Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

onsdag 28 januari 2009

Oäkta barn kan vara spännande - fortsättning på historien om Fredrik Bernhard Lustig - "prins av blodet"?

Min artikel för en tid sedan om "Fredrik Bernhard Lustig och hans kungliga anor?" har satt igång en ur släktforskarsynpunkt intressant process.

Jag redogjorde för de historier som berättades i min frus släkt och hur jag i viss mån har kunnat verifiera vissa av dessa historier. Men först en kort beskrivning av familjesituationen. Fredrik Bernhard Lustig 1834-1910 och hans hustru Johanna Englund 1833-1892 fick 10 barn:

Axel Fredrik 1856-1856
Hulda Josefina 1858-1931
Karl Johan 1860-1883
Axel Fredrik 1862-
Amanda Carolina 1865-
Emilia Sofia 1867-
Johanna Matilda 1870-1870
Per August 1874-1947
Anna Maria 1874-1961
Ida Gustafva 1876-

Min fru härstammar från Anna Maria. Ganska kort efter jag publicerat artikeln fick jag ett brev från ett barnbarn till Per August, dvs. en tremänning till min fru - Hans E.B. Andersson. I hans släkt fanns en något annorlunda historia. I sina huvuddrag hade den emellertid samma innehåll, men i vissa avseenden kunde han bidra med mer detaljerade uppgifter i vissa frågor - tack Hans för den grundliga forskningen! Hans historia grundade sig huvudsakligen på anteckningar från Hulda Josefinas dotter Gerda som är moster till uppgiftslämnaren.[1]

När jag nämnde detta för min fru erinrade hon sig att vi någonstans i gömmorna hade en ljudinspelning från 1985 där hennes mor Fanny och Ingrid Linnea Lustig samtalade om gamla minnen och historier om släkten. Fanny är född 1905 och var således för liten att ha några minnen av Fredrik Bernhard som dog 1910; hennes minnen härstammar mest från hennes mor Anna Maria Lustig, men Ingrid Linnea Lustig, som är dotter till Axel Fredrik är född 1900 och har själv hört Fredrik Bernhard berätta om sina minnen och om sitt liv som oäkting.[2]

Man kan ju tycka att det är lite underligt att jag som släktforskare inte tagit del av bandet tidigare, men min fru är mycket svalt intresserad av såväl släktforskning som de förment kungliga anorna så hon hade helt enkelt glömt bort bandet och aldrig lyssnat på det. Det var med spänning jag stoppade in det i bandspelaren.

Här följer den kompletterade historien som den nu gestaltar sig och så som den har berättats, men jag råder den intresserade att först läsa ursprungshistorien för att få ett sammanhang.

Fredrik Bernhards första år på barnbördshuset Pro Patria är väl kända genom dokument och innehåller nu mer detaljer tack vare Hans detaljerade källforskning. Vid fyra års ålder skrevs kontrakt med torparen Nils Botwidsson på Skogstorp, under Widmarka Östergård och hans hustru Stina Larsdotter. Fredrik Bernhard kom emellertid aldrig till Botwidsson. Med annan handstil har Botwidssons namn strukits i kontraktet och i stället har livgrenadjären Carl Magnus Lustig satts in som vårdnadshavare. Ändringarna är skrivna med samma vårdade handstil som Carl Magnus Lustigs namnteckning, varför det är troligt att Lustig själv gjort ändringarna. [1]

Av vilken anledning kontraktet ändrades vet man inte. Botwidsson kan ha ändrat sig eftersom hans egen dotter gått bort strax efter kontraktet skrevs. En annan förklaring från familjeberättelsen är att majorskan Arnell på Malma i Rystad var inblandad i ändringen eller i valet av Lustig som vårdnadshavare. Majorskan Arnell hette Ebba Maria Angelina de Camps och var dotter till Jean Baptiste Bernadottes barndomsvän från Pau - Louis Marie de Camps - som flyttade med konungen till Sverige. [1]

Fredrik Bernhard berättar själv enligt Ingrid Lustig om en mystisk beslöjad dam som kom i droska och besökte honom. Enligt en gren av släkten skulle detta ha varit hans moder, enligt en annan majorskan Arnell, vilket ju skulle kunna vara samma sak. Majorskan Arnell var 14 år då Fredrik Bernhard lustig föddes och 18 år då han omplacerades till Vårdsberg. Ett av hans första minnen i livet, berättar han själv, var när han då fyra år gammal, satt på trappan till Vårdsbergs kyrka, där man lämnat honom, och väntade på den som skulle hämta honom. Det var knekten Lustig som kom. Knekten Lustig hämtade honom således inte i Stockholm enligt Fredrik Bernhard själv. [2]

Fredrik Bernhard berättade också att han vid 14 års ålder togs med till Stockholm av ”två fina herrar” för att besöka sin mor. [2] Herrarna i fråga var enligt en familjeberättelse Löjtnanten Ekenstam vid Andra livgrenadjärregementet, troligen godsägaren Carl Johan Adolf Victor Ekenstam, 1819-1897 samt Borgmästare Stånggren från Linköping. [1]

Fredrik Bernhard återvände från Stockholm, eftersom han enligt sig själv inte trivdes. Han hade då fått medel till sin utbildning. Modern som han träffade skulle enligt hans egen berättelse vara Mariana Koskull (1785-1841), älskarinna(?) till Karl XIV Johan. [3][4]

Vi vet således i detalj hur Fredrik Berhards liv gestaltade sig rent administrativt fram till fyra års ålder. Hans fortsatta liv kan också följas i kyrkböcker och genom berättelser i släkten. Vi har också två berättelser, en upptagen på ljudband [2] och den andra nedtecknad [1]. Den första kommer från en sondotter som stod Fredrik Bernhard nära eftersom hennes far och Fredrik Bernhard drev snickerirörelse tillsammans och flickan var 10 år då farfadern dog. Eftersom hans historia innehöll så många exceptionella detaljer torde de ha diskuterats livligt i familjen även efter hans död. Den andra historien är även den nedtecknad av ett barnbarn. Vilket år Gerda föddes känner jag inte till och kan således inte värdera huruvida hon träffade Fredrik Bernhard.

Att Fredrik Bernhard själv var övertygad om att han var en son till Karl XIV Johan och Mariana Koskull framgår av de berättelser som återges. Han lär ha uttalat sitt andranamn med fransk accent. Han själv och personer i hans omgivning sägs ha funnit ett otal tecken på släktskapet i hans sätt och utseende. Nu är det ju så att denna typ av bevis har en viss förmåga att vara opportunistiskt samlade när man en gång har bestämt sig för vad som är sanningen så de får väl mest ses som kuriosa.

Det vore intressant om någon ytterligare person som härstammar från Fredrik Bernhard Lustig kunde bidra med material eller dokument som kan bringa klarhet i vilka Fredrik Bernhards föräldrar var. Kanske någon släktforskare som studerat den svenska överklassens liv och leverne och promiskuösa äventyr i början av 1800-talet kan finna några ledtrådar i gamla dagböcker eller andra dokument. Att Fredrik Bernhard rönte större uppmärksamhet från personer i det övre samhällsskiktet än som var befogat för ett fosterbarn hos en knekt i Östergötland tyder på att det ur släktforskarsynvinkel kan finnas något spännande att upptäcka.


[1] ”Morfars far och hans familj” samt ”Majorskan Arnells histora” av, Hans E.B. Andersson

[2] Fanny Ringquist och Ingrid Lustig samtalar om släkten, 1985-07-09

[3] Wikipedia

[4] Man kan konstatera att moderns identitet inte kan vara riktig eftersom Mariana Koskull var 49 år vid Fredrik Bernhards födelse (anm. 2010-01-10)

lördag 3 januari 2009

Att ange källor vetenskapligt korrekt: Är GID-nummer acceptabla?

Jag har deltagit i en intressant diskussion om hur man anger källor inom släktforskningen på Proveniens. Det hela hade sin upprinnelse i en fråga om hur man hittade ett visst GID-nummer. Frågaren var lite besvärad av att man i vissa debattfora om släktforskning angav GID-nummer som källa. För honom var detta helt meningslöst eftersom han hade sina kyrkböcker på film. Det här ledde över på en diskussion kring hur man anger korrekta källor i släktforskning och framför allt ifrågasatte många debattörer GID-numret som en acceptabel källhänvisning.

En viktig invändning var att GID-numren bara kunde användas av Genlineanvändare. En annan att de var ologiskt uppbyggda. En tredje att de skulle förlora sin betydelse om Genline upphör eller ändrar sitt system. Alla de här invändningarna är naturligtvis relevanta och ur ett pragmatiskt släktforskarperspektiv värda att diskutera. Om man ser det strikt enligt vetenskaplig praxis så kan man lägga några andra synpunkter på just angivande av källor.

Som nybörjare inom släktforskning men ganska erfaren som forskare inom andra områden har jag några funderingar kring detta.

Inom forskningen har källangivelserna som syfte att göra det möjligt att bedöma kvalitén på de slutsatser som presenteras. Detta innebär att man alltid anger den källa man faktiskt använt, hur tveksam den än är. Det är själva diskussionen kring källans relevans, trovärdighet och huruvida den tolkats rätt av författaren som är viktig. Att ange en ursprungskälla som man inte läst utan bara hört talas om genom någon annan eller som man citerar från en annan författare är således oriktigt. Ändå måste man ofta göra det och då är det viktigt att man anger vem man har hört det från eller vem man citerar. Man kan ju själv vara en mycket omdömesgill forskare, men den man citerar kan ju vara en slarver som övertolkat originalkällan och då faller kanske ens eget resonemang delvis.

Som släktforskare vill man främst veta var en uppgift ursprungligen kommer från, eller som Torsten Berglund brukar utrycka det – ”när personen förekom första gången.” Man vill ju också hitta tillbaka till uppgiften vid ett senare tillfälle samt göra det lätt för andra släktforskare att hitta en viss uppgift som man lämnat. Det här är inte riktigt samma syfte som det strikt vetenskapliga syftet att undersöka riktigheten av en uppgift. Visst är de mycket närbesläktade och i botten finns naturligtvis denna önskan hos släktforskaren. Det är emellertid de små skillnaderna i syftet med källhänvisningarna som delvis är upphov till debatten på Proveniens och även på det sätt vi släktforskare använder oss av källhänvisningar.

En argumentation som fördes var att man helst skulle använda den korrekta volymen i kyrkböckerna som källhänvisning inom släktforskningen. Ur praktisk synvinkel är detta naturligtvis att föredra och det är väl så vi ofta gör. Det är också så man förstår betydelsen av källhänvisning i de flesta släktforskningsprogram. Frågan är om det är vetenskapligt korrekt eller inte?

Få av oss tvekar att använda en volymbeteckning i kyrkboken som källa. Att vi förmodligen aldrig sett kyrkboken ifråga bekymrar oss föga. Om vi fått uppgiften genom egen forskning med hjälp av Genline, AD eller Släktdata tvekar vi inte att ange uppgiften som om vi läst den i original. Det besvärande med detta är att, åtminstone mellan Genline och AD, volymnumreringarna som hänvisar till originaldokumenten skiljer sig något i vissa fall. Om vi däremot fått volymangivelsen av en annan forskare tror jag de flesta kollar upp det själv.

Frågan i diskussionen var således huruvida ett GID-nummer kunde vara en acceptabel källhänvisning eller inte. Ur vetenskaplig synvinkel är GID-numret en acceptabel källhänvisning om det är Genline man använt som källa. Att ange en volym i kyrkböckerna som källa om man läst den i Genline är ur strikt vetenskaplig synvinkel oriktigt eftersom de finns små men ändå teoretiska möjligheter till fel. Det kan vara alltifrån dålig skanning, dålig datorutrustning till egen oförmåga att tolka resultatet. Nu kan man genom erfarenhet och praxis utesluta rent faktiska fel i Genlines återgivning av kyrkböckerna så därför är det nästan helt - men bara nästan – rimligt att anse att Genlines återgivning som källa är identisk med att använda originalet. Jag har vid några tillfällen gjort andra tolkningar – eller snarare lyckats tolka en uppgift – när jag fått den i AD’s högupplösta färgbild.

Dilemmat blir kanske tydligare om man tar något annat exempel än just kyrkböckerna. I senaste utgåvan av Släktforskarnas Årsbok 2008 från Sveriges Släktforskarförbund skriver Torsten Berglund et al en artikel ”Om Svinhuvudsläktens ursprung”. Artikeln bygger i sin grund på omfattande källforskning i material som för den vanlige släktforskaren är näst intill omöjligt att ha tillgång till. Dels är artikeln ett mycket bra exempel på hur man anger källor dels är det intressant att fundera över hur man skall använda artikelns uppgifter för sin egen forskning. Berglund et al anger tydligt de originalkällor som finns men berättar också varifrån uppgifterna om dessa kommer i de fall de inte är resultat av egen källforskning. Om man vill använda materialet bör man således åtminstone ange Berglund et al som källa tillsammans med ursprungskällan och om man vill vara riktigt noggrann även berätta vem Berglund et al återgivit. Det viktigaste är ändå, om man nu vill strunta i allt det andra, att ange Berglund et al som källa eftersom det ger läsaren möjlighet att genom läsning av artikeln bedöma sanningshalten. Att bara ange exempelvis en dombok som källa är oriktigt ur vetenskaplig synvinkel om man inte läst den själv.

Om man skall vara vetenskapligt korrekt bör man således när man använder Genline eller AD ange både internt ID (GID för Genline) och vilken databas man använt. Om man tar uppgifter från exempelvis DISGEN är det således inte tillräckligt att ange detta utan också vem medlemmen som skickat in uppgifterna är. Samma gäller för Anbytarforum eller privata släktforskarsidor. Man kan mycket väl ange originalkällan, men alltid också berätta varifrån man fått den uppgiften. En http-adress är alldeles utmärkt åtföljt av namnet på sidan skrev jag ursprungligen men fick då en helt korrekt kommentar om hur oriktigt detta är. Se bland kommentarer nedan.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att man alltid anger den källa som man faktiskt fått uppgiften från och inte låtsas att man tagit del av originalhandlingen. Vad gäller de erkända databaserna Genline och AD så kan man nog genom praxis och erfarenhet jämställa dem med originalhandlingen i de flesta fall och vara så ”lättsinnig” så att man anger volymen i kyrkboken som källa, men det skadar inte att berätta var man egentligen fått uppgiften från. Att dessutom ange exempelvis GID-nummer är en bra service för alla dom som använder Genline och skadar ju ingen som inte gör det. Detta gäller emellertid inte de flesta andra databaser på Internet som är kompileringar av medlemsuppgifter med tvivelaktig korrekthet eller uppgifter inmatade av frivilliga från källor närmare originalet.

För den som vill ta del av diskussionen på Proveniens i original finns den här.

Nu blir det uppehåll i bloggandet i ett par veckor då jag befinner mig på Kuba på semester.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers