Mormors släkt genomgången och kontrollerad

Jag berättade för en tid sedan hur jag tagit mig för med att gå igenom mitt arbete för att komplettera och korrigera det som inte är korrekt. Jag har också i en tidigare text berättat om hur jag gick igenom min fars fadersanor. Skälet till att jag i detalj berättar om detta arbete är dels att det ger andra många tips om vilka källor man kan behöva när man söker efter främst tidiga anor, dels att det skall vara ”allom till skräck och varnagel”, som var ett vanligt uttryck på 1600-talet, men också flitigt användes i det pedagogiska ordförrådet i min barndoms söndagsskola. Jag skriver detta med anledning av den aldrig avsomnade diskussionen om hur allvarligt man skall se på att sprida felaktiga eller ogrundade uppgifter på nätet med hjälp av allehanda praktiska släktforskartjänster.

Den här gången tar jag mig an min mors modersanor, som borde vara betydligt enklare än den förra genomgången, men på grund av vissa omständigheter ändå vållar mig en del besvär. De främsta problemen grundar sig i min egen okunnighet som släktforskare, en del uppstår utan egen förskyllan. En fördel är att släkten är koncentrerad huvudsakligen till nuvarande Årjängs kommun, främst Holmedal-Karlanda församling.

Mormors morfar Anders Ersson
i Upsal, Holmedal (1798-1889)

Eftersom denna gren var den jag visste mest om i nära tid, att min mor är i livet och har ett klart huvud, samt att det fanns ganska många fotominnen var det naturligt att jag som nybörjare tog mig an den. Kvalitén på källhänvisningar är ofta därefter, trots att jag som forskare av professionen borde ha vetat bättre. Ett problem är att jag i viss mån litat till andra forskares uppgifter – inte för att de är fel även om sådant förekommer, men för att jag bara angett deras namn som referens inte sökt upp originalkällan själv i flera fall. Nu hjälper inte detta ens i de fall där det finns en hänvisning till en originalkälla eftersom jag då använde Genline och de hänvisningarna har litet värda när jag försöker finna dem i ArkivDigital. Det är inte det att jag använt GID-nummer utan problemet är att Genline samlat materialet i en annan struktur än Arkiv Digital gör så jag får helt enkelt söka rätt på sidorna i kyrkböckerna igen. Men å andra sidan kan man se det som en extra koll om man är lagd åt det ständigt positiva hållet och ser självplågeri som en dygd.

Jag har också använt andra forskares fynd från Disbyt i viss utsträckning, samt privata släktträd på Internet och där finns flera uppgifter om födelse och död innan kyrkbokföringen för nämnda socknar. Troligen har forskarna funnit uppgifterna i domböcker, mantalslängder eller andra äldre dokument, men det kan jag inte veta. Jag har därför börjat att kontakta mina sagesmän/kvinnor för att få reda på var uppgifterna kommer ifrån. Jag väntar på svar – om jag inte får några får jag väl abonnera på SVAR, där många originalkällor finns.

En sak som underlättar är att många av anorna vad bönder och därför rörde sig inom ett begränsat område. En annan lycklig omständighet är att min släkt på mormors sida sedan generationer är religiösa, vilket gör att inslaget av präster bland anorna är stort även om man i senare tid förfallit till att utöva sin religion i alternativa samfund. Präster är dock en välsignelse (ursäkta blasfemin) även om många av dessa gudsmän var allt annat än moraliska rättesnören till sitt levnadssätt. Herdaminnen är verkligen en bra källa för oss släktforskare, men som utlandsboende måste man ha ett eget exemplar och Karlstads stift herdaminne är en dyr historia.

En lite speciell forskningsinsats är fyndet av min mm mf mf mor Stina Simonsdotter Skragge (1701-1774), vars släkthistoria inte var helt enkel att kartlägga, men innebar ändå bara idogt arbete med traditionella källor. Vad som emellertid kom att intressera många var hennes far Simon Anderssons (1661-1703) och hennes farfar Anders Simonssons i Vagge i Ny (S) (1624?-1709) förmodade släktskap med den gamla Skraggesläkten med rötter i Huggenäs. Detta startade en flera år lång kollektiv forskaraktivitet på Anbytarforum, som så småningom fick sitt genombrott när Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson fann att släktskapet och namnet Skragge ärvts på kvinnosidan från den tidigast kände Simon Skragge. För den som inte läst den sammanfattande texten av Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson bland annat på Släktforskning för noviser samt alla där länkade texter vill jag rekommendera det. Det är en spännande beskrivning av hur man tillsamman kan, steg för steg, finna lösning på ett forskningsproblem som till en början förefaller övermäktigt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att forskningen på min mormors sida följer huvudfåran vad gäller forskningsmetodik och källor. Kyrkböcker så långt bakåt de sträcker sig, mantals- och skattelängder dessförinnan, domböcker och bouppteckningar, samt givetvis herdaminnen och ibland matriklar från svenska och utländska universitet när det gäller de akademiskt utbildade. Jag vill speciellt nämna Anbytarforum som en oerhört bra resurs – det var där ett antal forskare tillsammans förmådde kartlägga en gren av Skraggesläkten.

Jag har också fått ett bidrag från den senaste tekniken inom släktforskningen – DNA-test. Genom en FamilyFinder-test har jag funnit en 7-männing (6th cousin) i USA. Den gemensamma anan är bonden Brynte Bryntesson i Tveten i Holmedal (S) (1735-1810).

Vinjettbilden föreställer Augusta Eugenia Aronsdotter född i Myrvarv, Holmedal 1881 - min mormor.

För den som vill använda mina misstag och lärdomar för egen del rekommenderar jag att läsa följande texter:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/11/komplettering-restaurering-och-underhall.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/12/min-farfars-gren-kontrollerad-inte-bara.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2010/03/en-helt-obetydlig-gren-pa-skraggetradet.html
inklusive länkade texter

Det var annorlunda förr – men knappast bättre

I mitt städningsarbete använder jag olika statistikfunktioner för att hitta orimligheter i mitt material. En funktion i Disgen gör det möjligt att se om kvinnor har gift sig och fått barn vid orimligt låg eller hög ålder. Ibland varnar den funktionen för felskrivningar, men snart fann jag ett stort antal barnäktenskap bland präster i mitt material, som inte alls var felaktiga.

Visst jag vet att man hade andra värderingar förr. Jag vet också att döttrar sågs som en politisk tillgång snarare än som individer – inget man i första hand skulle värna om, men ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att en speciell präst stod som fader till de flesta flickbrudar i mitt släktträd under 1600-talet. Genomgående var också att han gifte bort sina unga döttrar med mycket äldre kollegor runt om i Mellansverige.

Salaprästen Uno Troili Troilius, eller Uno Trulsson som han hette av födseln hade åtta barn, varav fem döttrar och tre söner. Han var gift med den i släktforskarkretsar berömda Margareta Hansdotter Zebrozyntia, mera känd som ”Stormor i Dalom”. Margareta giftes bort första gången 1610 vid 16 års ålder med den 40 år äldre prosten i Leksand Elaus Engelbert Terserus. Hon gifte sig sedermera, ett år efter makens död, med ovan nämnde Uno Troilius.

Deras döttrar var följande:

Anna – hon giftes vid 15 års ålder 1636 bort med den 31 år äldre kyrkoherden i Stora Kopparberget Laurentius Nicolai Blackstadius – Lars Nilsson. Maken hade tidigare varit gift med kyrkoherdedottern Anna Hansdotter med vilken han fick 8 barn, varav ett var dödfött. Modern dog i sviterna efter ett missfall 1633. I äktenskapet med Anna Troilia avlades två barn Helena (1637) och Uno (1639).

Emfre – hon giftes vid 15 års ålder 1638 bort med den 46 år äldre kyrkoherden i Rättvik Olaus Andreae Dalecarlus – Olov Andersson. Maken hade tidigare troligen varit gift två gånger. Första gången troligen med biskopsdottern Margareta Rasmusdotter, andra gången troligen med kyrkoherdedottern Juliana Bellina. Med sin första hustru fick Olaus åtminstone 7 barn och med den andra åtminstone 4. Hustru nummer två dog några månader efter sista barnet födelse. Med Emfre fick han 4 barn, således totalt åtminstone 15 barn. Olaus var vid sista barnets födelse 70 år gammal och Emfre var 24 år gammal.

Elisabeth – hon giftes vid 14 års ålder 1638 bort med den 19 år äldre prästen, sedermera biskopen i Linköping, Johannes Elai Terseus – Jöns Elofsson. Johannes var hennes styvbroder och son till Elaus Engelbert Terserus i hans äktenskap med Anna Danielsdotter Svinhufvud. Elisabeth och Johannes fick 8 barn. Elisabeth dog i barnsäng vid sista barnets födelse. Johannes gifte om sig med den 33 år yngre prästdottern Maria Grubb. De fick 2 barn.

Sara – hon giftes vid 17 års ålder 1652 bort med den endast 14 år äldre kyrkoherden i Vingåker Markus Simming

Margareta – hon giftes vid endast 13 års ålder bort 1654 med den 33 år äldre kyrkoherden i Sala och faderns efterträdare Johannes Petri Arborgensis – Johan Petersson. Johannes hade tidigare varit gift med Brita Holstenia och med henne avlat 7 barn. Vid nedkomsten av det sista barnet dog Brita i barnsäng. Redan året efter gifte han sig med sin unga brud som omedelbart blev gravid och avled i barnsäng samma år som äktenskapet ingicks.

Troligen var det vanligare på den tiden med mycket unga brudar, men i hela mitt material på 15 000 individer finns endast 28 äktenskap där bruden är 16 år eller yngre och av dem är fyra rent politiska äktenskap från medeltiden. Dessutom var fyra rena felskrivningar av mig. Det mest extrema exemplet bland de korrekta uppgifterna är den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter som trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson som ettåring och sedan gifte sig i Oslo 1312 vid 11 års ålder.

Andelen präster och främst familjen Troilius och till dem närstående är anmärkningsvärd. Då skall man ta med i beräkningen att jag har ett mycket stort antal präster i mitt material, men att någon utbredd förkärlek för flickbrudar inte återfinns i de andra familjerna.

Jag är också medveten om att traditionen/kravet att konservera prästänkor även gör att jag nog skulle finna många äktenskap där avsevärt äldre prästänkor gifter sig med mycket unga nyutexaminerade präster, med dessa unga män är ändå över tjugo år gamla och väl det. Trots det kan jag inte hjälpa att jag reagerar på hur livet för unga kvinnor kunde vara i vårt land på den tiden. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur Uno Troilius betraktade sina döttrar när han skänkte dem som hustrur till kollegor i sin egen ålder.

Man har i släktforskarkretsar förundrats över och beundrat ”Stormor i Dalom” för hennes förmåga att gifta bort sina barn och styvbarn i sina olika äktenskap med personer av betydelse. Hon har genom detta blivit anmoder till ett otal betydelsefulla släkter i Sverige. Detta må var gott och väl, men med den här texten vill jag visa en annan sida av denna framgångssaga – den där man sätter sig in i en ung kvinna – knappt mer än ett barn – och hennes situation då hon gifts bort med gamla män, vänner till och ofta äldre än fadern. Trygghet är en sak, men hur blev kvalitén i livet utöver detta?

Källor: Västerås stift herdaminne, II:I 1600-talet, Gunnar Ekström, 1971.
Vinjettbild: Uno Troili Troilius

Min farfars gren kontrollerad - Inte bara kyrkböcker

Jag berättade ju nyligen att jag ser över allt jag hittills matat in och kompletterar, restaurerar och underhåller. Nu har jag betat av första grenen av mitt släktträd – det som utgår från min farfar. Att jag berättar hur jag lyckats och hur jag gör beror på att jag dels tror att praktikfall är nyttiga att ta del av för både nybörjare och lite mer vana. De vana kan också känna igen sig i mina vedermödor och känna att de inte är ensamma om att ha klantat till det lite i sina tidiga forskningsaktiviteter. Ett annat skäl är att jag kände mig lite vilsen när jag kom till det stadiet när kyrkböckerna började sina som källor. Jag lärde mig att det finns mycket mer att hämta på andra ställen och det berättar jag om.

Anorna på farfars sida fanns framför allt i Dalarna – Norrbärke och Floda var vanligast förekommande, men några kom också från Grangärde. En liten problematisk gren kom från Värmland, då närmast Lungsund, Övre Ullerud och Filipstad/Nordmark. När jag kom längre tillbaka i tiden dyker det också upp anor från Falun och några få stockholmare. En liten gren fanns också i Västergötland.

Så länge jag kunde förlita mig på kyrkboksmaterialet var allt väl och mitt största bekymmer var bara att hitta och översätta referenserna från Genline till den mer generella källhänvisningen som ArkivDigital kan erbjuda. Turligt nog har just Dalarna ganska gamla kyrkböcker så jag kunde klara mig ganska bra genom 1700-talet och i några fall ända ned i 1600-talet. Att prästernas skrivförmåga och ordningsamhet gav mycket övrigt att önska ställde emellertid till med stora problem.

Min far som ung

En stor fördel för den som forskar på Dalarna är att det allt sedan före 1500-talet varit en industriellt betydande bygd där det funnits skrivkunnigt folk som dokumenterat både det ena och det andra. Detta i kombination till ett nutida mycket aktivt släktforskarintresse gör att det finns många kunniga både amatörforskare och mer professionella som kunnat göra sammanställningar och skrivit böcker om traktens historia även ur genealogisk synvinkel. I flera fall har jag hänvisat till sådana källor i mitt tidiga arbete, men nu måste det kontrolleras. Det är detta kontrollarbete och de källor jag har använt som jag vill förmedla till er. Min målsättning är att byta ut andrahandskällor mot primärkällor där det går eller åtminstone att uppgradera källorna till sådana som har högre trovärdighet. I de fall jag endast kan hitta andrahandskällor strävar jag efter att kontrollera dessa med andra källor av samma dignitet, men inte samma typ. Med detta menar jag att det inte är någon idé att kolla en forskare på exempelvis Disbyt, med en annan på Disbyt, eftersom risken för kopiering är stor. Det måste således vara en annan typ av källa som stödjer andrahandskällans uppgifter.

Norrbärke
Norrbärkes husförhör går tillbaka till 1671, födelseböckerna går tillbaka till 1661, liksom vigselböckerna och död- och begravningsböckerna. Stora delar av de första hundra årens husförhör är emellertid svårlästa och saknar för släktforskaren nödvändig information. De normalt mycket informativa död-och begravningsböckerna är här fram till 1742 bestående endast om notering om inkomster från testamente som socknen fått in. Där finns visserligen namnet på den döde, men exakta datum och annan intressant information saknas. Dock har jag lyckats verifiera det mesta inom den möjliga tidsperioden.

Kjell Vadfors arbeten
När det gäller Norrbärke, Söderbärke och Grangärde finns de sammanställningar som Kjell Vadfors gjort av sina studier av domböcker, byalängder och kyrkboksmaterial. Detta material är inte felfritt eftersom det är en tolkning av gamla primärkällor, men till oerhört stor nytta. Man kan också ta del av domboksmaterialet i renskriven form och göra sina egna fynd. Problemet är att Vadfors inte anger källor till sina fynd.

Lungsund
På den privata sajten http://www.bondetorp.se/lungsund/ finns utskrifter av födda, döda och vigda från slutet av 1600-talet och 100 år framåt.

Flodaboken
Floda har varit ett problem i mitt kontrollarbete eftersom kyrkböckerna är rudimentära. Här finns emellertid en Flodabok sammanställd av folkskolläraren Elfving som täcker större delarna av 1600-talet. Problemet är emellertid två – dels finns den bara digitalt på Genline, numera Ancestry, dels innehåller den en del fel. Jag har studerat den i analog form på biblioteket i Falun och det är ett imponerande verk, men som helt saknar källor. Eftersom jag inte har tillgång till några originalkällor får man helt enkelt hänvisa till boken och inse att längre kommer man inte utan de okända källor 

Elfving använt.

Herdaminne för Västerås stift av Gunnar Ekström
Denna bok har varit till nytta i några fall, men har kommit mer till användning i andra grenar av min släkt. Viktigt är emellertid att använda de senaste versionerna av herdaminnen. Den äldre versionen av Johan Muncktell finns på nätet, men innehåller felaktigheter. Nyare herdaminnen finns på bibliotek och arkiv.

Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott av Bertil Boëthius
Denna bok är ett klassiskt verk om Kopparbergslagen där även många genealogiska uppgifter kan hittas. Kan köpas antikvariskt, samt finns ofta på bibliotek.

Jöns Pederssons Dombok
Detta verk finns i ett exemplar som avskrift i Falu bibliotek och har varit till stor hjälp när det gäller forskning om Svinhufvudssläkten.

Persbo - En by med anor från medeltiden av Lillian Gustavsson

En rikt illustrerad bok om en bergsmansgård och dess ägare och bygden

Torp och Torpare under Starbo Bruk, Skisshyttan och Wäster Silfberg

Ett innehållsrikt grupparbete framställt av Väster Silfbergscirkeln.

Släkthistorisk Forum av Kjell Lindblom, nr 3, 1996: "Fanns släkten de la 

Tuange i Värmland?

DISBYT
I de fall jag inte lyckats finna andra källor har jag litat till ett litet antal erkända forskares bidrag på DISBYT.

Stockholms stads tankeböcker
Dessa har jag främst använt för att följa släktgrenen Westfal, som i generationer var borgmästare i Stockholm från mitten av 1400-talet. Finns numera på nätet.

Släktforskaren – Västerbergslagens Släktforskares medlemstidning
Denna skrift är fullspäckad med artiklar av traktens skickligaste släktforskare som Hans Gillingstam, Anders Winroth, Torsten Berglund, Björn Isheden, Kjell Wadfors, Lisa Norman och många flera. En guldgruva där tidigare artiklar oftast följs upp med rättelser när forskningen gått framåt.

Släkt och Hävd
Denna skrift, som ges ut av Genealogiska föreningen har också mängder av användbara artiklar av kunniga släktforskare. Hos Genealogiska föreningen finns också mängder av andra resurser, bl.a. ett omfattande klipparkiv samt Inrikes pass.

Projekt Runeberg
Vissa äldre biografiska verk samt uppslagsverk finns på nätet och kan vara till hjälp, men bör användas med försiktighet och kontrolleras med senare uppgifter.

Google Books
Även här kan man finna äldre intressanta källor, men samma försiktighet bör vidtas som för Projekt Runeberg

Som ni ser är det ett ganska knepigt arbete att få allt rätt och det krävs många källor, en del svårtillgängliga. Den som försöker ta den enkla vägen och googla sig fram till sina anor eller lita till andras släktträd på nätet kommer att göra sina ättlingar besvikna i framtiden. En tråkig effekt av detta är också att den bild barn och barnbarn haft om din släktforskning allvarligt kommer att få sig en knäck – och kanske inte bara uppfattningen om forskningen.

Trots detta noggranna arbete så vet jag att det fortfarande finns osäkerheter, men förhoppningsvis inga grova felaktigheter. Jag hoppas vidare att framtida läsare kan tydligt se var tveksamheterna och ofullständigheterna finns och främst koncentrera sig på dessa med övertygelsen om att de primärkällor jag angett i de flesta fall är korrekta och kan lämnas därhän.

Bilden ovan visar min farfars far, farfar, samt min halvfarbror

Komplettering, restaurering och underhåll

Jag har ju inte släktforskat i så väldigt många år och jag var fullständig novis när jag startade. Inte fanns det tillgång till särskilt mycket nybörjarhjälp på den tiden heller, speciellt inte om man inte hade en förening nära sig. Nu har jag emellertid byggt upp ett släktträd med över 15 000 personer och tillväxttakten har avstannat avsevärt. Det finns fortfarande en del lösa ändar att utforska i släktträdet, men var och en av dom kräver oerhört mycket arbete eftersom de endera är så långt tillbaka i tiden att kyrkböckerna inte räcker dit eller att familjerna är så obetydliga att inga dokument finns om deras liv och leverne. Ibland är det också kvinnor som är födda i en annan socken, vilken inte är angiven i husförhöret och det blir som att leta efter den berömda nålen i höstacken. Hur som helst så blir de källor jag måste söka i så svårtillgängliga och så svårtydda att min kompetens inte räcker till. Ibland är de inte ens tillgängliga för mig som bor utomlands. Vad återstår då? Skall jag lägga ned min hobby och inse att jag inte kommer längre?

Tvärtom har jag insett att jag har oändligt mycket arbete kvar att göra för att bli nöjd med min släktforskning. Följande problem står jag inför.

Felaktigheter: Även mitt senare material, men i synnerhet mitt tidiga material innehåller felaktigheter (nybörjarfel) även där jag inte tror jag skall finna dom. Se flesta fel är stavfel och skrivfel, men en del är riktiga forskningsfel – en del grova.

Dubbletter: Dessa förekommer dels på grund av att jag inte varit uppmärksam, men oftast på grund av anförluster.(1) Speciell under senaste året när jag fört in flera hundra personer från den svenska adeln. Där är anförlusterna oerhört frekventa och för att göra det riktigt svårt var fantasin vad gäller förnamn ganska liten bland dessa familjer. Männen kunde heta Nils eller Simon i generation efter generation och då är det lätt att villa bort sig även om dokumentationen är både fyllig och tillgänglig. När man sedan gifter sig kors och tvärs mellan några få familjer där även kvinnorna har samma namn i generationer blir det knivigt.

Källor: Jag har ett speciellt problem med detta eftersom jag i början, dels var oerfaren/okunnig, dels använde Genline – numera Ancestry. Genlines adresser överensstämmer inte alltid (nästan aldrig faktiskt) med adresserna i Arkiv Digital och NAD, vilket gör att jag nu försöker leta rätt på alla gamla källor och ge dem konsekventa och allmängiltiga adresser, som kommer att vara hållbara i framtiden.(2)
I början använde jag även andra källor än kyrkböckerna – ofta Disbyt, men också uppgifter från privata släktträd. Fastän jag la mig vinn om att använda uppgifter från erkända släktforskare visade det sig att de ändå innehöll ganska många fel. Av bekvämlighet angav jag ofta släktforskarens namn som källa. Nu måste alla dessa ofullständiga källor bytas ut mot riktiga källhänvisningar. Dessutom måste jag kolla riktigheten av uppgifterna jag fått/lånat från andra. Felaktigheter uppstod oftast då forskaren använt födelseuppgifter från dödsnotiser eller husförhör. I ganska många fall var dessa inte i överensstämmelse med födelsenotisen.(3)

Kompletteringar: Jag har som ambition att ha vinjettbilder till mina anor där det är möjligt. Helst vill jag ha ett porträtt, men ett bomärke, vapen, sigill, namnteckning eller liknande kan också duga.

Vidare vill jag gärna ha någon form a biografi där detta är möjligt, eller åtminstone någon liten notering. Det innebär ett stort arbete att finna sådana texter som jag kan lita på. SBL, ÄSF, Stamtavlor på CD-rom, Wikipedia, historiska websidor, uppslagsverk, herdaminnen, lokalhistoriska skrifter och sidor, domböcker, dödsnotiser eller dödsrunor är några av de källor som jag använder.(4)

Systematik och redskap i renoveringsarbetet

En del av ovanstående kan jag få hjälp med. DISGEN har ett utmärkt hjälpmedel för att finna dubbletter. Problemet är emellertid att programmet är lite okänsligt när det gäller patronymikon.(5) Alla Petter Nilsson som är födda inom ett ganska stort tidsintervall misstänks nämligen vara dubbletter. En annan frekvent övertolkning är när den förstfödda Kerstin Carlsdotter dör ung och en dotter två år senare får samma namn. Dessutom är det som att balansera på gränsen till en avgrund när det skall rättas till. Tänker man det minsta fel går det åt pipan och man förlorar en hel släktgren. Man måste ta frekventa back-uper (kan man säga så?) för att vara på den säkra sidan.

GeneaNet har ett utmärkt hjälpmedel för att finna inkonsekvenser som att modern är 110 år när hon får barn eller att hon är född efter sonens födelse. Sedan är det bara hårt arbete som gäller för att rätta till felet.

Det svåraste är emellertid att hitta ett system för hur man skall korrekturläsa och rätta. Efter bara några generationer har jag villat bort mig totalt i Disgen och vet inte vilka anor jag kollat och inte. Inte är det så lätt att komma ihåg var man slutade kvällen innan när ögonen föll ihop av sig själv heller. Disgen har en funktion som hjälper till. Man högerklickar på personen och väljer kommandot ”Till listan över senaste personer” eller klickar Ctrl+1. Då hittar man tillbaka när man fortsätter.

Nu har jag även funnit ett sätt att kunna beta av alla anor systematiskt. Jag skriver ut mitt träd med det program som jag använder för att skriva ut släktböcker. I mitt fall heter det TCGR.(6) Jag skriver ut en rapport i PDF-format,(7) som innehåller det jag vill kontrollera. På så sätt ser jag exakt hur det färdiga resultatet blir. Ofta består nämligen felen av felaktiga radbrytningar, tomrader eller sär- och hopskrivningar som uppstår vid överföring från släktforskningsprogrammet till PDF-filen. Sådant kan man inte se i sitt släktforskningsprogram utan först när det kommer som en obehaglig överraskning i den färdiga utskriften. För att inte det skall bli alltför mastigt skriver jag ut en gren, eller kanske del av en gren, åt gången. På så sätt blir det överkomligt. Jag öppnar nu filen i Acrobat Reader på min iPad och kan där korrekturläsa. På min dator har jag mitt släktforskningsprogram öppet (Disgen) och kan nu rätta allt eftersom jag hittar felen. TCGR presenterar anorna generationsvis så jag får söka rätt på personerna en efter en i Disgen, men det är enkelt. Acrobat Reader (8) har en mängd korrekturläsningsfunktioner, men den viktigaste är att jag kan stryka för med märkpenna där jag slutade på kvällen. Nästa gång jag öppnar filen öppnas den där jag slutade så jag vet alltid hur långt jag har kommit.

Ofta behöver jag ju Internet, AD och andra källor för att kontrollera där det blivit riktigt tokigt eller där jag skall föra in rätt källhänvisning. Nu händer det ju ofta att jag upptäcker nya fakta när jag läser originalfilen i AD och då kliar det i fingrarna att komplettera. Det gör jag också inom rimliga gränser, men man får vara försiktig annars gräver man lätt ned sig i nya detaljer och då blir man aldrig klar med rättningen. Jag gör en notering och återkommer senare.

Eftersom jag vill ha min offentliga fil på GeneaNet så aktuell som möjligt laddar jag ned nya rättade versioner nästan dagligen. Då uppstår en liten egenhet. GeneaNet tillåter, till skillnad från de flesta nättjänster, att man uppdaterar sina träd utan att man därför förlorar länkar till bilder och dokument. Dock blir GeneaNet lite vilset när den nya Gedcomfilen (9) innehåller personer som de inte känner igen eftersom jag kanske har korrigerat stavningen i namnet eller gjort någon annan detaljändring. Då undrar programmet vilken person jag avser skall länkas till den bild som jag lagt in tidigare, eftersom det inte stämmer med trädet jag laddade upp för ett par dagar sedan. Återigen får man tänka till så det blir rätt.

Anmärkning: Texten bygger på erfarenhet av de program och tjänster som jag använt – Disgen, Disbyt, Genline (upphör inom kort), Arkiv Digital, TCGR, Geneanet och Adobe Acrobat Reader. Motsvarande erfarenheter och tillvägagångssätt är giltiga, i modifierad form, för användare av andra lösningar.

Noter:
1) Anförluster uppstår när personer med, en eller flera, gemensamma anor gifter sig. Om man närmar sig en sådan gemensam ana via två vägar är det ofta så att man för in anan i fråga två gånger och då uppstår dubbletter. Anta att två kusiner gifter sig. Eftersom de har ett gemensamt mor/farföräldrapar kan det lätt bli så att detta par förs in två gånger om man inte observerar att personerna är kusiner. Det äldre svenska namnskicket gör också att detta är svårt att observera.
2) Skälet till att Genlines och Arkiv Digitals adresser inte överensstämmer beror på att de fotograferats från olika källor. Genline/Ancestrys material har fotograferats från de så kallade mormonfilmerna, vilka är en avbildning av originalböckerna, som getts en egen indelning. Arkiv Digital har däremot fotograferat originalböckerna direkt. De adresser AD har överensstämmer således med de original som finns. I AD:s adresser finns också hänvisning till arkivhållaren – Riksarkivet (NAD) – vilket gör att man kan återfinna materialet även om AD skulle upphöra.
3) Uppgifter om födelse från födelseboken har alltid högre sanningsvärde än andra uppgifter. Samma sak gäller uppgifter i dödboken om förhållanden vid dödsfallet.
4) SBL=Svenskt biografiskt lexikon. Finns tillgängligt på http://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx
ÄSF=Äldre Svensk Frälsesläkter. Kan köpas från Riddarhuset
Herdaminnen – genealogier över präster från svenska stift. Finns tillgängliga på bibliotek och arkiv.
Domböcker – Ingår i ArkivDigitals utbud
5) Med patronymikon menas det namnskick som var förhärskande i Sverige fram till 1800-talet. Det innebär att barn får efternamn från sin fader. Söner till Nils får namnet Nilsson och döttrar Nilsdotter. Dessa namn följer personen hela livet och ändras inte vid kvinnans giftermål.
6) TCGR=The Complete Genealogy Reporter är ett mycket kraftfullt släktboksprogram som kan generera rapporter på många språk. Programmet tolkar Gedcomdata och omformar dem till en berättelse på önskat språk - narration. Egna språkinställningar kan göras av den avancerade användaren.
7) PDF=Portable Document Format är ett filformat som ger stor kontroll av att dokumentet förblir oförändrat vid överföring eller utskrift. Det är emellertid normalt svårt att redigera på det sätt som ordbehandlingsformat låter sig göras.
8) Adobe Acrobat Reader är ett gratisprogram för att läsa PDF-filer
9) Gedcom är ett filformat som gör det möjligt att föra över genealogiska filer mellan olika program. Det är egentligen en enkel textfil som kan läsas och editeras med vilken enkel textredigerare som helst. Om man ändar namnet på filen från namn.ged till namn.txt låter det sig göras.

Min första präst – en intressant person

Tidigt i min släktforskning träffade jag på Aron Birgersson från Stora Kil utanför Karlstad. Han var född 1648 och son till Börje Aronsson som var bonde och gästgivare i Illbergstorp i Stora Kil. Arons mor hette Karin med patronymikon Tolsdotter. I vissa handlingar kallas hon Elika Töresdotter. Aron var min mm fm mf farfar och gift med Katharina Hellenia, dotter till kaplanen i Holmedal, sedermera kyrkoherden i Holmedal, Petrus Olavi Andreae Hellenius.

Illbergs gästgiveri var beläget i en gammal kulturbygd där man genom fynd i gravfält vet att människor levt åtminstone sedan järnåldern. Kanske var gästgivaren Börje en relativt förmögen man och sonen Aron studiebegåvad för han skrevs in vid Karlstads skola och gymnasium och fortsatte sina studier vid Uppsala universitet 1675 där han avlade prästexamen och prästvigdes 1678, varefter han omgående fick en komministertjänst i Karlanda och Västra Fågelvik. I Uppsala gick han under namnet Aron Birgeri Kijlgreen Vermlandus. Detta var hans latinska patronymikon av Aron Birgersson från Kil i Värmland, som var obligatoriskt bland akademiker vid den tiden. Han agerade respondent vid prästmötet 1689. Även Arons 22 år yngre bror Eric studerade sedermera till präst och fick tjänst som regementspastor och garnisonspastor i Landskrona.

Aron gifte sig 1682 med kyrkoherde Hellenius dotter Katharina. Svärfadern hade dött 1679 och änkan Elisabeth Larsdotter bodde kvar på Sållom i Holmedal, som emellertid skövlades av norrmännen samma år som maken dog. 1683 födde sonen Petrus som den förste i raden av fyra säkert kända barn. Eftersom sonen Petrus föddes endast fyra månader efter äktenskapet blev Aron suspenderad på tre månader av domkapitlet - den första av ett antal suspenderingar för hans del.

Aron bodde efter tillträdet på Töcksmarks stom, troligen med medgivande från dåvarande kyrkoherden i Holmedal Michael Olavi Dusenius, som disponerade stommen. Gården var i uselt skick och hade dessutom skövlats av norrmännen det året, varför Aron tvingades utföra stora renoveringsarbeten samt även tillbyggnader. Bland annat uppförde han ny mangårdsbyggnad, kvarn och sågverk samt odlade upp stora nya arealer. Några år senare fick han återigen problem med norska timmerflottare som trampade ned hans åkrar och förstörde hans fiskeredskap för vilket rätten ådömde honom ersättning.

Allt var lugnt och bra tills den nye kyrkoherden i Holmedal Johannes Thostani Holmdalius tillträdde 1694 och krävde att Aron skulle lämna ifrån sig halva stommen till honom utan ersättning för det arbete han lagt ned. Herr Johannes, som kyrkoherdar titulerades, var en inflytelserik person som stod högt i kurs hos Karl XII, som bekostade hans sons magistergrad. Eftersom Aron inte stillatigande ville acceptera att hans arbete blev olönat började kyrkoherden att trakassera honom inför domkapitlet vilket resulterade i att Aron 1695 åter blev suspenderad från sin tjänst – troligen för uppstudsighet.

1690 blev Aron sjuk - en sjukdom som med åren förvärrades av hans kamp för en rättvis behandling och så småningom övergick i mentala problem, aggressivitet och förföljelsemani. Under sin sjukdom sökte han hjälp hos en trollkunnig finne som sedan åtalades och Aron blev instämd till rätten som vittne.

Aron begärde vid två tillfällen intyg från domkapitlet om sin ämbetsutövning, dels 1703, då han återinträdde i tjänst efter sin första sjukdom, dels 1709. Vid båda tillfällena fann man inget att erinra mot hans sätt att predika Guds ord utan gav honom tvärtom beröm för hans klarhet. Tvisten med kyrkoherden vågade dock nämnden inte beröra utan kommenterade vid det senare tillfället att man inte ville uttala sig varken för eller emot eftersom Arons tvister i flera fall väntade på avgörande.

När Aron 1703 återinträdde i tjänst fann han att domkapitlet tillsatt komministern Johannes Kjellman som fått ta Stommen i besittning och lämnat Aron hemlös. Han fick nu bo hos sin gamla och blinda svärmor i Sållom i hennes rökstuga. Johannes Kjellman vanskötte emellertid Stommen till sådan grad att superintendenten tvingades ta beslutet att Aron åter skulle kunna bo på halva stommen och Kjellman på ett likvärdigt torp på egendomen.

Arons ”huvudyra” (sinnesrubbningar) förvärrades emellertid gradvis på grund av alla tvister och han blev suspenderad ett flertal gånger för att 1715 avsättas som komminister. Detta var samma år som hans hustru efter en tids sjukdom avled. Trots sina kontroverser hade han bygdens förtroende och döpte ett trettiotal barn efter avsättningen. Han uppträdde ofta aggressivt mot sina antagonister och hotade dem till livet och att bränna ned deras hus. Han bar alltid med sig en yxa för att försvara sig. Slutligen bad domkapitlet landshövdingen att se till att Aron togs in, endera på Örebro hospital eller Danvikens dårhus, vilket tydligen inte bifölls. Snart förbättrades emellertid hans tillstånd och de sista åren av hans liv levde han ett lugnare liv. Han dog 1739.

Aron hade bevisligen fyra barn med sin första hustru - Petrus 1683, Johan 1685, Nils 1687, samt Anders 1690,  men i flera genealogier tillskrivs han mer än det dubbla antalet. Dessa var emellertid hans barnbarn och Erikus Kihlgren, regementspastor och garnisonspastor i Landskrona, var egentligen hans bror trots åldersskillnaden, även om vissa källor påstår att han var en son.

Som kuriosum kan nämnas att Arons son Petrus Kihlgren blev kyrkoherde i Skåne. Petrus son Gabriel Kihlgren valde dock den militära banan och blev landsfiskal och hovkvartermästare. Han gifte sig i sitt andra äktenskap med Maria Catharina von Borneman, dotter till ryttmästaren Johan Gabriel von Borneman och hans hustru Margareta Charlotta von Unge. Deras son Johan Aron Kihlgren valde också den militära banan och blev överste. På kunglig befallning var han i tjänst som  rådgivare i skeppsbyggeri till turkiska flottan under tiden 1794-1801. Han blev adlad af Borneman med nummer 2261 i riddarhusets rullor.  Han var riddare av Svärds-Orden samt riddare och kommendör av Wasa-Orden.En kuriositet är att han fick i uppdrag att inventera det svenska ekbeståndet för flottans räkning. I den moderna versionen av Svenska adelns ättartavlor anges att han hette Kihlberg, men i den äldre versionen av Anrep har han namnet Kihlgren liksom sina förfäder.

Spekulationer och tankar

Vad som låg bakom kyrkoherden herr Johannes avoghet mot Aron är svårt att förstå eftersom Arons hustru Catharina Persdotter Hellenia och herr Johannes var kusiner, vilket normalt sett borde vara positivt – eller kanske det var där anledningen låg. Deras mödrar var nämligen systrar och döttrar till kyrkoherden i Sunne Laurentius Birgeri Victorius. Johannes Thorstani Holmdalius fader Thorstanus Johannis Holmdalius hade också fram till 1657 varit komminister i Holmedal. Aron var tre år yngre än herr Johannes och båda studerade vid Karlstad skola och gymnasium samt vid Uppsala universitet. Aron prästvigdes efter tre års studier år 1678, medan herr Johannes valde att disputera och avlade doktorsexamen först 1682 varefter han undervisade några år vid Karlstads skola och fick en tjänst i Holmedal först 1694. Aron hade då haft tjänst inom pastoratet i 16 år och var väl etablerad, medan herr Johannes, som var både äldre och mer välutbildad var oerfaren i rollen. Man kan ju spekulera i om detta kan ha legat till grund för antagonismen.

Kanske ett spår till Arons andra hustru Anna Maria Brask /GeneaNet/

För att finna ovanstående släktskap i min databas använde jag en funktion i GeneaNet – släktskapsberäkning. Med hjälp av samma funktion upptäcker jag att Arons son Anders Aronsson var svåger till min ana Stina Simonsdotter Skragge eftersom Anders gifte sig med Stinas syster Lena. I de tillgängliga källorna anges att inga uppgifter finns om Arons andra hustru Anna Maria Brask, men kanske har inte hennes eventuella släktskap med Arons sonhustru beaktats. Sonhustrun Lena och hennes syster Stina var båda döttrar till tullnären Simon Andersson Skragge och Christina Carlinia i hennes andra äktenskap. Christina Carlinia var tidigare gift med tullnären Samuel Brask. Genom dopböckerna kan vi se att relationen var mycket tät mellan Stina, Lena och deras halvsyskon från moderns första äktenskap. Stina antog också vid slutet av sitt liv namnet Brask som tillnamn till sitt patronymikon och familjenamnet Skragge. Jag tror därför att det är troligt att Aron träffat sin andra hustru genom sin sonhustru och hennes syster. Detta kräver vidare forskning.

Källor

• Svenska adelns ättar-taflor av Gabriel Anrep. Projekt Runeberg - http://runeberg.org/anrep/1/0287.html
• Svenska adelns ättartavlor CD-versionen - Riddarhuset.
• Karlstads stifts herdaminne av Anders Edestam
• En serie texter från bloggen Släktforskning för noviser - sammanfattning av Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson med länkar till mina egna texter om släkten Skragge - http://slaktforskning.blogspot.fr/2013/05/en-ny-gren-av-slakten-skragge.html
• Kyrkboksmaterial från Holmedals församling

Vinjettbilden visar vapnet för den utdöda adliga släkten af Borneman (2261)

Ett radikalt steg

Jag har tråkigt nog tvingats ta ett radikalt steg för att förhindra andra att ta del av mina släktforskardata på Internet.

Eftersom jag tycker det är praktiskt har jag haft versioner av mitt släktträd både på MyHeritage och Ancestry. Det är framför allt möjligheten att kunna ta fram mitt släktträd på min surfplatta när jag träffar andra forskare eller släktingar, som jag funnit praktiskt. Både MyHeritage och Ancestry har mycket fina sådana Appar, medan min huvudsakliga service GeneaNets App fortfarande är ganska rudimentär.

Problemet är, som jag nämnt tidigare, att det inte utan stora nackdelar går att uppdatera mitt träd på MyHeritage och Ancestry om man vill göra det med en Gedcom-fil. Jag är nämligen inte beredd att byta till deras egna släktforskarprogram även om det skulle lösa problemet och de är väldesignade. Med så många poster som jag har är jag nog tvingad att stanna kvar med mina data hos Disgen. 

Att mina träd på MyHeritage och Ancestry är ett år gamla och innehåller både felaktigheter och inaktuella data generar mig inte själv, men det generar mig däremot att mina data kopieras hejvilt utan kontroll av riktigheten. Ändå har jag på alla tjänster jag använder skrivit en ”disclaimer” som säger att mitt träd är ett privat arbetsmaterial som inte skall kopieras utan att man i varje situation kontrollerar riktigheten i källorna.

Vad jag nu gjort är att radera mitt träd på MyHeritage och stängt av sökmöjligheten på Ancestry. Att jag inte raderat mitt träd på Ancestry beror på att de inte på samma aggressiva sätt som MyHeritage uppmanar till och förenklar kopiering av data. På GeneaNet är mitt träd fortfarande sökbart, men där kan jag enkelt uppdatera hur ofta jag vill och lägger dessutom all min energi på att korrigera alla fel som smugit sig in.

Som jag nämnt tidigare är Geni ett kapitel för sig eftersom mina data har hamnat där mig oförskyllt och det kan jag inte göra något åt. Om ni finner felaktiga uppgifter i mitt namn där så ber jag er komma ihåg att det inte är jag som lagt in dom.

Jag har även mina data på Disbyt och även där är uppgifterna i många stycken inaktuella. Så snart jag rensat bort alla felaktigheter med hjälp av GeneaNets felsökarfunktion avser jag att skicka en ny version till Disbyt. Under tiden vill jag be alla som hittar gemensamma anor med mig att först och främst kontrollera om mina uppgifter är riktiga, i andra hand ta personlig kontakt via mail eller via Facebook och framför allt kopiera inget okritiskt.

Till alla nybörjare vill jag påpeka att det inte är släktforskning att söka sina anor i olika anbytarprogram på nätet. Släktforskning skall alltid ske i originalskällorna, dvs. kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, folkräkningar, skattelängder och i annat arkivmaterial. Andra källor som har ganska hög tillförlitlighet trots att de inte är originalkällor är nyare herdaminnen, Riddarhusets material, universitetsmatriklar, Svenskt Biografiskt Lexikon, sammanställningar av döda under 1900-talet, samt de indexerade sammanställningar som vissa föreningar säljer.

Anbytarprogrammens främsta nytta är att förmedla vad andra forskare föreslår, samt ge möjlighet till personlig kontakt för att gemensamt lösa forskningsproblemet.

Hur går man till botten med urgamla anor?

Har ni tänkt på vilka bisarra typer vi släktforskare egentligen är? Vi blir riktigt upprymda över hemskheter som drabbade våra förfäder. Mördare, mördade och bödlar rankas nästa lika högt i våra släktträd och ses som välkomna avbrott bland alla bönder som ömsom hette Erik Andersson och Anders Eriksson.

Nu skall man inte skämta om så allvarliga saker, men erkänn att det ligger något i det. Själv har jag mestadels ”rättskaffens” folk i min släkt om man inte skall räkna bort snuskigt rika bergsmän och präster med rymligt samvete – dom finns det gott om, om man skall tro herdaminnen och domböcker.  En annan kategori som förekommer ganska ofta är oäkta barn där man kan misstänka att den stackars modern ibland blivit förförd av någon hon varit i beroendeställning till. Inte heller detta är särskilt trevligt, men i dom fall det kan bevisas ger det väldigt viktig kunskap till släktforskningen och för den vidare in i helt andra sociala skikt än moderns.

Ett sådant fall brottas jag med just nu och försöker nu finna vägar att bevisa att de ganska spektakulära anor jag funnit faktiskt är riktiga. Jag kommer därför att beskriva för er vad jag tänker göra, inte som jag brukar, berätta vad jag gjort eller kommit fram till. På så vis har jag förhoppningen att några av er kan hjälpa mig att komma vidare.

Jag har beskrivit situationen i ett par texter tidigare, dels ”Fattiga och rika i Västra Värmland”, dels ”Det blir lite för mycket”. Sammanfattningsvis leder en av mina anor på modersidan till sergeanten och tullnären Daniel Styffe som visar sig på modersidan vara släkt med stora delar av den svenska och norska uradeln med förgreningar via de tidiga norska kungarna, de danska kungarna och sedan vidare till portugisiska och franska kungahus. Givetvis kan jag inte acceptera dessa anor utan att ”vänt på varje sten” för att försäkra mig om att det är korrekt.

Vad har jag då gjort för att komma fram till dessa resultat?

Så långt kyrkböckerna sträcker sig har jag använt dessa, men det leder inte så långt. Vidare har jag använt mig av uppslagsverk inklusive Wikipedia. De inblandade adliga släkternas hemsidor har varit till stor hjälp liksom de speciella sidor på Wikipedia som speciellt behandlar de europeiska regentlängderna. I vissa fall har jag endast funnit uppgifter från privata släktträd. I de fall dessa släktträd anger Elgenstierna som källa accepterar jag uppgifterna som seriösa.

Givetvis finns en del osäkerheter i dessa källor och ibland är de motsägande eller gör bara antaganden. I sådana fall tar jag inte upp släktskapet över huvud taget.

Detta tänker jag nu göra.

Som första steg tänker jag skaffa material från Riddarhuset. Dels finns den alldeles för dyra CD-skivan Stamtavlor på CD-rom, vilket verkar vara baserat på just Elgenstierna. Vidare har dom en publikation som heter Äldre svenska frälsesläkter och naturligtvis Adelskalendern på CD-rom. Jag är lite osäker på vilka som kan vara mest användbara – det kostar ju en del.

En annan sak jag funderar på är att göra en DNA-test. Det är bara det att jag inte riktigt förstår vad man skall köpa. Jag har ju följt Facebookgruppen DNA-anor, men ärligt talat förstår jag sällan varken frågorna eller svaren så jag är lite förvirrad. Mitt problem är att de intressanta anorna i det speciella fallet är i flera led på kvinnosidan. Det var ju genom att gifta bort sina döttrar som man skapade pakter på den tiden. Det borde väl ändå vara så att man kan spåra om det är rimligt att mina anor kommer från Sydeuropa. Om någon kan berätta vad jag bör beställa för test så är jag tacksam. Min mor är i livet så om det ger mer att testa henne i det här fallet så låter det sig också göras.

All tips på litteratur, websidor eller annat användbart är välkommet. Som tack för hjälpen skall jag rapportera om resultaten. Åtminstone alla mina släktingar kommer att ha nytta av det, men säkert också andra som kan knyta an till samma anor.

Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet

En fattig uppväxt

Jag började min bana som släktforskare med min mors föräldrar i Eda i Värmland. Det höll på att få mig att tappa sugen eftersom redan min morfars far visade sig vara oäkta son till en 42-årig änka vilket gjorde det helt omöjligt att komma vidare. Efter mycket arbete i samarbete med en forskarkollega Christer Gustafsson lyckades vi identifiera den 42-åriga änkan och hennes anor, men det ledde inte särskilt långt. Forskningen kring min morfars anor har legat i träda i många år när jag bestämde mig för att undersöka morfars mors anor. Eftersom jag faktiskt har en bild av henne så var det naturligt att börja i den änden.

Morfars mor hette Marta Olsdotter, mer känd som Ol'Månssons Marta. Hon var född 1844 i Södra Fjäll i Eda och levde sina sista dagar på Torpet i Norra By i Eda församling, inte långt från min mors barndomshem, där hon tillbringade mycken tid hos sin sons familj. Hon var en duglig och respekterad kvinna. Maken Ol'Månsson hade avlidit redan 1915, medan hustrun levde ända till 1927. Ol´Månsson var sågare på Noresågen vid Noreborgs bruk. Hustruns folkliga namn hade inget med maken att göra utan var en sorts patronymikon som kom sig av att hennes far även han hette Olof Månsson. Fadern Olof Månsson, som var född 1803 var hemmansägare på herrgården i Fjäll i Eda där den blivande svärsonen Olof Månsson tjänade som dräng.

Morfars mormor, Olof Månssons hustru, hette Maria Månsdotter och var född 1811. I husförhörslängden för år 1837-1843 ser man att Marias mor Maria Danielsdotter levde med dottern och mågen. Där finns också en Per Nilsson som anges vara svärfar, vilket knappast kan vara riktigt eftersom dottern hette Månsdotter. Det visar sig också i Per Nilssons  dödsnotis från 1842 att hans död anmäldes av styvsvärsonen Olof Månsson. Maria visar sig vara oäkta dotter till en Måns Jansson, vars ursprung är okänt.

Efter en komplicerat forskande har jag lyckats identifiera vem min morfars mormors mor Maria Danielsdotter var. Man kan konstatera att Maria Danielsdotter haft ett mycket ambulerande liv där hon flyttat från tjänst till tjänst i västra Värmlands socknar, varit gift två gånger och fått två oäkta barn med Måns Jansson, varav sonen Anders dog blott dagar gammal. Att hon haft det svårt visas av att hon, även under de tider hon varit gift, varit befriad från skatt och dessutom finns noteringar om att hon "levt i osämja" med åtminstone en av sina makar.

En så kallad fin familj

Sekreteraren Petter Styff anländer till Vik säteri i Arvika någon gång mellan 1752 och 1757 där han bosätter sig på Skog. Han kommer närmast från By-Säffle socken. Han levde där med hustrun Stina Lisa Ramzell. Tillsammans med henne hade han sex söner - Erik (1745), Johannes (1746), Friedrich (1748), Daniel (1749), Jean (1751) samt Sven (1753). Hustrun Stina Lisa Ramzell avlider, okänt när, men Petter gifter om sig med Hedvig Ljungblom den 10 mars 1757. Familjen består nu, förutom av Hedvig och Petter av Petters två söner Erik och Daniel samt Hedvigs dotter i ett tidigare äktenskap Britta Greta Blankenfjell. Britta Greta är en ung kvinna född 1743 och 6 år äldre än sin styvbror Daniel. Trots detta utvecklas succesivt en romans mellan de två och de gifter sig 1778 och samma år kommer första barnet, Gustav. Daniel är nu 30 år gammal och har blivit sergeant - Britta är 36 år gammal. Redan året efter blir Britta återigen gravid och dottern Hedvig Ulrika föds. Nu drabbas emellertid familjen av en katastrof då Britta avlider i barnsäng. Daniel är emellertid inte ensam med sin uppfostrarbörda utan har hjälp av sin styvmoder, tillika svärmor, Hedvig Ljungblom. På gården finns även ett antal pigor och drängar som också de underlättar livet för den ensamstående fadern och hans styvmor.

Efter år som änkeman fattar Daniel tycke för den två år yngre pigan Maria Nilsdotter född 1751 i Bålgård. Resultatet blir dottern Maria som föds 1786 och får patronymikon Danielsdotter efter fadern. Enligt födelsenotisen är Maria oäkta, men Daniel Styffe utpekas officiellt som fader i födelsenotisen. Daniel försvinner nu ur husförhörslängden för Arvika, men Hedvig Ljungblom tar på sig ansvaret för styvsonens oäkta dotter och modern. De bor alla tillsammans med Daniels två barn på Skog. Daniel lämnar sin familj och återfinns i Östmark där han 1791 ingår äktenskap med pigan Elin Olofsdotter från Lima i Dalarna. Daniel tituleras tullnär. Han har nu en son Petter född 1792, som följs av åtminstone två ytterligare barn, Brita Stina och Magnus.

1787, när sonens oäkta dotter Maria är endast ett år gammalt, avlider emellertid Hedvig av ålderdomskrämpor och spåren efter Maria Nilsdotter och dottern Maria Danielsdotter blir svåra att följa. Det är här det kringflackande livet börjar för Maria Danielsdotter och hennes mor. Inte heller blir det särskild mycket lugnare för Maria Danielsdotter när hon på egen hand, i vuxen ålder, försöker skapa sig ett meningsfullt liv. Det går att följa henne år för år från den ena församlingen i västra Värmland efter den andra och det visar sig att den fattiga pigan som är min morfars mormors mor är identisk med dottern till sergeanten och tullnären Daniel Styffe på Skog under Vik säteri i Arvika.

En fattig piga med anor i den absoluta överklassen

Det här skulle kunna vara en helt vanlig pikant historia som vi släktforskare ser så många av, men när man börjar forska i Daniel Styffes anor blir bilden betydligt intressantare än så. Nu vill jag för säkerhets skull påpeka att mina kunskaper om äldre svenska släkter är begränsad och jag är medveten om att det finns både övertolkningar och skrönor i litteraturen. Jag är därför inte beredd att skriva under på riktigheten av den svenska medeltida adelns anor, men att Daniel Styffe och därmed min morfars mormors mor Maria Danielsdotter  är släkt med ett stort antal medeltida svenska adelssläkter är otvetydigt.

Daniels fader sekreteraren Petter Styffes ursprung är höljt i dunkel, men hans mor var Maria Elisabeth Ramzell, dotter till Johan Ramzell och Brita Beata Uggla. Johan Ramzell var son till kyrkoherden Johannes Andreae SalaMontanus i Ramsberg och hans hustru Catharina Fellenia. Johan Ramzells anor består av idel präster inom Västerås stift ända tillbaka till Petrus Svärdsjöensis som var präst i Grangärde i mitten av 1500-talet. Det visar sig dessutom att denna prästsläkt genom Catharina Fellenia knyter ihop min mors släkt från västra Värmland med min fars släkt i Ljusnarsberg och södra Dalarna.  

Återigen är det emellertid anorna på kvinnosidan som är intressanta. Genom Maria Ramzells moder Brita Beata Uggla leder anorna direkt in i den svenska adeln så långt tillbaka som tidig medeltid. Brittas far var Lennart Hildebrandsson Uggla och modern Catharina Margareta Bengtsdotter Rosenbielke. I varje generation bakåt i tiden finner vi nu släkter som Ribbing, Hård, Hildring, Roos af Hjelmsäter, Anckar, Ulfsax, Krumme, Stjärna, Sparre m.fl. - många medlemmar av den svenska uradeln. Jag har nu ett styvt arbete framför mig att sovra bland de anlinjer som är underbyggda och vilka som bara har antagits av forna tiders genealoger. Som alltid med anor från tidig medeltid råder det stor oenighet om vad som är korrekt och inte. Enligt riddarhusets uppfattning kan en av grenarna härledas tillbaka till Heliga Birgitta, men där är den genealogiska forskningen mer tveksam.

Även framtiden visade sig bli olika för Daniel Styffes ättlingar

Den gren som emanerar från Daniel Styffes barn inom någon av hans äktenskap fick en något annan karriär än ättlingarna till den oäkta dottern Maria Danielsdotter, varav jag är en. Inom vår släktgren har man funnit huvudsakligen människor bland arbetare och bönder som skapat bra liv för sig och så småningom, under generationer, förflyttat sig upp i medelklassen..

När man studerar Daniel Styffes ”äkta” barnbarn finner man bemärkta och berömda män i akademia, som historikern och professorn Carl Gustaf Styffe, rektorn för Kungliga tekniska högskolan Knut Styffe, professorn, ecklesiastikministern och historikern Carl Gustaf Malmström, samt professorn och lyrikern Bernhard Elis Malmström. Kusinen Maria Månsdotter var troligen ganska lycklig över att hon blivit gift med den driftige torparen Olof Månsson som lyckats arbeta sig upp till positionen hemmansägare i Fjäll i Eda i Värmland. Speciellt som hon troligen inte hade en aning om hur fint folk hon hade bland sina kusiner.

Källor: 
Kyrkboksmaterial från Värmland, Västerås stift herdaminnen, samt ett antal hemsidor över adliga familjer
Bilder: 
Arbetslaget på Noresågen där min morfar Nils Olofsson poserar med en katt och där hans far Ol' Månsson syns bredvid honom till vänster i bilden.
Kvinnan är Ol'Månssons Marta, min morfars mor.
Kyrkoherde SalaMontanus med familj
Heliga Birgitta

Lasse Ravalsson i Ludvika - en oerhört rik person

Att släktforska är lite som att plocka trattkantareller. Man ser inte en svamp så långt ögat når och man är på väg att ge upp. Plötsligt ser man en liten grupp av dessa delikatesser och finner då att man klampat runt bland trattisarna en lång stund och inte vågar röra fötterna. Ju mer man hittar ju fler blir dom.

Lite så var det när jag hittade Hans Widichsson (född ca 1571 i Grangärde, död 1651 i Persbo, Grangärde) av en slump och fann att han hade en mycket intressant farfars far Lasse Ravalsson f. 1490 i Ludvika, d. 1572 i Grangärde. Helt plötsligt hittar jag mängder av intressant information om både Lasse och ättlingen Hans.

Jag fann bland annat en intressant text på nätet som tillskrevs släktforskaren Mikael Ehrin, men som Mikael menar snarare härstammade från Kent Roxnäs. Hur som helst har någon gjort ett bra grundarbete och kommit fram till följande intressanta historia.

"Under det s k Nordiska sjuårskriget 1563-1570 erövrade danskarna den för Sverige viktiga fästningen Älvsborg vid Göta älvs utlopp i Skagerack. I freden i Stettin 1570 bestämdes att svenskarna skulle betala 150 000 riksdaler för att få Älvsborg tillbaka. Detta var en enorm summa på den här tiden. Danskarna hoppades väl att få behålla fästningen. De Svenska statsfinanserna var redan förut hårt ansträngda, så för att kunna betala lösensumman var man 1571 tvungen att ta ut en extraskatt över hela riket, den s k Älvsborgs lösen. Alla besuttna skulle betala en tiondelen av värdet på det lösöre i guld, silver, penningar, koppar, mässing, tenn, järn och boskap m m de ägde. Vid denna beskattning upprättades längder över de skattskyldiga. Dessa längder är till stor utsträckning bevarade och utgör en viktig och välanvänd källa till 1500-talets lokal- och personhistoria. I längden över Grangärde socken (som då även omfattade nuvarande Ludvika församling) är det en man som genom sin förmögenhet speciellt utmärker sig, nämligen LASSERAVALSSON i Norrvik. Den av honom betalade skatten uppgick till en tredjedel av hela socknens skattesumma. (Det var femtio skattskyldiga i socknen.) Skattelängden tillåter oss att få en inblick i familjens ekonomiska förhållanden. LASSE ägde 420 lod* silver, 21 * lisspund* koppar, * lisspundtenn, 2 veckosten malm, 81 skeppund* tackjärn och 3 * skeppund stångjärn. Somenda person i socknen hade han dessutom kontanta medel, inte mindre än 200 mark penningar. I fähuset lär det ha varit ganska fullt: Han ägde 13 kor, 5ungnöt, 13 getter och 5 svin. Alltsammans värderades till 3366 mark och 2 öre varav en tiondelen gör 336 mark och 5 öre. Som en jämförelse kan nämnas att Dalarnas högst beskattade, den mäktige fogden Knut Pertsson i Varggården vid Kopparberget, var beskattad för 3688 * mark. Medeltaxeringen per skattebetalande var i Dalarna 102 mark och i Grangärde det dubbla, 204 mark. Lasse tycks ha dött strax efter denna taxering. Han möter oss endast en gång till; i 1572 års tiondelängd. Dessförinnan träffar vi på honom desto oftare, allra först i 1539 års längd över årliga räntan. När Gustav Vasa omkring 1540 lät lägga upp räkenskaper för fögderierna var den viktigaste inkomstverifikatonen "årliga räntan", en årligen förnyad örteckning på bl a de skattskyldiga fastigheterna. I Norrvik beskattas 1539 två gårdar: LasseRavalssons och Bengt Arvidssons. De hade ditintills betalat 2* hundrade osmund* i hyttgäld tillsammans. Nu "föröktes" deras skatt till det dubbla, 1 fat osmund, alltså * fat vardera. Denna hyttgäld kvarstod under resten av 1500-talet. (Vissa andra skatter tillkom dock.) Hyttgälden var en skatt som utgick på yttdriften. Man kan alltså sluta sig till att Lasse och hans granne tillsammans drev en osmundshytta. I dessa hyttor framställdes järn viden relativt låg temperatur. Osmundshyttorna var 1539 helt förhärskande iGrangärde; först 1558 uppfördes av kronan den första tackjärnshyttan iGrangärde, vid Ludvika ström. Kvaliteten på osmundsjärnet var ganska låg, och kronan propagerade ivrigt för att bergsmännen skulle övergå tilltackjärnstillverkning. Tackjärnet tillverkades i hyttor med högre temperatur,i vilket järnet smältes helt.
Produkten, tackjärnet innehöll dock mycket kol,vilket gjorde det osmidbart. För att få bort kolet "färskades" järnet i stångjärnssmedjor i vilka användes en stor vattendriven hammare. Lasse Ravalsson synes ha varit en föregångsman i trakten på detta område, eftersomhan omkring 1560 tycks ha låtit bygga en tackjärnshytta och en stångjärnssmedja. I årliga räntan 1562-1564 beskattas han med 1 skeppund stångjärn för "en hammarsmedja". Från 1565-1568 finns inga längder bevarade. I 1569 och följande års längder finns ingen notering om någon stångjärnssmedja. Han torde dock ha haft den kvar eftersom han vid beskattningen för Älvsborgs lösen ägde stångjärn. Möjligen kan han ha fått skattefrihet på smedjan. Att Lasse så väl höll sig framme med nymodigheterna inom bergsbruket torde hänga samman med att han åtminstone 1550-1558 varbergsfogde i Västerbergslagen. Som ovan nämnts torde Lasse ha dött strax efter taxeringen för Älvsborgs lösen 1571. I 1572 års längd över årliga räntan står en i övrigt obekant Tidik Larsson för gården. 1573 och följande år är det istället Widik Hansson, Lasses sonson som redovisas. Förutsatt att Tidik Larsson inte är en felskrivning för Widik Hansson, kan man anta att Tidik var son till Lasse Ravalsson. Den som till slut övertog gården efterLasses död var dock sonsonen Widik. Denne bör då ha varit i tjugofemårsåldern ty när han 1628 dör uppges han var "wid pass 80 åhr". Hans far Hans Larsson har tydligen dött före sin far Lasse Ravalsson, eftersom han aldrig förekommer i längderna över årliga räntan. Ytterligare en notis om Lassesbarn finns. I en saköreslängd från 1551 uppges nämligen att Lasse har fått böta 100 mark örtug "för sin dotthr, hon låg j skylskap medh sin brodhr. Brottet är grovt, och bötessumman följaktligen hög. Vilka av Lasses barn det gäller låter sig inte bestämmas."

Hans Widichsson eller Hans i Persbo som han kallades hade åtminstone tre söner - Vidik som blev präst i Skultuna med namnet Widichindus Johannis Grangius (1600-1677), sonen Bengt Hansson (f.1604) som var gift med Rebecka Siffredsdotter (f. 1616 i Norrbärke) med vilken han fick åtminstone tre barn, Brita, Elisabet och Hans. Äldste sonen Vidik gifte sig med Margareta Mårtensdotter Möller från Västerås och de fick åtminstone åtta barn - Johannes, Margareta, Catharina, Petrus, Elisabeth, Samuel, Daniel och Catharina.

Av någon anledning tog barnen namn efter sin fördelseort Skultuna och hette Schult eller Schultenius. Barnen gifte sig oftast inom sin klass. Petrus Schult (1640-1712) gifte sig med dottern till kyrkoherden i Husby Ericus A. Holstenius. Elisabeth Schult (död 1748) gifte sig först med kyrkoherden i Tillberga Ericus L. Odenius och andra gången med efterträdaren Petrus Halvardi Saebinus. Samuel Schultenius (1643-1694) blev kyrkoherde i Svedvi medan Daniel Schult (1644-1720) gifte sig med Brita Örling från Frändesta som var dotter till en inspektör vid Långholmstullen och borgmästare i Enköping Anders Öhrling. Daniel kom att ägna sig åt affärer. Den andra syster Catharina Schult (den första dog ung) gifte sig med borgmästaren Johan LS Remmer i Västerås.Margaretha Schult (1637-1686), som är min ana, var gift tre gånger. Första gången med kyrkoherden i Leksand Jacobus Elai Therserus, andra gången med stadskassören i Västerås Christoffer BS Ullberg och tredje gången med rådmannen Lars OS Westmark.
Hans Widichssons son Widichindus Johannis Grangius gick i Västerås gymnasium där han nämndes första gången 1628. Han prästvigs 30/11 samma år i Grangärde. 1634 blir han extra ordinarie lektor i hebreiska och 1635 ordinarie. 1642 blir han kyrkoherde i Skultuna där han förblir till sin död.

Christoffer BS Ullberg - Widichindus Johannis Grangius svärson - är en av mina anor och speciellt intressant för mig eftersom han var farfar till Olof Pettersson Ullberg (1695-1766) från Söderbärke. Olof gifte sig med Elisabeth Lundberg (1702-1781) från Grangärde. Genom detta släktskap kan jag härleda min släkt tillbaka till Jöns Svinhufvud (nämnd första gången 1386) både på min farfars och farmors sida.

KällorDe huvudsakliga källorna där inget annat anges är Västerås stifts herdaminnen samt Mikael Ehrin/Kjell Roxberg. Som vanligt är jag tacksam för alla synpunkter på det skrivna.

OBS! Genom vänligt påpekande av Torsten Berglund vet jag nu att ovanstående citat härstammar från en artikel i Västerbergslagens släktforskares medlemstidning Släktforskaren, NR 8: LASSE RAVALSSON I NORRVIK OCH HANS SLÄKT av Anders Winroth

Några praktiska tips - att handskas med allt man samlar på sig

Varje gång jag besöker Sverige går jag på olika bibliotek och arkiv och samlar på mig en massa kopior av sådant som jag behöver forska närmare i när jag kommer hem. Det blir Herdaminnen, Antavlor och andra standarverk. Högen av kopior växer och jag känner allt mer ångest inför att inte veta hur jag skall handskas med det. Om man tar Herdaminnena så finns det ju massor av information. Det är inte bara prästen själv som är intressant utan man får också massor av information om släktskap genom vem som dom har varit gifta med och deras anor, om barn och vem dom gifter sig med osv. Där finns också publikationer prästen har gjort, vem de disputerade för, var de gick i skolan och alla skandaler de var inblandade i. Mycket står i finstilt text och inskjutet i ”notnötter”. Det är mycket lätt att man missar något. Jag har nu kommit på en enkel – nåja - metod som gör att jag kan finkamma alla mina kopior efter namn jag är intresserad av. Så här gör jag:

Jag skannar mina insamlade sidor med min HP-scanner. Jag ställer in det på skanning av dokument. På så sätt tolkas bilden till text av ett så kallat OCR-program som kan editeras i efterhand i en odbehandlare. Jag ser till att spara resultatet som en textfil (.txt) till en speciell katalog på datorn. Om man ställer in skannerprogrammet så att det lägger in alla sidorna löpande i samma fil kan man skanna hela sidorna efter varandra så läggs de bara in i en rad. Det normala är att programmet gör en fil för varje sida man skannar.

Genom att alla sidorna samlas löpande i samma fil kan man enkelt söka i den efter olika sökord. När jag har skannat färdigt alla sidor öppnar jag filen. Har man Windows öppnas filen troligen i programmets WordPad eller Anteckningar. Sedan är det bara att gå till Redigera-menyn och klicka på Sök och mata in sitt sökord och klicka på Nästa. Jag sökte exempelvis på ”Fahl” eftersom jag var ute efter prästsläkten Fahlander och gärna ville ha med döttrar som kunde tänkas kalla sig Fahlandra också. Resultatet blev att jag naturligtvis hittade alla Fahlandersprästerna, men också ett stort antal döttrar som gift sig med andra präster som jag inte hade reda på tidigare.

Nu förutsätter ju det här beteendet att jag kopierat ganska många sidor. Givetvis hade jag ursprungligen valt dessa utifrån hänvisningar kors och tvärs i Herdaminnena. Problemet är bara att hitta tillbaka något år senare till alla de uppgifter som jag en gång hittade. Då funkar det här knepet bra.

För den ordningsamme är nästa steg naturligt. Jag ”klipper” då ut varje enskild präst ur den stora filen och sparar den som en separat fil som kan heta exempelvis WIDICHINDUS JOHANNIS GRANGIUS - VIDIK HANSSON.TXT och läggas i en mapp som heter Västerås stifts Herdaminnen – Ekström. Man kan behöva läsa igenom den eftersom programmet ibland tolkar fel. Då får man rätta till det.

Att spara texterna som textfiler gör att man har stor flexibilitet att senare använda dom på olika sätt eftersom dom då inte har en massa onödig formateringsinformation. Behåll emellertid den stora filen för att söka i – det gör det mycket enklare.

Kom emellertid ihåg att det finns regler om hur man får kopiera ur böcker och hur man får använda uppgifterna. Principen vid forskning är att man bara får kopiera begränsade delar av verket utifrån sina forskningsbehov. När man sedan använder uppgifterna måste man noggrant ange källan till sina uppgifter.

När källorna sinar ... eller vem var Hans Widichsson i Persbo?

Jag känner en viss leda över att traggla mig igenom husförhör och dödsböcker. Likaså är det urbota tråkigt att leta sig igenom DISBYT efter någon som har samma ana som jag. Jag börjar bli lite trött på släktforskning och behöver göra något nytt. Det skulle vara kul att kunna gå på biblioteket eller Landsarkivet eller någon annan stans där det finns riktiga dammiga ursprungsdokument. Nu är det ju så att jag i likhet med många andra inte kan göra det. Jag bor utomlands, men många bor i Hotaheiti ute i norrlandskogarna eller har svårt att ta sig till de större städerna av andra skäl så då får man rätta sig efter sina förutsättningar. Sagt och gjort – jag tar fram skivan av Kjell Vadfors över Norrbärke och Grangärde, där jag har massor av släkt. Kanske man skulle läsa lite i domböckerna för att se om det finns några maffiga grejor att gotta sig åt. Jag börjar således läsa sida efter sida som om det vore underhållningslitteratur. Släktforskare är ibland lika galna som golfare och jag råkar vara bådadera! Jag letar inte efter något särskilt, men alltid lär man sig något.

I den av Kjell Vadfors upptecknade Saköreslängden för Grangärde 1605 kan man läsa att Hans Widichsson i Pedersbo fick böta 1200 osmundjärn för förbudsbrott uppdelat så att 800 skulle tillfalla kronan, 200 tillfalla kyrkan och 200 tillfalla domaren. Vad innebär detta och vem är Hans Widichsson. Namnet förefallen mig bekant.

Genom att söka på förbudsbrott med hjälp av Google finner man att det kunde gälla snart när vad som helst som var förbjudet. Köra timmer på vissa vägar, stanna med sitt timmerlass på vissa ställen, köpa stöldgods, plocka ved på vissa ägor eller handla med visst gods. Att det måste ha varit något ganska allvarligt Hans fälldes för framgår ju av böternas storlek. Andra i saköreslängden har fått sina böter utmätta i daler men här anges böterna i osmundjärn. Ny sökning på Google visar att osmundjern var ett vedertaget betalningsmedel ända fram till denna tid.
De tillverkades således med en enhetlig vikt på omkring 350 gram (olika uppgifter finns om vikten). Osmundjärnet var tillsammans med koppar och smör Sveriges viktigaste exportvaror under medeltiden. År 1604 slutade man exportera osmundjärn och stångjärnet infördes som även det tillverkades i enhetlig storlek om 3,5 meter långa stänger som vägde 30-40 kilo. Ett något mer otympligt betalningsmedel kan tyckas.

Osmundjern i sig intresserar mig eftersom en av mina anor Peder Pedersson Osmi påstås ha fått sitt namn på grund av att han och hans familj hade tillåtelse att betala sin skatt just i osmundjern. Den som är specialintresserad av järnets historia kan läsa en artikel av Nils Björkenstam i jernkontorets historiska serie.

Men åter till Hans Widichsson. Han fick således böta 420 kilo järn, vilket förföll mig ganska mycket. Efter mycket läsande och kalkylerande kommer jag emellertid fram till att det nog inte var mer än 8-9 daler silvermynt, vilket skall jämföras med de 6 daler som Oloff Erlandsson i Erlandsbo fick böta för mökränkning vid samma tillfälle.

Hans Widichsson föreföll mig bekant sa jag. Mycket riktigt – jag finner honom i min databas. Han är min fm fm ff fm ff mf far och en av alla mina anor från Grangärde. Jag har inte antecknat särskilt mycket om honom så han är ganska anonym för mig. OK- jag måste med skam erkänna att jag hämtat uppgifterna från DISBYT där alla de mer aktiva grangärdesforskarna har honom med. Troligen har uppgifterna om honom sitt ursprung i Vadfors Byalängder så varför inte kolla denna, av många föraktade, källa.

På sidan 62 i Grangärdes Byalängder (Vadfors) för 1628-50 hittar man under Persbo (Pedersbo) Bergsmannen Hans Widichsson född ca 1570 i Norrvik, död 28/9 1651, man får förmoda i Persbo. Han gifter sig 1590 med Karin Larsdotter född ca 1570 i Persbo och död 18/5 1645.

I byalängden upptas en son Bengt Hansson född 1604 i Persbo och gift ca 1638 med Rebecka Siffredsdotter. De har 1655 tillsammans 6 barn.

Hans Widichsson var nämndeman liksom hans far Widich Hansson, f.1548, d.1628 och hans farfars far Lasse Ravalsson, f.1490 d.1572. Hans farfar Hans Larsson, f.1520 d.1572 var emellertid en ganska anonym figur som dog redan vid 52 års ålder.

Redan i Saköreslängden för 1551 påträffas farfars fadern Lasse Ravalsson. Han får då böta 100 mark penningar för sin dotters räkning då hon begått ”skylskap” med sin broder. Jag hade nog mina aningar vad ”skylskap” betyder, men kände ändå att jag ville veta mer. En sökning på begreppet gav ett antal träffar på Projekt Runeberg, som samlar och skannar gamla texter som bör bevaras för eftervärlden. Genom att läsa hur ordet användes i olika sammanhang började jag förstå dess betydelse. Vad jag förstår avser det sexuellt umgänge med nära släkting, närmast vad vi kallar incest. Man undrar ju vem som tog initiativet till det? Kan det ha varit den anonyme Hans som var i farten?

Lasse Ravalsson avlider 1572 samma år som hans son Hans Larson avlider. 1574 avslöjas det att hans sonson ”Widiche i Norgudwika”, sedermera Norrvik, hade gömt undan några gamla mynt vid bodelningen efter fadern – och farfadern. För det fick han böta 160 mark.

En intressant incident 1550 var när Lasse Ravalsson som var Bergsfogde för Västerbergslagen anklagade Bergsmannen och Nämndeman Bengt Nilsson i Persbo för att ha smitt alltför lätt osmundjärn. Att det var medvetet framgick klart eftersom Bengts hustru kom utfarande och sparkade omkull vågen och bad Lasse ”att pynta segh dädhan”. Bengt erkände och fick böta trots att han satt ting vid tillfället. Någon fiendskap föreföll det knappast ha orsakat eftersom Bengts sondotter sedermera gifte sig med Lasses sonsonson Hans Widichsson. På så sätt sammanknöts Hans Widichsssons familj med den äldsta och mest inflytelserika släkten i Persbo. Anders Winroth har skrivit en intressant artikel om detta.
Om Lasse Ravalssons son Hans Larsson var en person som inte gjorde så mycket väsen av sig så var hans son Widich, Hans far, desto mer försigkommen. Han nämns som nämndeman första gången 1592 och sitter därefter ting åtminstone till 1618. Han gör en del affärer framgår det av domböckerna. 1593 köper han en täkt av sin svärmor Marit i Norrvik för 10 fat järn. Marit var således mor till hans hustru Malin E-dotter. (2015-06-04: Släktförhållandena kring Lasse R. har reviderats sedan detta skrevs och kan läsas om här.)

1602 bjuder han ut en hytta och smedja som han köpt av sin syster Anna och hennes make Anders Jonsson. Priset är 15 fat osmundjärn samt en silversked på 3 lod.

Annas dotter reser 1615 genom kyrkoherde Erici Holstenii Holstenius i Stora Skedvi anspråk på Widich för en utlovad del i ett arv efter den barnlösa Brita Larsdotter som var syster till Widichs och Annas far Hans Larsson. Det gäller en del i ett hemman i Fline i Husby socken. Till saken hör att Annas dotter och Eric Holstenieus var tremänningar, dvs. Erics mor Sigrid Jonsdotter, Anna Hansdotter och Widich Hansson var kusiner. Ledtrådar till detta har jag fått genom inlägg av Torsten Berglund på Anbytarforum.

Om man går bakåt i tiden från Lasse Ravalsson är det mer osäkert. Hans far anses vara Rawfall Matsson f. 1460 i Klenshyttan, d. i Norrvik. Hans far anses vara Mats Andersson var födelse antas till 1420.
Källkritik
Själva idén med det här exemplet är att jag inte hade tillgång till några primära källor om man inte skall anse att Vadfors avskrift av domböckerna är tillräckligt tillförlitliga. I övrigt har jag använt källor som finns tillgängliga för den som inte kan besöka arkiv eller bibliotek. I några fall får dom anses vara mycket tillförlitliga. Anders Winroths artikel från Genealogiska Nätbiblioteket 2005 liksom Torsten Berglunds inlägg på Anbytarforum betraktar jag som mycket tillförlitliga.

Uppgifterna från DISBYT som väl överensstämmer med Vadfors byalängder ser jag som i stort tillförlitliga, speciellt som dom som passar in i det mönster av släktskap som andra källor beskriver.

Vissa uppgifter kommer från privata databaser på nätet. Det är främst Hässla Släktförening samt Släktföreningen Tingdal som jag använt.

I de fallen måste man iaktta viss försiktighet när inte källorna är angivna. I några fall är uppgifterna emellertid verifierade av kopior jag själv samlat från bl. a. Västerås herdaminnen av Ekström och i dom fallen anser jag uppgifterna styrkta.

De svagaste delarna är därför generationerna före Lasse Ravalsson, varför jag endast nämner dessa utan att ta med dem i antavlan. Viss osäkerhet råder också om syskon till några av personerna i antavlan.

Var och en som har några invändningar eller kompletteringar ber jag att skriva kommentarer så att inga felaktiga uppgifter sprids till andra släktforskare.

Vad gör man när man hittat sin äldsta ana och kört fast?

Jag har kommit till en punkt när jag hittar väldigt få nya anor bakåt i tiden. Kyrkböckerna har ju sin begränsning, både hur långt bak de sträcker sig och hur läsbara de är. Jag har också uttömt de präster jag har, som ju med hjälp av herdaminnena ofta leder längre bak än kyrkboken klarar. De få adliga släkter som jag hittat i utkanterna har också utnyttjats till det yttersta. Nu skall jag inte klaga för jag har funnit 16 generationer i rakt nedstigande led och som mest 20 generationer på mitt stamträd och det är nog väldigt tursamt och lite tack vare ihärdighet också. Smolket i bägaren är min morfars far Ola Månsson född 1839 i Eda i Värmland vars föräldrar jag inte riktigt kan få rätsida på. Det känns lite futtigt att köra fast redan i början av 1800-talet.
Frågan är vad jag gör nu. Jag har berättat att jag har börjat fylla i de äldsta anornas stamtavlor fram till våra dagar och det är ju ett jobb som skulle krävas mer än ett liv att hinna med och lite tråkigt blir det i längden. Jag har, under motstånd, fått min fru att acceptera att jag tittar på hennes släkt. Lyckligtvis är hennes bror lite mer intresserad så det fyller ett syfte utöver att tillfredsställa mitt släktforskningsbehov.
Jag har emellertid funnit att man kan hitta de mest överraskade uppgifter om sina anor genom lite kreativt Googlande. Det har till och med hänt att jag kunnat lägga till anor bakåt i tiden som inte funnits i de vanliga registren eller funnit länkar till släktingar som jag inte hade en aning om. Jag är absolut ingen expert på att Googla och förmodligen går det inte att beskriva hur man gör eftersom det bara gäller att vara påhittig. Några knep har jag lärt mig emellertid.
Tidigare berättade jag om att det lilla ordet ”Sofi” tillsammans med ortsnamn leder till Ortsnamnregistret så man kan få reda på en massa spännande om byn, torpet eller bruket som man är intresserad av. På samma sätt ger ordet ”genealogi” tillsammans med ett sökord direkt länkar till det som står i Anbytarforum och då slipper man en massa resultat från senaste varpatävlingen på Gotland eller frimärksklubben i Enskede. Tricket med att inrikta sökningarna är att man slipper allt skräp som kommer upp. Många gånger får man hundratals eller fler träffar och man orkar kolla de första 30. Det kan vara så att den 150e var riktigt intressant. Ni kan ju försöka söka på exempelvis ”släktforskning” i olika kombinationer så får ni se hur ofta ni får upp den här webben. Inte så ofta som jag skulle vilja och ändå står det ju en del relevant i den ibland.
Det vanligaste sättet att söka är väl att man söker på ett namn. Om namnet är ovanligt kan det ge något, men genom att lägga till en ort eller ett årtal eller helt enkelt sätta förnamn och efternamn inom citattecken får man bättre kvalitet på träffarna. Jag har ofta blivit förvånad hur mycket det ger att söka på gården namn där mina förfäder levde. Det finns ganska mycket skrivet av amatörforskare och studenter, inom skönlitteraturen och i olika hembygdskrönikor som är av intresse. Att man inte fann det på namn beror ofta på att man kallar folk för annat än de är kristnade till, som Herr Anders eller Hustru Kristina eller än mer lokala benämningar. På detta sätt har jag hittat bevis på ägande, släktskap och annat intressant om mina anor. En källa jag hittat många små delikatesser i är Projekt Runeberg där man samlar klassisk svensk litteratur. Kombinera ditt sökbegrepp med ”Runeberg” på olika sätt så hittar du en del.
Ett fel jag ofta gjort är att jag varit för bred. Försök hitta något unikt eller ovanligt för varje sak du vill söka efter. Ett annat knep är att du hittar något speciellt i en källa som du sedan kan bygga vidare på. Jag sökte exempelvis på min ana Anders Finne och fann bland mycket annat en uppsats om Slogberget i Norrbärke som gav en mängd ny information om Anders ättlingar. Eftersom jag aldrig tänkt på Slogberget som något intressant förut testade jag en sökning på ”Slogberget” och fick 57 träffar varav de flesta faktiskt var intressanta ur släktforskarsynvinkel.
Vad jag vill säga är att försök att vara så påhittig som möjligt när du söker på nätet. Sök på samma begrepp med jämna mellanrum. Det kommer nya saker hela tiden – speciellt som släktforskningen är så populär just nu och att man lägger ut mer och mer gamla dokument på nätet.

Om någon av läsarna har fler tips kan ni väl berätta om det i en kommentar.