Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 23 maj 2016

Daniel Styffes ättlingar – Brita Greta Blankenfjälls gren


Sedan jag fann min morfars mormors mor Maria Danielsdotter, som var ”oäkta” dotter till sergeanten Johan Daniel Styffe har jag intresserat mig för hans ättlingars olika livsöden eftersom familjeförhållandena var så intressanta. Mina första tankar kretsade kring hur olika hans släktgrenars öden blev, vilket jag översiktligt berättade om i texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland”.

Jag fann ämnet så intressant att jag började detaljstudera, inte bara min egen släktlinje utan också de andra två linjer som utgår från Johan Daniel Styffe. Jag har hittills beskrivit min egen linje vars anmoder är Maria Nilsdotter, med vilken han fick ett oäkta barn – Maria Danielsdotter. Denna gren har aldrig nämns i några av de träd där Johan Daniel ingår, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt. Dels är det liv Maria Nilsdotter och hennes dotter fick genomlida när fadern och hans släkt frånsade sig ansvaret inte någon trevlig historia, dels är den släktgrenen inte speciellt framstående i det offentliga livet, eller har haft någon som intresserat sig för den förrän nu. Det är också en grov underskattning att säga att det har varit mycket invecklat att följa denna släktgren bakåt till Johan Daniel Styffe.

Jag har också ganska ingående beskrivit den linje som utgår från Daniel Styffes andra hustru Elin Olofsdotter och tänker nu i den här texten beskriva den mest framgångsrika grenen – den som utgår från Daniel Styffes första hustru Brita Greta Blankenfjell, som också var hans styvsyster.

Brita Greta och Daniel gifte sig 1778 och var som sagt styvsyskon. De bodde hos Brita Gretas mor, tillika Daniels styvmor, Hedvig Ljungblom på Skog under Vik i Arvika. Brita Greta var dotter till Johan Blankenfjell i hans äktenskap med Hedvig och Daniel var son till Hedvigs andre make Petter Styff(e). Daniels mor var Maria Elisabeth Ramsell – sondotter till kyrkoherden Johannes Andreӕ Salamontanus från Ramsberg i Västerås stift.

Daniel och Brita fick sonen Gustaf 1778 och dottern Hedvig Ulrika 1779. 1782, vid 39 års ålder, nedkom Brita med sonen Peter, men avled i barnsäng. Sonen avled efterföljande år. Vi skall följa barnen - Gustav Danielsson Styffes och Hedvig Ulrika Danielsdotter Styffes livsöden, samt deras ättlingar.

Fadern Johan Daniel levde som änkling under flera år, men efter en tid kom han att fatta tycke för pigan Maria Nilsdotter, vilket resulterade i dottern Maria Danielsdotter. Troligen var detta väl känt, vilket gjorde att prästen födelsenotisen dristade sig att skriva in att Daniel angavs vara fadern och barnet även gavs patronymikon Danielsdotter. Maria Nilsdotter med sin dotter tilläts också att stanna i tjänst hos Hedvig på Skog. Daniel själv lämnade emellertid Skog och lämnade såväl sina barn i sitt äktenskap, som sin ”oäkta” dotter i sin svärmors/styvmors vård. Han flyttade till Dalby där han fick tjänst som tullare och snart etablerade en ny familj med Elin Olofsdotter.

När Hedvig avled strax före nyåret 1787-88, endast ett drygt år efter nedkomsten av Daniels ”oäkta” barn med Maria Nilsdotter, stod tre barn utan hem och säker framtid. Det var dels Daniels två barn med Hedvigs dotter Brita Greta, dels Maria Nilsdotters dotter Maria Danielsdotter. Under en övergångsperiod, fram till 1790, togs Gustav och Hedvig Ulrika om hand av arrendatorn på Skog Jan Hedelin och hans hustru Elsa Pihlgren, men bodde sedan hos farbrodern Erik Gustaf Styffe, brukspatron på Sölje, och hans hustru Anna Liljebjörn. Enligt husförhören bodde de dock längst till år 1800 på Sölje. Gustav flyttade till Nerike där han fick anställning som inspektor på Latorps alunbruk, medan Hedvig Ulrika flyttade till fadern och hans nya familj i Dalby socken, men redan 1801 återfinns även hon i Latorp. Gustav är nu 23 år gammal och Hedvig Ulrika ett år yngre. Maria Nilsdotter och hennes drygt ettåriga dotter Maria lämnades emellertid därhän av Daniel och hans släkt när Hedvig gick bort. Deras öden kan man läsa om i tidigare texter. Nu till de två äldsta barnens liv.

I de flesta dokument anges bara att barnen Gustaf och Hedvig Ulrika flyttar till Nerike. Vart och varför är svårt att ta reda på. På samma sätt hänvisas till att den gamle knekten Daniel Petter (Per) Styffe på ålderns höst får ekonomiskt stöd av släktingar i Nerike, vilket troligen avser hans halvbror Gustaf Styffe. Man kan emellertid anta att, när det gäller omsorgen om Gustaf och Hedvig Ulrika är det är fadern Daniels modersläkt Uggla som har ett finger med i spelet. Daniels mormoder Brita Beata Lennartsdotter Uggla var nämligen faster till Carl Ulric Fredricsson Uggla som grundade Garphytte och Latorps bruk. Även om Carl Ulric avled 1781 och lämnade över alla sina ägodelar till släktingar, eftersom han var ogift, så kan man anta att släkten fortfarande hade ett visst inflytande. Ansvaret för Latorps Bruks skötsel i början på 1800-talet låg i händerna på inspektoren Knut Jakob Schröder. Även han hade en släktrelation till Daniel Styffe. Daniels farmor Anna Maria Kihlberg var dotter i första äktenskapet till Petter Kihlberg och K J Schöder var ättling till Petter Kihlberg i hans andra äktenskap med Christina Catharina Herwegh [1]. Gustaf övertog inspektorsrollen på Latorps bruk redan 1804 då det i husförhöret för året anges att K J Schöder ” förrymd 5te budet” (Du skall icke dräpa). Omkring 1818 flyttar Gustaf till Karlstorp bruk i Bergs socken i Skaraborgs län där han blev bruksförvaltare. Han stannade där fram till sin död 1835.

Hedvig (Hedda) Ulrika gifter sig i februari 1812 med bruksförvaltaren vid Laxå bruk Carl Adolph Malmström. Vid ungefär samma tid gifter sig Gustaf med Hedvigs styvdotter från makens tidigare äktenskap – Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström. Hedda blir således svägerska till sin styvdotter. Man kanske skall erinra om kuriositeten att Gustafs och Heddas föräldrar var styvsyskon.

Porträtt av fadern tecknat
av sonen Salomon
Det finns anledning att nämna några ord om Heddas make Carl Adolph Malmström. Han hade bara några års skolutbildning, men visade sig vara en duglig om än lite speciell person. Han hade ett flertal anställningar, bland annat som bokhållare och lantbruksinspektor vid Svartå och Ölsboda bruk, samt som kronolänsman i Knista. När förvaltaren på Laxå bruk avled erbjöds han tjänsten där av patron Strokirk, som just köpt bruket. Han visade sig vara en skicklig bruksidkare och arbetade upp det något nedgångna bruket till att bli av stor betydelse. När patron Strokirk avled erbjöds Carl Adolph att stanna på bruket, men själv ville han bli sin egen och köpte därför egendomen Södra Holmstorp i Tysslinge och blev bonde. Denna karriär gick inte riktigt lika bra så när han avled 1836, 72 år gammal ansågs gården konkursfärdig. Ekonomin räddades emellertid hjälpligt av att gården kunde säljas. Carl Adolph hade många intressen utöver det han försörjde sig på, men juridik, historia, litteratur och religion kanske var de mest framträdande och hans korrespondens med sonen Salomon om trosfrågor samt hans skrift ”Förnuftig Religionslära” som han efterlämnade till ”kommande släkter” är intressant och resultat av omfattande religiösa grubblerier. Carl Adolph var gift med Brita Maria Boström med vilken han hade tre barn. Äktenskapet upplöstes dock, vilket var ovanligt på den tiden.

Efter makens död tvingades hans andra hustru Hedda flytta med sin dotter till Örebro och Stockholm där hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon försörjde sig och dottern genom att sy skjortkragar och att baka bröd. Så småningom kunde emellertid hennes två söner Carl Gustaf och Bernhard Elis bidra något till hennes uppehälle.

Hedvig (Hedda) Ulrika Styffes eftersläkt

Hedda och Carl Adolph fick fem barn. Carl föddes 1812, Halvar 1814, Bernhard Elis 1816, Salomon 1817, Hedvig Charlotta 1819 och Carl Gustaf 1822. Sonen Carl Adolph omkom genom drunkning under lek vid Södra Holmstorp, som endast nioåring. Sonen Halvar dog innan sin ettårsdag av mässlingen och sonen Salomon drunknade vid 20 års ålder vid Valåsen i Karlskoga där han var informator. Dottern Hedvig Charlotta, som aldrig gifte sig utan bodde med sin mor dog 1842 i Stockholm.

Bernhard Elis Malmström

Bernhard Elis Malmström, fattig och faderlös, ämnade efter studentexamen i Strängnäs studera till präst och avlade även en teologisk examen. Han var emellertid för ung för att bli prästvigd så han sadlade om till att studera humaniora. Han avlade doktorsexamen på avhandlingen ”Om konstens väsende och betydelse” 1842 och efter ytterligare en avhandling i estetik blev han av Atterbom kallad till docent vid Uppsala Universitet 1843. Ända sedan ungdomen hade han skrivit poesi och fortsatte med detta parallellt med sin litteraturhistoriska publicering. Höjdpunkten var när Svenska akademin tilldelade honom sitt stora pris för diktcykeln ”Angelika”. Han innehade såväl tillförordnad som extra ordinarie professurer i estetik och blev ordinarie professor i ”Estetik, litteratur och konsthistoria” vid Uppsala universitet 1859. Han invaldes i Svenska akademin 1849.

Bernhard Elis upplevdes som en inbunden och ganska isolerad person med få nära vänner. Han gifte sig aldrig utan ägnade allt sitt intresse åt sin pedagogiska och vetenskapliga gärning. Han avled i Uppsala 1865, endast 49 år gammal.

Carl Gustaf Malmström
Liksom sin äldre bror levde Carl Gustaf Malmström under svåra ekonomiska förhållanden under sin gymnasietid och även fortsättningsvis. Han tvingades liksom brodern att ta anställning som informator och fick börja dagen redan klockan 4 på morgonen för att hinna med egna studier. Att han hade stora och smärtsamma problem med sina ögon som gjorde att han bara kunde läsa i ett par timmar i sträck gjorde inte situationen enklare. Trots svårigheter avlade han studentexamen 1840 med mycket goda betyg.

Även Carl Gustaf hade funderingar i unga år på att bli präst, men trots sin djupa religiositet var han mycket kritisk till prästernas roll, som han ansåg var ämbetsmän snarare än allmänhetens tjänare och själasörjare, varför han slog det ur hågen. Han var tveksam vilken bana han skulle välja och beskrev, i brev till kusinen Carl Gustaf Styffe, sig själv snarare som en praktisk person än som vetenskapsman. De Geer på Stjärnholm, som han arbetade hos som informator, lovade att ordna så han kom in på Degebergs lantbruksskola som frielev och han började också där. Hans mor hade i brev tröstat honom i hans val och skrivit 1843, ”att han säkerligen skulle bli lika aktningsvärd antingen han blev lantbrukare eller utmärglad professor i Uppsala”.

Under påtryckning från sin bror och det faktum att hans ögon blev bättre gjorde att han fick tillbaka lusten för den akademiska världen. Han lyckades låna pengar och avlade en fil.kand 1846. Han fick omgående anställning som informator för den sexårige Hugo Tamm och ett djupt vänskapsförhållande mellan dem uppstod. Sedermera riksdagsmannen Tamm menade på sin dödsbädd att Carl Gustaf var den enskilda människa som hade betytt mest för honom.

Liksom sin bror var han imponerad av Geijers tankar och stod i valet och kvalet huruvida han skulle välja juridiska eller historiska studier. Som så ofta blev kusinen Styffes råd avgörande och han ägnade sig åt historia och han avlade en magisterexamen 1848 och året efter kallades han till docent i "Fäderneslandets historia". Den stora vändningen kom 1851 då han fick ett resestipendium för att i utländska arkiv studera 1700-talets historia. Detta innebar resor till arkiv i Paris, London, Köpenhamn och sedermera Moskva och resulterade i ett av de viktigaste vetenskapliga verken om Frihetstiden, som än idag har betydelse. Hans arbete kom också att bli ett föredöme vad gäller värdering av källmaterial. Delvis på grund av ekonomiska omständigheter kom det att dröja till 1877 innan sista delen av "Frihetstidens historia" var färdig. Han efterträdde då M. Carlsson som professor i historia vid Uppsala universitet. Åter efter övertalades han, efter stort motstånd från honom själv, av statsminister De Geer att tillträda som ecklesiastikminister. Han ansåg sig inte var kompetent och menade att han led av sviktande tankeförmåga, men efter intensiv övertalning av M. Carlsson och De Geer accepterade han att bli statsråd. Ministären De Geer avgick emellertid 1880.

Carl Gustaf Malmström var vidare Riksarkivarie 1882-1887 och invaldes i Svenska Akademin 1878. Han kom då än en gång att få spela en motvillig men betydande roll. Då Henrik Schück skulle inväljas i Svenska Akademien var många emot detta på grund av ett kritiskt föredrag denne hållit om Akademins grundare Gustav III. Carl Gustaf Malmström hade skrivit ett brev till Schücks störste belackare Wirsén där han både försvarade Schücks rätt att kritisera konungen, men också var kritisk till att han skulle sitta i akademin med detta som bakgrund. Wirsén ville offentliggöra detta brev, men CG Malmström tillät inte detta. När dock Wirsén, olovandes, visade brevet för konungen lade denne in en sanktion om att Schück inte skulle inväljas i Svenska Akademin.

Carl Gustaf var gift två gånger. Första gången med Eva Carolina Mathilda Tigerschiöld, vilket äktenskap var barnlöst. Hon dog 1864 då hennes släde gick genom isen på Mälaren. Han var gift en andra gång med prinsessan Lovisas lärarinna Philippa Magdalena Charlotta Kyber. De fick sonen Carl Bernhard som föddes 1869 och dog 1871. Carl Gustaf Malmström dog i Danderyd 1912, 90 år gammal. Hustrun dog 1918.

Gustaf Danielsson Styffes eftersläkt

Gustaf och hans hustru Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström fick sex barn – Carl Gustaf (1818), Johan Ludvig (1819), Maria Gustafva (1821), Carolina Johanna (1822), Knut (1824), Wilhelm (1825) och Maria Gustafva (1826).

Vissa brister i kyrkboksmaterialet från Berg (R) gör det svårt att följa alla barnen. Angående Johan Ludvig anges exempelvis i flera referenser i Geni och MyHeritage att han dog som fyraåring, men enligt Skara högre allmänna läroverks lärljungar (1826-1869) så studerade han där mellan 1828 och 1838 och avlade studentexamen i Uppsala. Enligt samma källa dog han på St. Svenstorp i Holmestad 1844, vilket bestyrks av dödboken där det anges att han dog av slag. Han tituleras kandidat. Nästa tveksamhet rör Maria Gustafva född 1821. Då en syster med samma namn föddes 1826 får man anta att den äldre Maria Gustafva dog ung. Hon kan emellertid inte återfinnas i dödboken. Carolina Johanna avlider 14 år gammal 1836 och sonen Wilhelm dog av slag i november 1828. Av de kvarvarande barnen skall jag följa Carl Gustaf och Knut. Dottern Maria Gustafva flyttar 1837 med modern till Götene, men där förlorar jag henne. I några genealogier anges hon som gift med muraren Fors, men det är en sammanblandning med en Gustafva Styffe som är född i Dalby och tillhör Elin Olofsdotters gren.

Carl Gustaf Styffe

Carl Gustaf studerade vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium 1826-35 och  avlade examen med myckaet goda betyg. Han kom till Uppsala 1835 där han, troligen på grund av sitt stora intresse för Västergötland och dess geografi och naturhistoria, blev Västgöta nations bibliotekarie. Han disputerade 1845 vid Uppsala universitet.

Carl Gustaf var en framstående arkivforskare, som först på senare tid rönt en rättvis uppskattning för sitt arbete. Han har visat sig vara en nydanare inom källkritiken. Stor del av sin gärning, hela 15 år, ägnade han åt Riksarkivet där han blev förste amanuens. Hans andra arbetsplats blev Uppsala Universitetsbibliotek där han 1863 fick chefsposten. Då CG var en inåtvänd och mycket blygsam person rönte han inte någon stor erkänsla i sin samtid, men för nutida personhistoriska forskare dyker hans namn ständigt upp då man söker på gamla handlingar. CG var en enastående bildad och ytterst noggrann person, men hade svårt att hävda sig i samtiden då han totalt saknade polemiska färdigheter. Typiskt för Carl Gustaf var att han avböjde att bli utnämnd till juridisk hedersdoktor vid jubelpromotionen 1893. Han var ledamot av såväl Vitterhetsakademin som Kungliga Vetenskapsakademin.
Carl Gustaf Styffe var ogift och avled i Stockholm 1908 vid 91 års ålder.

Knut Styffe

Knut blev elev vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium och avlade en juridisk examen vid Uppsala Universitet 1841 och hovrättsexamen 1845, varefter han sadlade om till naturvetenskap och tog bergsexamen 1847. De följande åren verkade han vid Bergskollegiet och blev ordinarie elev vid Bergsskolan i Falun. 1848-52 var han tf. Bergsfiskal vid Sala silververk och tf. Geschworner vid Öster- och Västerbergslagen. 1852 lämnade han emellertid bergsvetenskapen för en tjänst som laborator i kemi vid Tekniska Institutet i Stockholm, en arbetsplats som han blev kvar på resten av sitt yrkesliv.

När TI:s föreståndare L J Wallmark oväntat gick bort 1856 blev Knut Styffe, trots att han var institutets yngste lärare, av styrelsen tillsatt som föreståndare. Han kom att bli intimt förknippad med TI:s utveckling till Kungliga Tekniska Högskolan – KTH (1876) och ett internationellt betydelsefullt lärosäte. Han blev KTH:s förste rektor. Förutom att vara en framstående teknisk expert var Knut Styffe en föredömlig ledare och dessutom en humoristisk person. Han satt bl.a. i Stockholm Sparbanks Styrelse, var ledamot av Riksdagens andra kammare, ledamot av Kungliga vetenskapsakademin, samt Filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Knut Styffe var gift med Berta Amalia Ekström och äktenskapet var troligen barnlöst.


Noter

1) Enligt de flesta genealogier, samt Bromanderska samlingen, anges Katharina Herwegh som moder till Anna Maria Kihlberg (Johan Daniel Styffes farmor). Eftersom AM K föddes fem år innan äktenskapet mellan befallningsman Petter Kihlberg och KH torde Petters första fru vara hennes mor, vars identitet är okänd, såvida han inte hade ett förhållande med K Herwegh långt innan äktenskapet. 

Vinjettbilden

visar en artikel från Arvika Nyheter ur en serie om Wik säteris historia. Wik var födelseplats för Daniel Styffes hustru Brita Greta Blankenfjell och Skog, som artikeln behandlar var dit hon och hennes mor flyttade då fadern dog. Där föddes också barnen Gustaf och Hedvig Ulrika Styffe, men även den oäkta dottern Maria Danielsdotter.

Källor

Kyrkböcker från Dalby (S), Arvika Landsförsamling (S), Stavnäs (S), Övre Ullerud (S), Berg (R), Götene(R) samt Tysslinge (T)
Bromanderska samlingen på Arkiv Digital: Styffe

Svensk biografiskt lexikon – SBL:

Carl Gustaf Styffe, urn:sbl:34651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Göranson), hämtad 2016-05-22.

Knut Styffe, urn:sbl:34652, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2016-05-22.

Bernhard Elis Malmström, urn:sbl:8996, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2016-05-22.

Carl Gustaf Malmström, urn:sbl:8997, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-05-22.

Malmströms från Lilla Malma - http://www.malmstrom.nu/
Förfäder och ättlingar
Hans förnuftiga religionslära
Sonen Salomons brev

Runeberg – runeberg.org

Historiskt, geografisk och statistiskt lexikon över Sverige – Latorp bruk

Riddarhusets stamtavlor: Uggla

tisdag 10 maj 2016

DNA-tester – ett brott i Frankrike


Jag har förstått att det är i lag förbjudet att göra eller ens föranstalta att göra DNA-tester i Frankrike. Eftersom jag bor i landet sedan snart 10 år har jag försökt att undersöka det här förhållandet närmare.

Till att börja med är det ingen pappersparagraf utan blodigt allvar. Straffet är ovillkorligt ett års fängelse och böter i hundratusenkronorsklassen efter vad jag förstått. Jag har också förstått att det finns mycket små möjligheter att kringgå detta eftersom redan att man beställer en test är ett lagbrott – även om man inte skulle få något användbart resultat. FamilyTree DNA och 23AndMe tar tydligen trots det emot beställningar från Frankrike utan att informera kunderna om riskerna. Inte heller lär man gå fri om man beställer sin test genom tredje person så som lagen är utformad.

Hur kommer det sig då att Frankrike som enda europeiska land har en så här otidsenlig lagstiftning. Om det går meningarna isär, men jag skall spekulera lite utifrån det jag läst i frågan.

Det lär ha funnits ett liknade förbud i Tyskland tidigare, vilket infördes för att skydda kvinnor. Man kanske kan jämföra det med den svenska lagstiftningen på 1800-talet som gjorde det möjligt för kvinnor att föda anonymt. Det franska förbudet, menar man har helt andra syften. Tillbaka i tiden och till helt nyligen fanns arvslagar från Napoleontiden som ställde kvinnor närmast på bar backe när mannen dog. Det var först Sarkozy, som lyckades förändra dessa lagar trots motstånd. Skälet till dessa lagar var att krigande ädlingar var oroliga för vad som skulle hända med deras gods och rikedomar om de dog i kriget och hustrun gifte om sig. Delar av familjens gods skulle ju då skingras – kanske tillfalla en annan familj, vilket skulle förändra den lokala maktbalansen.

Dessa skäl kan ju knappas vara aktuella idag, men många menar att lagarna kring DNA-analyser har ett visst släktskap med dessa gamla traditioner. I Frankrike är den ”självklara” inställningen att familjens manliga överhuvud är far till alla barnen som hustrun får, men det är också självklart och viktigt att de ”äkta” barnen för släkten vidare inklusive namn och ägodelar. Laglotten till barnen vid ena förälderns frånfälle är till och med större än den är i Sverige. Denna inställning att bevara ägodelar och namn till den kommande generationen kan inte acceptera att utomäktenskapliga barn tränger sig in. En annan aspekt är att mäktiga mäns privilegium att ha utomäktenskapliga förbindelser utan att riskera att försmådda frillor senare i livet presenterar DNA-bevis som gör att deras ”bastarder” kan vara med och dela på kvarlåtenskapen. Många anser således att den franska lagstiftningen främst skyddar traditionella inflytelserika mäns privilegier. Lagen gör det ju de facto helt omöjligt för ett barn utom äktenskapet att hävda sin rätt gentemot faderns familj vid dödsfall.

Detta är den ena riktningen som är emot DNA-tester i Frankrike. En annan riktning består av antirasister och vänstersympatisörer som menar att DNA-tester är ett redskap för rasister att bevisa att de är renrasiga och inte har några exempelvis arabiska gener. Nyligen uppstod omfattande protester i Normandie mot ett forskningsprojekt som ville kartlägga inslaget av DNA från skandinaviska vikingar. DNA-tester är nämligen i vissa fall tillåtna som led i officiell forskning.

En fundering från min sida är att antirasister tvärtom borde välkomna DNA-tester eftersom det torde finnas ytterst få människor i södra Europa som inte har inslag av gener från Nordafrika och Mindre Asien i sitt genom. Det kanske skulle ge lite perspektiv på tillvaron för en del stollar – eller också är det vad lagstiftarna har insett. Vad skall man tro?

Det här är vad jag lyckas vaska fram genom lite studier på Internet. Kanske andra kan bidra med ytterligare förklaringar till att Frankrike har denna unika och underliga lagstiftning. Kanske man även i samma kultur kan finna en av orsakerna till svenska hovets upprördhet över att Jan Bernadotte tillhandahåller familjens DNA mot betalning.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers