Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 15 december 2008

Släktforskning på Internet för Dummies

Om du passerat nybörjarstadiet så kan du sluta läsa det här genast för då kan du det mesta. Jag minns emellertid hur vilsen jag var i början och när jag tänker tillbaka på den tid – inte så lång – som jag släktforskat så inser jag att mycket av det jag skriver här skulle jag ha haft nytta av att veta när jag började. Framför allt hade det blivit billigare.

Hur man börjar leta efter sina anor beror på vad man vet när man startar. Har man en ganska bra bild av släkten bakåt till sent artonhundratal så är det naturligast att börja söka i kyrkböckerna. Det finns då i huvudsak två tjänster man kan använda sig av – Genline och Arkiv Digital. Det är tjänster som fotograferat av kyrkböckerna – eller i genlines fall microfilmer av kyrkböckerna - sida för sida och lagt ut dom på Internet. Båda kostar pengar att använda. Mitt råd är emellertid att inte lösa ett fullt abonnemang till normalpris utan utnyttja de möjligheter som finns att prova på till en billig penning. Även sedan man valt sitt huvudsakliga program bör man inte betala fullt pris eftersom man, främst från Genline, får ständiga erbjudanden om billiga abonnemang vid jul, semester, när solen skiner, när det regnar och lite då och då dess emellan. Själv använder jag båda tjänsterna. Det finns faktiskt en gratistjänst också för att studera kyrkböcker – Släktdata – men då får man kolla att de socknar man söker är med.

Genline är den mest heltäckande och omfattar hela landet. Deras bilder är emellertid inte fotograferade med senaste teknik och därför inte alltid så skarpa. De är dessutom svartvita. Genline håller dock på att fotografera sitt material med ny teknik för att få högupplösta bilder. Fördelen med den gammalmodiga tekniken är emellertid att bilderna laddas upp ganska fort så man kan bläddra i dem utan att less ihjäl av väntan. Har man en långsam internetuppkoppling är Genline det rätta valet. Oftast räcker kvalitén utom när prästen varit ovanligt slarvig, kyrkböckerna är skadade eller mycket gamla.

Den största fördelen med Genline är det samarbete man har med DIS – Datorstöd i Släktforskningen. Genom kopplingar mellan Genline och funktionerna DISBYT, DISGEN och GIDx kan man mycket lätt hitta de sidor i kyrkböckerna som man är ute efter, vilket ibland kan vara svårt annars. Man får hoppas att inte de nya högupplösta bilderna kommer att minska hastigheten alltför mycket. Å andra sidan kommer GIDx-funktionen när den är fullt utbyggd till stora delar ha eliminerat behovet av att bläddra sig igenom mängder av sidor på jakt efter en specifik ort.

Arkiv Digital är en modernare databas. Här är allt material fotograferat i färg och med en teknik som ger högupplösta bilder. En stor fördel med AD är att man fotograferat även annat än själva kyrkböckerna. Här finns gamla domböcker och bouppteckningar och annat intressant material.

En nackdel med AD som blir mindre med tiden är att man inte hunnit med hela landet ännu. Det är därför viktigt att kolla om de socknar man är intresserad av finns med. Den mest irriterande nackdelen tycker jag är att det tar så lång tid att ladda upp de högupplösta bilderna, vilket gör att man knappast kan bläddra sig fram. Själv använder jag mig mest av AD när jag inte kan läsa vad det står i Genline. Det är fantastiskt hur mycket färgbilderna underlättar läsbarheten!

Mer om detta:
Vad är egentligen GIDx
Djupdykning i Järnboås socken med GIDx
GIDx har fått mig att snöa in på Järnboås
Nu får GIDx tillbaka den adopterade Järnboås socken...
Släktforskning för noviser: Arkiv Digital i praktiken
DISGEN – Den fula ankungen som aldrig tycks växa u...
Eller om de första stapplande stegen som släktforskare:Släkten Osmi – ett första staplande steg i min slä..
Hur jag blev riktig släktforskare
Att hitta den första trådändan för att börja nysta...
När man nått vägs ände i kyrkböckerna

Så småningom kommer man till en punkt bakåt i tiden där kyrkböckerna upphör eller blir så svåra att läsa så man behöver andra källor för att komma vidare. Husförhörslängderna, som är den viktigaste delen av kyrkböckerna upphörde ju också någon gång under 1800-talet i de flesta socknar. Det kan därför vara svårast att hitta anor från sent 1800-tal och från första halvan av förra seklet, för att inte tala om nutida okända sysslingar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar. Men även här finns hjälp!

I Genline finns numera Statisktiska Centralbyråns – SCB – material för sent 1800-tal med så där kan man finna den delen. En, i mitt tycke, knölig databas, som också kostar för mycket i relation till nyttan, är SVAR som har uppgifter från förra seklet. Den använder jag inte just av dessa skäl.

Det finns naturligtvis ett antal CD-skivor med material man kan köpa:

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer projektet ”Ge namn åt de döda” att presenteras. Det är ett projekt där medlemmar i Sveriges Släktforskarförbund genom frivilligt arbete gått igenom alla de år under förra seklets tidiga decennier som inte varit tillgängligt för gemene man förut. Redan nu finns en skiva med ”Begravda i Sverige” att tillgå från Sveriges Släktforskarförbund.

Såväl 1890, 1900, 1970 som 1980 gjordes befolkningsinventeringar som finns utgivna på CD-skiva. I år har fjärde versionen av Sveriges Dödbok kommit ut. Den täcker åren 1947-2006. Dessa kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund.

Eftersom varje skiva kostar några hundra kronor och man kanske är intresserad av några dussin personer som nybörjare blir det en ganska dyr investering. Då finns det faktiskt hjälp att få helt gratis på nätet.

Släktforskarsajten GenealogiQ [1] är en sammanslutning av släktforskare som hjälper varandra. De som har köpt någon av skivorna hjälper gärna till med att söka efter dina släktingar om du bara lägger ut en efterlysning. Det är imponerande hur snabbt och hur många svar man faktiskt får om man ber om hjälp. Detta är ett bra sätt att utnyttja de samlade resurserna hos många släktforskare. Nu kan man invända att föreningarna som säljer skivorna går miste om intäkter på det här viset, men jag kan inte tänka mig i min vildaste fantasi att man skulle jämföra detta med illegal nedladdning, piratkopiering eller när bibliotek lånar ut samma skivor utan att betala för sig eller släktforskarföreningar gör kopior till sina medlemmar.

Som hjälp i arbetet finns ett antal andra gratistjänster på Internet. Eniro.se och Hitta.se är två sökmotorer där du kan hitta nu levande personer, var de bor, kontaktinformation samt vilket datum de har födelsedag. Tillsammans med CD-skivorna Sveriges befolkning 1970 och 1980 kan det vara väldigt användbart eftersom man på dom skivorna kan söka på vilka personer som bor på samma adress. På så sätt kan man sluta sig till vilka andra familjemedlemmar som finns. En av de nyttigaste tjänsterna om man bara har ett namn är Birthday.se där man får reda på alla i landet som har samma eller liknande namn och dessutom kan räkna ut när dom är födda. Inte lika matnyttig för släktforskare men ändå till viss nytta är Stayfriends.se där man kan hitta personer som gått i en viss skola ett visst år – om dom har registrerat sig vill säga.

Om man vill komma längre bakåt i tiden än kyrkböckerna tillåter får man lita till egen källforskning eller andra forskares insatser. Det svåra är ju att veta vad som är gjort av andra, men även här finns gratis hjälp på Internet.

DISBYT

Datorhjälp i släktforskningen – DIS – har en databas med 18,3 miljoner poster som lagts in av medlemmarna. Man kan göra sökningar i den helt gratis, men jag rekommenderar att man blir medlem eftersom man får ut så mycket mera information då. Lägger man dessutom in eget material får man en ännu bättre service och det är det verkligen värt. Svagheten med DISBYT är att den inte blir bättre än det medlemmarna matar in. Man måste kolla själv att det som står där är riktigt.

Släktforskarsajter

Det finns nästan hur många sajter om släktforskning som helst – en del kan man söka på gratis men många får man betala för att få ut något ur. En uppsjö av dom är privata och tar upp olika personers antavlor. Det är knappast någon mening med att försöka rekommendera någon särskild. Jag skall emellertid nämna två som täcker det mesta: Cyndi’s List som kanske är världens största samling av länkar för släktforskare samt Progenealogist som har samlat på sig de 50 mest populära släktforskarsajterna i välden. Botanisera och döm själv vad du gillar bäst.

Jag vill emellertid nämna en speciellt sajt och det är GLIMTEN som ges ut av Bertil Magnusson sedan 11 år tillbaka. Förutom att det är en bra sajt nämner jag den av nostalgiska skäl eftersom Bertil har stor skuld till att jag har blivit biten av den här hobbyn.

Nu tänker jag spara det bästa till sist och det är en gammal vän till oss alla.

GOOGLE

Alla specialiserade databaser för släktforskning får ursäkta, men, enligt mitt tycke, är ändå den allmänna sökmotorn Google den viktigaste och mest allsidiga källan till kunskap. Det är just genom Google man får korn på om det finns information om det man söker i många andra databaser. Ja skall ge ett exempel:

Genom traditionella källor som kyrkböcker, herdaminnen och Disbyt har jag funnit att en av mina anor var malungsprästen Laurentius Fahlander – LF - som levde på 1600-talet. En sökning på ”Laurentius Fahlander” på Google ger 345 träffar varav ganska många är intressanta och ökar min kunskap. Här är några axplock:

På databasen Geni har en sentida släkting lagt upp hela släkten i nutid med anor bakåt till LF.

Wikipedia har två träffar som lär mig att LF var stamfader till adelsätterna Edelstam och Wasastjerna. Man får vidare veta att en känd ättling är diplomaten och hjälten från Santiago de Chile, Harald Edelstam.

Man finner två upplysande diskussioner på Anbytarforum där det framgår att kyrkoherdesläkten Fahlanders hustrus anor kan härledas ända till Svinhufvudsläktens anfader Jöns Svinhufvud som föddes på senare delen av 1300-talet. Från Anbytarforum hänvisas också till Dalarötter där Torbjörn Näs presenterar en antavla över Klara Johansdotter med bidrag av Torsten Berglund – en av de mest framstående Svinhufvudkännarna – där man i detalj får släktskapet redovisat från NN Vallensdotter Svinhufvud – LF’s hustru - till Jöns Svinhufvud.

Man finner även några träffar med uppgifter om svenska adeln som är relevanta.

Vidare finner man ett stort antal privata antavlor som visar på ett flera grenar av LF’s ättlingar. Där finns ”Stora tjocka släkten”, ”Jan Eurienius Database”, ”Olof Flanks anor”, ” Ancestors of Jorma Kalervo Kalajoki”, ”familjen Dicander” mm.

Som sagt, det är 345 träffar att gå igenom och det här var vad jag vaskade ut bland de första 30. Nu är det naturligtvis tacksamt att ha ett så ovanligt namn att söka på, men även en sökning på ett vanligare namn, exempelvis ”Hemming Andersson, Norrbärke” som är en annan av mina anor från sent 1500-tal ger 103 träffar varav flera redan på första sidan är både relevanta och intressanta.

Här finner man ”robertedlund.net” som beskriver släkten Grufman. Även här dyker ”Per Eurenius Database” upp fastän jag här har sökt på farfars sida och det ovanstående var på morfars sida. Jag lär mig att Hemmings far hette Anders Jonsson Sågmäster och återigen dyker Torbjörn Näs upp med en artikel på Rötter som visar att Hemming var fmmfmffff till operasångerskan Kerstin Thorborg.

En hänvisning till Anbytarforum ger intressant information om Anders Jonsson Sågmäster och dessutom ett litteraturtips om boken ”TORP OCH TORPARE under Starbo Bruk och Schisshyttan och Wäster Silfberg". Allt detta hittar jag bland de 10 första posterna.

Vill man sedan söka vidare kan man variera eller bygga på det som kommit fram. Exempelvis kan man söka på Stor Hemming Andersson, som han ibland kallades, eller gå vidare med Anders Jonsson Sågmäster. Det är bara att vara kreativ. Nu lyckas man inte alltid få så här många träffar, men då och då hittar man en guldklimp som gör att man kommer vidare ett par generationer.

Slutligen

Jag ber alla sajter på Internet, som jag inte nämnt, om ursäkt. Nog borde jag väl nämnt Rötter mer ingående liksom Släktdata och många andra utmärkta sajter också? Jag ser det så att om dom är bra och populära så finns dom troligen på Syndi’s List eller Progenealogist och om inte men ändå är relevanta för just dig så hittar du vägen till dom på Google genom en specialiserad sökning på din ana. Något som för övrigt Rötter insett eftersom dom numera låter besökarna söka i Rötters databas med hjälp av just Google.

[1] Tillägg 4/2 2015 Den svenska hjälpsiten GenealogiQ var utmärkt, men har tråkigt nog insomnat. Länken leder nu till en annan sida som jag inte vet så mycket om. Facebookgruppen Släktforskning för noviser, som jag startat, har emellertid liknande idé som gamla GenealogiQ, dvs. att hjälpa varandra med även elementära frågor inom vår hobby.

måndag 8 december 2008

Oäkta barn är ett elände – historien om Fredrik Bernhard Lustig och hans kungliga anor?

Ett av de förhållanden som gjort att jag länge höll mig borta från släktforskning är att jag haft två oäkta barn mycket sent bland mina anor. Det är liksom inte så kul att släktforska när ens farfar är okänd och likaså ens morfars farfar.

Nu löste sig ju frågan om min farfar på ett mirakulöst sätt för drygt tio år sedan, vilket resulterade i att jag från att inte veta särskilt mycket om min härkomst, helt plötsligt kunde följa den i rakt nedstigande led ända till Anders Finne på Gammelgården, Övre Starbo i Norrbärke på 1500-talet. På vägen fann jag många färgstarka och intressanta personer. Den intresserade kan läsa vem min farfar var och hur han blev känd för mig i två tidigare artiklar:

Från oäkting till pensionär
Karin och Anton - en olycklig kärlekshistoria

Min morfars far – Olov Månssons - far är emellertid fortfarande en svår nöt att knäcka som både Christer Gustafsson i Arvika och jag kämpat mycket med. Vad värre är att vi slitit våra hårtestar – de som är kvar hos somliga – för att härleda Olov Månssons mor också. Vi är ganska säkra på att vi hittat henne nu. Det kan man läsa om också på annan plats. Se:

Kan någon hitta Olov Månssons anor?
Jakten på Olov Månssons mor

Vad jag skall berätta om nu är emellertid en historia om en oäkta person på min frus sida. Alla har vi väl upplevt hur dessa oäkta personer gett upphov till spekulationer, myter och drömmar om berömda anor. I det här fallet hade föremålet själv bidragit högst avsevärt till mytbildningen. Det handlar om möbelsnickaren Fredrik Berhard Lustig, född i Stockholm 8 januari 1834 och uppväxt utanför Linköping i Östergötland. Hans egen historia om sitt liv har berättats av hans dotter Anna Maria Lustig för min hustrus mor.

Enligt myten skulle Fredrik Bernhard ha kungligt blod i ådrorna. Han skulle vara ett resultat av en romans mellan konungen och en känd adelsdam i Stockholm – vem detta skulle vara tänker jag inte nämna. Bevisen för detta var vaga. Fredrik Bernhard skulle ha varit uppfostrad av en prost i Linköping. Vid ett antal tillfällen skulle en mycket nobel dam ha kommit till prostbostället i en elegant vagn, enligt historien, för att se till den lille Fredrik Bernhard. Också hans namn utgjorde en del i bevisningen. Varför skulle en enkel pojke få ett så nobelt namn menade man och Bernhard dessutom; det var en tydlig ledtråd till hans rätta härkomst.

Han sattes sedermera i skola till möbelsnickare i Linköping och väckte där stor uppståndelse eftersom han var till förvillelse likt H.M. Konungen. Att han var en unik person visades också genom det faktum att han som den yngste någonsin, redan vi 19 års ålder, blev invald i en av de finaste logerna i Lindköping. Så långt familjemyten om Fredrik Bernhard.

Det var väl så att olika delar av släkten satte olika stor tro till dessa historier men försök gjordes ändå att leda det i bevis, eller åtminstone undersöka trovärdigheten på ett seriöst sätt. Man gjorde diverse förfrågningar huruvida det var möjligt att finna kungliga oäktingar i några källor. Utgångspunkten var hela tiden att historien var i princip sann och att Fredrik Bernhard var av kungligt blod – frågorna ställdes utifrån den utgångspunkten.

Vad talar då för sanningshalten och vad talar mot. Att berättelsen om Fredrik Bernhards barn- och ungdom är korrekta borde vara relativt troligt eftersom de ju kommer från honom själv, om än via hans dotter. Att den unge Fredrik Bernhard var något särskilt framgår då tydligt. Han blev uppfostrad av en prost, han rönte tydligen viss uppmärksamhet som ung då han blev invald i en loge etc. Å andra sidan undrar man varför en så relativt begåvad ung man utbildades till möbelsnickare när det tydligen fanns resurser för något mer?

Som ingift i släkten och därför knappast känslomässigt engagerad i utfallet beslutade jag mig därför att se vad som faktiskt gick att få fram om Fredrik Bernhard.

Detta är vad jag fick fram

Fredrik Bernhard Lustig – tidig levnadsbeskrivning
Fredrik Bernhard föddes 8 januari 1834 i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Modern var ”okänd” och 30 år gammal. Han döptes 10 januari av kommunister Biljér. Inga vittnen var närvarande utan allt skedde ”per procura” (i tjänsten) av Biljér. En lag från 1778 gav kvinnor rätt att vara anonyma i födelseboken vid födsel av oäkta barn. Inte ens kvinnans föräldrar fick göra efterforskningar. Fredrik Bernhards härkomst är således med all sannolikhet omöjlig att fastställa.
Skälet till införande av lagen var att så många barn ”mördades” av sina mödrar av hedersskäl eller av fattigdom innan lagen kom till. (Om det kan man läsa mer i Jan Guillous bok Häxornas försvarare) Såväl fattiga kvinnor som kvinnor från bättre familjer utnyttjade rätten att få vara anonyma och sedan lämna sina barn till barnhusen. I Stockholm barnhus rullor saknar därför många barn efternamn, liksom Fredrik Bernhard. Det är emellertid påtagligt att många av dom som har efternamn angivna har rejäla borgerliga namn och således troligen är fina flickor som ”kommit i olycka”. Det har spekulerats en del kring Fredrik Bernhards ”fina” namn. Man kan konstatera att det var på modet vid den tiden att ge barn – även oäkta barnhusbarn – väldigt fina namn. Således hade nästan vartenda barn på Stockholms barnhus namn som man förknippar med finare familjer.




/Adolf Fredrik CIB:3 Födde, 1827-57, 0/0, 127/
Den 28 april 1834 utackorderades Bernhard till drängen Magnus Wadström och hans hustru i Ella i Täby socken för uppfostran för ett årligt underhåll av 52 riksdaler. Redan 1 maj samma år flyttades han emellertid till torparen Anders Andersson och hans hustru på torpet Stralsund i samma socken.
1 januari 1835 minskas underhållet till 34 riksdaler och 32 öre årligen. Han flyttas då till änkan Christina Ljungberg i Yxlö i Ösmo socken i Nynäshamn. 1 januari 1836 minskas återigen underhållet till 26 kronor för att vid årsskiftet efterföljande år minskas till 17 riksdaler och 16 öre. 1 juni 1838 återlämnas han till barnhuset.


/Stockholm stads arkiv/

9 juli 1838 lämnas han för 24 riksdaler årligen för uppfostran till barnlöse torparen Nils Botvidsson på Widmarka bys ägor i Wårdsbergs socken Linköpings stift. När Fredrik Bernhard är 12 år minskas underhållet till 20 riksdaler årligen för att när han fyller 14 år 1848 upphöra helt.


/Stockholm stads arkiv/

Första gången Bernhard förekommer i Husförhören i Vårdsberg är 1838 och då som fosterson hos livgrenadjären Carl Magnus Lustig och hans hustru Johanna Johansdotter. De har också en dotter Fredrika Carolina född 1836. De bor på Soldattorpet nr 106 tillhörande 1sta Livgrenadjärregementets Livkompani. 1846 får paret Lustig ytterligare en dotter Johanna Charlotta.

Vad som händer med Botvidsson är oklart. Det finns en dräng Nils Magnus Botvidsson som tar ut lysning 1834 med Maja Stina Larsdotter. Hur det nu är med det så bryr man sig uppenbarligen inte om att meddela barnhuset att vårdnadshavaren för Bernhard är livgrenadjären Lustig. Det är inte noterat i barnhusets rullor i alla fall.

1846, då 12 år gammal skickas han som tjänstegosse till arrendatorn Olof Olsson på Vårdsbergs kyrkoherdeboställe där han sedan är dräng fram till 1851 då han 17 år gammal flyttar till Linköping där han stannar till 1853 då han återvänder till Vårdsberg.

2 november 1855 gifter han sig med Johanna Englund från Landeryd (född 2 september 1833). De får en son Axel Fredrik 15 mars 1856 som avlider den 4 april samma år. Från 1858 bor de på torpet Skogen på Vårdsbergs boställes ägor. Fredrik Bernhard tituleras nu snickare varför det är troligt att han genomgick snickarutbildning i Linköping och kanske även erövrat gesäll- eller mästarbrev och därmed blivit invald i snickarskrået, något som kan vara orsak till uppgiften om att han skulle ha blivit invald i någon illuster förening under sin tid i Linköping.

Vad vet vi nu då?

Fortfarande är Fredrik Bernhard härkomst okänd - han kan mycket väl vara son till någon betydande herre och hans frilla, även konungen, men historien kan vara mycket mera banal. Uppenbarligen uppfostrades han inte av en prost, men tjänade väl dräng på en prästgård. Något belägg för att ha skulle varit medlem i en loge har jag inte funnit, men att bli antagen i möbelsnickarskrået är inte fy skam det heller för en ung man. Hur var det då med den fina damen? Hon kan mycket väl existera och vara besökare på prostgården eller vid godset. Om han kommer från en ”fin” familj kan det ju vara sant, men det kan också vara en ung vilsen pojkes drömmar om en identitet annorlunda än den han lever med som blivit ”sanna” med åren. Kanske påspädda av kommentarer om han likhet med konungen. Man kan se på de bilder som finns att Fredrik Bernhard var en man som var mån om att vårda sitt utseende.

Vad lärde jag mig då av detta?

Först och främst att muntliga berättelser visserligen är av stort värde för oss släktforskare, men man får ta dem med en nypa salt ibland. För det andra är det ingen bra idé att undersöka sanningshalten i en företeelse genom att förutsätta att den är sann. Det gamla talesättet att ”som man ropar får man svar” gäller i synnerhet för släktforskare. Många ambitiösa timmar hade lagts ned på att finna bevis på släktskapet med konungen. När detta inte kunde hittas ansåg man att inga noteringar om Fredrik Bernhards härkomst fanns. Det var en ganska enkel sak att gå in i Stockholms Barnhusrullor och hitta den lille bytingen och därmed rulla upp hela hans tidiga historia.

Många är dom som drömmer om att kunna visa sitt släktskap med vårt kungahus, men det lär ju inte bli så lätt eftersom en del av våra regenter har varit riktiga karlakarlar, vilket nu som då innebar att man inte riktigt ville stå för sina små nöjen. Kanske borde familjen Bernadotte skänka sitt DNA till släktforskningens fromma, statsanställda som dom är till vår tjänst. Det kunde ju vara en trevlig gest eftersom brottet numera torde vara preskriberat och möjligheterna att kräva del av familjeförmögenheten är begränsade. Jag bor å andra sidan numera ganska nära Pau så jag kanske kunde fråga någon sentida fransk ättling om dom kan bidra med ett blodprov i forskningens tjänst.

söndag 7 december 2008

DISGEN – Den fula ankungen som aldrig tycks växa upp till en svan

Jag arbetar med DISGEN 8.1e – inte för att jag tycker det är så speciellt bra, utan enbart för de kopplingar det har till DISBYT, DISPOS och GENLINE. Från industrin vet jag att man helst inte utvecklar någon produkt vidare förrän man måste av konkurrensskäl. Det vore ju slöseri att marknadsföra en förbättring när man kan suga ut lite till ur den gamla versionen.

Nu tycker jag inte att en sådan policy borde gälla för vårt ideellt arbetande DIS utan istället att försöka tillhandahålla ett program som i allt är bättre än konkurrenterna Min släkt, Legacy, Holger och andra.

Det är speciellt några funktioner som jag verkligen skulle önska mig. Min databas börjar bli ganska stor nu och jag hittar ständigt nya grenar genom andra släktforskare som jag har gemensamma anor med. Ibland dyker nya grenar upp liksom i förbigående när jag letar på nätet efter något annat. Just då har jag inte tid att mata in det ens provisoriskt och absolut inte att kolla riktigheten i kollegans uppgifter. Det blir att lägga länken som en Favorit i Explorer under någon rubrik jag kommer att minnas senare. Listan över favoriter under flikar med namn som Osmi, Svinhufvud, Klack, Busk, Schubert, de la Montagne, Zätzman, Skragge osv. i all oändlighet börjar bli ganska lång nu, liksom namn på andra släktforskare. Ofta glömmer jag bort alltihop och missar på så sätt intressanta delar i mitt släktträd.

Tänk vad bra det vore om man hade en naturlig flik för en person i DISGEN där man kunde lägga in en länk eller anmärkning om var det finns mer att hämta senare. Gärna skulle detta markeras med någon liten signal eller färg i an- eller stamtavlan. Det bästa vore ju om man med ett enkelt klick kunde välja att ha denna signal synlig eller inte. På så sätt skulle man genast när man tar fram en tavla kunna se att man någonstans har information som gör det möjligt att bygga vidare på släktgrenen uppåt eller nedåt.

Vidare skulle jag önska mig att färgerna på personerna i tavlan skulle kunna ändras enkelt – ungefär som man formaterar vanlig text. Ofta är det åtminstone så för mig att jag funnit någon annan forskare som har forskat på en ny gren och jag för då in den i min tavla utan att just då kontrollera alla uppgifter. Som det är nu får jag ha en log vid sidan om för att minnas dess okollade uppgifter. Tänk om jag kunde sätta en färg på provisoriska poster. Vad kul det skulle vara att släcka alla sådana! Jag har ibland använt mig av andra trick som att bara skriva exempelvis DISBYT, vilket då betyder att DISBYT är källan men att den inte är kontrollerad med kyrkböckerna. Ibland skriver jag ingen källa alls, vilket är en signal till att jag måste kolla. Detta ser jag emellertid inte utan att öppna posten eller dra ut en lista – bökigt!! Jag skulle också önska mig en bra ”Att göra” lista baserad på de markeringar jag gjort eller varför inte något enkelt sätt att se var källor och annan data fattas..

Nu säger vän av ordning att det finns ju flaggor i DISGEN. Det finns dessutom ett antal flikar att skriva in information i. Visst, men som någon påpekade i ett debattforum: Hela DISGEN andas gammalt DOS-program inte bara vad gäller användarinterfejset utan även då det gäller funktionella detaljer. Dessutom vill jag inte använda de befintliga flikarna till annat än det de är avsedda för – inte för arbetsnoteringar. Jag erkänner också att det finns många fina funktioner i DISGEN, men inte är programmet särskilt användarvänligt inte. Nu vet jag att mycket av arbetet görs ideellt av hängivna personer. Jag är också övertygad att dessa personer är skickliga programmerare. Jag är mycket tacksam för allt arbete som läggs ned och resultatet är i många stycken imponerande, men visst kan det bli bättre. Det är ju därför jag vågar önska förbättringar.

Jag är ingen programmerare annat än till eget husbehov. Jag har emellertid arbetat med datorer sedan tidigt 80-tal och det har lärt mig följande; (Jag minns den gamla goda tiden när en lösning för Göteborgs datacentrals programmerare var att använda åtta fingrar på vänster hand för att kunna skriva ett semikolon i ordbehandlaren). Programmerare är bra på att överföra de önskade funktionaliteterna i ett program till källkod, men inte nödvändigtvis bra på vare sig funktionaliteten eller användbarheten. Systemerarna är bra på att strukturera de olika funktionaliteterna men ofta inte nödvändigtvis bra på att förstå hur de används i verkligheten på ett för användaren intuitivt sätt. Om ett program skall fungera bra måste det utgå från det dagliga arbetet med släktforskning, inte utifrån vad som är möjligt tekniskt, är programmeringsestetiskt, eller ur programutformarnas utgångspunkt systematiskt.

Visst, vi släktforskare kanske inte är så smarta alltid så vi förstår hur vi skall använda programmet på bästa sätt, men då får man göra programmet ”dummare” så det passar vår intellektuella kapacitet och förmåga att organisera arbetet.

Jag vill återigen framhålla att jag har stor respekt för det arbete som utförs av inblandade experter, men kanske man skulle komplettera utvecklingsgänget med någon kreativ dumskalle som vet tillräckligt lite om datorer och tillräckligt mycket om släktforskning för att våga ifrågasätta de tekniska realiteterna och begära det omöjliga av programmet.

torsdag 4 december 2008

Järnboås - ett tidsdokument med början i 20-talet

Ännu ett tidsdokument från Järnboås från 20-talet och framåt. Det är skrivet av min far och har tidigare varit publicerat i Kumla pensionärsförenings tidning.

Från oäkting till pensionär
Från skogsarbetare till arbetsförmedlare
Från sexårig folkskola till utbildning i livets skola
Av Nils Granath
Jag läste en gång i Torsten Ehrenmarks memoarer om att hans första resa i livet var från BB i Lindesberg till farföräldrarna i Örebro. Den beskrivningen kan även gälla mig och min färd från ett barnbördshus för obemärkta, som det kallades på den tiden, på Kungsholmen, till ett torp i Nora Bergslag. Här börjar min livsvandring som jag nu på ålderns höst skall försöka beskriva så långt minnet tillåter.

Mina första minnen är diffusa. - "Ett par som sågade ved.-En kvinna som försvann.- En pojke och en flicka som var mina styv­syskon. - Två kvinnor som kallades hus­håll­er­skor."
Desto klarare minns jag den dag när jag som fyraåring såg en bil stanna till vid torpet. En man och en kvinna steg ur för att hämta mig till ett annat hem. - Enkelt eller hur? - Så gick det till på den tiden! Jag har senare fått veta att det var på grund av misskötsel som jag flyttades, men jag tror inte på den förklaringen. Orsaken till att jag flyttades var nog istället den dubbelmoral som härskade på den tiden, i början på tjugotalet. Min fostermor dog och som ensam med tre barn anställde min fosterfar en hushållerska. Grannarna talade om att hon minsann var mer än hushållerska. Det gick ju inte an. Pojken kunde ju få men för livet. Att hushållerskan var mer än hushållerska bekräftades visserligen när de senare gifte sig. Man kan inte påstå annat än att de levde som hederliga och anständiga människor resten av sina liv.

När jag började skriva om mitt liv var det mest för att ställa frågor till mig själv. För att se om jag kan finna svaren, eftersom det inte finns någon annan kvar som kan göra det.

Min första fråga är: Hur har jag påverkats av den upplevelse som ovan beskrivits. - Att vid fyra års ålder bara "ryckas upp", från en, trots allt, trygg tillvaro, helt utan förvarning. Som alIa förstår var det en fruktansvärd händelse som skapade otrygghet under lång tid framöver. För hur lång tid? Finns upplevelsen kvar för resten av livet? - Frågetecknen hopar sig, men finns det ett svar???

Min andra fråga är: Hur kunde man behandla en fyraåring på ett sådant tanklöst sätt som ovan beskrivits? Jag tror att man i det här fallet inte kan lasta någon enskild människa utan att det var frukten av den samhällsanda som rådde på den tiden. I den blandning av skenhelighet och dubbelmoral som då rådde satt den lilla människan trångt. Det kanske är något för oss att tänka på när vi gnäller över det mesta.

Mina fosterföräldrar och en kamrat i Tolvsbörd



Mitt nya fosterhem är kanske inte så mycket att orda om. Kanske att det var ovanligt vanligt. Det gick inte någon timlig nöd på mig, men jag upplevde inte tillvaron särskilt stimulerande. Men kanske var det så för de flesta på den tiden.

Min skolgång var också vanlig och jag klarade mig hyfsat utan att vara alltför flitig. Min lärare tyckte att jag kunnat lära mig mycket mer om jag bara lagt manken till. Det som intresserade mig mest var svensk historia och världshistoria. Jag kan än idag dra hela vår regentlängd från Gustav Vasa till våra dagar. Har också klart för mig vad krigsherrar som Napoleon, Cesar, Augustinus och Djingis Khan m. fl. "hade för sig." Även biblisk historia och gamla testamentet väckte mitt intresse med potentater som Abraham, Moses och kung David. Däremot tyckte jag att nya testamentet innehåller mera bleka figurer.

Det jag minns bäst från min barndom var söndagsskolan. Söndagsskollärare var en granne till oss som var lantbrukare, tillika lekmannapredikant i missionsförsamlingen. Han var en varmt troende man som när han kom in i sin lärargärning glömde allt vad tid hette. Detta innebar att vi barn, i åldrarna åtta till tio år gamla, hade söndagsskola mellan klockan 10 -14 på söndagarna. Dessutom var budskapet han frambar föga lockande för livshungriga barn. Det gick ut på att jordelivet var en plåga där den huvudsakliga sysselsättningen var att lyda en sträng gud för att sedan hinsides få gå på gator av guld och sjunga tillsammans med änglar av olika modeller. Vi skulle vidare vara klädda i skinande vita kläder. Det verkade som att det bästa som skulle kunna hända oss var att vi fick dö så snart som möjligt. - Ingen livsbejakande lära precis. Jag har funderat mycket över vad frikyrkornas världsfrånvända syn på den tidens samhälle berodde på. Frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen uppstod ungefär samtidigt. Medan de två sistnämnda verkade för ett bättre liv här på jorden så hade tydligen frikyrkorörelsen helt gett upp hoppet på den punkten.

Min tredje fråga Är: Har mina upplevelser i barndomen vad gäller religion och då i första hand den som spreds av frikyrkor påverkat mig under åren. Svaret är att jag tror inte det, nya idéer har ju vuxit fram i samhället även inom dessa områden. Orsaken till att jag tar upp de här upplevelserna är främst för att bevisa hur starkt barndomsupplevelser finns kvar i vår sinnevärld.

Jag har fått frågan hur det var med utbildningen i min ungdom, vilket ger mig anledning att återkomma till skolan ett tag till. Det var skolplikt, sexårig folkskola för alla. Det jag nu påstår kommer för många att låta som en saga, men det är likväl sant. Det fanns ett inte ringa antal föräldrar som ansåg att skolgången var för lång. Barnen skulle vara hemma och göra något nyttigt! Folkskolan var också socialt skiktat. Det fanns föräldralösa barn som var inkvarterade, på fattigstugan, dessa betraktades som mindre eller kanske snarare inget värda. Lärarna gjorde nog vad de kunde för att vara rättvisa, men de var utsatta för ett bakvänt socialt tryck.

Vid tretton års ålder var det så dags att börja hjälpa till med sin försörjning. Jag började med skogsarbete och provade också på att arbeta vid järnvägen, tackjärnshytta och vid olika små sågverk. Så höll det på fram till dess att det var dags för den allmänna värnplikten. Vid den tiden hade andra världskriget brutit ut.

Värnplikten och beredskapen tog två år av mitt liv. Många tyckte att den tiden var bortkastad men det tyckte inte jag. Från att ha levt ganska isolerad i en bergslagsby kom man ut till andra platser och fick träffa andra människor som talade andra tungomåI som skånska, göteborgska, värmländska och norrländska m.m. Dessutom förde man många samtal med beväringskamratema och fick på det sättet nytt perspektiv på tillvaron. Det finns förstås en gammal sanning som säger att från militärlivet kommer man bara ihåg det roliga och glömmer det tråkiga.

Under kriget påbörjades en ny epok i mitt liv. En viktig händelse var det förstås att då knöt hymnens band och flyttade från bergslagsbyn till Värmland där jag fick arbete vid ett pappersbruk. Givetvis var det ganska omvälvande att komma från en bondby till arbete på en stor fabrik. Jag fann mig heller aldrig tillrätta med den tillvaron.

Efter fyra års arbete på pappersbruket dog min fostermor och jag blev plötsligt ställd inför ett nytt vägval. Jag blev nämligen erbjuden att köpa mina fosterföräldrars lantgård. Valet var väl kanske inte så svårt, som jag tidigare nämnt trivdes jag inte på fabriken, så 1948 var det dags att bryta upp och återvända till den bergslagsby där jag växt upp. Lantgården som var ett litet lant- och skogsbruk var tyvärr för litet för att försörja en familj. Jag tog därför anställning på ett cementgjuteri och min fru fick anställning i byns skolkök och som slöjdlärarinna på skolan. På cementgjuteriet arbetade jag i elva år. Arbetet var tungt men jag trivdes bra där. Jag har senare funderat över arbetet där, sett ur hälsosynpunkt. Jag var under elva år utsatt för vibration i både armar och ben, men har aldrig känt några krämpor orsakade av detta.

I mitten av femtiotalet minskade orderingången vid fabriken så kraftigt att det bara fanns arbete kvar till ägaren, så personalen fick sluta. Att jag då blev arbetslös är väl inte rätta uttrycket, för dagen därpå började jag med skogsarbete igen. Det är faktiskt så att jag inte varit arbetslös en timma i mitt liv.

Nu hade en ny era börjat vad som gällde skogsbruket. Motorsågen hade gjort sitt inträde och givetvis blev arbetet mycket lättare än förr. Trots detta var jobbet då mycket annorlunda mot vad det är idag. Man jobbade ensam och någon skyddshjälm fanns inte. Många gånger hade man inte ens en liten skogskoja att krypa in i på rasterna. Men jag trivdes med mitt jobb i skogen, man kände frihet och man var sin egen bas.

Efter min återkomst till Järnboås ökade mitt intresse för politik och föreningsliv, särskilt då kommunalpolitik. Jag valdes in i olika nämnder och blev på 60-talet ordförande i Noraskogs kommunalnämnd. Noraskog kommun var en sammanslagning av de fyra kommunerna Nora, Jämboås, Viker och Hjulsjö. Mitt i denna kommun låg Nora stad. På 60-talet kom förslaget att Noraskogs kommun skulle inkorporeras i Nora stad. Ett förslag som mötte protester och ilska på landsbygden men sågs positivt av tätorterna kring Nora stad. Landsbefolkningen ville inte bli "stassare" som de uttryckte det, men mest var det den ekonomiska sidan som retade dem. Noraskogs kommun var välmående, inga skulder och låg skatt. Nora stad däremot hade stora skulder. Själv tyckte jag att sammanslagningen på sikt var en naturlig utveckling men att ärendet kanske inte brådskade. Som landsbo stödde jag majoriteten i Noraskogs kommun och visst blev det hårda tag emellanåt. Sammanslagningen blev dock ett faktum, men innan dess hade mitt liv gått in i ett nytt skede. De spänningar som blev i och med sammanslagningen gjorde att jag ledsnade på politiken. Bland de myndigheter som jag kom i kontakt med under mitt arbete i kommunalnämnden var arbetsförmedlingen och länsarbetsnämnden

Mitt intresse för ett arbete på arbetsförmedlingen väcktes under denna tid och den som gav mig den "avgörande kicken" var föreståndaren på arbetsförmedlingen i Nora. Han beskrev arbetet i de ljusaste av färger. En annan sak som bidrog till att jag sökte till arbetsförmedlingen var det faktum att det inte fodrades någon formell utbildning medan man lade stor vikt vid arbetslivserfarenhet.

1965 blev jag antagen som aspirant och en ny epok i mitt liv hade startat. Som en liten anmärkning kan sägas att jag aldrig tidigare satt min fot innanför dörrarna till en arbetsförmedling. Efter ett års aspirantutbildning fick jag arbete på arbetsförmedlingen i Laxå som var ett enmanskontor. Jag stannade till 1972 då jag fick platsen som kontorsföreståndare i Kumla, där jag stannade till pensioneringen 1986.

Tiden på arbetsförmedlingen var den bästa tiden under mitt yrkesverksamma liv. Trots detta fanns det givetvis saker som man retade sig på. Visst fick man känna av den byråkrati som finns i alla statliga verk, men den var nog inte så framträdande som på många andra håll. Särskilt gäller det nog mindre arbetsförmedlingar där man känner nästan alla som kontaktar oss. Men visst hände det att många ställde sig frågande till de i deras tycke märkvärdiga bestämmelser som vi hade. Även vi på arbetsförmedlingen kunde ställa oss frågande till de propåer som kom från högre ort. Det kunde hända att man från arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden presenterade förslag som ansågs epokgörande, medan vi på lokalkontoret kliande oss i våra huvuden konstaterade - Det har vi ju hållit på med i flera år!

Ja, sa skrevs då datumet till den 3 juli 1986 vilket innebar att jag gjorde entré bland pensionärernas skara. - Vad skulle detta innebära, ett liv i sysslolöshet och ett åldrande under viss värdighet? För många och i viss mån även för mig var det nog uppfattningen att nu hade man gjort sitt och att det inte fanns så mycket att göra åt det hela, vare sig man ville eller inte. Som tur är har livet förändrats även för pensionärer. Det finns ju "gu 'bevars" pensionärsföreningar och där har jag med nöje deltagit i det arbete som förekommer.

For cirka 13 år sedan startade några eldsjälar något man kom att kalla Väntjänsten Nätverket Kumla. Idén är att pensionärer hjälper andra pensionärer i ett nätverk av frivilligt socialt arbete. Väntjänsten har jag ägnat mig åt de senaste åren och fått se verksamheten växa ut till något riktigt stort. Vi har en telefonjour som numera utför 600 uppdrag per år. Vi har träffar i 10 bostadsområden (250 träffar med cirka 13.000 besök/år) dessutom veckoträffar på 2 servicehus. Brukarråd finns på 2 servicehus och i 2 bostadsområden, dessutom finns speciella talesombud dit pensionärerna kan vända sig med frågor av skilda slag. Allt detta har verkligen gjort mina 15 år som pensionär meningsfulla.

Jag började mina minnen med något som man skulle kunna kalla en prolog och det jag nu tänker skriva skulle kunna vara en epilog.

Samma år som jag fyllde 75 fick jag ett brev från någon som påstod sig vara min halvsyster. Hon berättade att jag också hade en halvbror och att min far var död sedan många år. Hon uttryckte en förhoppning om att vi skulle träffas, vilket också skedde. Min mor visste jag vem det var och vi hade också viss kontakt på senare år. Min far däremot uppges i myndigheternas papper som obefintlig. Jag levde i tron att jag blev till genom en olyckshändelse eller hur man skall uttrycka det. Av de uppgifter jag fick av mina halvsyskon var det inte alls så. Mina föräldrar hade fast sällskap, men något hände. Vad som hände är det numera ingen som vet eller vill tala om.



Min nyupptäckte far och mina halvsyskon Kersti och Mats


Hur som heIst har jag fått veta en del om min bakgrund, men med 75 års fördröjning. Hur skall jag då sammanfatta mitt hittillsvarande liv? - Ja, starten kunde ha varit bättre men även sämre, mycket sämre. Annars har jag väl haft ett liv som de flesta, fyllt av glädje och sorg, skuggor och dagrar samt medgång och motgång. Men när jag ser tillbaka måste jag nog konstatera att jag i stort sett varit och är nöjd med tillvaron.

Kommentar från Jan Åke Granath: Läs också den tragiska och romantiska historien om mina farföräldrar genom att klicka här.

måndag 1 december 2008

Att gå igenom Järnboås för GIDx ger upphov till lite funderingar kring förr och nu

Nu är jag som sagt klar med genomgången av Järnboås socken i Västmanland (Örebro län). Det har varit ganska jobbigt och krävt otaliga timmar vid datorn, men också som Birgit påpekat i en kommentar, väldigt lärorikt.

Jag har insett att den trakt som i barn- och ungdomen förföll både tråkig och betydelselös faktiskt har ett mycket intressant förflutet. Visst har jag förstått av ortsnamnen att det en gång var något annat än en avfolkningsbygd och visst har man undrat över alla de pampiga gårdarna runt om i byarna som man knappast förknippade med välstånd utan insåg bara att några bodde i lite större om än ibland lite dåligt renoverade hus.

Jag tycker själv det är ganska intressant att jämföra det jag fann vid studierna av Hfl. för GIDx räkning och det jag minns från min ungdom på 50- och 60-talet. Något jag inte visste är att socknen har ändrat sina gränser flera gånger under århundradena. När den var som störst var den avsevärt större än den är idag. Jag tycker också att det kan vara en naturlig fortsättning på den text som min far skrivit och som jag presenterat i ett tidigare inlägg.

Trakten är full av ortnamn som minner om ett livaktigt industriellt liv. Själva namnet Järnboås talar sitt tydliga språk. Nyhyttan, Gammelhyttan, Kopparhyttan, Finnshyttan och Finnå hammare och Petersfors bruk visar på att järn och annan metallbearbetning skett under århundraden. Redan i de första Hfl. från 1730 finns dessa namn med vilket tyder på en lång historia.

Haggruvan, Klacka gruvor samt alla de bönder som titulerade bergsmän berättar om en livaktig järnbrytning. Jag vet inte om det är sant men en vän som är intresserad av gammal industrihistoria berättade att Nora Bergslag var en av de mest betydande leverantörerna av järnmalm till den engelska industrin vid industrialismens genombrott. Det var innan man fann metoder att bearbeta fosforhaltig malm så de rika fyndigheterna i Lappland kunde exploateras. Det blev slutet på Nora Bergslags Järnhantering.

Nyhyttan i socknens norra del måste en gång ha varit en hytta men för mig är det en kurort, eller badanstalt som vi kallade det. Den drevs av sjundedagsadventister som också utgjorde den dominerande befolkningen i byn. 25 % av alla elever i Järnboås skola var adventister när jag gick i folkskolan på 50-talet, vilket ställde till lite problem eftersom vi gick i skolan på lördagar på den tiden och då hade dom vilodag. Dom hade också en del andra seder dikterade av sina föräldrars tro som kunde vara jobbiga för barnen. I matbespisningen serverades fantastiskt fin mat eftersom det var före storkökens tid. Som alla barn älskade våra adventistkamrater köttbullar gjorda på blandfärs, vilket var förbjudet för dom att äta. Dom frågade då förhoppningsfullt vår tant Linnea om det var kalvkött i bullarna. Ja, det är bara kalvkött sa hon till deras glädje för då kunde dom äta sin älsklingsrätt utan samvetskval. Det var en välkommen vit lögn.

Strax intill Järnboås centralort, dvs. där skolan, järnvägsstationen, Konsum och en av de privata lanthandlarna samt bensinmacken låg finner man byn Gammelhyttan. Även den platsen kan man förstå av kyrkböckerna hade haft en viss betydelse förr. Inte minst den enorma slagghögen som så småningom blev K-märkt för att inte turisterna skulle bära bort all den vackert grön- och blåskimrande slaggen för att sälja till smyckeindustrin, visar på produktionens omfattning. För oss var knappast Gammelhyttan någon viktig plats. Visserligen fanns ett kaffé inrymt i den gamla Hyttgården som vi ungdomar använde på kvällarna, men annars var det ganska trist. Det fanns emellertid ett fortfarande fungerande kraftverk i den gamla hyttan i Rastaälven.
Vidare fanns en såg och ett järngjuteri i anslutning till Gammelhyttan och Järnboås centralort. Dessutom hade vi fotbollsplan där det vittberömda division 7-laget firade några av sina segrar, men mest genomled förluster.

Det fanns då fortfarande järnvägsstation, men persontrafiken var nog nedlagd. Det var en nordlig förlängning av Sveriges första normalspåriga järnväg mellan Nora och Ervalla som invigdes 1856. Den ägdes av Nora Bergslags Järnvägar och förband Nora Bergslags malmfält med Otterbäckens hamn i Vänern. Numera är spåret uppbrutet men stationen har fortfarande skylten kvar.

En intressant insikt var hur betydelsefullt Haggruvans gruvfällt har varit. Min far arbetade som ung i dess hytta och runt i skogen finns fortfarande rester av gamla konstgångar. Det är konstruktioner av trä som överförde den roterande kraften från vattenhjul eller hästdrivna sk. vandringar till vertikala och horisontella krafter som kunde överföras kilometervis mellan de olika brytningsställena. Kraften användes främst till att pumpa vatten ur gruvan, men också för uppfordring av malm. Jag minns den nu rivna kasernen – en enorm oisolerad träbyggnad i tre våningar där arbetarna och deras familjer var inhysta under gruvans storhetstid. I min ungdom fanns i gruvparken Järnboås Folkpark, som helt enkelt kallades Haggruvans park och där dans anordnades sommartid. Tillsammans med parken i Kärvingeborn och Hjuljärns loge var det dom stora attraktionerna i trakten.

Nedström Rastaälven finner vi Kopparhyttan och så småningom Petersfors. Båda är för mig bara små kraftstationer, men en gång var Petersfors Bruk en betydande industri. Det ursprungliga namnet anges i SOFI ha varit Drakatorp. Det är ganska intressant att namnet torp inte nödvändigtvis för mig för tankarna till en liten stuga i skogen. Några av de mest betydande gårdarna i socknen har just torp som slutled i namnet. Petersfors låg i byn Göranstorp där vår närmaste lanthandel låg samt den enorma IOGT-ladan Borganäs där man hade dans, bio och annan underhållning.

Vid Kopparhyttan fanns en av socknens sinnerstugor, en byggnad uppförd i slaggsten, eller sinnersten som var en restprodukt från masugnen av vilket man gjöt stora rektangulära block. Där bodde socknens målare, filosof, original och ende kommunist - Litzén. Jag minns att han såg ut som den berömde stålfarfar med sitt långa vita skägg. Han åkte dessutom alltid cykel. Han var en mycket färgstark person som anlitades av alla när några målningarbeten skulle utföras.

Den gamla vägen från Göranstorp norrut går uppe på Järnboåsens krön till socknens andra centralpunkt – Järnboås kyrka från 1658 med en intressant gammal kulturmiljö runtomkring. Under den puritanska tiden på 1800-talet målades kyrkan vit invändigt, men vid restaureringen, jag tror det var på 60-talet – fann man de mest fantastiska takmålningar där helvetet och himlen illustrerades. Himlen med änglar och allehanda härligheter fyller taket över koret, men över orgelläktaren, i blickfånget när man går ut, undfägnas man med helvetets fasor. Där står smådjävlar och skyfflar in arma syndiga människor med grep i en brinnande käft. Efter en sådan avskedssyn håller man sig i skinnet till nästa söndag.

I min ungdom såg varken jag eller andra järnboåsbor detta som någon särskilt intressant kulturmiljö utan det är senare tiders bosättare från andra delar av landet som ser det med nya ögon. Där fanns historisk sett den gamla krogen och gästgivargården samt ett antal imponerande och fortfarande välbevarade bergsmansgårdar. Den delen av socknen heter Finnshyttan och även här finns mängder av minnen från järnhanteringen. Här finns också, för balansens skull, den mest betydande frikyrkan i socknen, förutom Sjundedagsadventisternas kyrka i Nyhyttan, men den användes bara av sektmedlemmarna, aldrig av andra. Frikyrkan i Finnshyttan tillhörde Missionsförbundet och var tillsammans med biografen, Borganäs IOGT-lokal och SSU-klubben de huvudsakliga nöjesetablissemangen i socknen. Här fick man, efter juniormötena, tidigt prova på alla de frestelser som man blev varnad för innanför väggarna.

En fortsatt färd norrut tar oss förbi ett antal vackra bergsmansgårdar, prästgården och när jag var ung kom man så småningom upp till den oerhört imponerande, på sin tid rika, Håkansboda bergsmansgård. Ibland åkte vi genom de oändliga skogarna upp till toppen vid Håkansboda för att blicka ut över dessa enorma blånande urskogar som omger trakten. Mycket av den skogen låg under Håkansboda som var en betydande plats på sin tid. Nu ligger det så långt bortom all civilisation så man kan knappast hitta dit. Håkansboda bergsmansgård är numera flyttad ned till Finnshyttan. Det är fantastiskt att tänka sig att detta var en så levande industribygd en gång i tiden. Från Håkansboda kan man komma till sjön Yxsjön som var ett rikt hemman förr, numera mest sommarstugor och gårdar för sommartorpare.
Vi återvänder ned mot civilisationen genom byn Lindesby, där jag redan som barn förundrades över alla enormt stora bergsmansgårdar.

Söder om Göranstorp ligger två byar på vardera sidan om Rastaälven – Vassland och Tolvsbörd. Båda byarna var historiskt sett välbärgade, men under min barndom var det väl inte så anmärkningsvärt åt något håll. Vassland hade på grund av vägsträckning kommit att hamna lite på sidan om så det tyckte vi var lite av en avkrok. Fast båda byarna är utpräglat låglänta, placerade som de är mellan två rullstensåsar med älven i botten, så titulerades de flesta bergsmän. Som på så många platser i Bergslagen var en bergsman en självägande bonde som hade sin jord för maten, sin skog för bränsle och konstruktionsvirke till gruvan och gruvan som sin huvudsakliga inkomst. Eftersom jag är uppväxt i Tolvsbörd minns jag hur skogen runt älven var perforerad av gamla gruvhål som man lätt kunde ramla ned i om man inte såg upp. I älven såg man på flera ställen lämningar av gamla kajer och andra konstruktioner som använts för transporten av malmen nedströms till Fåsjön, Norasjön och kanske till Hammarby eller något annat bruk i regionen. Det var många fiskedrag som fick stanna i dessa konstruktioner. Tolvsbörd är ett bynamn som det finns flera myter kring. Den mest populära talar om en kvinna som födde tolv barn samtidigt som var så små att de fick plats på ett silverfat. Sentida ortsnamnforskare hävdar dock den mer prosaiska tolkningen att det torde härstamma från en man som hette Toll eller Tolv och ändelse ”börd” skulle vara samma som ”bol” som återfinns i många byanamn och betyder närmast gård. Jag minns att dom gamla i byn faktiskt kallade byn för Törsböl [ tøʂbɵɮ]

Den sista anhalten på min minnesresa blir, vad jag minns som, Klacka Lerberg. I kyrkböckerna finns platser som Klacka eller Klackan, Lerbergs gruvor, Konstdammen, Kåfallstorp och Fervhyttan. Jag minns den gamla gruvparken med halvt igenrasade gruvorter som gick upp i dagen och som naturligtvis lockade oss grabbar att krypa in vilket var livsfarligt. Men vad skall man annars göra när man är ung grabb om inte prova sin odödlighet. Likaså var de stora bråddjupa gruvschakten riskabla– ibland femtio meter i diameter och flera hundra meter djupa – men lockade med sin vattenspegel några tiotal meter under den omkringliggande skogen. Skogen omkring var som tagen ur en tavla av John Bauer och i vissa av dagorterna låg isen kvar hela sommaren; så skuggigt var det. Jag minns att man kunde hitta stora klumpar av gul svavel bland slaggen. Den malde vi tillsammans med träkol och blandade med Clorex ogräsgift och tillverkade vårt eget svartkrut. Nog var man dumdristig och påhittig.

Numera finns vid Klacka Lerberg en av Nora kommuns sevärdheter; Konungastollen från 1761. Det är en gruvort som man kan gå in i under ordnade och säkra former. Jag har inte gjort det för hur kul kan det vara. Man vill ju behålla minnet av barndomens spänning.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers