Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

söndag 30 mars 2014

Ärvda namn i andra kulturer


Det finns ett nytt förslag till svensk namnlag, som Beatrice Ask i princip sagt OK till, men tydligen måste det dras i långbänk innan det kan realiseras. En ändring är att man skall tillåta dubbelnamn. Kanske många tycker det låter konstigt eftersom var och varannan kvinna i Sverige idag heter Larsson-Persson eller Karlsson-Boqvist eller något annat dubbelt. Så är det men då måste det ena namnet vara mellannamn, inte efternamn.

Jag har det nära mig eftersom mina barnbarn heter Aguilar-Granath, vilket man inte kan göra i Sverige i dag fastän det är kutym i den mexikanska/spanska kultur som deras far kommer från. Fadern fick heller inte heta vad han heter när han kom till Sverige. Han har alltid hetat Gustavo Aguilar-Marco, men det gick inte för sig i Sverige. Här har vi bara ett efternamn.

Det spanska namnbruket är, ur släktforskarsynvinkel, än bättre än vårt svenska patronymikon. Vi kan ju härleda faderns förnamn från barnens patronymikon, men i den spanska kulturen kan man härleda såväl faderns som moderns familjenamn utifrån namnbruket. Min svärson heter således Gustavo Aguilar-Marco – Aguilar är hans fars fadersnamn och Marco är hans mors fadersnamn. Således heter mina barnbarn Aguilar-Granath, vilket är deras faders fadersnamn i kombination med min dotters fadersnamn. Praktiskt eller hur?

Jag har just fört in min svärsons anor och hans far hette Luis Angel Aguilar-Jiménez efter sin far och mor och min svärsons mor hette Alicia Marco-Mezquida där hennes son, min svärson, fått ärva hennes fadersnamn Marco. Det första namnet är således alltid faderns fadersnamn och det andra namnet är moderns fadersnamn. Om ni undrar över förnamn som Jesus Maria, som förekommer ganska ofta i den spanska kulturen, så går man på det första namnet för att avgöra könet. Jesus Maria är således en pojke. Det går därför utmärkt att döpa ett barn efter såväl manliga som kvinnliga släktingar så länge man har ordningen på förnamnen klart för sig.

Ett annat namnbruk som jag kommit lite i kontakt med på grund av äldre anor i Nederländerna är intressant. Där finns precis som hos oss –son och –dotter, men där förekommer också –sondotter och motsvarande ibland för att föra släktskapsrelationen vidare. Hur det fungerar i detalj har jag inte satt mig in i, men det är både praktiskt och spännande. Man bör emellertid vara observant på att i holländska genealogier förkortas ofta patronymikon till bara en bokstav, som ett -z för –zohn. Efternamnet Vrankz står således för Vrankzohn (Franksson/Fransson) och följer samma regler som svenskt patronymikon. Det kan lätt tolkas som ett separat efternamn om man inte känner till det och då missar man ju informationen om anorna.

Den som har läst gamla ryska romaner har säkert insett att man där har både patronymikon och familjenamn, precis som vissa finare familjer i Sverige hade förr. Josef Stalin hette egentligen Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili och hans fader hette Besarion Dzjughasjvili. Att ”Besarionsson” blir ”Vissarionsson” får vi skylla på problemet med att transkribera det kyrilliska alfabetet till vårt språk och att V och B ofta byts ut mot varandra. Dzjughasjvili var i alla fall hans familjenamn.

söndag 16 mars 2014

Vad skall man tro på – en betraktelse utifrån Karl Bengtsson?

När jag följer pigan Maria Danielsdotters (1786-1864) anor träffar jag på släkter och sammanhang som jag aldrig hört talas om tidigare. Dessutom är informationen om vissa personer så spretig och motsägelsefull så jag ibland inte vet vad jag skall tro på.

19 generationer tillbaka bland Marias anor träffar jag på Karl Bengtsson (~1350)(mf mm mf mm ff fm mm ff mm far). Jag fann Karl genom hans dotter Ramborg Karlsdotter, som var gift med riddaren Sigge Magnusson till Lagmansö. Ramborg nämndes i flera källor alltid med bestämningen Oxhufvud, dotter till Karl Bengtsson Oxhufvud. Om man får tro dussintals privata släktträd på Internet inklusive flera på MyHeritage, Ancestry, Geni, m.fl. så finns inga tveksamheter. Karl Bengtsson är utrustad med den adliga släkten Oxehufvuds vapen och tillhör således den släkten. Det är bara ett litet problem – i Riddarhusets sammanställning av släkten Oxehufvud finns ingen Karl Bengtsson. Nu är ju det här innan släkten fick sitt adelskap så det kanske är någon medeltida gren som man kan hitta i Medeltida svenska frälseätter - ÄSF, men inte heller där presenteras Karl Bengtsson annat än som riddare och fader till Ramborg. Inga källor nämner ett sammanhang med den adliga släkten Oxehufvud. Till och med på den ofta utförliga sajten Roskildehistorie.dk har man gett Karl Bengtsson ett oxhuvud i skölden, så det måste nog vara så - eller?

Oxhuvud
Nu är det inget ovanligt att senare adlade – och även gamla sådana – inte nöjt sig med att de fått upphöjelse för sina gärningar. De vill även gärna leda i bevis att deras släkt är ännu äldre och mer betydelsefull än den är. I några fall kan man utan sådana motiv och i god tro vilja påvisa urgamla anor. Att finna genealoger som hjälper till verkar inte ha varit några problem. Det kan ju vara så att den 1625 introducerade släkten Oxehufvud nr. 102, funnit Karl Bengtsson Oxhufvud och hans vapen och helt enkelt bestämt sig för att både anta vapen och släktskap och i ett huj fört sitt släktträd mer än 300 år bakåt i tiden. I så fall är ju alla träd som tilldelar Karl Bengtsson hans vapen med ett oxhuvud korrekta, men hans släktskap med de senare Oxehufvud fann jag inga bevis för. Att Karl Bengtsson, eller åtminstone Ramborg, hans dotter förde ett oxhuvud i sitt vapen kan man se på vaxsigill som finns bevarade in Diplomatarium Suecanum (DS) - och finns på avfotograferade brev bland det digitaliserade materialet på Riksarkivet.

Karl är emellertid riddare – det är alla överens om. Han förvärvar också mark av Wårfruberga kloster som han skänker till sin svärson Sigge Magnusson 1333, som Sigge utökar 1334 genom att byta till sig ytterligare mark av abbedissan och börjar bygga herrgården Djura, senare benämnd Djurö. Karl själv dör i digerdöden omkring 1350. I presentationen av godset Djurös historia på Katrineholms hemsida får man reda på att gården sedan går i arv i flera generationer och i slutet av 1300-talet ägs av den befryndade släkten Porse. Här kanske det finns mer information eftersom släkten Porse är fylligt presenterad i Svenskt Biografiskt Lexikon. Icke så – det finns inte ett spår av några anlinjer till Karl Bengtsson i den släkten. Visserligen fanns de två släkterna Oxhuvud och Porse under samma tid, men den senare i Halland och några linjer till Södermanland finner jag inte.

Geet
Däremot är Sigge Magnussons dotter Ingrid Siggesdotter gift med en Peder Porse Jönsson Geet. Här har det tydligen återigen rört till sig. Vad jag kan förstå är Peders patronymikon Jönsson efter fadern riddaren Jöns Geet och Porse bara ett mellannamn, inte ett familjenamn. Troligen kommer uppgiften om att Peder bar familjenamnet från Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från 1849-1870, där det framställs så. Att man i vissa genealogier, endera på grund av feltryck eller missuppfattning dessutom blandat ihop Porse med Posse gör inte saken bättre. Det som rör till det ytterligare är troligen att det i släkten Porse talas om både en Peder Porse d. ä. och en Peder Porse d. y. På vilket sätt de är släkt med varandra diskuteras av Gillingstam i SBL, men de är båda mycket historik betydelsefulla personer, som naturligtvis är attraktiva att inkludera i både antavlor och historiska skeenden från bygden. Att namnet Peder är mycket frekvent i släkten Porse och att flera av dessa levde vid den aktuella tidpunkten, dock inte vad man vet i Södermanland, bidrar kanske till att de placerats på Stora Djulö.

Den adliga släkten Geete No 167 är emellertid väl beskriven av Riddarhuset. Visserligen blev de inte adlade förrän 1627, men i företalet till släkten beskrivs i detalj de medeltida grenarna av den från Danmark inflyttade släkten Geet, som passar väl in med mina anor. På grund av likhet i vapnet menar Riddarhuset att släkten Geet troligen har samma ursprung som den danska släkten Krognos. Om man följer släkten Geet framåt i tiden från den förste kände Geet i Sverige - Jöns Geet - så finner man att förnamnet Porse förekommer i flera följande generationer. Således var det släkten Geet som bodde på Djurö – inte Porse. Åtminstone vad jag kan förstå, eller har jag missat något.

Ribbing
Ett liknande problem finner jag i en annan ana till Maria Danielsdotter, nämligen släkten Ribbing. Denna släkt har antagit samma vapen som den, tidigt från Danmark, invandrade släkten Ribbing som var en av de släkter som bar så kallade sjöbladsvapen i olika färgvarianter. I de flesta källor på nätet och i de flesta genealogier anges dessa vara släkt. Ett skäl till att det är viktigt för många ära att den moderna släkten Ribbing i så fall leder till Heliga Birgitta.

Heliga Birgittas dotter Märta Ulfsdotter Hjorthufvud var gift med Sigvard Sigvardsson Ribbing och de fick sonen Arvid som gifte sig med Ingeborg Magnusdotter. Så här långt vet man att det finns släktband till den äldre Ribbingsläkten. I de gängse genealogierna utpekas Peder Ribbing av den senare Ribbingsläkten som son till Arvid och Ingeborg. Senare forskning menar att det inte finns några belägg för detta. Således är det inte, i så fall, belagt att den senare Ribbingsläkten är släkt med den tidigare. Liksom i det ovanstående fallet bär de emellertid samma vapen. Jag har inte fördjupat mig i detta förhållande, men konstaterar att man ständigt möter den här typen av problem när man forskar på släkter så här långt tillbaka i tiden.

Det som ledde mig in på den här linjen var komplicerade kringelikrokar från Brita Beata Uggla (1693-1738, min mf mm mf mormor) och bakåt. I Katrineholms presentation får man veta att godset Djulö genom komplicerade arvsförhållanden så småningom hamnar hos släkten Uggla, närmare bestämt hos kammarherren Carl Hildebrandsson Uggla (1725-1803) – kammarherre och historiker. Han var emellertid inte Brita Beatas farbror, utan en namne till denne, som var delvis samtida med henne - troligen ett kusinbarn inom Arvikagrenen. Han satt i Kungliga vetenskapsakademin och var så historiskt intresserad att han tillverkade ett stort antal runstenar på sina ägor. Om man nu skall tro på det?

Vad vill jag nu komma med detta? Dels vill jag ta tillbaka lite av vad jag sa i förra texten att det är så enkelt att följa adelssläkterna, dels vill jag visa att det inte är säkert att allt är sant som ”alla”, eller åtminstone en majoritet, är överens om. Eller är det det? Den frågan kan man ställa sig när det gäller annat än släktforskning för övrigt.

Källor
  • Riddarhusets stamtavlor på CD, version 3.1 dec 2002
  • Äldre Svenska Frälsesläkter - 5 band, utgivna av Riddarhusdirektionen, 1957-2003.
  • Diplomatarium Suecanum – DS. Detta material finns tillgängligt från Riksarkivet där delar är digitaliserade, indexerade samt fotograferade. Kan nås på Medeltidsbrev i Digitala forskarsalen. Fyll exempelvis i DS-nummer i fältet ”Tryckt”. 
  • Svenskt Biografiskt Lexikon – finns både på CD och på Internet
  • ”Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige” som kan nås på Projekt Runeberg
  • Den genealogiska förfalskningen - artikel av IngemarCarlsson i Individ och historia - Studier tillägnade hans Gillingstam 1990.
  • Kyrkboksmaterial från Arvika med omgivande socknar – Arkiv Digital
  • Västerås stifts herdaminne
  • Som jämförelse – Svenska Wikipedia samt ett flertal privata släktträd på Internet.
Vinjettbilden föreställer Wårfruberga klosterruin

torsdag 13 mars 2014

Ett av problemen jag haft med Disgen är löst

Jag har klagat ganska mycket på min arbetshäst under många år – Disgen. Jag har också velat byta till ett något modernare program, vilket varit krångligt på grund av Gedcom-kod som inte överensstämmer med standarden. Nu är detta snarare en regel än undantag och Disgen är långt ifrån ensam om detta problem.

Att jag skulle förlora en del information och tvingas ändra annan information insåg jag vara ofrånkomligt när jag skulle byta program, men när jag kom till slutet av mina tester så återstod tre problem som jag endera kunde kringgå eller fick förlika mig med.

De var:

  • Vid exporten från Disgen till FTM (Family Tree Maker) som jag valt att prova förlorades eller förvanskades vissa källor.
  • Det sätt som Disgen markerar tilltalsnamn överensstämde inte med standarden, vilket gjorde att alltid första namn valdes. Detta är speciellt besvärande när man gör automatiserade släktböcker.
  • De alternativ för civilstånd som man kan markera i Disgen exporteras inte till andra program, vilket gör att alla par presenteras som gifta, något som irriterade många släktingar, som fick ta del av materialet.

För en tid sedan blev jag emellertid kontaktad av Torgny Larsson som är ansvarig för fadderverksamheten inom DIS. Han ville diskutera mina, delvis ganska negativa, synpunkter på Disgen för att om möjligt finna lösningar. Vi hade ett mycket långt samtal kring mina problem och även en del resonemang om vad som kommer att hända med Disgen framgent.

Glädjande nog löste vi ett av ovanstående problem – överföring av källor till åtminstone FTM. Bland alla de inställningar för export som finns hade jag naturligtvis inte observerat, eller snarare förstått betydelsen av, den inställning som gjorde skillnad. Så här skall det se ut om ni vill överföra en Gedcom från Disgen till FTM (och kanske till andra program också).


Med denna inställning överförs databasen med korrekta källor och dessutom med bilder på ett utmärkt sätt till FTM. Man bör emellertid tänka på var man sparar sin Gedcom från Disgen eftersom samtliga bilder från Disgen förs över tillsammans med .GED-filen och det kan bli lite rörigt om man exempelvis mellanlagrar sin Gedcom på Skrivbordet. När väl Gedcom-filen är importerad till FTM får man dock själv markera vilka bilder som skall visas som profilbild i de grafiska träden på FTM. En bonus är också att man på detta sätt faktiskt kan kringgå det problem som Ancestry [1] har att man förlorar alla länkar till media när man uppdaterar ett träd från Disgen.

Man gör så här: Anta att du har fört över ett träd från Disgen till FTM som heter ”MittTräd-februari-2014”. Detta träd är synkroniserat med ett träd med samma namn på Ancestry. Du har vidare matat in ett antal nya anor i Disgen sedan sist och vill uppdatera mitt träd på FTM och Ancestry. Du för då över en ny Gedcom till FTM som du kallar ”MittTräd-mars-2014”. FTM kommer ihåg alla länkar mellan personerna i det gamla trädet och respektive bild (på samma sätt som jag berättat att GeneaNet gör vid uppdatering) och länkar rätt bild till rätt person. Det funkar så länge man inte ändrar stavning sedan förra trädet. Ett problem är emellertid att man åter måste välja profilbilder som visas i trädet (de små frimärkena man ser vid varje person i trädet), men man förlorar inget. Om man synkroniserar med Ancestry så skapas ett nytt träd där med samma namn. Lite bökigt är det, men det går.

Som jag berättat tidigare har jag beslutat att använda Disgen och FTM parallellt och GeneaNet som on-line-tjänst. Efter att ha talat med den kunnige och hjälpsamme Torgny Larsson så känns det som ett bra beslut eftersom det finns tecken på att det kan ske en del intressanta förändringar i Disgen i framtiden.

måndag 10 mars 2014

Med kameran i högsta hugg på arkivet

Den här veckans gästbloggare är Leif G-son Nygård vars stora intresse är att göra gammalt arkivmaterial tillgängligt för oss som inte så enkelt kan besöka arkiven själva. Han berättar här hur han går tillväga.

MED KAMERAN I HÖGSTA HUGG PÅ ARKIVET
av Leif G:son Nygård


Den digitala tekniken och internet har verkligen inneburit ett lyft för släktforskningen. Annat var det när jag började för 20 år sedan; då var man hänvisad till en undanskymd och mörk vrå av biblioteket. (Mörkret tackade vi dock för eftersom det var en förutsättning för att kunna läsa negativfilmen). Timme ut och timme in ägnades åt vevande på rullfilmsläsaren. Microfichen var på intåg men hade ännu inte slagit igenom i full skala.

Nu består släktforskningen av forskning efter lättillgängliga källor via internet, databaser och digitala skivor. Det ska gå snabbt att hitta material som tills för inte så länge sedan förvarades svåråtkomligt för gemene man. Och det ska vara enkelt att ta del av; en skiva i datorn och/eller några knapptryckningar på en länk – och vips är historien hemma hos dig! Och det är här jag sett behov och möjligheter att tillfredsställa, i alla fall från sådant som rör min del av världen.

Jag bedriver därför sedan några år, när tiden medger, ett digitaliseringsprojekt. Det syftar till att tillgängliggöra svårtillgängligt och udda arkivmaterial genom fotografier i färg som återges på CD och DVD och via direktlänkar. I syfte därmed har jag också skapat en sida på Facebook – Digitaliserade källor, https://www.facebook.com/digitizedsources – där jag lägger ut framställt material och en del annat.

Eftersom jag på min fars sida är djupt rotad i Bergslagens mylla rör materialet i första hand dessa områden, företrädesvis Dalarna, Närke och Västmanland. Men då min mor kommer ifrån Österbotten försöker jag även lyfta fram ett och annat därifrån. Så mina forskningsresor riktas allt som oftast till Landsarkivet (Uppsala) och Riksarkivet (Marieberg, Stockholm). För där finns det viktiga och mest omfattande arkivmaterialet, t ex domstolsarkivalier.

Och domstolsarkiv har varit lite av min ”specialité” under 15 år tid. Ja, i själva verket innebar starten av min släktforskning stapplande försök att tolka en bouppteckning Och det gick så där kan jag säga... Domböcker är en utomordentlig källa till släktens och hembygdens historia. De är också tillförlitliga; vittnesmål beskriver händelser som nyligen har inträffat. Vid t ex brottmål kan de vara mycket ingående.

Jag har inte någon avancerad utrustning vid fotografering utan bara en enkel digitalkamera, ingen systemkamera. Och det har fungerat. Bilderna har blivit bra. Bara vid något enstaka tillfälle har jag blivit tvungen att gör en omtagning. Dessutom har jag aldrig kontrollerat bilderna på plats vilket var en chansning, men det har varit tidsbesparande och visat sig fungera utan missöden. För att säkerställa kvalitén har jag synat alla bilder efter varje fotosession. Och ingen har (ännu) klagat vilket jag ser som ett gott betyg åt insatsen.

Och även om det finns särskilda platser avsedda för fotografering på både Landsarkivet och Riksarkivet har jag valt att fotografera med fri hand; vänster hand med ett lätt tryck över sidan som ska fotograferas och kameran i högra handen. Med tiden har jag blivit stadigare på hand så att jag ”känt” att bilden blivit bra. Det är dock viktigt att man har en kamera med autofokus och optisk bildstabilisering så att den automatiskt scannar av objektet och ”låser” motivet. På så sätt undviks suddiga bilder. Dessa funktioner kompenserar också de handskakningar som kan uppstå. Att tänka på: 1/På Riksarkivet råder fotoförbud; du kan inte utan tillstånd fotografera i läsesalen. Tillstånd begärs i Forskarexpeditionen. 2/Blixt får inte användas. 3/Ställ in kameran på ljudlös fotografering.

Hanteringen av gamla och tjocka luntor kräver också varsamhet. Det är t ex viktigt att lägga volymerna på en kudde för att skydda rygg och pärmar. Dessutom kan man staga upp boken så att sidan som ska fotograferas ligger så plant som möjligt. (Ett enkelt dokument kräver naturligtvis inga sådana förberedelser). Sedan finns fler hjälpmedel som t ex vikter för att hålla sidor på plats och rygghållare, som kan justeras efter volymens höjd. Att tänka på: När det gäller äldre arkivalier har Riksarkivet också den regeln att material före 1700 inte lämnas ut utan tillstånd. Det går att söka tillstånd. Blankett tillhandahålls genom Forskarexpeditionen. Och besked ges oftast utan dröjsmål.

Hittills har jag fotograferat ett par 10 000 sidor av diverse arkivalier. Och arbetet fortsätter för ”mina” områden. Domboksmaterialet är fortfarande det mest intressanta. För fortfarande är i stort sett bara de s/v negativen från mormonernas fotografering på 1950- och 1960-talet tillgängliga. Arkiv Digital håller förvisso på att ändra på detta. Men de, liksom andra kommersiella aktörer, har också andra projekt att ägna sig åt samtidigt vilket ger tidsförskjutningar. Så tillgängliggörandet tar tid.

Fysiska besök på arkiv innebär också att oväntade saker dyker upp. Noggrann planering före kan gå om intet – därför att man plötsligt finner något som måste dokumenteras! Ett fynd helt enkelt. Och det är den stora tjusningen med att besöka arkiv på plats: källor kan upptäckas som jag inte visste fanns och som öppnar nya vägar. Att tänka på: Ha alltid kameran eller smartphonen i beredskap och gräm dig inte alltför mycket om planeringen spricker!

fredag 7 mars 2014

15 generationer tillbaka - är det möjligt?


Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.

måndag 3 mars 2014

Hur det började - en berättelse av Ingeborg

Den här veckans gästbloggare är Ingeborg Arvastsson som berättar hur man kan halka in på vår hobby och hur den mer och mer blir en del av livet

DET VAR WILHELMINAS FÖRTJÄNST
av Ingeborg Arvastsson

Vilhelmina Klint, så hette hon, hon som jag vill påstå är den som väckte mitt släktforskningsintresse, hon och morfar förstås.

Det hela började en dag i slutet av 80-talet. Jag gick i mellanstadiet och läraren gav oss i uppgift att gå hem och fråga efter våra anor, för nu skulle vi släktforska! Läraren gjorde ingen större vetenskap av det hela, det man fick till svar där hemma var gott nog att betraktas som sanningen och gott nog att skriva in i sitt släktträd.

När jag kom hem frågade jag direkt mormor och morfar – vad vet ni? Mormor gick iväg till sina gömmor och plockade fram ett färdigt släktträd, ett som hennes bror forskat fram. Där fanns ryska soldater och sameblod, skrönor om mord och försvunna förmögenheter. Allt färdigförpackat. Morfar däremot, han som kom flyttandes till mormor endast medhavd en väska, hade inget nerskrivet, men desto mer i sitt minne, och berättade, det var något han gärna gjorde och han gjorde det bra.

Han berättade om att man i familjen alltid sagt att där fanns vallonblod, där fanns också människor som emigrerat, han nämnde namn och försökte komma ihåg årtal för födelse och död. Däribland nämnde han också Vilhelmina Klint, hans farmor. Inget särskilt berättades om denna kvinna, men det behövdes inte mer, namnet var ju så tjusigt! Sen kom hon att ligga där, i bakhuvudet, tillsammans med en tanke om att jag gillade det där med att veta vilka som levt före mig.

Tiden gick och livet snurrade på, så där som det gör. Ett arbete kom att sysselsätta mig mer än heltid och jag stannade inte upp och tänkte nämnvärt på det där med att skaffa mig en hobby förens jag år 2009 fick barn. De där bebisarna har ju visat sig sova en hel del och en dag när jag gick och tänkte på allt och ingenting så dök Vilhelmina upp igen! Jag visste att det fanns en kusin till mamma som vänt uppochner på varenda tänkbara kyrkbok och skakat fram varenda tänkbara ana utifrån det där släktträdet mormors bror hade påbörjat, så jag skrev ett mail till honom och frågade – hur gör jag!? Tillbaka, med vändande post, kom ett långt mail, innehållandes såväl lust och energi, som rena fakta och tydliga instruktioner om hur jag skulle gå tillväga. Behöver jag ens säga att jag inte bara blev sittandes medan bebisen sov om dagarna, utan såklart också långt ut på småtimmarna?

Sedan dess så har släktforskningen varit med mig. Det där arbetet som tog mer än heltid har fått kliva åt sidan, mycket pågrund av mina barn, att jag fått andra prioriteringar, men också pågrund av mitt intresse för släktforskningen. Jag vill finnas i den miljön. Det behöver inte vara mina anor jag letar efter, jag letar lika gärna andras anor, så länge jag får finnas bland kyrkböcker och släktgåtor som väntar på att lösas, sådant som den ”lilla människan” fick uppleva helt enkelt! Nu ska jag bara räkna ut hur jag kan koppla detta till ett lönekuvert också.

Vilhelmina Klint? Jo då, våra vägar korsades igen, så sent som i höstas faktiskt, när en ny släkting hörde av sig, just genom att han sett min koppling till Vilhelmina Klint. Så nu vet jag inte bara hur hon såg ut, utan jag har också fått en uppsjö av nya släktingar och berättelser från förr. Visst är det häftigt?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers