Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 29 juni 2009

Genlines nya transkriberingsfunktion kräver eftertanke, men är ack så nyttig

Genlines nya funktion som gör att man kan söka personer direkt bland bilderna lovar verkligen mycket. Jag har tagit för vana att alltid registrera - eller transkribera som det heter - de sidor jag besöker. Genom att göra det hittar jag enkelt tillbaka till samma sida senare och kanske jag kan hjälpa någon som forskar på samma anor att hitta lite lättare. Jag har emellertid funderat lite över hur man bör registrera det man läser på sidorna. Vid första tanken kan det förefalla enkelt, men när man börjar arbeta med det reses ett antal frågor om hur man skall förhålla sig. Jag vill inte göra anspråk på att ha några lösningar, men vill gärna ventilera mina tankar och kanske få reaktioner.

Man har bild i Genline över en en familj med fader, moder och ett antal barn, samt kanske också barnbarn och hustrur till söner. Min huvudregel är att skriva in det som faktiskt står där även om jag vet mer. Det innebär att jag skriver in exakt den text som jag lyckas tolka, varken mer eller mindre. Detta kan innebära att namnen kan vara annorlunda är det som jag vet de har från födelseboken och det kan vara annorlunda stavat. Att jag inte normerar namnen här beror helt enkelt på att jag vill vara så trogen källan som möjligt. Inte heller fyller jag i födelsedata om de är ofullkomliga eller otydliga även om jag känner till dem. Det jag kan tolka skriver jag - inget annat.

Något som jag funderade länge på var huruvida jag skulle skriva efternamn på barnen. Mitt beslut var att bara skriva förnamnen om inte efternamnen står i texten. Det är naturligtvis frestande att ge barnen patronymikon men man vet ju faktiskt inte vilket namn barnen väljer senare i livet och i vissa fall kan det ju vara någon annans barn. Det senare händer när barn och barnbarn bor i samma familj. Då måste man tolka vem barnen hör till och det är inte mitt arbete att göra vid transkriberingen - det hör till forskningen. Däremot anger jag som titel hustru, son, dotter och måg eller svärmor där så är angivet i handlingen. Dom som läst husförhör med flera generationer som bor tillsammans där barn, sonhustrur, mågar och barnbarn står i en lång rad förstår väl varför man skall vara försiktig innan man ger barnen efternamn.

Genom att ha denna restriktiva och fundamentalistiska hållning undviker jag att dra slutsatser som hör till forskningsuppgiften. Detta har givetvis sina nackdelar också. Om jag söker efter Erik Anderssons son Johan i Ljusnarsberg kan jag således inte söka efter Johan Eriksson och Ljusnarsberg eftersom han bara är registrerad som Johan - son - Ljusnarsberg. Jag får således söka efter fadern Johan Eriksson i Ljusnarsberg och kolla om det finns någon son Johan. Jag kan naturligtvis också söka efter Johan i Ljusnarsberg, men det ger kanske lite för många träffar i framtiden.

Jag har också kommit på att man kan använda transkriberingen för att registrera notiser. Ibland står det att "Erik Olsson i Hörken gifte sig med Anna Jansdotter, från Nya Vägen, dotter till bergsmannen Jan Persson från Linde". Jag registrerar då samtliga namn och markerar dom. Kanske är det den enda platsen som släktskapet i fråga redovisas klar så därför är det viktig information för andra forskare.

I dialogen för födelsenotiser finns plats att registrera moderns namn. Ofta anges inte modern i födelsenotisen utan bara fadern. Fall då inte för frestelsen att fylla i moderns namn även om du kan det. Det kan ju vara en sammanblandning. Samma sak gäller naturligtvis alla andra uppgiftsrutor som exempelvis faderns yrke som inte heller alltid anges.

Hur går då registrering och sökning till? I figuren nedan ser ni hur jag redan matat in Anders Magnusson i Kaveltorp och har just markerat hans hustru Anna Olsdotter.



I momentet efter trycker jag på Spara och då kommer även Anna att dyka upp i databasen. Ni ser också att jag har normaliserat gårdsnamnet Kaveltorp. Anledningen är att när Ljusnarsberg blir färdigregistrerad i GIDx så kommer gården namn att dyka upp automatiskt och då i normaliserad form.

Ett exempel på sökning ser ni nedan.


Jag söker min ana Beata Öhman. Om jag söker på hela namnet hittar jag kanske bilder där hon finns som vuxen. Nu söker jag emellertid bara på Beata och hittar henne i Laxbro som barn. Märk här att hon inte har något efternamn, men att det ovanför henne finns en 11-årig Johan Öhman, samt nämndemannen Anders Öhman och hustrun Margareta Hager. Hon heter faktiskt Häger, men eftersom det står Hager så är det vad jag registrerat, vilket man kan se om man söker på Margareta Hager.

Tråkigt nog tycker jag inte att intresset verkar vara alltför stort från oss släktforskare att hjälpa till med transkriberingen, vilket är synd. Ett exempel från Ljusnarberg visar att det är knappt 60 registreringar gjorda av tre forskare och då har jag gjort en tredjedel själv. Jag kan försäkra att det är en fantastisk hjälp att mata in sina egna uppgifter för framtida bruk.

När jag nu är på lite gnällhumör så har jag konstaterat att DISPOS inte sällan pekar på fel sida i Genline. Troligen är det därför som kopplafunktionen i nya DISGEN 8.2 strular och anser att Genline är inaktivt. Den gamla kopplafunktionen i DISGEN 8.1 fungerade mycket bättre - den nya strular mest.

Avslutningsvis så vill jag anknyta till mitt förra inlägg och meddela att Mjukvara.se har skrivit en utförlig och lärorik artikel om hur man börjar släktforska.

torsdag 25 juni 2009

En guldgruva för oss som rör oss på nätet

Jag fick ett spännande mejl från Christian Rudolf som är expert på komunikation och kunskapsutbyte på nätet. Han har blivit fascinerad av släktforskningen som trots sin traditionsbundna karaktär verkligen tagit till sig nätet som ett kommunikationsmedium. Han ville gärna diskutera vad som gynnar oss släktforskare, vad som driver vårt intresse och hur vi använder nätet som redskap i vårt arbete. Efter att ha kommunicerat med Christian Rudolf över ämnet har jag kommit att reflektera över hur märkligt det är att ett område där medelåldern är relativt hög och som omfattas av människor som snarare är humanister än tekniknördar har tagit till sig den nya tekniken så helt och fullt.

Christians stora intresse är hur människor möts och kommunicerar i det man ibland kallar den virtuella världen ibland blogosfären. Han fascineras av möten mellan människor över gemensamma intressen utan att man faktiskt möts rent fysiskt. Han har då funnit släktforskningen vara en ur internets och Googles horisont närmast idealisk arena för möten.

Jag kan bara hålla med honom om att det är oerhört intressant hur många "vänner" man får i blogosfären och hur många avlägsna släktingar man hittar om man skriver en blogg om släktforskning. Kanske behöver vi i Sverige en sådan föga förpliktigande metod att mötas på grund av vår kultur - nog får man ibland sådana tankar när man bor vid Medelhavet som jag gör.

För oss släktforskare finns det redan mycket att läsa och lära på Christians blogg Mjukvara.se. Där kan man lära sig massor om hur man uppträder på nätet, hur man skyddar sig mot olika hot, vad det finns för käcka hjälpmedel som underlättar osv. Allt är skrivet på ett enkelt och lättfattligt sätt som passar oss humanister.

Christian tänker nu inrikta sig speciellt mot släktforskarnas behov och hans mål är att skriva ett antal artiklar till hjälp för släktforskare på sin blogg Mjukvara.se. Som smakprov har han skrivit några artiklar om MyHeritage, Familjeband och Genline. Han har emellertid en mängd idéer om fortsättningen men behöver synpunkter från oss släktforskare.

Christian Rudolf vill gärna ha synpunkter och önskemål på ämnen att ta upp från släktforskare så gå gärna in på hans hemsida och lämna synpunkter.

söndag 21 juni 2009

JAG HAR FÅTT NYA DISGEN 8.2!

Fast det var midsommarafton var jag tvungen att sätta mig och läsa manualen och direkt efter frukost på midsommardagen började jag installera. När jag får ett nytt program slår jag alltid upp sidan "Ändringar från förra versionen". Det finns ingen sådan sida vilket jag tycker är en miss.

Installationen höll på att gå åt fanders direkt, vilket inte på något sätt var programmets fel. Jag hade gjort en säkerhetskopia på min databas som det föreskrevs. Jag hade emellertid glömt att jag hade en trasig importerad GEDCOM-fil i en separat flock så när jag installerat färdigt och skulle läsa tillbaka min säkerhetskopia ville programmet inte ta emot filen. Där stod jag nu med en tom databas. Här gällde det att meka. Min första tanke var att återvända till min gamla DISGEN 8.1e, ta bort den trasiga flocken och göra en ny säkerhetskopia, men se det gick inte det. De nya installationen hade förändrat filstrukturen i min gamla version så de två filerna som innehöll flockinformationen fanns inte längre. Lite orolig blev jag allt!

Jag hade emellertid en bärbar dator med DISGEN 8.1d i och en gammal version av databasen. Jag flyttade nu över min säkerhetskopia och återläste den i den bärbara med trasig flock och allt. Nu kunde jag öppna programfilerna och radera de två filer som innehåll den felaktiga flockinformationen - sedan var det bara att göra en ny säkerhetskopia, som var riktig den här gången, föra över den till den stationära datorn och återläsa den till DISGEN 8.2 - VOILA!

Nu har jag hållit på hela dagen och testat olika nya finesser i programmet och tänkte berätta lite om vad jag har lärt mig. Jag är på inget sätt en hejare på DISGEN så jag har nog missat många finesser i den gamla vesionen liksom jag har gjort i den nya, men jag menar att ett bra program skall vara så intuitivt så man klarar det även om man inte är en datanörd.

Redan när jag öppnade översikten blev jag positivt inställd. En ljus och fin lätt tonad bakgrund med vita rutor och den valda rutan i en behaglig gul färg kändes modernt och tilltalade mig estetiskt. Tänk ändå så tråkig den gamla kommunalgrå översikten var. Efter att ha läst manualen var jag specellt förväntansfull över det nya dublettfiltret så det var det första jag provade. Det var lätt att hitta. Klicka - SÖK - Sök efter dubletter och man får en dublettlista i två spalter. Om man delar översikten i två delar med Flytta/koppla-iconen och sedan klickar på något av dublettparen så kommer de upp i varsin halva av översikten. Sedan är det bara att flytta om. Det kan knappast bli enklare och framför allt är det så överskådligt. Man får emellertid se upp för alla möjliga dubletter är inte verkliga dubletter. Programmet använder nämligen ett poängsystem för att ranka möjliga dubletter. Två bröder kan således klassas som dubletter, framför allt om dom har samma namn, så se upp innan du klassar det som en äkta dublett. Jag brukar ändra på inställningen "Tillåt radering av personer utan föregående losskoppling" när jag arbetar med dubletter. Det är lite riskabelt men det är ju hela flyttaproceduren så det gäller att ta det försiktigt. Jag tror att jag på detta sätt undviker en mängd orelaterade personer som flyter omkring, men det är jag inte säker på.





En annan funktion jag var nyfiken på var redigering av källor. Jag har tidigare försökt att få ordning på dels citaten i kyrkböckerna, dels flytta en del källor som kommit fel. Jag har aldrig lyckats något vidare med det i den gamla vesrionen. Nu hittade jag några jättepraktiska funktioner. Om man t ex har matat in mängder av sidor från en dödbok har de en benägenhet att hamna i allt annat än stigande sidordning. Nu kan man högerklicka på en rubrik, ex. vis. "Dödbok, Grangärde" och välja "Sortera". Allt kommer då i ordning C:1, C:2 osv. Samma sak om man gör så med C:1 så kommer alla citat under C:1 i sidordning. SMART!

Jag har också en massa källhänvisningar som är inskrivna för hand, dvs utan att jag använt DISGEN-strukturen. Eftersom det finns en funktion i redigera källor som heter "Vilka använder denna källa" så kan man få fram vilken person som hör till en viss källa. Personen dyker upp i en ruta - dubbelklicka på namnet och vips läggs det till en Söklista. Man kan nu endera dubbelklicka i Söklistan och får då upp rutan "Ändra personnotiser" eller också kan man markera personen och trycka på iconen för "Översikt". I båda fallen kan man redigera källorna på vanligt vis genom att använda DISGEN-strukturen. Vid översikten finns två käcka knappar som används för att gå upp och ned i söklistan så det är bara att beta av sina gamla källor och skriva in de nya.

När det gäller geografiska orter ha antalet iconer utökats ganska mycket så nu behöver man inte ha tråkiga fyrkanter för exempelvis "kommun". Man påstår att kartfunktionen är avsevärt förbättrad. Jag hoppas verkligen det för den gamla tycker jag var i det närmaste oanvändbar. Det gör ju också att jag inte är särskilt haj på den delen. Jag försökte läsa manualen noggrannt men jag måste nog tillstå att det fortfarande är ganska svårt att riktigt förstå hur det är tänkt att det skall fungera. Troligtvis är det alldeles utmärkt, men jag måste nog få träna lite mer innan jag förstår, om jag nu bryr mig om den funktionen alls. Jag är lite tveksam till nyttan.

Givetvis testade jag länkningen till DISBYT, DISPOS och Genline de går som tåget gick förr i tiden - dvs. alldeles utmärkt. Man lovar länkning till fler tjänster än Genline i framtiden och man kan väl gissa att det blir Arkiv Digital då, men det kanske även blir någon trevlig överaskning.
En funktion som jag inte förstod alls och blev besviken på var funktionerna "Sök - Gemensamma anor/avkomlingar". Jag hade förväntat mig något helt annat än det som kom fram av det. Den idealiska funktionen menar jag finns hos GeneaNet som genererar oerhört fina tavlor där alla relationer mellan två personer visas. Se exempel nedan.


På utskriftsidan har man förbättrat sig. En del av dom gamla tråkdiagrammen finns kvar, men nu kan man få riktigt snygga grafiska tavlor också - inte lika snygga som exempelvis Min Släkt har och inte lika fantsifulla som Legacy men ändå ett steg i rätt riktning. En nyhet är att utskriftfunktionen flyttats till Arkivmenyn där den naturligtvis hör hemma i enlighet med normal Windowstandard.

Sammanfattningsvis tycker jag att nya DISGEN är ett stort steg i rätt riktning. Fortfarande saknar jag min käpphäst dock, nämligen en tydlig signal i an- och stamtavlan som anger "oforskat". Då skulle man omedelbart se vad man behöver ta itu med utan att behöva krångla med att generera listor. Nu verkar det vara bara jag som tycker att det är en bra idé tydligen.

Tack för en bra uppgradering!

onsdag 17 juni 2009

Släktforskning för nybörjare

André Johnsson har startat en ny blogg om släktforskning som vänder sig till nybörjare. Han säger att han funnit inspiraton till att starta sin blogg genom att läsa min blogg, vilket naturligtvis gör att jag känner mig mycket stolt. Hans blogg heter Släktforskning för nybörjare. André har också tagit intitiativ till en GenWiki, vilket är ett både glädjande och ansvarsfullt projekt. Websajten bygger på samma idé som Wikipedia och använder samma protokoll, men vänder sig speciellt till oss släktforskare. För att projektet skall bli framgångsrikt måste vi emellertid engagera oss i att fylla sajten med meningsfullt och bra material. Om det fungerar som det är tänkt behöver man inte vara orolig för att bidra även om man inte är en fullfjädrad specialist, trots den repressiva stämning som ofta förekommer bland släktforskare mot dom som tror dom kan något lite. En av Wikipedias grundprinciper är nämligen att den största och vanligaste underlåtelsesynden är att inte publicera, vilket är långt värre än att publicera inte helt felfria inlägg. Om det fungerar som det är tänkt kommer nämligen någon annan inom några få minuter att reagera på eventuella felaktigheter och ofullkomligheter - dessutom få man vara anonym i Wikivärlden.
Jag uppmanar således alla att bidra till den GenWiki som André startat.

tisdag 2 juni 2009

En resa bland mina anor i Bergslagen med Västerbergslagens Släktforskare

På besök i Sverige passade jag på att delta i en bussresa med Västerbergslagens Släktforskare runt Hörkensjöarna. Det var i dessa trakter dom första svedjefinnarna bosatte sig i kraft av ett brev utfärdat av Carl IX den 16 december 1607. Mina anor kommer från Södra Hörken där två åbor bosatte sig tidigt - Pål Larsson och Per Hindersson. Det var Per Hinderssons son Per Persson samt Hindrich Andersson och Lasse Jönsson som fick tillåtelse till bosättning enligt det kungliga brevet.

Resan guidades av den mycket kunnige Jan Larsson som är barnfödd i trakterna. Förutom utmärkt guidning under hela färden fick vi höra föredrag om Hörkenfinnarnas släktnamn av Lars-Olof Herou vid ett stopp i Folkets Hus i Hörks Hage samt ett föredrag om Hörken i gamla tider av Leif Broman vid Bystugan i Hörken.

Troligen var många av medresenärerna släktingar på mer eller mindre långt håll, vilket jag också kunde konstatera i några fall. Jag träffade exempelvis en familj från Arvika där jag är befryndad med hustrun på min fars sida och med svärdottern på min mors sida från Eda i Värmland.

En av deltagarna från Norge berättade att man där startat ett DNA-projekt för att bättre kunna utröna hur de finska invandrarna rörde sig över Skandinavien. Man söker därför främst personer som härstammar från finnar i en obruten linje på faderssidan. Jag anmälde mig som försökskanin då min äldsta ana på faderssidan är Anders Finne från Gammelgården vid Övre Starbo i Norrbärke på 1500-talet. Den skämtsamma kommentaren från medresenärerna var "jaså en så'n finne?" Det är tydligen finare att härstamma från en svedjefinne i dessa kretsar än från en mer välbärgad finne. Tur att man har båda i släkten.

Resan var mycket trevlig och jag har fått flera intressanta kontakter förutom all den kunskap som det gav. Den kanske mest omtumlande insikten var att min ana från Hörken, som jag alltid har kallat Per Persson Osmi troligen inte alls hette Osmi utan att detta är en feltolkning av bergmästaren Odelstjerna i hans bergsjordebok. Per Persson stod alltid först i jordeböckerna och över hans namn stod Osm. vilket felaktigt tolkats som hans finska tillnamn. I verkligheten avser det att han betalade sin skatt i osmundjärn som var brukligt på den tiden. Jag har varit inne på detta tidigare och då spekulerat i namnet Sikainen. Inte heller detta förefaller helt säkerställt enligt de personer jag talade med, men jag måste undersöka det själv lite mer. Underligt nog har namnet Osmi följt med i dokument ända in på 1900-talet och det är otaliga släkttavlor på nätet som har angett släkten Osmi bland sina anor.

På vägen till Ludvika passade jag på att göra strandhugg vid några av dom otaliga hyttor som finns efter vägen. Den vackraste tycker jag Klenshyttan med sin magnifika masugn var.

Jag passade också på att följa några andra av mina släktspår. På friluftsmuséet i Smedjebacken finns den så kallade Bellmansgården som flyttats dit från sitt ursprungliga läge i Furbo. Michel Håkansson i Furbo är en av mina anor. Hans sonson Michel Hermansson var från 1649 ensam ägare till hela Furbo gård. Michel är emellertid mest känd bland släktforskare för att han var morfars farfar till Carl Michael Bellman, därav det långsökta namnet Bellmansgården. Den enda anknytning Bellman hade till gården var att den uppfördes på 1700-talet av ett kusinbarn till Bellmans morfar - Herman Larsson som var min ff fm fm mm far. Bellman lär ha vistats på gården någon natt i slutet av sitt liv då han sökte sin mors rötter i Dalarna. Ibland kan man koka soppa på en spik.

Skylten Schisshyttan var för mig oemotståndlig. Det var där min ana i rakt nedstigande led för 13 generationer sedan, Anders Jonsson Sågmester, lär ha bott och verkat. Hans son Stor Hemming Andersson var byggmästare och har, enligt Lisa Norman, byggt den tidigare huvudbyggnaden på 1600-talet. Den nuvarande vackra herrgårdsbyggnaden är dock från 1700-talet.

På vägen söderut besökte jag återigen min hembygd Järnboås. Sverige visade sig från den mest angenäma sidan och solen sken över det vackra landskapet. Järnboås kyrka från 1600-talet är vacker i sin renoverade form. Jag minns mycket väl min fars upphetsning när han kom hem på 50-talet och berättade att man funnit målningar under den täckande vita färgen i kyrkan. Han var då medlem av kyrkostämman som skulle bekosta renoveringen. Som jag tidigare berättat pryder himlens härlighet taket över koret, men över orgelläktaren ser man de hemskaste bilder av smådjävlar som skyfflar in syndiga människor i den brinnande käften på ett ofantligt odjur. Detta skulle vara "androm till skräck och varnagel" som man sa på den tiden för att folk skulle hålla sig på den smala vägen till nästa söndag. Som liten var jag oerhört skrämd av dessa målningar eftersom jag trodde starkt på himmel och helvete och i missionsförbundets söndagsskola fått lära mig hur minsta felsteg skulle innebära svårigheterna att bli antagen till det förra. När jag skrev det här råkade jag stöta på en Blogg från två aktivt kristdemokrater som tagit som sin uppgift att frälsa oss syndiga människor. Den hemskhet som öppnade sig för mig när jag läste deras åsikter om sina medmänniskor och deras förundran över sin egen förträfflighet fick mig att förstå att vi inte kommit så mycket längre än man hade på 1600-talet. Läs gärna själv för det måste upplevas.

En annan intressant upplevelse under min resa var att få se den flyttade bergsmansgården från Håkansboda, eller Håkansbo som det kallades i de äldsta kyrkböckerna. Gården är nu flyttad åtskilliga kilometer från sin plats uppe på den avlägsna Håkansbodahöjden ned till Finnshyttan, nära prästgården.

Givetvis ägnade jag tid även åt Nora som är centralort i den kommun som Järnboås tillhör. Den enorma katedrallika kritvita kyrkan från slutet av bergshanteringens storhetstid 1880 ersatte den gamla 1500-talskyrkan. Idag är det stadens mest dominerande byggnad. I övrigt är Nora en av landets bäst bevarade trästäder som blivit belönade men Europa Nostrapris för detta.

För att ta upp lite nutidshistoria så är Nora intressant eftersom man kan vandra runt och uppleva alla platser där Maria Lang tog död på sina offer i sin litterära värld. Vad som är mindre känt är att den vittberömde Grundrektorn Ludoviko Hagwaldo i Skoga, som var en flitig skribent i Grönköpings veckoblad under många år, under 50- och 60-talen var identisk med rektorn för Nora samrealskola Fil. lic. Yngve Jansson, något som jag hade det något tvetydiga nöjet att uppleva som hans elev. Vad säkert inte heller så många vet är att Busföraren Oscar "Bus-Oscar" Bohlin som körde bussen i mellan Skövde och Hjo hade vår skolvaktmästare, förre busschauffören Molin d.ä., som modell under stora delar av 60-talet. Han lär vid ett tillfälle blivit utnämnd till Grönköpings Mister Krusbär på grund av att han hade Grönköpings mest håriga ben. För övrigt kunde Hr Hagvald, eller snarare Yngve Jansson, aldrig förlåta Dagmar Lange (Maria Lang) för det mord på honom som hon lät föranstalta i bokens värld nere på den vackra strandpromenaden i Nora (Skoga). Hans klagomål bestod främst i att mördaren använt en flaska enstjärnig Au de Vie som mordvapen, vilket han ansåg var ett alltför plebejiskt märke för en välkänd Grundrektor tillika god vän med författarinnan. Han ondgjorde sig högljut över detta, medan vi försökte ta ut satsdelar och lista ut vilka genus de tyska prepositionerna styrde, i skrivsalen.

För dom som inte läst Ludwigo Hagwalds och andras underfundiga och hejdlöst roliga dikter "In Stranspiranto" i Grönköpings Veckoblad återstår en intressant upplevelse i livet. För dom som inte behärskar Stranspiranto finns alltid en översättning för icke transpirerande läsare.

Om ni vill läsa mer om Järnboås och Hjulsjö och en släktforskares kamp att finna sina rötter skall ni läsa bloggen Fräkenbotten. Där finns många fina bilder också.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers