Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

tisdag 30 november 2010

Fortsättning på min mors berättelse - kriget kommer

1939 gick tyskarna in i Norge
Av Maywor Granath

Så fick vi då uppleva hur det var att vara så nära Norge. Det kom en hel del militärer; det bara kryllade var man gick i buskarna och på vägar. Det var en apotekare, en läkare och en tandläkare som bodde hos oss på övervåningen. På Berget var själva logementet och på Rena var sjukvården inrymd.

Mor bakade bullar och sockerkakor, för kaffe det skulle dom ha. Det byggdes tankhinder och fort och vi fick ha passersedel på en del ställen. Då vi åkte med tåget från Åmotfors till Arvika var det alltid militära vakter med gevär och hölsterbälten med ammunition runt midjan. Vi åkte en dag;  mor skulle till sin ögonläkare i Arvika. Det var mor, Signe Myhrin och jag. Mor hade väl i brådskan glömt sin passersedel så det blev promenad till polisstationen. Det var för all del inte så långt från stationen men där gick vi alla tre med två beväpnade militärer bakom oss. Det blev väldiga förhör om allt möjligt och vad vi skulle göra i Arvika. Vi funderade på hur vi skulle komma till ögonläkaren i tid. Då frågade en polis om vi inte hade någon som kunde gå i god för oss. Då kom jag på Martin Medin som var poliskommissarie i Charlottenberg. De såg lite fundersamma ut men så ringde de i alla fall upp och svaret blev: ”Kära ni, släpp Augusta för all del för hon har aldrig gjort en fluga illa.”

Uppe på Berget där de mesta av militärerna bodde var en frälsningssoldat Karl Johan Blomquist - ”Blomma” fick han till smeknamn – samt en ryskfödd präst Igor Trennkjeff. Det byggdes altare med ett stort kors av björkstörar; där var så vackert bland stenar och bergskrevor och det blev deras fältkyrka dit även byns folk kom. Det var flera unga militärer runt om på andra platser som sällade sig till "By missionshus" där det blev fullt av liv med sång och musik till allas förtjusning. Karl Johan – Blomma – tog initiativet till insamling för inköp av ett piano.

Det inträffade en del allvar också, t.ex. en söndag när Karin Strandin och jag var nere i Åmotfors. Dit brukade vi gå ofta för vad skulle vi annars göra på helgerna. Det stod en stor luftvärnskanon uppe på höjden vid hotellet, numera Värdshuset Vita Älgen. Det var ett rött magasin nere vid vägen där Karin och jag befann oss. Plötsligt kom en flygmaskin med hakkors målade på undersidan av vingarna. Norma projektilfabrik låg alldeles intill och det tyska planet gav eld från kulsprutorna samtidigt med kanonen. Kulorna ven över våra huvuden där vi stod tryckta intill väggen och till varandra. Flygplanet kunde väl inte varit berett på angreppet från Åmotfors hemvärn. Innan det vände med en gir över Helmer Larsson Tobak och Pappershandel han det splittra sönder trappan och skyltfönstret. Troligen var den i fel kurs - det spekulerades i alla fall så.

Det kom många tysketåg förbi i Åmotfors; det var sårade soldater i godsfinkor; de såg eländiga ut. Någon kastade upp choklad till dem. Det var som sagt krig inpå knuten kan man säga. Vi fick ha en sorts mörkläggningsgardiner. Det var en typ av rullgardiner. Mor sydde dem själv av ett papper som gjordes på pappersbruket; det var brunt och kreppat, dubbelt med ett skikt tjära mellan – ingenting syntes utifrån.
Alvar var som många andra inkallad och låg i Bräcke. Jag minns mors alla brev till honom. Hon ritade alltid en pipa och skrev ”låt bli den här”. Vi hade kuponger att handla på som vi fick på Kristidsnämnden; det var på mjöl, socker, kaffe, fläsk och kött, tvättmedel mm. Mor hade hamstrat rätt mycket och gav bort kuponger sedan.

Poliskommissarie Martin Medin i Charlottenberg berättade en hel del av vad han var med om. Bland annat då han fick rapport från Stockholm att det ev. skulle komma en täckt tågvagn med en hög tysk militär vid namn Faerwart från Norge. Martin och hans mannar åkte ut till Ottebol och mötte tåget, gick in med automatgevär och fängslade den store nazisten och skickade tillbaka honom till Norge.

Martin Medin, Sigge [på Berget], Harald i Hammarsgärdet och far var ofta tillsammans och spelade kort, spröjte. Det var sällan det var sprit med. Ingrid och Maja styrde dem med fast hand men gubbarna var tillsammans för att dra sina skrönor för varandra och de hade roligt ihop. Maja, född Brandel och Sigge blev ägare till Berget då vi flyttade till Solbacka 1935-36. Jag var ofta på Berget och hjälpte Maja och sen Gunilla [dotter till Maja och Sigge] föddes var jag och passade henne mycket.

Alvar konfirmerades pingsten 1931. Jag konfirmerades pingsten 1937.

Norma Projektilfabrik, 13/3 1939 – 15/5 1942

Jag började på Norma Projektilfabrik och satt vid en hylsmaskin och sorterade i början. På sommaren blev jag lånad till Noreborgs Herrgård till disponent Hoff. Han och disponent Hansen [på Vistegården i By] som var goda vänner och tant Hilde [Fabricius Hansen] ville ha mej som sällskap åt [sönerna] Rolf Einar och Jan Helge med kandidat som det hette på den tiden. Det var en fin tid med mycket omsorg av alla. [Hilde Fabricius Hansen blev när jag föddes 1946 gudmor].

Stockholm, juni 1942 – juni 1944

Jag arbetade hos sjökapten Einar och Anna Helena Norrman, Furulundsgatan 13 på Gärdet och hade hand om Monica 2 år. Där i samma trappuppgång jobbade även Ingrid och där blev vi vänner. Lasse och Inez Dahlqvist [göteborgsprofilen] med sonen Robert (Bob) bodde på nr 11 och jag skaffade dem en barnflicka från Södra By, Lisa Andersson. Jag var mycket där, Ingrid var på Kåren [Frälsningsarmen]. Norrman och Lasse var kusiner; de var trevliga familjer. En gång borstade jag Lasses smoking och där låg en 10-sedel i bröstfickan; ”den kan Maywor ta i ärlighetens namn", sa han - det blev ett par nya skor. Det var många roliga episoder med t.ex. Åke Söderblom och Sickan [Carlsson] som var där ibland.

Norma juni 1942-44

Då jag åkte hem från Stockholm ibland träffades vi, Nisse [min far] och jag. Han låg inkallad i Eda någonstans. Vi träffades på tåget Nora – Åmotfors. 20 augusti 1944 gifte vi oss och bodde på övervåningen [på Solbacka]. Nisse fick jobb på pappersbruket och jag fick jobb direkt 24/8 hos ingenjör Sven Carlberg som omedelbart behövde en flicka till kontoret och laboratoriet eftersom Milred [Maywors kusinbarn och min tremänning] och han skulle gifta sej.

Jag blev upplärd för all kontroll och prover i fabriken av patroner som vägdes med och utan innehåll (krut), mantlade och omantlade. Jag gjorde dragprov på olika hylsämnen 12 mm, 30 mm och 40 mm tror jag måtten var. Dessa satte jag in i klämmor uppe och nere på maskinen och ibland sa det bara smack; då blev det liv – Sven skrek ”Håken Amalia”. Det var det grövsta han kunde ta till.

Kungliga Krigsmaterielverken - K.K.V.-  levererade till Korea tror jag. Det kom flera herrar ibland som skulle vara med vid kontrollerna. Vi satt runt ett stort bord med var sitt mätinstrument. Sven och jag hade de viktigaste. En korean förde protokoll; det var ansvarskännande och jobbigt. Koreanerna var artiga och fina herrar och de bodde på gästmässen och fick fin mat av Gulli.

John Bohlin (Mildreds far) och Ole Berndsen (från Norge) provsköt ammunition för kpist. Det var ett litet hus nere vid Lögarberge´ där de höll på och sköt kpistbanden [det måste nog varit kulspruta eller kulsprutegevär eftersom det hade band]. Jag satt på Svens kontor och tog emot alla skott per telefon och smällarna registrerades på en aluminiumhylsa. Det var 10 skott som markerades i varje salva runt om. Gick markeringarna i rad var allt bra, men vid minsta lilla hopp blev det ”Håken Amalia” och hela partiet kasserades. Det var hårda bud men det var en fin tid tillsammans med en fin chef och Ole och Bohlin.

En dag kom emellertid Sven på att jag måste kunna hantera en pistol. Jag vägrade förstås, men slapp ej undan. Jag skulle skjuta i en sandlåda utanför laddfabriken där alla killarna stod och applåderade. Det var det värsta jag varit med om.

Alla kommentarer inom (parentes) är gjorda av Maywor Granath för tydlighetens skull.

Alla kommentarer inom [hakparentes] är tillagda av Jan Granath för tydlighetens skull. I dessa kommentarer är det således JG som avses med "jag".

lördag 27 november 2010

Hur man kan dokumentera berättelser från gången tid

I videofilmerna som jag gjort tillsammans med GeneaNet och i mina nybörjarkurser trycker jag på hur viktigt det är att börja att dokumentera allt som finns inom familjen. Min far skrev ned sina barndomsminnen och minnen från Järnboås socken medan han levde och på samma sätt har min mor under åren samlat på sig en mängd nedskrivna minnen som jag fick av henne härom året.

Min mor är nu 87 år gammal och har fortfarande många historier och minnen kvar att berätta. Hon beklagade sig nyligen över att hon inte längre orkar skriva för hand eftersom handen blivit darrig. Jag frågade henne då om hon kunde tänka sig att berätta sina historier istället och spela in dom. Hon var inte avvisande till idén men var lite rädd att hon skulle bli nervös och säga fel.

Jag köpte emellertid en liten "bandspelare" av märket Olympus åt henne där man bara behövde använda en start- och en stoppknapp. Den rymmer 2 GigaByte så hon kan prata i en massa timmar innan minneskortet behöver tömmas. Efter en något tvekande inledning ringer hon mig nu regelbundet och berättar om hur mycket hon talat in. Hon tycker det är jätteroligt och har inga som helst problem med varken tekniken eller nerverna. När jag träffar henne nästa gång kommer jag att tömma minneskortet till min dator och skriva ut det hon spelat in.

Jag tänkte nu låta er få ta del av de äldre nedskrivna minnena som hon tidigare har gett mig. De beskriver livet från tidigt 20-tal fram till kriget i Eda kommun i Värmland där hon är född och uppvuxen. Jag har kompletterat texten med kommentarer och förtydliganden så dom som har sina anor i de trakterna lättare skall kunna knyta ihop berättelserna till era egna anor från den tiden. Det är ganska många texter så jag delar upp dom i flera avsnitt. Den första delen sträcker sig fram till kriget.


Minnen från min barn- och ungdom i Norra By
av Maywor Granath, 2007

Augusta Aronsdotter
Jag var barn en gång och ”ung en gång för länge sen”. Jag föddes vid Noreborg i Eda socken de 28 februari 1923. Jag var yngst av fyra syskon - Aina som dog endast ett dygn gammal, min broder Alvar som föddes 1917, därefter en broder Göran Vilmar som föddes 1919 och dog endast 1 år och 8 månader gammal efter att ha fått över sig hett potatisvatten som vår gamla farmor hällt upp i en skål. Han dog i sårfeber.

1923 föddes jag, som ovan nämnts. Jag blev en brunögd liten flicka som kallades för ”ôrebôtta” som betyder yrväder. Jag var allt för pratig och medveten sades det och fick namnet av mina mostrar i Holmedal som var frireligiösa och tillhörde missionsförsamlingen där(1).

Min far var droskägare efter den tjänst han hade som privatchaufför och kusk hos disponent Rolf Hansen på Noreborgs herrgård, där han träffade min mor som var kokerska. Min far Nils Olofsson var född 1887, den 15 mars vid Noreborg. Min mor Augusta Eugenia Aronsdotter var född 1881, den 22 augusti i Holmedal. Hon gick i hushållsskola på Björnö i trakten av Karlstad.

Då jag var ungefär fyra år bröt mina föräldrar upp och arrenderade ett litet torp i Vittensten, men detta visade sej vara ett fiasko och en fasa för min mor som var van att hålla hemmet så gott det gick på den tiden. Vägglusen tog överhanden och hon vakade nätterna igenom för att dräpa dem och hålla dem borta från min bror och mej.

Berget i Norra By

Berget
Vi bodde på Tomta, som det hette, ett halvår. Då tog far ett arrende på en stor gård, Berget i Norra By. Där var tolv rum och kök, alla stora som salar. Jag minns att alla hade namn efter olika länder; Sverige var kök, Norge sovrum, Danmark matsal o.s.v.

Det fanns många mystiska rum för förvaring av olika slag sen år tillbaka och min nyfikenhet var enorm bland papper och spindelväv. Jag var en orädd liten flicka och ville gärna utforska allt. Det var en drängstuga till gården och där hade jag ett litet rum till lekstuga en tid. Dit var det skönt att gå och prata och fantisera för sej själv då jag var.

Vi hade det mycket bra ekonomiskt. Vi hade tolv kor, två hästar - Leo och Bruno - grisar och höns. På gården var en stor djup brunn som var omgärdad av syrener; den var intill den stora ladugården. Det var även en mindre ladugård där vedskjul, vagnskjul mm hade plats. Där var ett fint loft (ränne) där ett kattugglepar hade sin boning. Oj, vad ungarna var söta då de satt där och blinkade till oss!

Vi hade hjälp med skörden och all vedhuggning till vedeldningen av spis och kakelugnar och det fanns söta trekantiga hörnspisar där vi hade öppen eld där vi brukade steka äpplen på pinnar. Vi hade en stor trädgård med bär och frukt. Vi hade stora grönsaksland – mor var mycket duktig och odlade allt, mycket blommor i stora rabatter på var sida om den stora verandan och en stor rundel på gården med grus runt om. Vi levererade smör och ägg till fars släkt nere vid Kroppstadsfors varje vecka. Mor och far körde för det mesta till samhället med häst och ”trilla”, en hög fin vagn med två säten, ”fotsack” och fotsteg. Då jag blev lite större fick jag ta bördan på sparken om det var vinter. Det var i och för sig en rolig åktur. Jag fick träffa Maria och Oskar – faster och farbror (2), samt tant Lovis och farbror Frans (3). Det blev alltid en god smörgås eller jättestora hjorthornslöv - de kunde då ingen mer baka än tant Lovis – så fick jag en hel krona av min farbror Oskar ibland. Jag gick i mina kängor och hemstickade långstrumpor av elektragarn, hemsydda kläder, livstycke av dubbelflanell med strumpeband på för att hålla uppe strumporna.

1928 blev det fart på byn. Då kom det en hel del gubbar och pojkar – AK-arbetare (4) kallades dom. Drängstugan blev full. Där var ju två rum och kök. Även två rum på nedre botten i stora huset blev uthyrda. Det var snälla och trevliga karlar allihop och jag var en flitig gäst i drängstugan och bjöds alltid på något gott av olika slag.

Mor hade alltid händerna fulla av arbete. Far och min bror fick arbete med att köra sten till underlaget till nya Kungsvägen som den hette. Min bror tjänade till en ny fin racercykel – Oj vad han var glad! En dag cyklade han till Anneborg för att hjälpa till med tröskning. Han ställde cykeln i förstallet och det blev ett häftigt åskväder och den fina racercykeln ett minne blott. Försäkringen gav pengar för uthuset och till en ny cykel.

Saker som kan berättas är att vi ej hade elektriskt ljus i varken Norra eller Södra By. På Berget hade vi en fotogenlampa hängande över köksbordet och i de andra rummen hade vi bordlampor med fotogen. Då vi gick ut till djuren hade vi fotogenlampor (Fenixlyktor). Allt vi behövde togs från det egna jordbruket - mjölk, smör och ägg. Mor gjorde även osten, kokade messmör och sötost och sandost av vasslan. På hösten var det storslakt av gris och kalv. Fläsket saltades i en stor tina (kar) och kalv blev konserverad. Det gjordes korv och olika syltor samt blodpudding och ”klubb” eller palt som en del kallade det. Potatis sattes i stora land. Farbror Oskar och Kalle (5) hade också satt för sina behov. Jag ville helst plocka efter farbror Kalle då vi tog upp potatisen på hösten. Vete havre och råg såddes och då det skördades fick jag lära mej ta upp för hand. Far lärde mej att binda och rågen var bäst att binda för den var så lång så det var fint att göra banden. På havre och vete fick man sno stråna om varandra till band. Rågen ”snesades” upp på en stör, vetet likaså. Havren satte man fyra par kärvar i rad, två och två mot varandra.

Mina leksaker var en docka som mor sytt och den var så söt med ett huvud av papp och kläder som mor sytt. Den blev ganska tilltygad runt näsan eftersom den skulle tvättas om munnen ibland. På vintern hade jag min lekstuga under ett fönsterbord i vårt stora kök. Jag hade en blå liten spjälsäng till dockan, madrass, kudde och en virkad filt som jag fick av faster Jenny. För övrigt var möblemanget av olika små och stora papplådor. Jag hade en liten sockerskål, ett fat och ett saltkar som jag hittat i ”spindelvävsrummet”. Dessa små saker var över efter Överste Nordenfeldt som ägde berget före Löjtnant Brandel.

Liksom mor och far hade jag en ”egen gård” i en bergskreva. Där hade jag trädgård och land och en ladugård. Djuren var av kottar med ben av pinnar, fruktträden av blåbärskvistar som jag trädde olika bär på och stack ned i jorden. Mor lärde mej detta liksom allt annat.

Far var en duktig lantbrukare och hjälpte bekanta med vår och höstbruk. Han var alltid väl sedd men var svag ”då det bjöds” av en virkespatron, Axel på Nygärde i Dalen utanför Åmot. Far var ansedd som en duktig kantsågare och var där ofta. Han hämtades tur och retur av patronen som hade en stor fin bil. Han var rödmosig och blank om kinden som en gulaschbaron och jag har bilden för mej när bilen kom uppför vägen till Berget och de var fulla bägge två.

Berget arrenderade far och mor av Bengt Brandel från Stockholm. Han köpte ut Hjalmar och Ruth Brandel i Norra Mon. Själv bodde han i Stockholm men kom varje sommar till oss. Han hade en egen lägenhet på södra änden av Berget. Han hade alltid kost hos oss och berömde mors mat. Han var med ute på åkrarna och körde hö och räfsade. Det var alltid roligt med farbror Bengt. Han hade många gåvor med till oss – Alvar och mej. En gång fick vi en låda med apelsiner; vi åt och frossade och mor kokte marmelad osv. Alvar fick tillklippta byxor och jag en tillklippt kappa eftersom han värdinna hade ateljé i Stockholm. Vi fick också tandborstar och tandkrita.

En kväll gick mor, far och jag till Hammarsgärdet; där bodde tant Kersti och drängen Nils. Vi satt på soffan innanför dörren, runt köksbordet satt Simon och Mari i Väststuga´, Per Edin, Norste Nirs, tant Kersti och drängen Nils och spelade sprôte. Tant Kersti var en fin och god tant. Dit fick jag gå varje dag för att hämta posten och det var lätta steg att springa. Tant Kersti gick in i skafferiet efter en filbunke oftast eller något annat gott som Ola eller Erik haft med sej till sin mor. Hon hade även en dotter Karin som var gift i Eda med Nils. Ola kallades Ola på Norserud av alla och var enkel och gemytlig och gift med Karin på Norserud. De hade två barn Ove och Annika. Erik var gift med Ingrid på Ottebols gård och han blev vd. på Jössefors bruk.

Tant Kersti var alltid fin och pråper i lång fin kjol, blus och ett midjeförkläde och en rutig huvudduk knuten under hakan. Ibland tog hon mej med in i ett rum innanför köket . Där var matsalsmöbel, skänkar med fint porslin. Längst in fanns en stor sal med fina stoppade möbler. Ofta kom Norserudsbilen eller Jösseforsbilen upp till Hammarsgärdet. Ibland var Ove och Annika med till sin farmor. Någon gång var jag där och lekte och i liljekonvaljtider kom de alltid och vi plockade stora buketter till oss och tant Kersti. Konvaljerna växte nere i sluttningen efter gamla vägen och var otroligt stora.

Skolan i Noreborg

1930 började jag skolan. I första klass och även i andra hade vi tant Anna, en mycket fin och god fröken - vilken underbar tid det var! En tid med stoj och glam för en liten flicka med mors hemsydda klänningar och förklä' med rosetter i sidorna, pannlugg och rosett i håret. Varje dag gick vi till skolan 3 kilometer, ibland åkte vi buss med Osvald för 10 öre.

En dag gick jag till skolan med mina nysulade kängor. Då skolan var slut kom Johan på Nygård med häst och vagn med järnhjul med ekrar och hämtade oss. Jag skulle göra mej rolig och satte foten på hjulet och furade (bromsade) och sade att nu skulle Per Edin få laga mina skor snart igen, och vips gled foten emellan ett par ekrar och jag bröt förstås fotleden. Det blev en tur till Doktor Juhlin i Charlottenberg och han gipsade fot och ben utan vidare och jag fick gå med hemgjorda kryckor över stock och sten. Det var mycket berg och en dag gled jag på ett halt berg och låg där tills en AK-kille kom och tog upp mej. Jag var hemma från skolan i över en månad.

Då jag började skolan igen åkte jag buss på morgonen, hem åkte jag med Ola i backen som hade en stor lastbil och körde grus till vägbygget. Ola sjöng ”Du svarte zigenare” för mej varje gång och den lilla flickan var så rysligt kär.

Så började storskolan som det hette – 4-6 klass. Min lärarinnas bror Harald Karlsson lärde oss med rytande, slagpinne och skamvrån. De läroämnen som var viktigast var kristendom, matte och sång – synd att jag inte sparade den bok som kallades Kristendomsanteckningar. Där skulle alla gubbar i bibeln tillsammans med hustrur och söner skrivas in i olika färger. Gud nåde den som inte hade rätt anteckning med rätt färg. Lika var det med matten, det skulle räknas trettio tal i veckan. Det var hårda bud minsann! Sång och bibelverser var viktigt och våra sånglektioner var krävande. Klara Lisa damp i golvet och svimmade en dag.

I skolan hade vi trädgårdsskötsel och var sitt land att odla på – det var ju en sporre i allt annat. Min bror som är sex åt äldre än jag var alltid lugn och snäll i skolan och fick därför skulden för ofog. En lektion pratade en av de mest begåvade och min bror fick skulden. ”Gumsen” som läraren kallades kom ner och drog stora hårtussar av min bror, men det fick han bittert ångra för far var inte att leka med, det blev han varse en dag, fick jag veta av min kusin Folke. De stora pojkarna gav igen för alla elakheter då de kom i högre klasser. ”Gumsen” hade t.ex. planterat fruktträd som de drog upp en natt, vässade och satte tillbaka på plats igen.

Skoltiden på ”Noreborg universitet” var jobbig på flera sätt, särskilt för vår städerska och allt i allo. Hon hette Augusta Säll och kom tidigt varje morgon för att elda den stora kaminen som stod efter ena väggen. Hon var alltid lika rar och mysig trots sitt slit därhemma med sex barn. Oskar, hennes man hade åkt till Amerika som så många på den tiden. Augusta var aldrig sur eller ledsen och de större eleverna hjälpte alltid till att bära vedklampar och fyllde stora lårar.

Då det var vinter och snö hängde ju våra kläder till tork överallt – vi var ju som snögubbar ibland då vi kom till skolan eftersom snön lätt fastnade i ylletröjor, vantar och mössor. Det luktade våta tröjor, läder, fis och matos överallt i omklädningsrum och skolsal. På den tiden var det riktiga köldgrader - 20 – 30 grader var vanligt. Man fick ha stora sjalar om huvudet och för munnen.

Jag hade en liten ryggsäck där jag hade en grön butelj med patentkork, s.k. wichyvattenflaska full med mjölk. Den var nedstoppad i en tjock socka. Jag hade, då det var riktigt kallt, en liten termos med choklad, hembakad kaka (6) med stekt ägg och ibland rökt hästkött à 15 öre per hekto. Vi barn bytte ofta smörgåsar med varandra. Dagny på Hagen hade alltid tunn svart kaka med smör och doppad i socker – det var ett gott byte!

Jag läste för prästen i Eda kyrka för Oskar Svensson och Sven Hektor. Jag gick i fortsättningsskola i Åmotfors – skolkök hette det på den tiden – för hushållslärare Majken Edfeldt som var mycket fin och duktig. Det var en trevlig tid! Jag gick i söndagskola och juniorföreningen i Missionshuset. Det var trevligt och vi hade fester och auktioner.

Solbacka

Vi bodde på Berget i Norra By i tolv år. Sedan köpte min mor en egendom för 5000 kronor för ett sparat arv efter sina föräldrar. Där byggdes ett tvåvånings Borohus – Solbacka - som blev vårt hem.

Då vi kom till Solbacka blev det klart med elektriskt ljus. Då skaffades det en mjölkmaskin, kylskåp,och dyligt. Där hade vi bara 4-5 kor och två hästar, gris och höns. På Solbacka var en Egokamin för uppvärmning till en början. Min gudomligt snälla och goda morbror Walfrid (7) från Holmedal murade själva inramningen där den skulle stå. Han murade även grund till stall och ladugård och gödselstad. Senare installerads en spispanna och element i huset.

Det var snälla och fina människor som byggde och bodde i By. Ingen som helst osämja och alla hjälpte alla. Vi gick på kalas om Julen och vi gick till varandra på förmiddagarna med en stickning eller virkning. Jag följde alltid mor. Hon var så god och trygg. Vi var hos Mala, Anna, Stina och Emilia.


1) Mostrarna var Emma Kristina f. 1876 och Beda Amalia f. 1878 Aronsdöttrar
2) Maria och Oskar – faster och farbror - Oskar Wilhelm Olofsson, 1885-05-26 till 1946-04-24 och hans hustru Maria
3) Tant Lovis och farbror Frans Svensson var inte släktingar, men deras son Sven gifte sig senare med Dagmar Alice f. 1911 dotter till Maria och Oskar Olofsson.
4) AK stod för Statens Arbetslöshetskommission
5) Farbror Oskar och Kalle - Karl Gottfried Månsson f 1889 och Oskar Wilhelm Olofsson
6) Hembakad kaka var matbröd i form av runda kakor som skars upp i trekanter och ofta delades på flatsidan
7) Morbror Walfrid från Holmedal var Walfrid Söderblom f. 1861 och gift med Emma Kristina Aronsdotter.

lördag 13 november 2010

Även de bästa gamla källorna bör man vara försiktig med

Det finns ett antal källor till kunskap om gamla anor som jag har funnit ovärderliga, men också bedrägliga. ett sådant verk är det fantastiska verket Svenskt Biografiskt Lexikon -SBL - som nu kommit till band 31. En annan samling är de digitaliserade artiklarna ur Släkt&Hävd som ges ut av Genealogiska Föreningen. En tredje som är lite mer lokal är den samling av medlemsskriften Släktforskaren som Västerbergslagens släktforskare ger ut.

Gemensamt för alla dessa skrifter är att texterna författats av de skickligaste släktforskarna vi har i landet. Jag har också nämnt andra verk som också har framställts av den tidens stora namn som exempelvis Anrep, som går att finna på Google Books.

Man behöver inte ha adliga eller berömda släktingar för att ha nytta av dessa texter eftersom de redovisar mycket detaljerade släktskap och ingiften lång tillbaka. Det kan således mycket väl hända att en bonde eller präst som du har i din släkt är befryndad med någon av de personer som nämns under några av släktutredningarna i de här böckerna.

Vad är då problemet? Jo problemet är att de här texterna sammanställts under lång tid, vilket innebär att de tidigare texterna kanske inte överensstämmer med de senaste forskningsrönen. Jag stötte nyligen på just ett sådant exempel - för övrigt en av de mer berömda diskussionsämnena i svensk genealogi.

Jag sökte efter information om en ana till min fru - Halvardus Petri - som var kyrkoherde i Stora Vånga i Västergötland och, enligt Släkt & Hävd 1/1981, hade ett vapen som var snarlikt det som bars av släkten Lind af  Hageby, varfor man spekulerade i ett släktskap med den släkten och vidare med den så kallade Vångasläkten. Jag blev således intresserad av att veta mer om denna Vångasläkt.

Jag insåg snart att detta var ett populärt ämne som det skrivits mycket om. Som amatör blir man ju lite upphetsad om man skulle kunna härleda sin forskning till en frälsesläkt från 1300-talet. Jag fick snart reda på från flera auktoritativa källor att en nyckelperson i detta sammanhang var en ättling till Vångasläkten vid namn Bengt Haraldsson i Stora Vånga. Från honom, fick jag lära mig genom ett otal texter på Internet, från äldre släktutredningar och inte minst från SBL Band 2 om släkten Appelbom att inte mindre än fyra adliga släkter kan härledas från denne man, nämligen Strömfeldt, Fäger, Appelbom och Igelström. Länken till Vångasläkten skulle vara Bengt Haraldssons far Harald Månsson, en adelsman som ägde Stora Vånga i Västergötland. Bengt Haraldssons son Harald Bengtsson skulle även vara gift med en dotter till en annan adelsman Sven Jonsson.

I Släkt och hävd no 1 1981 spekuleras i huruvida min frus ana Halvardus Petri skulle vara befryndad med den ovan nämnda släkten Lind af Hageby eller med Ivar Ingvaldsson som fick frälse av Sten Sture 1502.

Det naturliga vore väl nu att känna sig riktigt nöjd över den kunskap man fått från så tillförlitliga källor. Vidare sökande på Internet gav emellertid signaler om att det kanske inte var så där alldeles korrekt med de här fyra adelssläkternas frändskap med Vångasläkten. Att det var viktigt att härleda sina rötter till gammal adel hade sin förklaring i att man önskade förgylla sin historia lite. Man hävdade att deras adelskap inte alls var nyinstiftat utan egentligen bara ett förnyande av ett urgammalt adelskap som hade fråntagits dem, vilket ju skulle ge familjerna en helt annan status i riddarhuset. Huruvida frändskapen med Vångasläkten hävdades efter man blivit adlad eller om det hade hävdats innan som ett argument för att "återfå" ett adelskap som tagit från familjen framgår inte.

Vidare studier av SBL tog mig till kapitlet om släkten Faegreus, där en helt annan bild av historien gavs. Det visade sig att senare forskning hävdade att det dels inte går att härleda något släkskap mellan å ena sidan släkterna Strömfeldt/Faegraus och släkterna Appelbom/Igelström, dels att Bengt Haraldssons far inte alls var av frälsesläkt. Det enda man kunde visa var att han hette Harald, men att han med all säkerhet inte var befryndad med Vångasläkten. De handlingar som tidigare forskare grundat sig på vis i stor utsträckning kom från Harald Bengstssons son Anders Haraldsson, adlad Appelbom 1645.

Vart vill jag nu komma med dessa rader? Jo - att man måste vara ytterst försiktig med uppgifter från tidigare genealogiska texter, vilket är väldigt svårt när man som nybörjare hittar riktiga "guldkorn". Man måste vara medveten om att även i verk som SBL och Släkt & Hävd så kan senare texter motsäga uppgifterna i tidigare texter. Att det blir så beror dels på att forskningen går framåt, dels att man idag är mer kritisk till tidiga källor författade även av kända genealoger som kunde vila på tvivelaktiga uppgifter från de inblandade familjerna eller helt enkelt vara beställningsverk för att förgylla en familjs anor.

Nu har jag inte på långa vägar gått till botten med vad aktuell forskning erbjuder vad gäller Vångasläkten och dess ättlingar. Jag har mängder av artiklar att plöja igenom i Släkt&Hävd, men numera vet jaga att det som står i de tidigare måste kontrolleras med de artiklar som skrivits senare.

Nu kommer det att dröja ett par veckor innan jag skriver något om släktforskning igen eftersom jag skall åka till Hong Kong, men kanske jag får några idéer till texter under resan.

fredag 5 november 2010

Ny version av ArkivDigital - ADOnline2 med bra funktioner

Autokontrast, skärpa och gulkontrast påslagen

Det har kommit en ny version av Arkiv Digital. Den jag laddat ned heter ADOnline2 ver. 1.4e. Det är främst på två områden som den nya versionen är förbättrad. Det är dels ett antal funktioner för läsbarhet, dels ett stort antal sätt som man kan spara källhänvisningar på inklusive en utmärkt kopieringsfunktion.

Arkiv Digital har ju redan en öerhört bra läsbarhet med sina högupplösta bilder i färg. Nu har man förutom detta ett antal funktioner som justerar kontrast automatiskt, skärper bilden ytterligare, utjämnar bilden samt presenterar texten på en gul bakgrund. Samtliga funktioner utom utjämningen kunde jag se en tydlig förändring så här kan man experimentera med det som passar en i varje enskilt fall. Dessa funktioner når man genom klicka på den högra iconen som heter Bildist. i menyraden. Det finns också ett antal val i Visa-menyn, men dom måste jag säga att jag inte fick att fungera. Vad de antas göra vet jag således inte.

Arkiv Digital har infört en ny beteckning, nämligen AID (ArkivDigital ID). Det kan väl närmast jämföras med det GID-nummer som konkurrenten Genline sedan länge använt. I Redigera-menyn finns ett stort antal varianter på hur man sparar källhänvisningen till en viss bild. Så här ser alternativen ut och deras resultat för en sida ur husförhöret för Grangärde:
  • Kopiera källhänvisning: Grangärde  AI:18c (1863-1871) Bild 29 / sid 18 (AID: v130160.b29.s18, NAD: SE/ULA/12220)
Här anger man såväl adressen till den fotograferade boken som det nya AID-numret samt Nationella Arkivdatabasens beteckning)
  • Kopiera ren källhänvisning:  Grangärde  AI:18c (1863-1871) Bild 29 / sid 18
Här anges endast adressen till den fotograferade boken
  • Kopiera AID:  v130160.b29.s18
Här får man endast AID-numret (jämför med GID)
  • Kopiera AID Visa-URL: http://www.arkivdigital.se/aid/show/v130160.b29.s18
Det här är helt enkelt internetadressen till den visade sidan
  • Kopiera AID Info-URL  http://www.arkivdigital.se/aid/info/v130160.b29.s18
Den här adressen tar dig till en sida hos ArkivDigital där alla arkivuppgifter om den fotograferade sidan redovisas.
Det här helt enkelt källhänvisningen sådan den måste skrivas i HTML-format. Om du klistrar in de här raderna i ett mail eller i en blogg så kommer det automatiskt att uppstå en länk.
  • Kopiera Anbytarforum-länk: Grangärde  AI:18c (1863-1871) Bild 29 / sid 18 (AID: \newurl{http://www.arkivdigital.se/aid/info/v130160.b29.s18,v130160.b29.s18} \link{http://aid.arkivdigital.se/show/v130160.b29.s18,Öppna}, NAD: \newurl{http://www.nad.ra.se/archive_index.aspx?id={f2e6d8a3-2592-11d4-bbb8-00d0b73e7a8b}&s=Balder, SE/ULA/12220}
Det här är samma som ovan, men att användas i inlägg i Anbytarforum.
  • Kopiera bildyta
Det här är kanske den mest användbara funktionen. Den kan du använda för att med ett klick kopiera hela bildfönstret exakt som du ser det, dvs med de zoomningar du gjort. Sedan kan du klistra in bilden i ett ordbehandlingsprogram. Om du vill lägga in det i ditt släktforskningprogram eller spara den så kan du först klistra in den i exempelvis Paint - redigera den och sedan spara den som jpg-fil.

Kommentarer

Läsbarhetsfunktionerna är utmärkta eftersom många äldre ägnar sig åt släktforskning och allt som kan göras föra att underlätta är oerhört bra.

Vad gäller källhänvisingarna så är jag lite fundersam. Nog har Genline fått mycket skäll för sina GID-nummer så man undrar ju varför AID-numren skulle vara en bättre idé. Nu gillar jag i och för sig GID så för mig är det OK även med AID. Problemet är ett annat. Källhänvisnngarna hänvisar ju till den originalkälla som respektive söktjänst har använt när man fotograferade sina bilder. Detta gör att hänvisningar till samma sida i originalkyrkboken som är fotograferade vid olika tidpunkter och från olika kopior inte har samma adress. Detta gör att en adress till en viss sida i AD, SVAR och Genline inte alltid överensstämmer. Hur skall vi då skriva våra källhänvisningar? Vi har följande att välja på:
Genlines sidadress, GID, Arkiv Digitals sidadress, AID samt SVARS/NADs adress. I framtiden måste man vara väldigt tydlig med vilken källa man använder. Eftersom jag använder SVAR, Genline och AD så blir det svårt för en framtida läsare att veta vilken jag använt, speciellt om jag använder vad som ovan kallas "ren källhänvisning". För gamla källhänvisningar, dvs innan jag skrev en notering om källan kan det bli riktigt tokigt.

HTML-adresserna är jag lite tveksam till. Jag begriper faktiskt inte hur dom skall användas eftersom dom ju inte leder någonstans om man inte har ett abonnemang hos AD eller NAD/RA. Jag har försökt att klistra in HTML-länken i ett mail och skickat till mig själv. Resultatet blev tre länkar. Den första gav samma resultat som AID Info-URL-länken gav, den andra resulterade i ett felmeddelande och den tredje kopplade mig till NAD/Riksarkivet som gav mig ett felmeddelande. Man undrar ju vad de ger utöver AID-adressen eller den "rena källhänvisningen"

Däremot är den enkla kopieringsfunktionen för bildsidan väldigt användbar och sparar verkligen in arbete jämfört med att använda ett klipp-o-klistraprogram. Nu kan man enkelt spara utsnitt eller hela sidor tillsammans med sina andra data i släktforskningsprogrammet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ArkivDigital blir bättre och bättre. Nu ser jag med spänning fram emot Genline/Ancestrys motdrag.

onsdag 3 november 2010

Nu är alla filmer om hur man kommer igång på plats

Det är faktiskt roligt att alla videofilmerna jag gjorde tillsammans med GeneaNet är på plats nu. Det var en kul grej att göra som jag aldrig provat på förut. Filmerna är ganska opretentiösa och har som syfte att hjälpa dom som funderar på att börja släktforska över dom första hindren. Hoppas dom skall vara till nytta för någon och kanske väcka intresset för denna beroendeframkallande last.
Du kan se filmerna här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers