Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

tisdag 23 januari 2007

Hur jag blev riktig släktforskare

Jag hade verkligen fått en flygande start! Jag hade inte bara lyckats visa på att Per Persson Osmi faktiskt var min släkting utan dessutom kommit ända tillbaka till 1600-talet på en släktgren. Och det utan alltför stor ansträngning! Jag började nu intressera mej mer för de dokument jag fått av olika släktingar. Jag bad min far om de papper som hans halvsyster gett honom och det visade sej vara intressant. Dels kände de naturligtvis till några led tillbaka i tiden så jag fick nu veta namnet på såväl min farfar som min farfars far och farfars farfar och deras hustrur. Det var här Sofia Mose, som jag berättat tidigare om, dök upp. Här fanns också en Johanna Katarina Klingert. Jag har senare upptäckt att det är lyckosamt om man har lite ovanliga namn i släkten eftersom det är mycket lättare för en nybörjare att följa sådana familjer i kyrkböckerna. Tydligen hade min faster gjort vissa försök till släktforskning för det fanns en bunt papper med uppgifter från Kajsa Östberg som forskat på släkten Hägerman. Johanna Katarinas mor hette nämligen Hägerman. Nu hade jag ganska mycket material men inget bra sätt att strukturera det på. Jag hade läst att det fanns något som heter ansedlar och även förstått att ett bra spiralblock är grundstenen i släktforskningen. Nu har jag aldrig under hela min utbildning eller min tid som forskare någonsin antecknat en rad, (annat än namn och telefonnummer och andra hårda data) trots att jag suttit av hundratals föreläsningar, så spiralblocket och handskrivna ansedlar attraherade mej inte. Datorn har varit mitt käraste redskap sedan 1980 så jag började leta efter släktforskarprogram för datorn. Ni börjar inse hur okunnig jag var – eller hur? Som alla vet finns det ett antal. Jag hittade Holger och Min släkt först. Jag provade dem och båda två verkade fantastiskt bra, men jag fastnade för Min släkt som jag tyckte hade ett otroligt fint utseende. Precis så hade jag föreställt mej ett släktforskningsprogram – alla personer i tydliga boxar med klara och tydliga relationer mellan. Själva grafiken på skärmen fick mej att förstå vad det handlade om. Toppen!

Ni förstår säkert att jag snabbt började mata in alla uppgifter jag fått från olika källor. Att komma ihåg att ange alla källor för de inmatade uppgifterna var inga problem, det är en yrkessjukdom hos mej som gammal forskare. Jag vill emellertid trycka på hur viktigt det är eftersom det kan finnas fel i uppgifter även från de mest erfarna släktforskare. Det är därför bra att direkt se på en post (post är datorspråk som här helt enkelt betyder de data som är inmatade för en specifik person) om den grundar sig på en ursprungskälla eller på andrahandsuppgifter från andra forskare. Då kan man efteråt gå in och kolla i exempelvis i Födelseboken om födelsedata är korrekta.

Det var tur att jag hade mina egenheter för vid det tillfället hade jag inte sett en enda kyrkbok. Jag hade emellertid många gånger sett konstiga hänvisningar som C:7, 1837-1856, 0/0, p169 när jag surfat runt på Anbytarforum (det är hänvisningen till Födelseboken i Norrbärke för den ovan nämnda Johanna Katarina Klingert). Fortfarande hade jag emellertid bilden av att kyrkböckerna finns i kyrkan och det kändes jobbigt att åka till Dalarna för att leta i originalhandlingarna. Lyckligtvis ledde mina websökningar mej till Genline och då raserades det sista motståndet mot att bli släktforskare. Inte kunde jag väl ana att man kunde sitta hemma vid köksbordet och bläddra i alla Sveriges kyrkböcker. Här kunde man klicka sig runt mellan socknarna som om man reste i en tidsmaskin med ljusets hastighet. Det var annat det än att slänga sig på cykeln och trampa iväg till grannsocknen! Samtidigt sa den gamla Lutheranen inom mej att: ”det här är ju ingen sport längre”. Lyckligtvis tog min än starkare inneboende bekvämlighet över och jag njöt i fulla drag av att läsa om torparen med 12 barn varav hälften dog unga och flera hamnade på fattighuset när fadern fick ett träd över sig i skogen och dog. Visst blir man lite bisarr av det här?

Nu fanns inget som kunde hejda mej. Årsabonnemang på Genline inköptes, medlemskap i DIS samt medlemskap i Sveriges Släktforskarförbund. Jag har alltid varit sådan! Skall man göra något skall man göra det ordentligt!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers