google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

fredag 20 december 2019

Den hänsynslösa DNA-forskningen


Den gamle mannen sitter på sitt rum och tummar på några tidningsklipp som han tillsamman med flera fotografier av en vacker kvinna har i ett skrin. Tårarna stiger i hans ögon och han ser med förtvivlan på sin vuxne son som han har bett att få tala med. Tala kanske är mycket sagt eftersom han efter en stroke för en tid sedan inte längre kan tala. Han kan emellertid kommunicera med små lappar. Nu vill han lätta sitt hjärta eftersom han vet att han inte har så långt kvar i livet. Det han berättar är omtumlande för sonen och mycket smärtsamt för honom själv.

Han vill berätta för sin son att han har en son i ett tidigare förhållande innan han träffade sin hustru – sonens mor. Han visar sonen den äldre halvbroderns födelsenotis, klippt ur tidningen. Han visar en vigselnotisen som berättar att den kvinna han som tjugoåring hade ett förhållande med hade gift sig flera år senare. Han visar ett antal porträttbilder av den vackra kvinna han i ungdomen var förälskad i och som blev mor till den son han aldrig fått träffa. Detta medan tårarna rinner av alla känslor som överväldigar honom.

Han berättar vidare att hans älskade skickades till en institution i Stockholm där flickor som ”råkat i olycka” kunde föda för att sedan lämna bort sitt barn. Själv tog hans far med honom på en resa till Tyskland där de stannade under lång tid. Allt för att skilja de två åt och med förhoppning om att de skulle glömma. Den gamle mannen glömde aldrig trots att han fann en ny kärlek och fick en fin familj.

Den son han berättar om är min far och kvinnan är min farmor.

Kontakt med min halvmoster och halvmorbror

Några år senare när min farmor avlidit får min far ett telefonsamtal från en kvinna som presenterar sig som hans halvsyster. Det är hon som berättar om det känslosamma samtalet mellan sin äldre bror och fadern. Nu när alla inblandade har avlidit känner de att de vill ta kontakt med min far och berätta för honom.

Min fars stora sorg har alltid varit att inte veta hela sitt ursprung. Han har vuxit upp som utackorderat fosterbarn och i unga år flyttats mellan olika familjer. Han har dock känt till sin mors identitet och under de sista åren av hennes liv även haft en årlig kontakt i samband med ett restaurangbesök. Modern har konsekvent nekat att berätta vem hans far var. Det var därför en enorm gåva till honom att han nu fick en hel biologisk familj att relatera sig till.

Som släktforskare stod jag inför den ovanliga situationen med en man som erkände ett faderskap men som modern inte officiellt ville erkänna. Eftersom jag vid ett flertal tillfällen träffade min halvfaster så fanns det dock många indicier som pekade på att vi faktiskt var nära släkt, vilket jag således grundade min forskning på.

Kan DNA ger några svar?

När DNA-forskningen blev tillgänglig hoppades jag på att genom detta få ett bevis på att min antavla på faderssidan var korrekt. Visst har jag funnit ett antal nära DNA-släktingar från min FamilyFinder-test, som varken tillhör min mors gren eller den mycket välbeforskade släktgrenen som min farmor tillhör där framför allt den så kallade Laxbrogrenen är mycket väldokumenterad. Inte heller har jag funnit varken negativa eller positiva bevis utifrån mitt Y-DNA då det dels är ytterst få svenska träffar av tillräcklig detaljeringsgrad, dels inte går att finna några manliga anättlingar att jämföra med.

Det var därför med viss spänning jag tog kontakt med en eventuell halvkusin och bad att få testa henne, vilket hon gick med på. Det visade sig att vi inte hade något som helst överensstämmelse mellan våra test, vilket i och för sig är ganska ovanligt i trakterna av södra Dalarna och norra Västmanland där våra släkter härstammar från och släkterna brukar vara ganska invävda i varandra.

I ett huj har jag således ”förlorat” min farfar och med honom en rak släktlinje ända ned till 1500-talet. Hade jag inte varit forskare av professionen hade detta förmodligen varit ett hårt slag, men i mitt yrke är såväl verifiering som falsifiering lika värdefulla så insikten begränsade sig till en helt naturlig besvikelse över förlusten av kunskap om mina anor.

Nu står jag således med ett antal DNA-träffar – en del ganska nära - från rätt trakter där jag inte har en enda person att hänga upp jämförelserna med. Att jämföra andras träd i blindo sinsemellan förefaller som ett oöverstigligt arbete, speciellt som det blir svårt att särskilja träffarna från min farmor från eventuella träffar från min farfar.

En lärdom är att även i forskning beter man sig ibland opportunistiskt och ser det man vill se. Vid flera tillfällen har jag i möten med min förmodade halvfaster fått höra från henne hur jag i gester och mimik liknar hennes bror, vilket naturligtvis stärkt mig i tron att jag funnit mina anor. Av yrket är jag emellertid skeptisk då handfasta bevis saknas och allt eftersom vanlig forskning och mina DNA-träffar inte visar något som verifierar det antagna släktskapet - men i och för sig inte motsäger det heller - har jag blivit alltmer osäker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...