Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 29 januari 2015

Att hjälpa, få hjälp och att lära sig


På senare tid har jag frågat er till råds i FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” hur man skall se på personer som synes utnyttja andras hjälpsamhet på ett otillbörligt sätt.

Låt mig då först säga att ingen skall behöva känna sig träffad av detta om ni har ett ärligt intresse av släktforskning och en ärlig vilja att lära er så att ni på sikt klarar er själva och senare kan hjälpa andra. Det är första gången jag har observerat att någon gått över den osynliga gräns som ändå finns. Att inte kunna är något övergående och det är för att avhjälpa detta jag har startat gruppen. Fortsätt således att ställa frågor som är relevanta i förhållande till er kunskapsnivå, MEN ta även emot råd om hur ni själva kan lära er mer genom att ta del av kurser och om hjälpmedel och att själv lära sig söka i anvisade källor.

Det finns flera skäl utöver ovana till att man kan behöva hjälp – även elementär sådan – fast man gjort allt i sin makt att lösa problemet själv. Man kan som jag bo långt från svenska bibliotek och arkiv, man kanske inte haft råd eller möjlighet att köpa just den CD:n som man bara behöver just nu, eller ens kyrkbokstjänst saknar just den socknen eller den tjänsten som fattas för ögonblicket. Man kan också ha ”särskilda behov” som gör att man har problem med vissa delar av vår hobby och därför behöver lite extra hjälp ibland. Alla ni som behöver hjälp av dessa eller andra naturliga skäl skall fortsätta att fråga och så småningom, när ni blir duktigare, hjälpa andra. Jag anser emellertid att det viktiga är att vi alla försöker utveckla oss och tar de råd vi får även om det ibland är lättare att låta någon annan lösa vårt problem. I längden kan man inte lita till att andra bekostar alla hjälpmedel eller behärskar alla forskningsknep – på sikt måste man bygga upp en egen kunskap och skaffa en egen ”verktygslåda” och då ge lika mycket hjälp som man får.

”Annars tröttnar grannen på att låna ut sin gräsklippare och dessutom hålla med bränsle och slipa knivarna.”

I det specifika fallet jag diskuterat är personen INTE en nybörjare utan tvärtom erfaren och framställer sig i olika tidningsartiklar som halvprofessionell, men orkar tydligen inte med att lösa de triviala problemen själv. Flera av gruppens medlemmar vittnar om att hon motiverar sig med olika fantasifulla historier för att få hjälp, men att de anor hon söker inte alltid rör hennes egen släkt. Hon är dessutom ganska känd från kvällspressen som entreprenör inom vår hobby. Det akuta problemet för mig har varit att hon genom nya möjligheter i FB lyckats att gömma sin profil så, åtminstone jag, inte kan varken kommunicera med henne, utesluta eller blocka henne. Att som många föreslår, förklara gruppens syfte för henne låter sig således inte göras. Om man blockar gruppens administratör, som man aldrig har haft kontakt med, vet man troligen att man gör något olämpligt ändå. Problemet är emellertid nu löst och hon är inte mer medlem av vår grupp.

Det är viktigt att säga att det bara är andra gången ett sådant uteslutande skett under alla år. Den tidigare medlem kunde inte avhålla sig från att förolämpa andra medlemmar.

I en tidigare text diskuterade jag problemet många har att deras släktforskningsaktivitet kan läsas av deras FB-vänner. Tänk på att om ni använder någon av FB:s tekniker för att åtgärda detta så får ni inte göra det omöjligt för administratörerna i era grupper att nå er för kommentarer. I framtiden kommer jag därför att kontrollera alla nya medlemmar genom att ”hovra” över deras namn. Om inte deras profilbild visas då kommer jag att ignorera deras begäran om medlemskap.

onsdag 28 januari 2015

En driftig kvinnas levnadsöde

I flera texter har jag skrivit om Fredrik Bernhard Lustig och myterna kring hans härkomst. Mycket av materialet har forskats fram av Hans E.B. Andersson ättling till densamme och tremänning till min hustru. Hans har speciellt fördjupat sig i Fredrik Bernhards yngsta dotter Ida om vars livsöde han berättar i nedanstående text..

Ida Gustafva Lustigs öden
av Hans E B Andersson
dotterson till Idas bror Per August


Ida Gustafva var min morfars syster och var under min barndom en närmast mytisk person som vi barn hörde talas om men aldrig träffade. Uppgifterna om henne i den muntliga släktberättelsen var sparsamma. Hon var en person som vi då och då hörde omnämnas med aktning men inte mycket mer. Min syster har hört att hon skulle ha en dotter.

Ida föddes i torpet Enlund i Rystad socken, Östergötland den 1 september 1876. Hon var yngsta barnet i en familj som bestod av fadern Fredrik Bernhard Lustig (*1834, †1910), modern Johanna Lustig född Englund (*1833, †1892), syskonen Hulda (*1858, †1931), Karl (*1860, †1883), Axel (*1862. †1941), Amanda (*1865, †1890), Emilia (*1867, †1933), Per August (*1871, †1947) och Anna (*1874, †1961). Fredrik var och sönerna blev möbelsnickare med egen tillverkning och försäljning.
Hon levde fram till mitten av 1920-talet ett rörligt liv och var anställd hos många arbetsgivare, nästan alltid inom restaurangbranschen.

Linköping
Vid 10 års ålder, år 1886, flyttade Ida med familjen från Rystad till Domkyrkoförsamlingen i Linköping, där fadern etablerade sig i byggnadsbranschen.

Östra Harg
Familjen flyttade till Asplund i Östra Hargs socken 1889 där fadern åter tog upp sitt yrke som möbelsnickare. Modern dog där i lungsot i april 1892 och begravdes i Östra Harg.

Linköping
Ett och ett halvt år efter moderns död flyttade Ida med sin far åter till Linköping. Ida blev där piga hos bryggmästare Jon Gustaf Svensson.

Rappestad
Ett år senare, 16 november 1894, flyttade Ida till Ekströmmen Säteri i Rappestad.

Stockholm
Ida flyttade vid 19 års ålder till Jacobs församling i Stockholm, den 20 november 1895. Hon blev där ”kvinnligt biträde” hos Källarmästare Karl August Söderlund på Jakobsgatan 6 (där nu Gallerian ligger).
Hon flyttade 1896 till adressen Herkulesgatan 5 vid nuvarande Malmskillnadsgatan och angavs där höra till Steinwalls Pigor.

Norrköping
Den 18 november 1897 flyttade hon till Hedvigs församling i Norrköping och anställdes på Hejdelberg Standard Hotell.

Linköping
Efter drygt tre år i Norrköping flyttade Ida 13 januari 1901 åter till Domkyrkoförsamlingen i Linköping, till sin fars adress vid Hunnebergsgatan, där hon stannar bara över sommaren. 

Eskilstuna
Ida flyttade till Kloster och Fors församling i Eskilstuna 9 november 1901. Hon noteras där som Källarmästare Johanssons folk, dvs hon blev kvar i restaurangbranschen.

Stockholm
Den 30 december 1904 var det dags för flyttning till Stockholm igen. År 1905 skrivs Ida som Tjänare å Hotell Rydberg. Enligt släktberättelsen blev hon kallskänka där och ansågs duktig.

Finland
År 1909 den 19 november skrevs hon på ”Tillfällig adress i Finland”. Hon var då 34 år. Några uppgifter om anledningen till hennes tillfälliga bosättning i Finland finns inte i arkiven.
Vid bouppteckningen efter Idas far Fredrik Bernhard Lustig den 25 februari 1911 antecknades Ida som boende i Helsingfors. Hon var inte närvarande utan företräddes av brodern Axel Lustig.
Några uppgifter om när hon återvände från Finland har jag inte hittat. Enligt släktberättelsen flydde hon under första världskriget hem till Sverige i en båt med många andra. Möjligen återvände hon till Sverige 1914 på hösten eller möjligen 1915. 

Stockholm
Under åren 1912 – 1918 var Ida skriven i Rote 7 i Jacobs församling i Stockholm. 

Norrköping
Ida flyttade från Stockholm den 4 april 1918 till Norrköpings Norra där hon bodde hon sin syster och svåger.
År 1921 flyttade systerns familj och Ida skrevs ”å församlingen” dvs utan angiven adress. Hon fanns kvar med den beteckningen fram till 1926 då hon formellt flyttade till Helsingfors.

Helsingfors
Den 24 november 1926 fick Ida flyttningsbetyg för flyttning från Matteus församling i Norrköping till Sv. Olaus Petri församling i Helsingfors. Från Magistraten i Helsingfors har jag uppgiften att Ida skrevs in i Svenska Olaus Petri församling den 3 februari 1927.
Men formalia är en sak och verkligheten kan vara en annan. Det jag har funnit om Ida i Finland tyder på att hon troligen fysiskt flyttade till Helsingfors redan 1921 eller 1922 strax efter att systerns familj hade flyttat ut från Norrköping. Hur hon försörjde sig i Helsingfors i början av 1920-talet har jag inga dokumenterade uppgifter om. Släktberättelsen säger att hon var anställd på Operarestaurangen i Helsingfors. Några arkivuppgifter om det har jag inte.

Brunnsgatan 6, Ekenäs
Ekenäs
Det som därefter hände Ida kom att för resten av hennes liv ha samband med två restauranger i staden Ekenäs vid Finlands sydkust ca 8 mil från Helsingfors. Det var sommarrestaurangen Knipan och vinterrestaurangen Monopol. Båda ägdes av Utminuterings- och utskänkningsbolaget. Ida gavs titeln Restauratris dvs. hon drev restaurangerna.
Uppgifterna om Idas engagemang för de båda restaurangerna tyder på att Ida fysiskt bodde i Ekenäs redan från 1926 eller 1927.
År 1929 var hon mantalsskriven i gården vid Guldsmedsgränd 3 (tomt 142 i kvarter 31) som hyresgäst hos handl. W Armfelt. På gården finns idag radhus som byggdes på 1950 – 1960-talen, de gamla husen är rivna.
Ida fick den 7 september 1932 flyttningsbetyg från Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors till staden Ekenäs.
Åren 1937 och 1944 var hon mantalsskriven i gården vid Brunnsgatan 6 (tomt 202 i kvarter 41) som hyresgäst hos änkefru E Sundströms arvingar. Den gården ligger i Gamla staden i Ekenäs och husen finns kvar i restaurerat skick.
Att Ida ordnade formalia för flyttning från Norrköping till Helsingfors år 1927 måste ha samband med att hon det året antogs att förestå sommarrestaurangen Knipan och troligen samtidigt även vinterrestaurangen Monopol. Hon kom att stanna på den befattningen i 20 år.
Eftersom Ida fortfarande var svensk medborgare, och förblev så under hela sitt liv, måste hon ha en finsk medborgare som partner och formell föreståndare för restaurangerna. Det blev första året en fröken Forsström, men redan andra året inträdde fru Aina Linderman i den funktionen, vilken hon behöll under alla år fram till 1946.

Restaurang Knipan
Restaurang Knipan
Knipan är en restaurang som ligger ute vid vattnet i Ekenäs hamn. (Se bild) Den första restaurangen med det namnet byggdes 1868. Den blev med tiden sliten och otidsenlig och 1907 byggdes den restaurangbyggnad som fortfarande finns kvar, om än renoverad och tillbyggd vid flera tillfällen.
Restaurangens öden från 1868 och framåt finns beskrivna i boken Knipan av Sture Lindholm. Det är en jubileumsskrift inför den nuvarande restaurangbyggnadens 100-årsdag år 2008.
Lindholm skriver i sin bok om Idas tid på Knipan: ”År 1927 antogs fröken Ida Lustig, svensk medborgare, till ansvarig föreståndarinna för Knipan. I nästan två decennier skulle hon sätta sin prägel på Knipan och hon skötte restauranten förtjänstfullt fram till hösten 1946, dvs. så länge som Knipan drevs av Utminuterings- och utskänkningsbolaget.” Så vitt jag har kunnat finna har ingen annan förestått restaurangen under så lång och sammanhängande tid. Ida var när hon tillträdde 51 år gammal.
Ida höll alltså ut på Knipan i 20 år, även över krigsåren 1939 – 1945. Under åren renoverades Knipan flera gånger och byggdes även ut något. Till säsongen 1946, som blev Idas sista, var restaurangen nyrenoverad och delvis ombyggd för att rymma flera gäster. Restaurangen rymde då 235 gäster mot tidigare 204.
r 1946 såldes restaurangen av Utminuteringsbolaget till Ekenäs stad. Samtidigt slutade Ida och hennes kompanjon Aina Linderman som föreståndare för restaurangen. Ida var då 70 år gammal. Staden behöll restaurangen till 2014 då den såldes till en privat företagare.

Restaurang Monopol låg i huset till höger om Rådhuset på bilden
Restaurang Monopol
Restaurang Monopol öppnades 1916 och stängdes någon gång på 1940-talet, oklart vilket år. Några detaljuppgifter om restaurang Monopol har jag inte lyckats få fram, mer än att den endast var öppen vintertid när Knipan var stängd.

De sista åren
Ida levde sin sista tid på Blomsterhemmet i Ekenäs där hon dog 21 oktober 1957. Bouppteckning förrättades 1 november 1957. Den inlämnades till rådstuvurätten i Ekenäs stad den 12 december 1957.
Till bouppteckningens handlingar hör ett Ämbetsbetyg från pastorsämbetet i Ekenäs församling undertecknat av kyrkoherden och daterat den 1 november 1957. Där står att f.d. restauratrisen Ida Gustava Lustig född den 1/9 1876 dog den 21 oktober 1957. Hon var ogift och inflyttade till Ekenäs församling år 1932 från Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors.

Bland handlingarna finns också ett testamente:

”Undertecknad förklarar härmed min yttersta vilja och testamente vara, att sedan jag avlidit, skall all min kvarlåtenskap av vad namn och beskaffenhet den vara må med full äganderätt tillfalla skoleleven Gunvor Cecilia Marianne Nyquist. … ”

Testamentet är undertecknat i Ekenäs den 18 mars 1933. Ingen ålder finns uppgiven för Gunvor. När Ida dog hade Gunvor gift sig och hette då Valovirta.
Enligt släktberättelsen hade Ida en dotter vid namn Gunhild. Rimligen föddes dottern i Helsingfors i början av år 1910 när Ida i Stockholms arkiv skrevs på ”Tillfällig adress i Finland”.
Var Gunvor den dotter Gunhild som släktberättelsen uppger? Det är troligt men några bevis har jag inte kunnat hitta. Om så är fallet var Gunvor troligen född 1910 och var när testamentet skrevs 23 år gammal. Trots det kallas hon ”skolelev” i testamentet. Hon måste ha blivit adopterad till en familj Nyquist i Helsingfors. Några personuppgifter om Gunvor Nyquist har jag inte lyckats få fram. Se dock släktbilden.
Bouppteckningen förrättades i Idas hem på Blomsterhemmet i Ekenäs stad. Enda arvingen var fru Gunvor Valovirta, född Nyquist, med Helga Hällsten som närvarande. Båda anges bosatta i Helsingfors stad.
Var Ida är begravd har jag inte lyckats få något svar på. Enligt uppgift från Ekenäs församling finns inte Ida på någon av Ekenäs begravningsplatser. I så fall är en gravplats i Helsingfors det mest troliga. Gunvor bodde ju där.
Familjen Eckerberg (1) samlad i trädgården till "Kråkslottet" i Tranås,
Mitt intryck av Ida är att hon var en impulsiv och handlingskraftig person som ägnade sig åt byråkratiska formaliteter bara när det blev absolut nödvändigt. På flera sätt liknar hon sin far Fredrik Bernhard. Kanske var det tur att hon hade en kompanjon när hon drev restaurangerna. Rik blev hon i vart fall inte. Vid bouppteckningen framgick det från Gunvor att behållningen bara täckte halva begravningskostnaden.

Källor
Det är inte lika lätt att släktforska i Finland som i Sverige. Arkiven är där ännu inte digitaliserade i den omfattning som de är i Sverige. Dessutom har man en 100-årsgräns för tillgängligheten på internet vilket gör att inga uppgifter från 1900-talet finns lätt tillgängliga. Man får skriva till myndigheter och personer man tror vet något och fråga sig fram. Där har jag mötts av stort tillmötesgående.

I Sverige
Utöver släktuppgifter har jag använt i första hand:

* Arkiv Digitals inskannade material på internet.
* Rotemansarkivet vid Stockholms Stadsarkiv.
* Emiweb.eu.

Jag skrev också till Sveriges Släktforskarförbund och blev hänvisad till Ingemar Ekman i Järfälla som kände till boken om Knipan. Det som stod i den boken öppnade för fortsättningen i de finska arkiven.

I Finland
Jag har frågat mig fram och fått tillgång till det jag har efterfrågat, om det har funnits tillgängligt. I annat fall har man hänvisat till andra.

* Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors
* Magistraten i Helsingfors
* Ekenäs församling i Ekenäs
* Raseborgs stads arkiv
* Blomsterhemmets styrelse

Stor hjälp har jag fått från ordföranden för Raseborgs släkt- och hembygdsforskare Anita Valtonen, som vid flera tillfällen har slussat mig vidare.

VIDARE LÄSNING OM IDAS FAR FREDRIK BERNHARD LUSTIG
  • http://slaktforskning.blogspot.fr/2008/12/okta-barn-r-ett-elnde-historien-om.html
  • http://slaktforskning.blogspot.fr/2009/01/oakta-barn-kan-vara-spannande.html
  • http://slaktforskning.blogspot.fr/2009/04/fredrik-bernhards-lustigs-oakta-barn.html
Not 1: Axel Hjalmar Eckerberg, 3:e från vänster i bilden var gift med Idas syster Anna Maria Lustig - 5:e från vänster. Ida står 4:e från vänster. Idas dotter står 2:a från höger. Bilden är tagen omkr. 1936.

söndag 25 januari 2015

Äntligen en riktig bov i släkten?


Visst finns det många skumma typer i min släkt, men inga riktigt erkända bovar. Jag har ett otal präster som tillbringade mer tid vid tinget än i predikstolen, eller som uppvisat bristande människokärlek och empati, eller som den smått galne, men duktige förkunnaren, Aron Kihlgren i Holmedal, den berömde häxbrännaren Elavus Skragge i Mora, den blasfemiske konstmästaren Stor Hemming Andersson i Norrbärke och ett otal personer som skaffat sig pengar, ära och berömmelse på andras bekostnad.

Nu får jag ett meddelande från Geni om att jag har släktband till kungamördaren Jacob Johan Anckarström. Nåja – släkt och släkt. Genis uppfattning om att vara släkt är ganska vidsynt, vilket väl skall förklaras av att man bygger ett världsträd och i slutänden kommer vi ju alla att vara släkt. Hur är jag då släkt mer J J Anckarstöm enligt Geni? Jo “Jakob Johan Anckarström is Jan Granath's 6th great grandmother's husband's wife's brother's wife's husband's first cousin!” Översatt till något man kanske kan begripa innebär det att han är min mf mm ff mm makes hustru i ett tidigare/senare äktenskaps brors hustrus makes mosters son. Hängde ni med? Jag behöver kanske inte säga att jag avstår från att föra in kungamördaren i mitt släktträd.

Hur kommer det sig då att jag får dessa "spännande" meddelanden får Geni? Jo – dels har en medlem i Laxbrosläkten varit vänlig att föra in min gren så jag kan ta del av nytillskott som förs in på Geni. Jag finns således registrerad. En annan anättling, som är mycket aktiv på Geni har funnit att vi är släkt på min mors sida och kopplat på en liten kvist av mitt släktträd. Jag har genom detta ett gratis basabonnemang, men antalet anor som är registrerade av mig eller genom Laxbrosläkten inskränker sig till några dussin. Det är främst genom den senare släktingen, på min mors sida, som alla dessa fantastiska släktband dyker upp varje vecka, med automatik, allt eftersom hon kopplar till fler och fler grenar till sitt träd. Under senaste året har jag också fått veckoliga träffar från MyHeritage eftersom de två tjänsterna är sammankopplade. MyHeritage är emellertid mer återhållsamma i sin syn på släktskap än sin partner Geni.

Varför har jag då en massa olika tjänster igång samtidigt? En förklaring är att jag vill följa med i utvecklingen, Jag insåg emellertid tidigt att jag inte förmår hålla alla a jour så därför är det bara mitt träd på Geneanet som uppdateras regelbundet och som är tillgängligt att läsa - dock på egen risk. Mina andra träd på MyHeritage och Ancestry är privata och kan inte nås av andra. De använder jag bara för att provköra tjänsterna när det kommer nyheter. De små ”kvistar” som ligger på Geni finns där enbart för att de ovan nämnda personerna har önskat samverka med mig om gemensamma anor, vilket är värdefullt.

Jag får nog vänta ytterligare något innan jag hittar min första riktigt hederliga skurk i släkten.

torsdag 22 januari 2015

Det var annorlunda förr – men knappast bättre


I mitt städningsarbete använder jag olika statistikfunktioner för att hitta orimligheter i mitt material. En funktion i Disgen gör det möjligt att se om kvinnor har gift sig och fått barn vid orimligt låg eller hög ålder. Ibland varnar den funktionen för felskrivningar, men snart fann jag ett stort antal barnäktenskap bland präster i mitt material, som inte alls var felaktiga.

Visst jag vet att man hade andra värderingar förr. Jag vet också att döttrar sågs som en politisk tillgång snarare än som individer – inget man i första hand skulle värna om, men ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att en speciell präst stod som fader till de flesta flickbrudar i mitt släktträd under 1600-talet. Genomgående var också att han gifte bort sina unga döttrar med mycket äldre kollegor runt om i Mellansverige.

Salaprästen Uno Troili Troilius, eller Uno Trulsson som han hette av födseln hade åtta barn, varav fem döttrar och tre söner. Han var gift med den i släktforskarkretsar berömda Margareta Hansdotter Zebrozyntia, mera känd som ”Stormor i Dalom”. Margareta giftes bort första gången 1610 vid 16 års ålder med den 40 år äldre prosten i Leksand Elaus Engelbert Terserus. Hon gifte sig sedermera, ett år efter makens död, med ovan nämnde Uno Troilius.

Deras döttrar var följande:

Anna – hon giftes vid 15 års ålder 1636 bort med den 31 år äldre kyrkoherden i Stora Kopparberget Laurentius Nicolai Blackstadius – Lars Nilsson. Maken hade tidigare varit gift med kyrkoherdedottern Anna Hansdotter med vilken han fick 8 barn, varav ett var dödfött. Modern dog i sviterna efter ett missfall 1633. I äktenskapet med Anna Troilia avlades två barn Helena (1637) och Uno (1639).

Emfre – hon giftes vid 15 års ålder 1638 bort med den 46 år äldre kyrkoherden i Rättvik Olaus Andreae Dalecarlus – Olov Andersson. Maken hade tidigare troligen varit gift två gånger. Första gången troligen med biskopsdottern Margareta Rasmusdotter, andra gången troligen med kyrkoherdedottern Juliana Bellina. Med sin första hustru fick Olaus åtminstone 7 barn och med den andra åtminstone 4. Hustru nummer två dog några månader efter sista barnet födelse. Med Emfre fick han 4 barn, således totalt åtminstone 15 barn. Olaus var vid sista barnets födelse 70 år gammal och Emfre var 24 år gammal.

Elisabeth – hon giftes vid 14 års ålder 1638 bort med den 19 år äldre prästen, sedermera biskopen i Linköping, Johannes Elai Terseus – Jöns Elofsson. Johannes var hennes styvbroder och son till Elaus Engelbert Terserus i hans äktenskap med Anna Danielsdotter Svinhufvud. Elisabeth och Johannes fick 8 barn. Elisabeth dog i barnsäng vid sista barnets födelse. Johannes gifte om sig med den 33 år yngre prästdottern Maria Grubb. De fick 2 barn.

Sara – hon giftes vid 17 års ålder 1652 bort med den endast 14 år äldre kyrkoherden i Vingåker Markus Simming

Margareta – hon giftes vid endast 13 års ålder bort 1654 med den 33 år äldre kyrkoherden i Sala och faderns efterträdare Johannes Petri Arborgensis – Johan Petersson. Johannes hade tidigare varit gift med Brita Holstenia och med henne avlat 7 barn. Vid nedkomsten av det sista barnet dog Brita i barnsäng. Redan året efter gifte han sig med sin unga brud som omedelbart blev gravid och avled i barnsäng samma år som äktenskapet ingicks.

Troligen var det vanligare på den tiden med mycket unga brudar, men i hela mitt material på 15 000 individer finns endast 28 äktenskap där bruden är 16 år eller yngre och av dem är fyra rent politiska äktenskap från medeltiden. Dessutom var fyra rena felskrivningar av mig. Det mest extrema exemplet bland de korrekta uppgifterna är den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter som trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson som ettåring och sedan gifte sig i Oslo 1312 vid 11 års ålder.

Andelen präster och främst familjen Troilius och till dem närstående är anmärkningsvärd. Då skall man ta med i beräkningen att jag har ett mycket stort antal präster i mitt material, men att någon utbredd förkärlek för flickbrudar inte återfinns i de andra familjerna.

Jag är också medveten om att traditionen/kravet att konservera prästänkor även gör att jag nog skulle finna många äktenskap där avsevärt äldre prästänkor gifter sig med mycket unga nyutexaminerade präster, med dessa unga män är ändå över tjugo år gamla och väl det. Trots det kan jag inte hjälpa att jag reagerar på hur livet för unga kvinnor kunde vara i vårt land på den tiden. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur Uno Troilius betraktade sina döttrar när han skänkte dem som hustrur till kollegor i sin egen ålder.

Man har i släktforskarkretsar förundrats över och beundrat ”Stormor i Dalom” för hennes förmåga att gifta bort sina barn och styvbarn i sina olika äktenskap med personer av betydelse. Hon har genom detta blivit anmoder till ett otal betydelsefulla släkter i Sverige. Detta må var gott och väl, men med den här texten vill jag visa en annan sida av denna framgångssaga – den där man sätter sig in i en ung kvinna – knappt mer än ett barn – och hennes situation då hon gifts bort med gamla män, vänner till och ofta äldre än fadern. Trygghet är en sak, men hur blev kvalitén i livet utöver detta?

Källor: Västerås stift herdaminne, II:I 1600-talet, Gunnar Ekström, 1971.
Vinjettbild: Uno Troili Troilius

måndag 19 januari 2015

Man vet aldrig vad man kan behöva – Johan Bures släktbok

På släktforskardagarna i Karlstad senast sålde man Johan Bures släktbok på DVD för första gången. Visserligen har jag inga kända anor som anknyter till den släkten, men jag kunde bara inte motstå att köpa den. Det har jag inte ångrat.

Bara att läsa alla de kunniga artiklar som följer med källmaterialet är en fröjd för en släktforskare. Man blir verkligen fast. Man lär sig också mycket om källkritik och får många tankeställare över hur materialet har korrumperats under århundraden av personer som velat uppgradera sig själv och sina familjer utifrån Johan Bures enorma arbete.

Som extra ”grädde på moset”, som man säger, fick jag rent praktisk nytta av materialet eftersom vissa indicier tyder på att min frus familj på faderssidan kan härledas till Härse i Bure. Redan tidigare anser jag att en av mina bästa prestationer som släktforskare har varit att nysta upp komplicerade släktskap och visa att min fru härstammar från den stora prästsläkten Wiesel i Vislanda. Nu är jag och flera medforskare på Anbytarforum visat att det kan finnas ett släktskap med Bureätten via en av Wieselaläktens anmödrar Malin Påvelsdotter (1589-1639), som var mormor till Elias Wiesel (1651-1731). Malin var gift med kyrkoherden i Lekaryd Bonde Germundi Germundsson (-1659) och innan med komministern i Säby Erik Johannis Herlin. Enligt Forsanderska samlingen i Växjö landsbibliotek skulle Malin vara född i Stockholm med föräldrarna Påvel Mårtensson och Kerstin Månsdotter. Huruvida denne Påvel är identisk med den Påvel (Pål) som var son till Elin Olofsdotter, vars mf ff farfar var Herse i Bure (ev. mf ff far – se nedan) diskuteras i släktforskarkretsar.

Den Påvel Mårtensson som var fader till Malin är väl undersökt bl.a. genom Stockholm stads tankeböcker och domböcker, vilket beskrivs på Anbytarforum. Även denne Påvel hade varit borgare i Uppsala, samt hade tvillingsöner med samma namn som den Påvel (från Öregrund) som nämns i Bures släktbok. Att det skulle existera två Påvel Mårtensson, med rötter i Uppsala och med samma namn på sina barn tål att fundera över. Det finns emellertid en tveksamhet om huruvida Påvels (från Öregrund) mormor Brita hade patronymikon Mosesdotter eller Jacobsdotter - dvs. om hon var dotter till Moses Jacobsson Bure eller dennes syster och då dotter till Jacob Jacobsson i Bure. I sak skiljer de två tolkningarna en generation, men ändrar inte härstamningen.

Nu är kanske inte detta det viktigaste dock. Jag ser till min fasa att jag i en gren av anättlingar, i mina tidiga strävanden, fört in uppgifter om Bureätten i mitt släktträd. I och för sig stämmer anlinjen fram till Härse i Bure, men allt är alltför bra och tillrättalagt. Dels har ett otal släktutredningar på nätet fört släkten långt tillbaka till sagans värld bortom den tidigaste, med stor säkerhet existerande, Härse i Bure, dels har födelse och dödsuppgifter för följande generationer varit mer detaljerade än vad källorna medger. Urban Sikeborg behandlar dessa korrupta uppgifter i en uppsats på skivan.

Jag har således nu kunnat införa de uppgifter som grundar sig på Johan Bures originalarbete, med hänsyn taget till de kunniga kommentarer, invändningar och källhänvisningar som tas upp för varje individ i släktboken. Ibland kan det löna sig att köpa något bara för att man inte kan motstå det utan att man riktigt ser vilken nytta man kan ha av det.

Den detaljintresserade är välkommen att ta del av mitt släktträd på Geneanet där jag i kommentarer, individ för individ, redovisar de indicier och belägg som leder fram till ovanstående slutsatser.

torsdag 15 januari 2015

Sluten eller offentlig grupp på Facebook

Då och då kommer det önskningar från medlemmar i Facebookgruppen Släktforskning för noviser att gruppen skulle göras sluten. Det är inte så ofta nu för tiden och de flesta brukar förstå mina motiv till att inte hörsamma detta. För att inte behöva upprepa mig varje gång jag får sådana förslag så vill jag emellertid motivera varför gruppen skall vara offentlig.

Det vanligaste skälet är att de inlägg och kommentarer medlemmarna gör i gruppen kan läsas av deras vänner på den privata Facebooksidan. En del tycker detta är generande. Innan jag kommenterar detta skall jag emellertid motivera varför jag har valt att göra gruppen öppen. Huvudsyftet var för många år sedan att hjälpa nybörjare och de som inte ännu vågat sig på släktforskning att ta steget in i denna trevliga hobby. Jag hade själv mött många företeelser inom den etablerade släktforskningen som vände sig mot alla ”enfaldigheter” som vi noviser kunde företa oss och alla de ”dumma” frågor vi kunde ställa. Åtminstone jag var till en början lite rädd att delta i olika fora eftersom det var så lätt att göra bort sig. Nu gick det här över ganska snart eftersom jag ansåg mig vara väl så kvalificerad forskare, om än inom ett annat område, som många av de ”märkvärdiga” släktforskare jag mötte på nätet. Jag bestämde mig således för att hjälpa andra som var i min situation, men kanske inte hade den bakgrund jag hade att så de vågade ta för sig och inse att det inte är något att skämmas för att inte ännu vara kunnig.

Skillnaderna är inte så många mellan en sluten och en offentlig grupp. En avgörande skillnad finns dock – i en offentlig grupp kan även icke medlemmar läsa det publicerade materialet, vilket man inte kan i en sluten grupp. För en absolut nybörjare eller någon som bara funderat över att börja släktforska, men vet mycket lite om vad det rör sig om är detta av avgörande betydelse. Genom att läsa de inlägg som finns på vår grupp kan en novis lära sig mycket, men framföra allt kan man se vilka frågor som ställs, hur avancerad nivån är, hur bra svaren är, hur hjälpsamma gruppmedlemmarna är och framför allt hur stämningen är i gruppen och hur man bemöter de som ställer elementära frågor. Kommer jag att kunna förstå det som sägs och vågar jag be om att få bli medlem? Att den som är osäker och inte så kunnig vågar bli medlem är oerhört väsentligt för mig och en central idé med gruppen och även med min blogg. För att råda bot på problemet med alltför många upprepningar av de mest elementära frågorna har jag, som ni vet, sammanställt en gratiskurs som jag för allas bästa hoppas att de oerfarna eller ringrostiga läser inledningsvis.

Vad säger jag då till de medlemmar som tycker det är obehagligt att deras vänner och familjen läser vad de har för sig inom släktforskningen? Först och främst anser jag att man skall vara varsam med vad man publicerar på Facebook. Är det något känsligt kan man skicka det som ett privat meddelande till de som man tror kan hjälpa till. Ett annat sätt är att skaffa sig en alternativ identitet just som släktforskare. Det behöver inte vara konstigare än att man har en alternativ identitet där man tar med ett mellannamn. Den identiteten skyddar man på alla de sätt som FB ger möjlighet till och lämnar bara ut till de man tycker kan få ta del av en hobby. Man kan ju också se det lite relativt. Vi är snart 5000 medlemmar i vår grupp nu och oavsett om gruppen är offentlig eller sluten kan alla dessa läsa allt de andra skriver. Det är stor risk att några av dessa bor på samma gata eller känner ens vänner eller släktingar. Man måste då fråga sig om några dussin vänner på FB gör en så stor skillnad ur integritetssynvinkel?

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med att säga att förslagen om att stänga gruppen är en av de få saker som inte är förhandlingsbara, eftersom det skulle göra att hela min idé med tillgänglighet för de som bäst behöver hjälp skulle gå förlorad.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers