Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 8 december 2008

Oäkta barn är ett elände – historien om Fredrik Bernhard Lustig och hans kungliga anor?

Ett av de förhållanden som gjort att jag länge höll mig borta från släktforskning är att jag haft två oäkta barn mycket sent bland mina anor. Det är liksom inte så kul att släktforska när ens farfar är okänd och likaså ens morfars farfar.

Nu löste sig ju frågan om min farfar på ett mirakulöst sätt för drygt tio år sedan, vilket resulterade i att jag från att inte veta särskilt mycket om min härkomst, helt plötsligt kunde följa den i rakt nedstigande led ända till Anders Finne på Gammelgården, Övre Starbo i Norrbärke på 1500-talet. På vägen fann jag många färgstarka och intressanta personer. Den intresserade kan läsa vem min farfar var och hur han blev känd för mig i två tidigare artiklar:

Från oäkting till pensionär
Karin och Anton - en olycklig kärlekshistoria

Min morfars far – Olov Månssons - far är emellertid fortfarande en svår nöt att knäcka som både Christer Gustafsson i Arvika och jag kämpat mycket med. Vad värre är att vi slitit våra hårtestar – de som är kvar hos somliga – för att härleda Olov Månssons mor också. Vi är ganska säkra på att vi hittat henne nu. Det kan man läsa om också på annan plats. Se:

Kan någon hitta Olov Månssons anor?
Jakten på Olov Månssons mor

Vad jag skall berätta om nu är emellertid en historia om en oäkta person på min frus sida. Alla har vi väl upplevt hur dessa oäkta personer gett upphov till spekulationer, myter och drömmar om berömda anor. I det här fallet hade föremålet själv bidragit högst avsevärt till mytbildningen. Det handlar om möbelsnickaren Fredrik Berhard Lustig, född i Stockholm 8 januari 1834 och uppväxt utanför Linköping i Östergötland. Hans egen historia om sitt liv har berättats av hans dotter Anna Maria Lustig för min hustrus mor.

Enligt myten skulle Fredrik Bernhard ha kungligt blod i ådrorna. Han skulle vara ett resultat av en romans mellan konungen och en känd adelsdam i Stockholm – vem detta skulle vara tänker jag inte nämna. Bevisen för detta var vaga. Fredrik Bernhard skulle ha varit uppfostrad av en prost i Linköping. Vid ett antal tillfällen skulle en mycket nobel dam ha kommit till prostbostället i en elegant vagn, enligt historien, för att se till den lille Fredrik Bernhard. Också hans namn utgjorde en del i bevisningen. Varför skulle en enkel pojke få ett så nobelt namn menade man och Bernhard dessutom; det var en tydlig ledtråd till hans rätta härkomst.

Han sattes sedermera i skola till möbelsnickare i Linköping och väckte där stor uppståndelse eftersom han var till förvillelse likt H.M. Konungen. Att han var en unik person visades också genom det faktum att han som den yngste någonsin, redan vi 19 års ålder, blev invald i en av de finaste logerna i Lindköping. Så långt familjemyten om Fredrik Bernhard.

Det var väl så att olika delar av släkten satte olika stor tro till dessa historier men försök gjordes ändå att leda det i bevis, eller åtminstone undersöka trovärdigheten på ett seriöst sätt. Man gjorde diverse förfrågningar huruvida det var möjligt att finna kungliga oäktingar i några källor. Utgångspunkten var hela tiden att historien var i princip sann och att Fredrik Bernhard var av kungligt blod – frågorna ställdes utifrån den utgångspunkten.

Vad talar då för sanningshalten och vad talar mot. Att berättelsen om Fredrik Bernhards barn- och ungdom är korrekta borde vara relativt troligt eftersom de ju kommer från honom själv, om än via hans dotter. Att den unge Fredrik Bernhard var något särskilt framgår då tydligt. Han blev uppfostrad av en prost, han rönte tydligen viss uppmärksamhet som ung då han blev invald i en loge etc. Å andra sidan undrar man varför en så relativt begåvad ung man utbildades till möbelsnickare när det tydligen fanns resurser för något mer?

Som ingift i släkten och därför knappast känslomässigt engagerad i utfallet beslutade jag mig därför att se vad som faktiskt gick att få fram om Fredrik Bernhard.

Detta är vad jag fick fram

Fredrik Bernhard Lustig – tidig levnadsbeskrivning
Fredrik Bernhard föddes 8 januari 1834 i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Modern var ”okänd” och 30 år gammal. Han döptes 10 januari av kommunister Biljér. Inga vittnen var närvarande utan allt skedde ”per procura” (i tjänsten) av Biljér. En lag från 1778 gav kvinnor rätt att vara anonyma i födelseboken vid födsel av oäkta barn. Inte ens kvinnans föräldrar fick göra efterforskningar. Fredrik Bernhards härkomst är således med all sannolikhet omöjlig att fastställa.
Skälet till införande av lagen var att så många barn ”mördades” av sina mödrar av hedersskäl eller av fattigdom innan lagen kom till. (Om det kan man läsa mer i Jan Guillous bok Häxornas försvarare) Såväl fattiga kvinnor som kvinnor från bättre familjer utnyttjade rätten att få vara anonyma och sedan lämna sina barn till barnhusen. I Stockholm barnhus rullor saknar därför många barn efternamn, liksom Fredrik Bernhard. Det är emellertid påtagligt att många av dom som har efternamn angivna har rejäla borgerliga namn och således troligen är fina flickor som ”kommit i olycka”. Det har spekulerats en del kring Fredrik Bernhards ”fina” namn. Man kan konstatera att det var på modet vid den tiden att ge barn – även oäkta barnhusbarn – väldigt fina namn. Således hade nästan vartenda barn på Stockholms barnhus namn som man förknippar med finare familjer.




/Adolf Fredrik CIB:3 Födde, 1827-57, 0/0, 127/
Den 28 april 1834 utackorderades Bernhard till drängen Magnus Wadström och hans hustru i Ella i Täby socken för uppfostran för ett årligt underhåll av 52 riksdaler. Redan 1 maj samma år flyttades han emellertid till torparen Anders Andersson och hans hustru på torpet Stralsund i samma socken.
1 januari 1835 minskas underhållet till 34 riksdaler och 32 öre årligen. Han flyttas då till änkan Christina Ljungberg i Yxlö i Ösmo socken i Nynäshamn. 1 januari 1836 minskas återigen underhållet till 26 kronor för att vid årsskiftet efterföljande år minskas till 17 riksdaler och 16 öre. 1 juni 1838 återlämnas han till barnhuset.


/Stockholm stads arkiv/

9 juli 1838 lämnas han för 24 riksdaler årligen för uppfostran till barnlöse torparen Nils Botvidsson på Widmarka bys ägor i Wårdsbergs socken Linköpings stift. När Fredrik Bernhard är 12 år minskas underhållet till 20 riksdaler årligen för att när han fyller 14 år 1848 upphöra helt.


/Stockholm stads arkiv/

Första gången Bernhard förekommer i Husförhören i Vårdsberg är 1838 och då som fosterson hos livgrenadjären Carl Magnus Lustig och hans hustru Johanna Johansdotter. De har också en dotter Fredrika Carolina född 1836. De bor på Soldattorpet nr 106 tillhörande 1sta Livgrenadjärregementets Livkompani. 1846 får paret Lustig ytterligare en dotter Johanna Charlotta.

Vad som händer med Botvidsson är oklart. Det finns en dräng Nils Magnus Botvidsson som tar ut lysning 1834 med Maja Stina Larsdotter. Hur det nu är med det så bryr man sig uppenbarligen inte om att meddela barnhuset att vårdnadshavaren för Bernhard är livgrenadjären Lustig. Det är inte noterat i barnhusets rullor i alla fall.

1846, då 12 år gammal skickas han som tjänstegosse till arrendatorn Olof Olsson på Vårdsbergs kyrkoherdeboställe där han sedan är dräng fram till 1851 då han 17 år gammal flyttar till Linköping där han stannar till 1853 då han återvänder till Vårdsberg.

2 november 1855 gifter han sig med Johanna Englund från Landeryd (född 2 september 1833). De får en son Axel Fredrik 15 mars 1856 som avlider den 4 april samma år. Från 1858 bor de på torpet Skogen på Vårdsbergs boställes ägor. Fredrik Bernhard tituleras nu snickare varför det är troligt att han genomgick snickarutbildning i Linköping och kanske även erövrat gesäll- eller mästarbrev och därmed blivit invald i snickarskrået, något som kan vara orsak till uppgiften om att han skulle ha blivit invald i någon illuster förening under sin tid i Linköping.

Vad vet vi nu då?

Fortfarande är Fredrik Bernhard härkomst okänd - han kan mycket väl vara son till någon betydande herre och hans frilla, även konungen, men historien kan vara mycket mera banal. Uppenbarligen uppfostrades han inte av en prost, men tjänade väl dräng på en prästgård. Något belägg för att ha skulle varit medlem i en loge har jag inte funnit, men att bli antagen i möbelsnickarskrået är inte fy skam det heller för en ung man. Hur var det då med den fina damen? Hon kan mycket väl existera och vara besökare på prostgården eller vid godset. Om han kommer från en ”fin” familj kan det ju vara sant, men det kan också vara en ung vilsen pojkes drömmar om en identitet annorlunda än den han lever med som blivit ”sanna” med åren. Kanske påspädda av kommentarer om han likhet med konungen. Man kan se på de bilder som finns att Fredrik Bernhard var en man som var mån om att vårda sitt utseende.

Vad lärde jag mig då av detta?

Först och främst att muntliga berättelser visserligen är av stort värde för oss släktforskare, men man får ta dem med en nypa salt ibland. För det andra är det ingen bra idé att undersöka sanningshalten i en företeelse genom att förutsätta att den är sann. Det gamla talesättet att ”som man ropar får man svar” gäller i synnerhet för släktforskare. Många ambitiösa timmar hade lagts ned på att finna bevis på släktskapet med konungen. När detta inte kunde hittas ansåg man att inga noteringar om Fredrik Bernhards härkomst fanns. Det var en ganska enkel sak att gå in i Stockholms Barnhusrullor och hitta den lille bytingen och därmed rulla upp hela hans tidiga historia.

Många är dom som drömmer om att kunna visa sitt släktskap med vårt kungahus, men det lär ju inte bli så lätt eftersom en del av våra regenter har varit riktiga karlakarlar, vilket nu som då innebar att man inte riktigt ville stå för sina små nöjen. Kanske borde familjen Bernadotte skänka sitt DNA till släktforskningens fromma, statsanställda som dom är till vår tjänst. Det kunde ju vara en trevlig gest eftersom brottet numera torde vara preskriberat och möjligheterna att kräva del av familjeförmögenheten är begränsade. Jag bor å andra sidan numera ganska nära Pau så jag kanske kunde fråga någon sentida fransk ättling om dom kan bidra med ett blodprov i forskningens tjänst.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers