GIDx har fått mig att snöa in på Järnboås

När jag nu har ägnat så mycken tid åt Järnboås socken som jag adopterat för GIDx projektets räkning så får jag väl ta steget ut och dela med mej av det jag vet om denna avfolkningsbygd, nyupptäckta sommarbostadsort för storstadsbor och före detta ett av Sveriges industriella centra för järnhantering.

Jag skall ge er några gamla tidsbilder, den första knappt hundra år gammal. Det är min far som för några få år sedan skrev ned sina minnen från bygden. Här kommer den första:

NÅGRA MINNEN av Nils Granath

Under min relativt långa levnad har jag träffat många särpräglade personligheter. Jag vill nu ge några glimtar från dessa sammanträffanden och vad jag hör om dom genom vad andra berättat innan minnet sviker mig, men också för att det inte längre finns så många kvar som minns de här personerna.

RICKARD OCH ALF JOHANSSON I ÖVRE HÅKANSBODA

Rickard bodde med sin hustru och brorson Alf vid Övre Håkansboda, en gammal bergsmansgård. Nu är gården sedan länge övergiven och själva den gamla bergsamansbyggnaden har flyttats till Finnshyttan och där uppförts i sitt ursprungliga skick vilket gläder mig mycket. Rickard var själv av gammal bergsmanssläkt och en mycket färgstark person. Jag har många gånger i handlar Nyléns affär i Göranstorp hört honom berättat om gamla tider. Nu ångrar jag att jag inte redan då skrev ner vad jag hörde för mycket har fallit i glömska.

Rickard hade en tubkikare som han var mycket stolt över. Övre Håkansboda ligger mycket högt över det övriga landskapet vilket ger möjligheter att se mycket långt, vilket Rickard vitsordade just med hjälp av sin kikare. Han påstods kunna se Örebro slott 5 mil bort och alla flugorna som kröp på slottsmuren. Men inte nog med det, han kunde också se om flugorna var av han- eller honkön. Brorsonen Alf var enligt Rickard en väldig skogsarbetare, vilket ingen betvivlade. Han gick aldrig hem från skogen före arbetsdagens slut hur hemskt vädret än var. Jo en gång gick han hem men det var bara för att byta hatt. Gården låg rätt avsides och umgänget med andra blev därefter. Men en gång om året reste Alf till Stockholm för att hälsa på sin bror. Tiden i Stockholm använde han till att åka buss och spårvagn. Han tyckte det var trivsamt att känna många människors närhet.

Tiden gick och Alf blev ensam på Övre Håkansboda. Utvecklingen i omvärlden gick vidare och nu kom motorsågen in i skogsbruket. Alf tillfrågades om han inte skulle köpa motorsåg. Nej det skulle han inte, men tillade, nog för att jag kan köpa 57 stycken om jag ville.

PER ANDERS FRITS OCH ELIN

Frits och Elin var syskon, ett par mycket annorlunda personligheter. Bodde på en gammal släktgård. Trots att de hade bra med penningar lät de boningshuset förfalla medan uthusen var i gott skick. Folkhumorn påstod att köksbordet var plåtskott och att de kröp under bordet när det regnade. Men på äldre dar kom dom plötsligt på att boningshuset skulle renoveras. Sagt och gjort, det blev renoverat så att huset inte gick att känna igen. Då var det någon bekant som sade. Nu när ni fått så fint så skall ni väl köpa ett kylskåp. Kylskåpet blev köpt men då började det kärva till sig. I kylskåpet fanns en lampa som lyste när dörren öppnade sig men slocknade när dörren var stängd men ingen såg ju när den slocknade. Sånt gick ju inte an, det var slöseri med ström och pengar. Efter mycket funderande drog de ut stickkontakten oeh allt var fröjd och frid.

LUSSE-BO PAULUS

En märklig man som jag minns från min barndom. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, men han hade sina rötter i Järnboås. Hans bostad under vintern var Järnboås ålderdomshem. På våren tog vandringslusten överhand och han gav sig ut på strövtag. Jag minns att han bar på en randig väska som kallades nattsack. Men även på vintern kunde vandringslusten komma över honom och då fick personalen gömma stövlarna för honom. En vägarnas vandringsman som det fanns fler av på den tiden.

MOR PAULIN OCH SÖNERNA SAMUEL, ERIK OCH KALLE.

Mor Paulin minns jag som liten. Hon var då änka och bodde med sina söner på en gammal bergsmansgård. Senare i livet hade jag möjligheter att följa sönerna som bodde som ungkarlar, efter modems död, på den gamla bergsmansgården.

Egendomen bestod av lantbruk samt mycket stora skogar, som däremot var sönderstyckade i många skiften. Det nämndes 16 stycken. Familjen var nog välbärgad men känd för att hålla hårt i penningpungen. Folkhumorn hade mycket att berätta om dom, troligtvis med varierande sanningshalt. Mor Paulin var av den gamla stammen som inte hade överdriven tilltro till banker och andra penninginrättningar. Det berättades att en granne kom till henne och ville växla hundra kronor (mycket pengar på den tiden). Mor Paulin tog fram spiskroken och petade fram en cigarrlåda under kökssoffan som var ombunden med snören. När snörena lossnade pöste en sedelbunt upp flera gånger cigarrlådans höjd, det var väl hoppressade sedlar.

Bröderna hade arbetsuppgifterna uppdelade mellan sig. Samuel skötte affärerna och den utåtriktade verksamheten, han hade också kommunala uppdrag i Järnboås Kommun, Erik skötte hushållet och tillsammans med Kalle lant- och skogsbruket. Kalle skilde sig i viss man från de andra bröderna, han rökte och hade till och med en gång haft fästmö. Detta möttes med en viss misstro av de andra bröderna. Bland ortsbefolkningen hade bröderna ett gott rykte som rejäla och hjälpsamma.

En granne berättade för mig att han hade behov av en inte ansenlig summa pengar för en viktig affär men p.g.a. kreditrestriktionerna inte kunde få lån i bank. Han besökte då Samuel och undrade om han kunde få låna av honom. Jodå det gick bra men min grannes affär var brådskande så han frågade Samuel när han kunde komma in till banken för att ta ut pengarna. Dom kan du få i dag svarade Samuel, så mycket pengar har jag nog hemma. Samuel hade ärvt misstron mot banker.

Till sist en historia som troligtvis inte är sann, men är ett bevis för att bröderna i folkmun var kända för sin sparsamhet. Motorsågen hade gjort sitt inträde i skogshanteringen och en försäljare ansåg att bröderna Paulin med sina stora skogar var lämpliga kunder. Han besökte dom och demonstrerade sågar och köp kom till stånd. En tid efteråt såg en granne att bröderna jobbade med motorsågen utan att få igång den. När han gick dit för att hjälpa dom upptäckte han att det inte fanns någon bensin. Va, utbröt bröderna, skall det vara bensin också, då får det vara med motorsåg.

HOLMSJÖBRÅTARPOJKARNA JAN-ERIK, PER-ERIK OCH BERNDT.

Holmsjöbråtar är en gård några kilometer från Hjulsjö station rakt in i skogen. Den har 999 tunnland skog, varken mer eller mindre.

Under min uppväxt levde bröderna Jan-Erik och Per-Erik samt systersonen Berndt. Bernt hade också en fru men hon är för mig fullständigt anonym, samt en dotter, men mer om henne senare. Det fanns rangordning på gården, främst kom Jan-Erik som var äldst sedan Per-Erik och sist Berndt. När det avverkades skog tog Jan-Erik rotstocken Per-Erik mellanstocken och Bernt fick toppen. Stora skogar var ett eftertraktat byte för skogsspekulanter. Det berättas att under första världskriget fick Holmsjöbråtar besök av en sådan spekulant från Karlstad som bjöd 500.000 varav 50.000 kontant och resten vid ett senare tillfälle. Mja, sa Jan-Erik si att låna ut egendomar, det har vi för vana att inte göra. Det blev ingen affär. Jag minns när de kom till handlar Nylén i Göranstorp med stora träbyttor med smör, då blev det storaffärer för det handlades för allt smör de sålde, så handlar Nylén var alldeles till sig och bjöd på sockerdricka och lemonad. Själv beundrade jag Jan-Eriks persianmössa och päls med persiankrage.

Men nya tider kom också till Holmsjöbråtar och en dag var det dags att köpa bil. Det blev en Overland Vippet. Men det skulle också tas körkort och övningskörning. Det löstes på deras eget lilla vis. De hade mycket granslanor för höhäsjning och dom la de ut till gator föreställande Nora stad. Per-Erik och Bernt tog körkort men inte Jan-Erik, men när Per-Erik kom till Nora med bilen var Jan-Erik med och gick före till gathörnen och vinkade klart, vilket nog skulle behövas än idag i Nora. Som jag nämnde förut hade Bernt en dotter och nu kom kärleken in i spelet. Hon blev kär i en lastbilschaufför och det skulle inte riktigt duga. Då grep Jan-Erik in. Han sa till Bernt. Det här skall du inte bry dig om, för det kan du inte göra något vid. Men till pojken sa han. Köp dig en lastbil, jag betalar.

KINA KALLE

Jag kommer inte ihåg vad han hette i efternamn, men benämningen Kina Kalle hade han fått genom att han arbetade i många år som missionär och snickare i Kina[1]. Kontakten med honom fick jag när han reparerade ett hus åt mig. Han var då i 70 årsåldern och mycket vital (han blev nära hundra år) Han berättade om sitt liv i Kina och det var särskilt två händelser som fastnat i mitt minne. Innan jag börjar vill jag påpeka att Kalle var en friskus som inte bara var missionär och snickare utan också vid behov praktiserade som doktor.

Kalle arbetade på en byggarbetsplats i Kina. Det första man gjorde var att ordna med en primitiv toalett som bestod av en stång över en grävd grop. En av arbetarna råkade ut för en olycka, som nästan skar av honom tummen, men Kalle sydde fast tummen och arbetaren klarade sig. Efter någon tid kom Kalle tillbaka till den här arbetsplatsen, och då lade han märke till en kvinna som varje dag besökte deras primitiva toalett. Detta väckte stor förundran så Kalle frågade kvinnan om hennes märkliga beteende. Jo, svarade kvinnan. Du räddade min makes liv när du sydde fast hans tumme och det här är enda sättet på vilket jag kan bevisa min tacksamhet. Då måste man veta att Kina är ett tättbefolkat land och det är stor brist på jord och gödselmedel.

En annan gång när Kalle och hans boy var ute och reste kom de till boyens hemby och övernattade i hans hem. Till kvällsmat fick de getkött. Dagen därpå tackade Kalle, som man får anta med kinesisk sirlighet, för husrum och den mat de undfägnats med. Husfadern genmälde då att det inte var varken besvär eller uppoffring, för geten låg död i stallet i går morse. Som sagt, Kalle blev nära hundra år.

HANDLAR PERSSON OCH NYLÉN

I min ungdom fanns i Järnboås kommun 6 affärer, av dessa skall jag nämna två. Persson hade sin affär vid Järnboås station och Nylén vid Göranstorp mitt i kommunen.

Handlar Persson hade små lokaler men där fanns allting från matvaror, kläder, järnhandelsvaror, tidningar, tobak, cement m.m. fast ordningen var inte den allra bästa; blåkläder, limpor levde huller om buller i den bästa sämja. Det var krig och ransoneringstider.
En dag kom en gammal banvakt in till Persson för att köpa limpa och lämnade då fram ett klädkort. Perssons expedit som var väl samkörd med sin chef frågade, hur mycket skall vi ge honom, tja ge honom några limpor. Sagt och gjort och det klipptes för ett par kostymer. Men banvakten var inte nöjd utan sa. Blev det inte mer jag trodde det skulle bli en hel deg.
Så blev det tvättmedelsransonering och inventering i affärerna. Persson uppgav till Kristidsnämdens representant att han hade 300 tvålar och fick beröm, du är den enda som är ärlig, de andra handlarna har inte en tvål. Persson hade 3000 tvålar.

Den andra handlaren, Nylén i Göranstorp, var den handel som jag mest besökte under min ungdom, den låg närmast mitt hem. Den affären var större och om möjligt ännu mer välsorterad än Perssons. Det påstods att varor som inte fanns i Nora kunde man hitta hos Nylén. Det var en äkta gammal lanthandel med träskor och fenixlyktor hängande i taket, tömlåda och silltunna på golvet, och det var här jag träffade många av de personer jag som jag berättar om här. Allting såldes i lös vikt, gryn, socker, kaffe, karameller, snus m.m.
Handlar Nylén själv åtnjöt stort anseende i bygden. Det berättades att han under första världskriget var mjölnare, och även då var det ransonering av livsmedel. Det fanns något som hette förmalningstvång, som betydde ransonering av böndernas egen säd, men Nylén malde åt dom och fick böta, men bönderna samlade ihop till böterna. Det var på den tiden mycket fattigt för många, så de måste handla som man sa på krita, men det hände aldrig att Nylén krävde någon på betalning. (Det var föresten samma sak med handlar Persson). Troligtvis gick mycket pengar förlorade på det viset.

Både Nylén och jag var mycket intresserade av politik och samhällsfrågor så det kunde bli långa samtal mellan oss. Han själv var inte drabbad av vad vi i dag kallar för stress utan trivdes bäst med tidningsläsning på sitt kontor, men där hade han utblick över affären. När jag kom in vände han sig om och sa, jaså det var du för då visste han att det inte var så bråttom, vi ville båda ha ett samtal om världsgåtorna.

VINTERSKOGSPOJKARNA.

Någon kilometer från Vasslands by låg Vinterskogen där Isak, Oskar, Karl och Ville var uppvuxna, i folkmun kallade Vinterskogspojkarna, fastän de i min ungdom hunnit upp i mogen ålder. Jag minns dom som kolkörare som for förbi hemma med hästar och kolryssar på väg till Lindesby hytta. Deras far var skomakare och jag minns att jag var hos honom med skor till lagning. Tre utav dom bodde som äldre i Öskeboshyttan och det gick rykten om dom för deras styrka och då särskilt Isak och Oskar. Isak bar syn för sägen, på oss småpojkar tedde han sig som en jätte. Han hade varit i USA och både därifrån och från grannbyarna gick vilda rykten om hans framfart och många slagsmål. Men även Oskar var känd för sin styrka dock av mera stillsamt slag. Det berättades att han skulle få en liter brännvin om han bar en tunna råg (ca 150 kilo) från Bovik (1,5 km) till Vinterskogen utan att vila på vägen. De som lovade litern skickade spioner efter Oskar för att se till att han inte fuskade. När de gått ett stycke började Oskar, fortfarande med säcken på ryggen, att plocka bär vid sidan av stigen och äta. Då vände spionerna hemåt. Oskar fick sin liter.

GEORG MAGNUSSON

Han dök upp i Järnboås i min ungdom. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, men det sades att han varit rallare och såg ut som en sådan, stor och bredaxlad med en dånande stämma som kunde skrämma hästar i sken och då särskilt när han fått några supar innanför västen.
Han arbetade som skogs- och diversearbetare. Den som lärde känna honom upptäckte snart att under den sträva ytan och de drastiska uttrycken fanns en genomgod människa. Som jag förut nämnt tog han gärna sig ett rus efter slutad arbetsvecka, och då lät han mycket farligare än han var. Av någon anledning hade han kommit på kant med prästen i socknen. En kväll efter en genomfestad lördag i Nora tog han en taxi. Väl inne i taxin gav han följande order. Om vi nu möter prästen då kör du över honom. Taxiföraren som kände Magnusson lovade för han ansåg risken minimal. Men ve och fasa, mitt framför kyrkan möter de prästen. Taxiföraren halvblundade och körde. Då hördes från baksätet. Du var en fisig en, nu får du vända och köra på honom bakifrån.

KARL JANSE I SÅNGENSNÄS OCH BJURSTRÖM

Karl Janse och Bjurström bodde inte så långt ifrån varandra, men i vanliga fall hade de inte så mycket med varandra att göra. Karl Janse handlade med virke och slaktdjur m.m. och ansågs vara ganska förmögen vilket han också gärna framhöll. Det berättades att han i sällskap gärna tappade sin stora plånbok och när dessa var artiga och tog upp den sa Karl Janse. Titta i den finns 16 rum.

Bjurström torpare och lite grann skrothandlare. Jag minns när han åkte in till Nora efter sin märr. Han var då finklädd med fadermördare och söndagsblad, men ingen rosett, det fick duga med en förgylld kragknapp. Nåväl de båda gubbarna fick sällskap på tåget från Järnboås till Nora. Tåget hade bara hunnit igång förrän Karl Janse frågade Bjurström. Kan du växla en tusenlapp? Bjurström snodde mustascherna och sa, de går väl bra. Efter en stund, du kan väl inte växla en tusenlapp till? Bjurström, det går bra. När de kom till Stribergs station hade Bjurström växlat tretton tusenlappar. Då sa Bjurström, har du fler? Det hade inte Karl Janse. Till historien hör att Bjurström hade sålt sitt torp och var på väg till Nora för att sätta in pengarna på banken. Men det visste ju inte Karl Janse

SPELMAN GLYS

Hette enligt prästbetyget Karlsson, men gick under benämningen Spelman Glys.
Namnet kom sig av att han spelade fiol och när han spelade stirrade han rakt ut i luften, helt upptagen av sitt spel. Själv var jag en sju åtta när jag såg honom första gången. Då sa jag till de närvarandes förskräckelse, "va han tittar konstigt".

Förutom fiolspelande lagade han också klockor på sin vandring i Kilsbergen. Att jag kommer ihåg honom beror på att min fostermor hade sitt föräldrahem i Beteshult i Kilsbergen mellan Dalkarlsberg och Filipshyttan på södra sidan Kilsbergen vid Närkeslätten. Spelman Glys vandrade den här beskrivna rutten och stannade ett par dagar på varje torp. Gästfriheten var på den tiden gränslös och hans besök var ett naturligt inslag i vardagen. Det fanns på den tiden flera som vandrade samma rutt och alla var lika välkomna. Någon gång på gränsen mellan 20 och 30-talen hittades Spelman Glys död efter den rutt han vandrat så många gånger. Då man tog reda på hans kläder märkte man att det prasslade inne i kavajen. Då kavajen sprättes upp hittades en massa sedelbuntar, en del så gamla att de var mögliga. Totalt var det 46.000 en mycket stor penningsumma i den tidens penningvärde. Han hade inga arvingar så arvsfonden fick en nätt summa.

Inom kort kommer ytterligare en berättelse nedtecknad av min far där han ger en bild av ett samhälle som man, som ung, kanske har svårt att inse att det var en verklighet för bara 80 år sedan.

[1] Kina Kalle hette egentligen Erik Emanuel Karlsson och dog i Lindesby, Järnboås 10 september 1988, 98 år gammal.