Jag började med skogsarbete och provade också på att arbeta vid järnvägen, tackjärnshytta och vid olika små sågverk. Så höll det på fram till dess att det var dags för den allmänna värnplikten. Vid den tiden hade andra världskriget brutit ut.

Värnplikten och beredskapen tog två år av mitt liv. Många tyckte att den tiden var bortkastad men det tyckte inte jag. Från att ha levt ganska isolerad i en bergslagsby kom man ut till andra platser och fick träffa andra människor som talade andra tungomåI som skånska, göteborgska, värmländska och norrländska m.m. Dessutom förde man många samtal med beväringskamratema och fick på det sättet nytt perspektiv på tillvaron. Det finns förstås en gammal sanning som säger att från militärlivet kommer man bara ihåg det roliga och glömmer det tråkiga.

Under kriget påbörjades en ny epok i mitt liv. En viktig händelse var det förstås att då knöt hymnens band och flyttade från bergslagsbyn till Värmland där jag fick arbete vid ett pappersbruk. Givetvis var det ganska omvälvande att komma från en bondby till arbete på en stor fabrik. Jag fann mig heller aldrig tillrätta med den tillvaron.

Efter fyra års arbete på pappersbruket dog min fostermor och jag blev plötsligt ställd inför ett nytt vägval. Jag blev nämligen erbjuden att köpa mina fosterföräldrars lantgård. Valet var väl kanske inte så svårt, som jag tidigare nämnt trivdes jag inte på fabriken, så 1948 var det dags att bryta upp och återvända till den bergslagsby där jag växt upp. Lantgården som var ett litet lant- och skogsbruk var tyvärr för litet för att försörja en familj. Jag tog därför anställning på ett cementgjuteri och min fru fick anställning i byns skolkök och som slöjdlärarinna på skolan. På cementgjuteriet arbetade jag i elva år. Arbetet var tungt men jag trivdes bra där. Jag har senare funderat över arbetet där, sett ur hälsosynpunkt. Jag var under elva år utsatt för vibration i både armar och ben, men har aldrig känt några krämpor orsakade av detta.

I mitten av femtiotalet minskade orderingången vid fabriken så kraftigt att det bara fanns arbete kvar till ägaren, så personalen fick sluta. Att jag då blev arbetslös är väl inte rätta uttrycket, för dagen därpå började jag med skogsarbete igen. Det är faktiskt så att jag inte varit arbetslös en timma i mitt liv.

Nu hade en ny era börjat vad som gällde skogsbruket. Motorsågen hade gjort sitt inträde och givetvis blev arbetet mycket lättare än förr. Trots detta var jobbet då mycket annorlunda mot vad det är idag. Man jobbade ensam och någon skyddshjälm fanns inte. Många gånger hade man inte ens en liten skogskoja att krypa in i på rasterna. Men jag trivdes med mitt jobb i skogen, man kände frihet och man var sin egen bas.

Efter min återkomst till Järnboås ökade mitt intresse för politik och föreningsliv, särskilt då kommunalpolitik. Jag valdes in i olika nämnder och blev på 60-talet ordförande i Noraskogs kommunalnämnd. Noraskog kommun var en sammanslagning av de fyra kommunerna Nora, Jämboås, Viker och Hjulsjö. Mitt i denna kommun låg Nora stad. På 60-talet kom förslaget att Noraskogs kommun skulle inkorporeras i Nora stad. Ett förslag som mötte protester och ilska på landsbygden men sågs positivt av tätorterna kring Nora stad. Landsbefolkningen ville inte bli "stassare" som de uttryckte det, men mest var det den ekonomiska sidan som retade dem. Noraskogs kommun var välmående, inga skulder och låg skatt. Nora stad däremot hade stora skulder. Själv tyckte jag att sammanslagningen på sikt var en naturlig utveckling men att ärendet kanske inte brådskade. Som landsbo stödde jag majoriteten i Noraskogs kommun och visst blev det hårda tag emellanåt. Sammanslagningen blev dock ett faktum, men innan dess hade mitt liv gått in i ett nytt skede. De spänningar som blev i och med sammanslagningen gjorde att jag ledsnade på politiken. Bland de myndigheter som jag kom i kontakt med under mitt arbete i kommunalnämnden var arbetsförmedlingen och länsarbetsnämnden

Mitt intresse för ett arbete på arbetsförmedlingen väcktes under denna tid och den som gav mig den "avgörande kicken" var föreståndaren på arbetsförmedlingen i Nora. Han beskrev arbetet i de ljusaste av färger. En annan sak som bidrog till att jag sökte till arbetsförmedlingen var det faktum att det inte fodrades någon formell utbildning medan man lade stor vikt vid arbetslivserfarenhet.

1965 blev jag antagen som aspirant och en ny epok i mitt liv hade startat. Som en liten anmärkning kan sägas att jag aldrig tidigare satt min fot innanför dörrarna till en arbetsförmedling. Efter ett års aspirantutbildning fick jag arbete på arbetsförmedlingen i Laxå som var ett enmanskontor. Jag stannade till 1972 då jag fick platsen som kontorsföreståndare i Kumla, där jag stannade till pensioneringen 1986.

Tiden på arbetsförmedlingen var den bästa tiden under mitt yrkesverksamma liv. Trots detta fanns det givetvis saker som man retade sig på. Visst fick man känna av den byråkrati som finns i alla statliga verk, men den var nog inte så framträdande som på många andra håll. Särskilt gäller det nog mindre arbetsförmedlingar där man känner nästan alla som kontaktar oss. Men visst hände det att många ställde sig frågande till de i deras tycke märkvärdiga bestämmelser som vi hade. Även vi på arbetsförmedlingen kunde ställa oss frågande till de propåer som kom från högre ort. Det kunde hända att man från arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden presenterade förslag som ansågs epokgörande, medan vi på lokalkontoret kliande oss i våra huvuden konstaterade - Det har vi ju hållit på med i flera år!

Ja, sa skrevs då datumet till den 3 juli 1986 vilket innebar att jag gjorde entré bland pensionärernas skara. - Vad skulle detta innebära, ett liv i sysslolöshet och ett åldrande under viss värdighet? För många och i viss mån även för mig var det nog uppfattningen att nu hade man gjort sitt och att det inte fanns så mycket att göra åt det hela, vare sig man ville eller inte. Som tur är har livet förändrats även för pensionärer. Det finns ju "gu 'bevars" pensionärsföreningar och där har jag med nöje deltagit i det arbete som förekommer.

For cirka 13 år sedan startade några eldsjälar något man kom att kalla Väntjänsten Nätverket Kumla. Idén är att pensionärer hjälper andra pensionärer i ett nätverk av frivilligt socialt arbete. Väntjänsten har jag ägnat mig åt de senaste åren och fått se verksamheten växa ut till något riktigt stort. Vi har en telefonjour som numera utför 600 uppdrag per år. Vi har träffar i 10 bostadsområden (250 träffar med cirka 13.000 besök/år) dessutom veckoträffar på 2 servicehus. Brukarråd finns på 2 servicehus och i 2 bostadsområden, dessutom finns speciella talesombud dit pensionärerna kan vända sig med frågor av skilda slag. Allt detta har verkligen gjort mina 15 år som pensionär meningsfulla.

Jag började mina minnen med något som man skulle kunna kalla en prolog och det jag nu tänker skriva skulle kunna vara en epilog.

Samma år som jag fyllde 75 fick jag ett brev från någon som påstod sig vara min halvsyster. Hon berättade att jag också hade en halvbror och att min far var död sedan många år. Hon uttryckte en förhoppning om att vi skulle träffas, vilket också skedde. Min mor visste jag vem det var och vi hade också viss kontakt på senare år. Min far däremot uppges i myndigheternas papper som obefintlig. Jag levde i tron att jag blev till genom en olyckshändelse eller hur man skall uttrycka det. Av de uppgifter jag fick av mina halvsyskon var det inte alls så. Mina föräldrar hade fast sällskap, men något hände. Vad som hände är det numera ingen som vet eller vill tala om.



Min nyupptäckte far och mina halvsyskon Kersti och Mats


Hur som heIst har jag fått veta en del om min bakgrund, men med 75 års fördröjning. Hur skall jag då sammanfatta mitt hittillsvarande liv? - Ja, starten kunde ha varit bättre men även sämre, mycket sämre. Annars har jag väl haft ett liv som de flesta, fyllt av glädje och sorg, skuggor och dagrar samt medgång och motgång. Men när jag ser tillbaka måste jag nog konstatera att jag i stort sett varit och är nöjd med tillvaron.

Kommentar från Jan Åke Granath: Läs också den tragiska och romantiska historien om mina farföräldrar genom att klicka här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers