Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 10 december 2012

Nytt verktyg för att bygga släktböcker



Jag har ett flertal gånger skrivit om hur man gör släktböcker och det är ett ämne som jag hela tiden försöker utveckla. Det senaste hjälpmedlet jag testat är en ny funktion i GeneaNet med det något speciella namnet Förfäderbok. 

Jag har egentligen inte funnit något enskilt program som direkt tillverkar färdiga släktböcker, som jag är helt nöjd med. Därför har jag plockat rapporter från olika program som jag sammanställt till släktböcker – ofta blir det olika varje gång. Jag har använt vissa rapporter från mitt släktforskningsprogram Disgen, men huvuddelen av materialet har kommit från The Complete GenealogyReporter – TCGR. Ett annat program som har flera rapporter som jag gillar är GeneaNet där jag använt de släktskapsdiagram som mina läsare ofta sett här på bloggen. För att på det här sättet kunna foga samman rapporter från flera olika källor krävs något program som kan göra detta på ett sådant sätt att det blir en attraktiv enhet när det är färdigtryckt. Jag har då använt modulen everything2print.comfrån företaget Sharedbook. Med den modulen kan man sammanfoga inte bara PDF-filer utan också DOC-filer och JPG-filer samt material från Internet.

Senaste tillskottet i min palett av rapporter har nyligen presenterats på GeneaNet, nämligen Förfäderboken. Med det verktyget kan man välja valfri proband och sedan presentera anorna ned till 10 generationer. I menyerna finns generösa möjligheter att utforma boken efter eget tycke och smak. Grunden är emellertid ansedlar för samtliga anor utgående från vald person. Medan jag ”leker” med dessa rapporter dyker allt fler användningsområden upp i min fantasi. 

Givetvis kan man använda funktionen för att göra en fullständig bok över alla anor, men det känns inte som ett optimalt sätt att utnyttja funktionen. Visserligen tas bara 10 generationer med, men det kan faktiskt vara en fördel. Vill man kan man ju presentera sin släktbok i steg. Ofta är det ju så att alla anor inte är lika spännande att presentera i detalj utan man kan nöja sig av att bara lista flera, medan andra linjer får mer uppmärksamhet. Anta att jag gör en Förfäderbok för 5 generationer i detalj, varefter jag väljer ut några av de mest intressanta anorna och gör dessa till proband i tur och ordning i nya Förfäderböcker, som fördjupar sig bakåt i historien. Jag skulle kunna tänka mig att välja olika redovisningsinställningar för olika grenar beroende på vad som passar. Det kanske är så att jag för de närmaste anorna använder någon av de illustrerade antavlor som numera också finns i GeneaNet och fortsättningsvis bygger på med ansedlar från funktionen Förfäderbok. Möjligheterna är oändliga att variera sig.

Finns det då några nackdelar med arbeta med dessa funktioner. Ja – det vanligaste problemet när man arbetar med Gedcomfiler är kompatibiliteten med det egna släktforskningsprogrammet och det program som man vill utforma rapporterna i. Beroende på vilket källprogram man har kan det ibland bli svårt att i detalj kontrollera det man får ut i ansedlarna. Jag mötte inga stora sådana problem dock. Ett annat hinder är att om man vill skriva ut sina Förfäderböcker i PDF-format på papper så måste man vara medlem i Guldklubben på GeneaNet /se nedan/. Allt annat har man emellertid tillgång till som gratismedlem. Utskrifterna från PDF fungera utmärkt, men här har jag ett önskemål. Vad jag funnit är att varje antavla skrivs ut på en ny sida, vilket ger onödigt mycket papper och blir dyrt om det skall tryckas. Vissa anor har ju bara några få rader text i sin ansedel. Jag skulle önska mig att man kunde välja om varje ansedel skall börja på ny sida eller inte. Riktigt bra vore det om detta kunde detaljstyras för PDF-filen.

Tryckta böcker är vackra, uppskattade som presenter och ett nöje att bläddra i. Nackdelen är emellertid att de blir otympliga och dyra om man skall ta med allt det spännande man forskat fram. Mitt tips är då att parallellt göra en elektronisk bok som är fullständigt hyperlänkad. Det innebär att var man än befinner sig i dokumentet kan man bara genom att klicka på en länk hitta all annan information i boken. Den elektroniska boken bifogar man i en ficka i pärmen på den tryckta boken. Sådana e-böcker kan lagras på olika stora CD- eller DVD-skivor eller, om man har råd, på små minneskort typ SD-minnen eller USB-minnen i boken. Genom att göra så kan man dels göra din tryckta bok mer lättläst, dels erbjuda närmast obegränsad mängd extramaterial, som man tagit fram. Exempelvis kan man bifoga allt bildmaterial man hittat om sina anor, samt kartor och kanske till och med ljudfiler. Själv har jag några operasångare och andra musiker i släkten som vore kul att bifoga.

Slutligen vill jag återigen tjata om att det är viktigt att bevara sin forskning på sin privata dator och även ha det bevarat på analogt sätt i form av vanliga pappersböcker. Kanske du idag har ditt material på en helt fantastiskt fin tjänst på Internet som hela släkten kan njuta av förutsatt att dom har dator. I morgon kan emellertid tjänsten komma på obestånd, bli försåld till en konkurrent eller någon kommer på att du hädanefter måste betala för att få tillgång till din egen forskning. Det kan också hända dig själv saker i livet som gör att det du slitit ihop inte längre är tillgängligt eller kan hittas av andra. Då är det bra om det står en vacker bok i hyllan med åtföljande elektronisk dokumentation av ditt fantastiska arbete.

Rättelse 11/12: GeneaNet har påpekat att det smugit sig in ett fel i deras instruktion på GeneaNet-bloggen. Alla kan skriva ut den PDF-fil som genereras av Förfäderboken, något som även framgår av nedanstående kommentar. Att jag inte observerade det beror på att jag är medlem av Guldklubben.

tisdag 9 oktober 2012

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv



Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall. 

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt. 

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"

lördag 6 oktober 2012

Hur går man till botten med urgamla anor?


Har ni tänkt på vilka bisarra typer vi släktforskare egentligen är? Vi blir riktigt upprymda över hemskheter som drabbade våra förfäder. Mördare, mördade och bödlar rankas nästa lika högt i våra släktträd och ses som välkomna avbrott bland alla bönder som ömsom hette Erik Andersson och Anders Eriksson.

Nu skall man inte skämta om så allvarliga saker, men erkänn att det ligger något i det. Själv har jag mestadels ”rättskaffens” folk i min släkt om man inte skall räkna bort snuskigt rika bergsmän och präster med rymligt samvete – dom finns det gott om, om man skall tro herdaminnen och domböcker.  En annan kategori som förekommer ganska ofta är oäkta barn där man kan misstänka att den stackars modern ibland blivit förförd av någon hon varit i beroendeställning till. Inte heller detta är särskilt trevligt, men i dom fall det kan bevisas ger det väldigt viktig kunskap till släktforskningen och för den vidare in i helt andra sociala skikt än moderns.

Ett sådant fall brottas jag med just nu och försöker nu finna vägar att bevisa att de ganska spektakulära anor jag funnit faktiskt är riktiga. Jag kommer därför att beskriva för er vad jag tänker göra, inte som jag brukar, berätta vad jag gjort eller kommit fram till. På så vis har jag förhoppningen att några av er kan hjälpa mig att komma vidare.

Jag har beskrivit situationen i ett par texter tidigare, dels ”Fattiga och rika i Västra Värmland”, dels ”Det blir lite för mycket”. Sammanfattningsvis leder en av mina anor på modersidan till sergeanten och tullnären Daniel Styffe som visar sig på modersidan vara släkt med stora delar av den svenska och norska uradeln med förgreningar via de tidiga norska kungarna, de danska kungarna och sedan vidare till portugisiska och franska kungahus. Givetvis kan jag inte acceptera dessa anor utan att ”vänt på varje sten” för att försäkra mig om att det är korrekt.

Vad har jag då gjort för att komma fram till dessa resultat?

Så långt kyrkböckerna sträcker sig har jag använt dessa, men det leder inte så långt. Vidare har jag använt mig av uppslagsverk inklusive Wikipedia. De inblandade adliga släkternas hemsidor har varit till stor hjälp liksom de speciella sidor på Wikipedia som speciellt behandlar de europeiska regentlängderna. I vissa fall har jag endast funnit uppgifter från privata släktträd. I de fall dessa släktträd anger Elgenstierna som källa accepterar jag uppgifterna som seriösa.

Givetvis finns en del osäkerheter i dessa källor och ibland är de motsägande eller gör bara antaganden. I sådana fall tar jag inte upp släktskapet över huvud taget.

Detta tänker jag nu göra.

Som första steg tänker jag skaffa material från Riddarhuset. Dels finns den alldeles för dyra CD-skivan Stamtavlor på CD-rom, vilket verkar vara baserat på just Elgenstierna. Vidare har dom en publikation som heter Äldre svenska frälsesläkter och naturligtvis Adelskalendern på CD-rom. Jag är lite osäker på vilka som kan vara mest användbara – det kostar ju en del.

En annan sak jag funderar på är att göra en DNA-test. Det är bara det att jag inte riktigt förstår vad man skall köpa. Jag har ju följt Facebookgruppen DNA-anor, men ärligt talat förstår jag sällan varken frågorna eller svaren så jag är lite förvirrad. Mitt problem är att de intressanta anorna i det speciella fallet är i flera led på kvinnosidan. Det var ju genom att gifta bort sina döttrar som man skapade pakter på den tiden. Det borde väl ändå vara så att man kan spåra om det är rimligt att mina anor kommer från Sydeuropa. Om någon kan berätta vad jag bör beställa för test så är jag tacksam. Min mor är i livet så om det ger mer att testa henne i det här fallet så låter det sig också göras.

All tips på litteratur, websidor eller annat användbart är välkommet. Som tack för hjälpen skall jag rapportera om resultaten. Åtminstone alla mina släktingar kommer att ha nytta av det, men säkert också andra som kan knyta an till samma anor.

onsdag 12 september 2012

Att blanda fakta med väl underbyggd fantasi i släktforskningen


Varje släkts historia är unik och full av spännande händelser. I Sverige har vi en unik möjlighet att finna information om våra anor långt tillbaka i tiden. Det är inte bara husförhören som ger en spännande bild av hur våra anor levde utan också resten av kyrkboksmaterialet, som födelse-  och dopböcker, dödböcker och flyttningsbevis. Därtill kommer mantalslängder och skattelängder för att inte tala om domböcker och bouppteckningar där ibland våra anor figurerar.  Inte sällan resulterar dessa informationer i ganska torftiga beskrivningar där datum och annat radas upp som om det gällde en bokföringsuppgift.

Det finns emellertid oanade möjligheter för oss att försöka sätta oss in i våra förfäders historia  och skaffa oss förståelse för hur deras liv gestaltade sig bakom de torra fakta som de officiella dokumenten ger oss. Genom att läsa litteratur om tiden när det begav sig, skönlitterär eller historiskt korrekta, kan vi bilda oss en mer detaljerad bild av vår egen historia, att försöka sätta oss in vad som låg bakom det vi faktiskt vet och kanske spekulera lite i vad som hände med de mer eller mindre lyckade människor, som på sätt och vis är förklaringen  till att vi själva faktiskt finns och lever det liv vi gör.

Jag har just läst den första delen av Jan Guillous nya romansvit ”Det stora århundradet”. Det är en magnifik läsning, med som alltid av Jan Guillou med ett fantastiskt språk och en imponerande forskningsinsats bakom det han skriver. Boken heter ”Brobyggarna” och behandlar en norsk familjs öden från tidigt 1900-tal fram till slutet av första världskriget.  Som alltid tvekar inte Jan Guillot att förmedla kunskaper om historien som inte överensstämmer med den politiskt korrekta, ofta förenklade, bilden av historien som vi så gärna omhuldar. Jag minns hur jag genom en tidigare bok av Jan Guillou,  ”Häxornas försvarare” lärde mig mycket om min egen ana prästen Skragge i Mora som var en framträdande man och tillskyndare under häxprocesserna.

Dels vill jag rekommendera alla släktforskare att läsa Jan Guillous historriska romaner, dels vill jag föreslå att vi alla läser mer om den historiska tid som våra anor levde i för att på så sätt kunna sätta oss in i det liv de levde och förstå deras göranden och låtanden vid tiden. Att mycket få av oss orkar bedriva den bakgrundsforskning som Jan Guillou gör är nog uppenbart och att än färre av oss förmår att uppamma den inlevelse som krävs föra att formulera en historia kring det vi vet om våra anor är troligt, men nog vore det fantastisk om vi försökte skriva korta eller längre släktkrönikor grundade på det vi vet där vi kan foga in såväl allmänhistoriska fakta som samtida romaner och på så sätt berika vår släktforskning. Detta behöver inte innebära att vi frångår det vetenskapliga förhållningssättet så länge vi är noga med att beskriva vad som faktiskt är fakta och vad vi fyllt i med inlevelsens hjälp utifrån andra källor. Observera dock att jag inte talar om att lättsinnigt härleda anorna från skönlitterära källor. Jag talar om att skriva separata texter av typ släktkrönikor där man försöker beskriva människors livsbetingelser, vad som ligger bakom det som faktiskt hänt och de tankar som ens förfäder kan ha haft vid den tid det begav sig

Jag vill samtidigt säga att Jan Guillou inte är ensam att skriva goda historiska romaner grundade på vetenskapliga fakta som är värdefulla för oss släktforskare. Jag har själv haft mycken glädje av Rune Per Olofssons romaner om bl. a. Bergslagen liksom av Helmer Linderholm som skrivit om samma trakt för att inte tala om de spännande historiska böckerna av akademiledamoten Peter Englund, för att nämna några.

tisdag 11 september 2012

Varningstext på släktträd på Internet


Något av det mest pinsamma jag kan tänka mig som släktforskare är när någon annan forskare kontaktar mig och påpekar att han/hon hittat fel i mitt publicerade släktträd. Det enda som är ännu värre är när jag upptäcker att mina misstag fortplantat sig till andras släktträd på Internet. Detta har hänt några gånger och jag är djupt tacksam mot de kollegor som tar modet till sig och påpekar mina misstag.

Det är oundvikligt att det smyger sig in felaktigheter i ens släktträd även om man är oerhört noggrann med att kontrollera att allt är korrekt. Så länge man håller släktträdet för sig själv på sin egen dator så är det ingen stor skada skedd även om det naturligtvis är trist att inte allt är korrekt.

Om man vill arbeta aktivt med sitt släktträd är det emellertid svårt att åstadkomma att allt är absolut riktigt in i minsta detalj. Det man matar in är ju ett arbetsmaterial där man studerat vissa grenar djupare och kanske inte haft tid att kontrollera alla källor lika noga. Ändå vill man ibland föra in de senaste fynden från litteraturen eller från en kollega som skickat delar av sin forskning. Givetvis gör man då en notering  från vem eller varifrån man fått uppgifterna med ambitionen att senare kolla i primärkällan.

Det enklaste sättet att undvika pinsamheter är givetvis att aldrig låta sina resultat lämna den egna datorn, men dels är det ju roligt att byta uppgifter med andra forskare, dels kanske man vill att släktingar skall ta del av det man åstadkommit. Det är emellertid då som pinsamheterna kan uppstå och kommer med all säkerhet att uppstå för eller senare.

Jag har löst detta på följande sätt. På varje ställe på Internet där mina rön publiceras har jag skrivit en inledande text där jag påpekar att mitt släktträd är ett arbetsmaterial där det med stor sannolikhet finns felaktigheter. Jag avråder således var och en från att kopiera mina uppgifter utan att själva ha kontrollerat i primärkällorna eller kontaktat mig för vidare information om vad jag grundar mina rön på. Om man ändå kopierar gör man det på eget ansvar.

Givetvis tar inte det här bort mitt ansvar för felaktigheter som jag publicerat, men skälet till att jag skriver dessa förbehåll, trots att jag efter bästa förmåga försöker göra allt korrekt, är pedagogiskt. Jag skulle önska att det på ett tydligare sätt gjordes klart från dom som tillhandahåller andrahandsinformation på  Internet att kvaliteten är ojämn. Om Ancestry, Geni, MyHeritage, GeneaNet och andra på ett tydligare sätt förklarade för nybörjare att det medlemmarna publicerar är andrahandsuppgifter och arbetsmaterial skulle kvaliteten på släktforskningen öka avsevärt. Det är därför med tillfredsställelse jag läser GeneaNets råd i de här frågorna. Den typen av information borde samtliga de företag som tillhandahåller Internettjänster skriva ut lika tydligt och på lika framträdande plats som varningstexterna på cigarettpaketen.

lördag 25 augusti 2012

Släktforskardagarna i Gävle

Jag sitter och äter lunch under släktforskardagarna i Gävle. Det är något av en besvikelse, både maten och utställningarna. Hur man klarar att utfordra hundratals studenter här på högskolan när köerna bli oändliga av några släktforskare begriper jag inte - inte var maten något att skriva hem om heller.

De utställare som var där hade gjort ett fint jobb, men det var ganska magert ur besökarsynvinkel, för att inte tala om för utställarna. Utställningen var belägen i två mycket heta paviljonger, som man måste gå mellan, vilket gick bra så länge det inte regnade. De stora aktörena var där men det var inte mycket mer än det heller. Jag hade förväntat mig att hitta nyheter som inte är tillgängliga på nätet, men det var skralt med det.

Den stora behållningen för mig var att träffa ett stort antal personer som jag tidigare kände på Internet via min blogg och via Facebookgruppen. Alla var ännu trevligare än dom är på nätet. Jag är tacksam att jag inte vikt två dagar för det är för det hade blivit långtråkigt. Nu får jag gå igenom utställningen en tredje gång och se om jag stötter på fler trevliga människor.


- Posted using BlogPress from my iPad

tisdag 31 juli 2012

Det blir lite för mycket!


Jag berättade nyligen om hur jag fann att pigan Maria Nilsdotter, min morfars mormors mormor blev med barn med änklingen sergeanten Daniel Styffe på Skog under Vik i Arvika. Dottern hette Maria med patronymikon Danielsdotter. Att hon verkligen är min ana har jag genom omfattande kontroller kunnat fastställa. Likaså framgår det tydligt att fadern var Daniel Styffe då han dels anges som fader i födelseboken, dels att modern Maria och dottern Maria bodde kvar hos Daniels styvmoder, tillika svärmor Hedvig Ljungblom på Skog där också Daniels två ”äkta” barn togs om hand av svärmodern.

Jag angav också i den föregående texten att Daniel på mödernet, via sin mor och mormor – Brita Beata Uggla  -  var släkt med stora delar av den svenska adeln. Jag var då osäker på vart detta skulle leda eftersom min kunskap om den svenska adeln är bristfällig. Många släktforskare skulle se ett sådant fynd som drömmen och höjdpunkten på sin släktforskning, men jag har drabbats av mycket blandade känslor när jag fördjupat mig i några av släktgrenarna. Vad är då mitt problem?

En tjusning med släktforskning är just sökandet i originaldokument bland mestadels obetydliga anor där det blir spännande när man hittar en präst eller bergsman och i förlängningen en anättling som är berömd - kanske Carl Michael Bellman - som var mitt första fynd. Själva motståndet och kämpandet har då ett värde i sig själv.

När det gäller den svenska adeln är förhållandet det motsatta. Här är inte bristen på uppgifter om anorna problemet, utan här blir överinformationen ett problem. Varför skall man grotta ned sig i kyrkböckerna när dussintals erkända släktforskare har skrivit spaltmeter om just de här anorna, när varenda biografi och uppslagsbok behandlar anorna i minsta detalj? Problemet blir istället att viss litteratur presenterar anor som är mer önsketänkande än underbyggd forskning. Arbetet kommer således att bestå mer i att ifrågasätta det man läser och sovra i källorna än att bedriva släktforskning. Det är inte lika roligt som att forska på egen hand och ändå har jag tvingats följa pigan Maria Danielsdotters anor bakåt i tiden till oanade höjder i Sveriges och Europas översta skikt så långt tillbaka att det svindlar.

Återigen frågar en del vad mitt problem är. Problemet är att jag tycker släkttavlor som presenterar anor där Karl den Store, hunnen Attila och de egyptiska faraonerna finns med är lite löjliga och nästan alltid felaktiga. Detta gör att sådana tavlor drar ett oseriöst skimmer över författaren och förutsätts av läsaren vara övertolkade, vilket i sin tur gör att den som presenterar sådana tavlor får även sin övriga forskning ifrågasatt. Jag vill inte råka ut för det.

Jag har nu följt några linjer bakåt i tiden och varit oerhört restriktiv med vad jag tar med. Jag accepterar inga källor på nätet utan sådana som är officiella och vill gärna att två eller tre oberoende källor skall överensstämma för att jag skall föra in resultatet. Ännu har jag inte kommit så långt, men ändå är det är främst två linjer som bekymrar mig på grund av dit de leder.

Den ena är den linje som har sitt ursprung i släkten Roos av Hjelmsäter. Jag kan inte komma fram till annat än att den linjen leder till det norska och danska kungahusen och därifrån ut i Europa till de portugiska, spanska och franska kungahusen. Den andra linjen är den som från Botvid Karlsson Anckars giftermål med Karin Svensdotter Kart leder till släkten Bölja och vidare till Karl Knutsson Bonde och hans anor, bl.a. Bjälboätten. 

Egentligen inser jag att de här släkterna är så väl studerade att de flesta tvivel som finns är redovisade på ett detaljerat sätt. För någon som heter Uggla - som ju ledde in på detta – är det säkert ingen underligt att anorna ser ut så här, men att en fattig piga som attraherat en sergeant i Västra Värmland kan leda till så kosmopolitiska och bemärkta anor får åtminstone mina tankar att svindla. 
När jag så småningom tar mod till mig och presenterar dessa rön så ber jag alla som läser mitt släktträd att omedelbar höra av er till mig och påpeka felaktigheter. Varje felaktighet och övertolkning ni kan hitta åt mig gör det resterande materialet mer värdefullt.

tisdag 17 juli 2012

Idag fick jag min senaste släktbok med posten


Äntligen har jag löst problemet med att trycka släktböcker på ett praktiskt sätt. Dom som följt min blogg vet hur jag provat alla tänkbara sätt för att få mina släktböcker i tryck till rimliga kostnader. Jag har tryckt materalt själv på min skrivare hemma och sedan fått inlagan bunden av en riktig bokbindare. Jag har senare gått över till e-boksformat eftersom det blev för jobbigt att printa själv och alltför svårt att hitta en bokbindare. Jag har också försökt finna olika företag på nätet som kan leverera så kallad ”print-on-demand”, men inte funnit någon riktigt bra lösning.

Endera har man krävt alltför stora upplagor eller också har man styrt formatet på innehållet i olika typer av mallar. Underligt nog finns det mängder av firmor som trycker fotoböcker, men text är värre att få mångfaldigad och bunden. Slutligen fann jag ett företag som verkade lovande och jag har nu äntligen bestämt mig för att beställa min första släktbok från dom. Den kom idag.

Företaget heter SharedBook och kan i princip trycka vad som helst som man skickar in. Det fina är att man utgår från att leverera enstaka kopior, men det går bra att få större upplagor om man vill. Produkten EveryThing2Print som jag använt kan ta emot texter i ett antal format – jag har använt PDF. Man kan ladda upp ett antal filer om man vill och då genereras en innehållsförteckning efter önskemål. Att blanda bilder och text är inget problem, inte heller att göra hela bildbilagor. Det finns stora möjligheter att utforma boken efter eget huvud. Man kan välja mellan flera utformningar av omslag såväl häftat som inbundet och man kan få hela inlagan i svart-vitt eller färg.

Ett speciellt praktiskt alternativ är att man kan få boken levererad som e-bok eller också kan man få den färdiga boken i en nätversion som man kan dela med andra. I det fallet blir den fil man delar med andra identisk med den färdigt tryckta boken.

Jag har nu som jag sa fått min första bok och den blev verkligen bra. Inlagan är framställd med hjälp av The Complete Genealogy Reporter – TCGR - och behandlar 3700 personer i 21 generationer. Inklusive släktträd samt index över individer blev det 330 sidor dubbelsidigt tryckt på papper av bra kvalitet. Bokens tjocklek är 28 mm och i A4 format. 

Jag tänker fortsättningsvis sätta in en ficka i slutet av boken med en CD-skiva där alla register som är tillgängliga i TCGR  finns med och där allt är hyperlänkat. Jag planerar också att göra en bok för eget bruk där de  av de bästa genealogiska essäer jag skrivit i den här bloggen tas med.

Det jag framför allt uppskattar med den här trycktjänsten är att jag har fullständig frihet att använda material från vilket släktforskningsprogram som helst.  Jag kan använda även eget skrivet material som från min blogg och sedan sätta samman det efter eget gottfinnande.


Tidigare texter om att göra släktbok:  

torsdag 5 juli 2012

Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet


En fattig uppväxt

Jag började min bana som släktforskare med min mors föräldrar i Eda i Värmland. Det höll på att få mig att tappa sugen eftersom redan min morfars far visade sig vara oäkta son till en 42-årig änka vilket gjorde det helt omöjligt att komma vidare. Efter mycket arbete i samarbete med en forskarkollega Christer Gustafsson lyckades vi identifiera den 42-åriga änkan och hennes anor, men det ledde inte särskilt långt. Forskningen kring min morfars anor har legat i träda i många år när jag bestämde mig för att undersöka morfars mors anor. Eftersom jag faktiskt har en bild av henne så var det naturligt att börja i den änden.

Morfars mor hette Marta Olsdotter, mer känd som Ol'Månssons Marta. Hon var född 1844 i Södra Fjäll i Eda och levde sina sista dagar på Torpet i Norra By i Eda församling, inte långt från min mors barndomshem, där hon tillbringade mycken tid hos sin sons familj. Hon var en duglig och respekterad kvinna. Maken Ol'Månsson hade avlidit redan 1915, medan hustrun levde ända till 1927. Ol´Månsson var sågare på Noresågen vid Noreborgs bruk. Hustruns folkliga namn hade inget med maken att göra utan var en sorts patronymikon som kom sig av att hennes far även han hette Olof Månsson. Fadern Olof Månsson, som var född 1803 var hemmansägare på herrgården i Fjäll i Eda där den blivande svärsonen Olof Månsson tjänade som dräng.

Morfars mormor, Olof Månssons hustru, hette Maria Månsdotter och var född 1811. I husförhörslängden för år 1837-1843 ser man att Marias mor Maria Danielsdotter levde med dottern och mågen. Där finns också en Per Nilsson som anges vara svärfar, vilket knappast kan vara riktigt eftersom dottern hette Månsdotter. Det visar sig också i Per Nilssons  dödsnotis från 1842 att hans död anmäldes av styvsvärsonen Olof Månsson. Maria visar sig vara oäkta dotter till en Måns Jansson, vars ursprung är okänt.

Efter en komplicerat forskande har jag lyckats identifiera vem min morfars mormors mor Maria Danielsdotter var. Man kan konstatera att Maria Danielsdotter haft ett mycket ambulerande liv där hon flyttat från tjänst till tjänst i västra Värmlands socknar, varit gift två gånger och fått två oäkta barn med Måns Jansson, varav sonen Anders dog blott dagar gammal. Att hon haft det svårt visas av att hon, även under de tider hon varit gift, varit befriad från skatt och dessutom finns noteringar om att hon "levt i osämja" med åtminstone en av sina makar.

En så kallad fin familj

Sekreteraren Petter Styff anländer till Vik säteri i Arvika någon gång mellan 1752 och 1757 där han bosätter sig på Skog. Han kommer närmast från By-Säffle socken. Han levde där med hustrun Stina Lisa Ramzell. Tillsammans med henne hade han sex söner - Erik (1745), Johannes (1746), Friedrich (1748), Daniel (1749), Jean (1751) samt Sven (1753). Hustrun Stina Lisa Ramzell avlider, okänt när, men Petter gifter om sig med Hedvig Ljungblom den 10 mars 1757. Familjen består nu, förutom av Hedvig och Petter av Petters två söner Erik och Daniel samt Hedvigs dotter i ett tidigare äktenskap Britta Greta Blankenfjell. Britta Greta är en ung kvinna född 1743 och 6 år äldre än sin styvbror Daniel. Trots detta utvecklas succesivt en romans mellan de två och de gifter sig 1778 och samma år kommer första barnet, Gustav. Daniel är nu 30 år gammal och har blivit sergeant - Britta är 36 år gammal. Redan året efter blir Britta återigen gravid och dottern Hedvig Ulrika föds. Nu drabbas emellertid familjen av en katastrof då Britta avlider i barnsäng. Daniel är emellertid inte ensam med sin uppfostrarbörda utan har hjälp av sin styvmoder, tillika svärmor, Hedvig Ljungblom. På gården finns även ett antal pigor och drängar som också de underlättar livet för den ensamstående fadern och hans styvmor.

Efter år som änkeman fattar Daniel tycke för den två år yngre pigan Maria Nilsdotter född 1751 i Bålgård. Resultatet blir dottern Maria som föds 1786 och får patronymikon Danielsdotter efter fadern. Enligt födelsenotisen är Maria oäkta, men Daniel Styffe utpekas officiellt som fader i födelsenotisen. Daniel försvinner nu ur husförhörslängden för Arvika, men Hedvig Ljungblom tar på sig ansvaret för styvsonens oäkta dotter och modern. De bor alla tillsammans med Daniels två barn på Skog. Daniel lämnar sin familj och återfinns i Östmark där han 1791 ingår äktenskap med pigan Elin Olofsdotter från Lima i Dalarna. Daniel tituleras tullnär. Han har nu en son Petter född 1792, som följs av åtminstone två ytterligare barn, Brita Stina och Magnus.

1787, när sonens oäkta dotter Maria är endast ett år gammalt, avlider emellertid Hedvig av ålderdomskrämpor och spåren efter Maria Nilsdotter och dottern Maria Danielsdotter blir svåra att följa. Det är här det kringflackande livet börjar för Maria Danielsdotter och hennes mor. Inte heller blir det särskild mycket lugnare för Maria Danielsdotter när hon på egen hand, i vuxen ålder, försöker skapa sig ett meningsfullt liv. Det går att följa henne år för år från den ena församlingen i västra Värmland efter den andra och det visar sig att den fattiga pigan som är min morfars mormors mor är identisk med dottern till sergeanten och tullnären Daniel Styffe på Skog under Vik säteri i Arvika.

En fattig piga med anor i den absoluta överklassen

Det här skulle kunna vara en helt vanlig pikant historia som vi släktforskare ser så många av, men när man börjar forska i Daniel Styffes anor blir bilden betydligt intressantare än så. Nu vill jag för säkerhets skull påpeka att mina kunskaper om äldre svenska släkter är begränsad och jag är medveten om att det finns både övertolkningar och skrönor i litteraturen. Jag är därför inte beredd att skriva under på riktigheten av den svenska medeltida adelns anor, men att Daniel Styffe och därmed min morfars mormors mor Maria Danielsdotter  är släkt med ett stort antal medeltida svenska adelssläkter är otvetydigt.

Daniels fader sekreteraren Petter Styffes ursprung är höljt i dunkel, men hans mor var Maria Elisabeth Ramzell, dotter till Johan Ramzell och Brita Beata Uggla. Johan Ramzell var son till kyrkoherden Johannes Andreae SalaMontanus i Ramsberg och hans hustru Catharina Fellenia. Johan Ramzells anor består av idel präster inom Västerås stift ända tillbaka till Petrus Svärdsjöensis som var präst i Grangärde i mitten av 1500-talet. Det visar sig dessutom att denna prästsläkt genom Catharina Fellenia knyter ihop min mors släkt från västra Värmland med min fars släkt i Ljusnarsberg och södra Dalarna.  

Återigen är det emellertid anorna på kvinnosidan som är intressanta. Genom Maria Ramzells moder Brita Beata Uggla leder anorna direkt in i den svenska adeln så långt tillbaka som tidig medeltid. Brittas far var Lennart Hildebrandsson Uggla och modern Catharina Margareta Bengtsdotter Rosenbielke. I varje generation bakåt i tiden finner vi nu släkter som Ribbing, Hård, Hildring, Roos af Hjelmsäter, Anckar, Ulfsax, Krumme, Stjärna, Sparre m.fl. - många medlemmar av den svenska uradeln. Jag har nu ett styvt arbete framför mig att sovra bland de anlinjer som är underbyggda och vilka som bara har antagits av forna tiders genealoger. Som alltid med anor från tidig medeltid råder det stor oenighet om vad som är korrekt och inte. Enligt riddarhusets uppfattning kan en av grenarna härledas tillbaka till Heliga Birgitta, men där är den genealogiska forskningen mer tveksam.

Även framtiden visade sig bli olika för Daniel Styffes ättlingar

Den gren som emanerar från Daniel Styffes barn inom någon av hans äktenskap fick en något annan karriär än ättlingarna till den oäkta dottern Maria Danielsdotter, varav jag är en. Inom vår släktgren har man funnit huvudsakligen människor bland arbetare och bönder som skapat bra liv för sig och så småningom, under generationer, förflyttat sig upp i medelklassen..

När man studerar Daniel Styffes ”äkta” barnbarn finner man bemärkta och berömda män i akademia, som historikern och professorn Carl Gustaf Styffe, rektorn för Kungliga tekniska högskolan Knut Styffe, professorn, ecklesiastikministern och historikern Carl Gustaf Malmström, samt professorn och lyrikern Bernhard Elis Malmström. Kusinen Maria Månsdotter var troligen ganska lycklig över att hon blivit gift med den driftige torparen Olof Månsson som lyckats arbeta sig upp till positionen hemmansägare i Fjäll i Eda i Värmland. Speciellt som hon troligen inte hade en aning om hur fint folk hon hade bland sina kusiner.

Källor: 
Kyrkboksmaterial från Värmland, Västerås stift herdaminnen, samt ett antal hemsidor över adliga familjer
Bilder: 
Arbetslaget på Noresågen där min morfar Nils Olofsson poserar med en katt och där hans far Ol' Månsson syns bredvid honom till vänster i bilden.
Kvinnan är Ol'Månssons Marta, min morfars mor.
Kyrkoherde SalaMontanus med familj
Heliga Birgitta

fredag 11 maj 2012

Släktforskning och lateralt tänkande


Annelie Jonsson har under en tid genomfört en uppföljning på sin 10 år gamla uppsats om släktforskares datoranvändning. Resultatet av hennes uppföljningsstudie finns nu att läsa HÄR.

Jag tänker inte referera något av innehållet eftersom det gör sig bäst i Annelies originaltext, men en av resultaten kan jag inte låta bli att kommentera och fundera över lite.

Det som fick mig att haja till var svaret på fråga 12 där man frågar vilka källor man använder i sin forskning och vilka man litar mest, respektive minst på. Helt naturligt hade hela 60% störst förtroende för kyrkboksmaterialet. Mycket förvånande var emellertid att hela 39% hade minst förtoende för samma material. Eftersom det mesta som man kan hitta om våra anor på nätet och i litteraturen under de senaste seklerna emanerar just från kyrkböckerna, hur det än presenteras, är detta väldigt underligt. Möjligen kan det vara en missuppfattning av frågan, men det förefaller vara alltför många för att det skulle vara förklaringen. Visst - vi vet att det av olika anledningar finns felaktigheter i kyrkboksmaterialet, men det mesta är andå, när man lägger samman allt, realtivt korrekt. Dessutom är det vad vi har tillgång till.

Kan det möjligen vara så att svaret inte betyder att man inte liter på kyrkboksmaterialet, utan att man istället inte litar på de uppgifter man forskar fram i kyrkboksmaterialet. Att det faktiskt är så att många släktforskare känner sig osäkra på de data dom får fram genom sin forskning i kyrkböckerna och därför inte litar till de uppgifter man finner. På fråga 11 svarar 55% att man lärt sig att släktforska själv så där kanske man finner ett stöd i mitt ovanstående antagande. Man kan helt enkelt inte förstå materialet tillräckligt bra.

Jag skall erkänna att jag själv tillhör kategorin självlärda släktforskare, men med en stor skillnad. Jag har i över 30 år bedrivit forskning inom andra områden och metoderna och tänkandet är ganska lika oavsett vad man forskar om. Utan denna färdighet i grunden skulle jag ha haft väldigt svårt att komma igång med släktforskningen utan att ta en kurs för någon erfaren person.

Det handlar givetvis dels om att lära sig all teori som hör till släktforskningen, dvs. alla begrepp och kunskap om metoder och tillgängligt material. Det gäller också att få hjälp att förstå kyrkböckernas logik och dessutom träna sig i att läsa gammal handskrift. Något som emellertid är än viktigare är att träna sig i det man kallar lateralt tänkande. Man kan nämligen inte läsa kyrkböckerna som man läste floran i skolan genom att räkna ståndare och pistiller för att sedan tveklöst komma fram till rätt svar. Man kan inte förfalla till linjärt tänkande för då hamnar man med stor sannorlikhet fel i sitt sökande efter sina anor. Det gäller att ha fantasi, tänka det motsatta, att tänka i kringelikrokar och framför allt vara oerhört ifrågasättande till det man kommer fram till. Om man inte har denna förmåga eller har tränat upp den så är det ganska troligt att man inte kan lita på de släkttavlor man konstruerar utifrån sina studier av kyrkböckerna. Då kanske man tycker det känns säkrare att använda sig av andras rön framtagna ur någon databas på nätet.

torsdag 19 april 2012

Att dela med sig av sin forskning via nätet

Man skaffar sig många nätsläktingar när man hållit på några år med släktforskning. Om man dessutom publicerar sin forskning på Intenet med någon av de tjänster som finns till förfogande så ökar kretsen av personer som man delar anor med ständigt. Jag är väldigt positiv inställd till detta, men samtidigt har jag upplevt att det många gånger blir besvärande.

Jag har provat flera tjänster med vars hjälp man kan lägga ut sin forskning på nätet - Släktband, Ancestry, Geni, MyHeritage, GeneaNet för att bara nämna några. Flera av dom är välgjorda och har många fina finesser, men en del hade jag gärna sluppit att komma i kontakt med. Det mest besvärande problemet beror på mig själv. Det är att om jag har gjort några misstag i min släktforskning så ser "hela världen" det och dessutom tror man att det jag lagt ut är korrekt och kopierar utan tvekan mina dumheter. Ett annat problem är att man måste vara väldigt ordentlig med att uppdatera sina uppgifter så fort de förändras och det slarvar åtminstone jag med ibland. I en del tjänster är det dessutom så krångligt att uppdatera, eller ger sådana konsekvenser, så man drar sig för det. Det är plågsamt! Att jag dessutom vet att många andra också för in felaktigheter gör att jag inte utan vidare kan lita till alla de "träffar" jag får bland de släktträd gör inte saken bättre.

Eftersom jag dessutom har kommit till det stadiet i min släktforskning så jag försöker hitta "distant cousins" som man säger på engelska så ställer offentligheten till lite problem. De seriösa tjänsterna döljer nämligen personer som är i livet eller föddes mellan 70-100 år innan dagens datum. Det gör ju att jag själv, som proband, inte kan ses av dom flesta. Visst, jag kan ge utökade rättigheter till olika personer och det är bra, men det finns också andra nackdelar, men vilka skall jag ge dessa rättigheter till och vilka skall jag neka?.

Några av de övriga problem som irriterar mig mest är utan rangordning följande:

De tjänster som, om jag hamnar i deras garn av eget initiativ, eller genom någon välmenande vän, skickar upprepade mail som vill att jag skall betala för något jag inte har beställt.

Besläktat med detta är oskicket att, utan att jag bett om det, tala om att dom hittat okända släktingar, som jag får reda på om jag betalar. Speciellt irriterande är att det alltför ofta är falskt alarm.

Om man publicerar på vissa tjänster så får man hundratals förslag på andra träd som man har gemensamma personer med utan att man bett om det. När man undersöker dessa "tips" inser man ofta att ett antal av de nya tipsen är kopierade från mina eller andras uppgifter rakt av. Det blir som den gamla "viskleken" och innehållet i träden kan bära iväg vart som helst efter en tid. I början förleds man att tro att om många har samma uppgift i sina träd så är det sant, men det kan faktiskt vara tvärtom på grund av kopiering av felaktigheter. Det är ju dom som inte kollar källorna som kopierar utan urskiljning i första hand.

Nu har jag ändå mitt släktträd på ett fåtal tjänster, av vilka några bara är tillfälligt för att testa och lära mig, men jag har också mitt träd på en tjänst som jag har valt som min huvudsakliga. Valet beror främst på att tjänsten inte har en aggressiv marknadsföring och dessutom bara levererar de tjänster som jag ber om - inte tvingar på mig en massa annat. Jag har emellertid också valt en annan lösning för mer nära samarbete med utvalda nätsläktingar som jag tycker fungerar riktigt bra. Det är egentligen den lösningen jag vill berätta om. Kanske passar den även någon annan som komplement.

Grunden är att jag har ett vanligt släktforskningsprogram på min dator som kan generera olika släktboksfiler och andra rapporter. Mitt program har det, men jag föredrar ändå ett släktboksprogram som heter TCGR. En annan viktig komponent i min lösning är DropBox, som är en tjänst på nätet där jag kan spara mina filer och ge andra personer rättighet att ta del av filerna. Det blir som en vanlig mapp på min och mottagarens dator. Det finns ett flertal sådana tjänster och dom är ofta gratis för den användning som vi släktforskare behöver.

Vad jag gör är således att lägga upp en mapp på DropBox som innehåller en specifik släktbok för en viss familj eller ana. Jag kan också lägga upp undermappar som innehåller bilder, dokument eller kommentarer och korrigeringar. Det fina med den här lösningen är att jag kan dela med mig av släktböcker till personer som inte själva släktforskar och därför inte är villiga att bli medlemmar i en nättjänst. Eftersom alla som jag gett tillgång till mappen även kan lägga till material är det också ett bra sätt att samla material inom släkten. Man kan säga att det här är ett sätt att leverera släktböcker inom släkten istället för att bränna CD-skivor och skicka till dom. Det jag huvudsakligen lägger i mappen är PDF-filer, Word-filer, JPG-file, men man kan också lägga in Gedcom-filer eller till och med videosnuttar om man vill.

Det här sättet är för mig inte istället för att publicera mitt material på nätet, det är ett komplement för familjen och de mest intresserade nätsläktingarna att ta del av färdigt material utan att behöva vara mer än tillfälligt uppkopplade till nätet. Alla filer kan nämligen kopieras eller skrivas ut om man vill. På det här sättet kan andra enkelt hjälpa till att komplettera eller rätta felaktigheter. Man skriver bara ett meddelande och lägger i mappen så alla kan se det. Att sedan uppdatera släktboksfilerna för mig är lika enkelt som om dom fanns på min egen dator. Det är bara att här dyker allt upp på samtliga andras datorer med några minuters fördröjning. Den största fördelen är emellertid att jag kan styra exekt vilka som skall få ta del av materialet och slipper dessutom att personer som jag inte vet något om kommer med begäran om att få tillträde. Dom som jag nu ger tillträde till materialet är anättlingar som inte bara är ute för att samla anor utan verkligen vill samverka i forskningen.

För tillfället har jag gjort ett antal sådana släktboksmappar på DropBox. Det är:

Olof Månsson Eda (S) (1839-1915)
Smedsläkten Eckerberg - Proband Axel Hjalmar Klasson Eckerberg (1878-1957) Flisby (F)
Ringqvist släktbok - Proband Anders Gustaf Ringqvist, f. Nilsson (1861-1918) Jät (G)
Bergsmannen Michel Hindersson, Laxbro (-1689) Ljusnarsberg (T)

Länkar till tjänster jag använder:

DropBox - normalt sett går det till så att man får en inbjudan till DropBox från den som vill dela mapparna, men om man själv vill prova att använda DropBox så använder man följande länk -
http://db.tt/i5m4xeX
Om ni använder den länken får jag mer utrymme på DropBox, som jag kan använda för släktböcker.

TCGR - det är en tjänst som framställer släktböcker som även en icke släktforskare förstår och kan läsa. Om ni vill prova den så använder ni länken
http://hotdownloads.com/trialware/download/Download_tcgrinst2.exe?item=14184-1&affiliate=586597
Länken går direkt till nedladdning av 30 dagars gratis provperiod.

fredag 30 mars 2012

De Wael, van Amerongen och van Gent - några holländska anor

På Skansen finns en byggnad som heter Bergsmansgården. Egentligen heter den Laxbro gård och kommer från Nya Kopparberg, numera Ljusnarsberg. Den byggdes troligen kring 1655 av bergsmannen Michel Hindersson i Nya Kopparberg. Man känner inte till Michel Hinderssons anor, men eftersom både hans första hustru Anna Lybecker och hans andra hustru Maria van Gent kom från invandrade familjer antas att han själv också hade utländskt ursprung. Eventuellt var hans farfar den av konungen 1613 förordnade före detta fogden Michel Hindersson, som på begäran av bergsmännen, av konungen utsågs till konstmästare för att förfärdiga en gruvkonst i Linde Bergslag, samt lära upp yngre gruvdrängar. Denne Michel Hindersson skötte sitt uppdrag så väl att konungen utnämnde honom till förståndare för samtliga kronans järnbruk i Noraskog, Linde, Grangärde, Norr- och Söderbärke, samt Norberg Bergslag.(1)

Hans namne, två generationer senare, var även han en dominerande bergsbrukare i samma trakter, nämligen i Nya Kopparberget, där han år 1660 stod för mellan 20 och 25% av den totala kopparproduktionen från Nya Kopparberget. Eftersom flera av hans barn tog namnet Lindberg antas det att han föddes i Linde eller inom Linde Bergslag.

Michel Hindersson har nämnts i en uppsats skriven av två ättlingar till honom, nämligen Göte Klingberg och Yngve Öhman. Uppsatsen med titlen "Van Gent - en 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" behandlar främst Michel Hinderssons hustru Maria van Gent, hennes mor Bartha van Gent (de Cocq) och brodern Pieter van Gent. Maria och Pieters holländska anor berörs också. Uppsatsen grundar sig på ett 70-tal brev från dels Bartha van Gent, dels från sonen Pieter van Gent till räntmästaren Börje Cronberg och har sitt ursprung i hans samlingar.(2)

Eftersom jag är ättling till Michel Hindersson på Laxbro och hans hustru Maria van Gent har de holländska anorna intresserat mig och jag tänkte jag att jag kanske kunde få hjälp av någon holländsk släktforskare som intresserat sig för släkten van Gent. Den webbtjänst där jag publicerar mitt släktträd på är GeneaNet, som är ganska populärt bland holländska släktforskare så jag såg en möjlighet där. Mycket riktigt kom jag i kontakt med en "distant cousin" i Holland, vilket utvecklades över all förväntan och många, åtminstone för mig, nya kunskaper kom i dagen.

För att inte gå händelserna i förväg måste jag emellertid berätta att jag intresserat mig för den här släktgrenen tidigare med hjälp av andra anättlingar. Det har främst varit Margareta Ericsson, som utgående från arkivmaterial vid Ramsbergs Bruk studerat släkten Ericsson på Laxbro ingående. Anfader för den släktgrenen är Eric Magnusson, gift med Catharina Andersdotter Öhman, sondotter till Brita Michelsdotter Lindberg i hennes äktenskap med Johan Erik Öhman.* Jag härstammar från Eric Magnussons dotter Beata Charlotta (Lotta) Ericsson, gift med konstmästaren Fredrik Adler. Jag har vidare fått information från Anders Pemer som specialstuderat en gren av Laxbrosläkten, nämligen släkten Pemer där Nikolas Pemer IV var Michel Hinderssons svärson och Brita Michelsdotter Lindbergs förste make. Nikolas Pemer IV's syster var dessutom gift med Maria van Gents bror Pieter van Gent i Arboga.

Jag måste också påpeka att i den diskussion som förts huruvida Michel Hinderssons dotter Brita Michelsdotter Lindberg var dotter till Anna Lybecker eller till Maria van Gent är jag av uppfattningen att den senare är Britas mor. Diskussionen har sitt ursprung i en artikel i Släkt och Hävd 1954 där Elis Wettergren i en fotnot diskuterar frågan, dock utan några hänvisningar till säkra källor. På Anbytarforum har så sent som 2004 Göran Fredriksson hävdat att han från genomgång av kyrkliga räkenskaper slutit sig till att Michel Hindersson vad gift med Anna Lybecker så sent som 1669, vilket skulle visa på att Anna var mor till Brita.(3)(4)

Den andra uppfattningen stödjer sig på ett brev från Maria van Gents mor Bartha Jacobs de Cocq till Börje Cronberg där hon söker förmedla köp av koppar från svärsonen Michel Hindersson. Detta brev tyder på att Maria van Gent var gift med Michel Hindersson redan 1663 då brevet är daterat. Bartha van Gent skriver: "mijn mach Michel Hindrickss bij Nieu Kopperberch". Hon kallar således Michel "sin måg". Om Michel Hindersson och Maria var gifta vid denna tidpunkt visar det att Maria var mor till Brita.(3)

För mig har en notering i Lindesbergs dopbok varit avgörande i denna fråga. Där uppträder Maria van Gent, benämnd som hustru till Michel Hindersson, som vittne vid ett dop (20 Trinitatis) 24/10 1658, vilket visar att Maria och Michel var gifta vid det tillfället. Brita Michelsdotter Lindberg föddes enligt beräkning, utgående från hennes dödnotis, den 16/12 1666.(5)

I den ovanstående nämnda uppsatsen av Klingberg och Öhman hänvisas till forskning som utförts av de holländska genealogerna A.K. Vink och W. Niekerk angående Maria och hennes bror Pieter van Gents anor. A.K. Wink har sedan publicerat ett antal artiklar om familjen i den holländska släktforskningstidskriften Gens Nostra 1974/1977/1989. Från Margareta Ericsson har jag också fått en bild av den handkolorerade släkttavla grundad på A.K. Vinks studier. Sammanfattningsvis fann A.K. Vink att släkten van Gent härstammade från främst två familjer - de Wael och van Amerongen. Den stora frågan för A.K. Vink var huruvida det var den mycket inflytelserika och kända köpmansläkten de Wael som avsågs eller ej. Såväl namnet van Gent som de Wael förekommer i många släkter i nuvarande Belgien och Nederländerna. Avgörande för att härleda släkten anor har emellertid det vapen som Marias bror Pieter van Gent låtit avbilda på sin gravhäll i Arboga. Med hjälp av de vapen som avbildas där kan anorna härledas.

Det visade sig att min efterlysning på GeneaNet ledde mig till en ättling till ovanstående släkter - Marnix Alexander de Paula Lopes. Han hade emellertid ingen vetskap om att det fanns en svensk anknytning till hans släkt. Min egen insats i det här arbetet har varit blygsam. Jag har kunnat bidra med de rön som andra svenska forskare kommit fram till samt tillhandahålla det arbete som A.K. Vink, Klingberg och Öhman sammanställt. Min holländske "cousin" har sedan med stor skicklighet lyckats finna ett stort antal dokument som i stora drag stödjer A.K. Vinks resultat, på några avgörande punkter förtydligar och kanske i viss mån förändrar dem. På grund av att den på A.K. Vinks arbete grundade antavlan är delvis svår att tyda kan man inte veta om det är förtydliganden eller nya rön. I vilket fall så har det kommit fram betydligt mer detaljerade uppgifter om anorna och framför allt är de grundade i mer solitt källmaterial än det vi, eller åtminstone jag, kände till tidigare.

Detaljerna om den holländska släkten kommer att presenteras successivt i senare texter.

Huvudsakliga källor:

(1) Swederus, M.B. (1910). "Bidrag till kännedom om Sveriges bergshantering". Ur Jernkontorets annaler/sextiofemte årgången 1910, sid. 133-135. http://runeberg.org/jernkont/1910/0137.html

(2) Klingberg, G. och Öhman, Y. (1975)."Van Gent - en 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen", publicerad av Hembygdsföreningen Arboga Minne 1975, sid. 11-39. Denna artikel innehåller mängder av källhänvisningar, vilka jag inte tagit del av. Den som är intresserad av originalkällorna hänvisas till artikeln. Den finns tillgänglig på Arboga Bibliotek-http://opac.arboga.se/pls/bookit1/pkg_www_misc.print_index?in_user_id=opac-arb

(3) Wettergren, Elis, (1954). "Min mödernesläkt (Flodin)" i Släkt och Hävd 2-3/1954.

(4) http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/3142.html

(5) Lindesberg CI:2 (1658-1677) Bild 12 / sid 6 (AID: v53500.b12.s6, NAD: SE/ULA/10851)


* Margareta Ericsson har påpekat att inga officiella källor visar att Eric Johansson Öhman bar namnet Johan. Denna uppgift finns endast i SBL (Svenskt biografiskt lexikon). SBL anger också Anna Lybecker som mor till Brita Michelsdotter Lindberg, vilket diskuteras ovan.

Bilder i ordning: 
Laxbrogården på 1800-talet
Släkttavla grundad på A.K. Vinks rön
Peter van Gents gravhäll i Arboga


Tillägg november 2013: Professor Göte Klingberg, Lund: En bevarad
köpmansbyggnad från 1600-talet

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers