google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: augusti 2011

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

onsdag 31 augusti 2011

Lasse Persson i Persbo och hans ättlingar - en diskussion kring källor

I Björn Ishedens artikel från 1984 i "Släkt & Hävd" studerar han en rannsakning i Persbo by i Grangärde 1686. Han utreder då visa släktskapsförhållanden mellan de boende. I den bifogade släkttavlan redogör han för ättlingarna till Lars Persson (f.~1510) i Persbo, son till Per Nilsson (1475-<1539) och son son till den tidigast kände innevånaren i Persbo, Nils Jonsson.

Isheden anger då att Lars Person hade åtminstone fyra barn, nämligen Barbro, Anna, Karin och Britta.

Anders Winroth skriver i en artikel i "Genalogiska Nätbilbioteket 2005:1" med namnet "Persbo". Han anger här tre barn till Lars Persson, nämligen Jon, Anders, och Karin. Karin är här gemensam med Ishedens tidigare rön, men Anders och Jon har kommit till och Barbro, Anna och Britta saknas hos Winroth. I en rättelse medger Winroth att Joen (Jon) inte var son till Lasse Persson utan måg och gift med Karin. I övrigt hänvisar Anders Winroth till Isheden kring detaljer om Lars Perssons ättlingar.

Av det här sluter jag mig till att Lasse Perssons barn var som Isheden anger fyra, dvs Barbro, Anna, Karin och Britta samt den av Winroth angivna Anders, dvs. åtminstone fem.

Normalt sett anser man att en senare källa är tillförlitligare än en tidigare såvida det inte handlar om originalkällor som födelse och dödböcker. Båda dessa forskare är mycket kompetenta vilket gör att man kan utsluta rent slarv och påhitt i sammanhanget. Ishedens källa är så nära händelsen man kan komma och eventuella felaktigheter kan egentligen bara bero på feltolkningar av originaltexten. Winroths artikel är en sammanställning av forskning i flera originalkällor samt andras rön och en vidarebearbetning av en text i Västerbergslagens Släktforskarförenings tidskrift "Släktforskaren" nummer 1 från 1981. Att Winroth haft 25 år av eftertanke och återkoppling från kollegor på sin ursprungliga artikel borgar för att materialet är autentiskt.

Att Winroth har färre barn till Lars Persson än Isheden har kan förklaras med att Winroth bara tagit med de barn som haft intresse i sammanhanget. Han har ju också visat att han är medveten om ofullständigheten genom att hänvisa till Ishedens 21 år gamla artikel. Av detta kan jag sluta mig till att Lars Persson hade fem barn - Barbro, Anna, Karin, Britta och Anders.

I nästa led uppstår emellertid problem. Isheden uppger att Karin och Joen (Jon) tillsammans hade åtminstone 8 barn - Kerstin, Malin, Brita, Nils, Hans, Lasse, Marit och Margareta. Winroth har angett att Karin hade sonen Hans. Joen, som Winroth trodde var en son skulle haft en dotter Sara som var gift med Lasse Johansson och en dotter som var gift med Bengt Arvidsson. Eftersom Joen var gift med Karin borde ju hans barn även vara Karins om inte Joen var gift en andra gång. Nu visar det sig när man studerar frågan vidare att så troligen var fallet. Man kan då identifiera den son Hans, hade Karin och Joen som föräldrar. De två barnen som Winroth nämner som barn till Joen tillhör hans andra äktenskap med en okänd person.

Med anledning av detta kommer jag fram till att Joen Larsson hade totalt minst 10 barn, varav 8 hade första hustrun Karin som mor.

Min fråga är om andra med anor från Persbo har kommit fram till samma resultat som jag och huruvida det finns andra källor att stödja sig på.



måndag 29 augusti 2011

Sök utvandrade släktingar gratis

Från och med idag - 29 augusti 2011 - och en vecka framåt kan du använda dig av Ancestry's databaser i kategorin emigration och imigration helt gratis. Gå till den här länken.

fredag 26 augusti 2011

Raoul Wallenbergs släktskap med C M Bellman

Först vill jag säga att det här är ett tekniskt experiment.
I min förra text skrev jag att Raoul Wallenberg var släkt med C M Bellman. Påståendet har rönt intresse. Därför publicerar jag nu följande länk som klargör hur det hänger ihop. Den leder till GeneaNet - hoppas det funkar med den här nya tekniken (paddan).

http://gw2.geneanet.org/jgranath?lang=sv;pz=tommy+jan+ake;nz=granath;ocz=0;templ=mobile;spouse=on;m=RL;p=hennike;n=bengtsson;l1=8;p1=carl+michael;n1=bellman;l2=12;p2=raoul+g.;n2=wallenberg


Skickat från min iPad

torsdag 18 augusti 2011

Anförluster ger krydda åt släktforskningen

När jag började släktforska så dök snart begreppet "anförluster" upp i olika texter. Jag begrep inte vad det betydde, men det lät ju ganska drastiskt, nästan lite hemskt. Att det inte var något att stå efter förstod jag eftersom det alltid framställdes i negativa ordalag. Nu är det ju så att det ligger i sakens natur att man har förlorat sina anor - dom är ju döda allihop. Vad tusan menades då med anförluster undrade jag - på vilket sätt var dom "förlorade"?

Numera vet jag ju att det innebär att man inte kan uppnå det ideala antalet anor i varje led. dvs. 2 upphöjt till en potens lika med antalet generationer. I praktiska ordalag betyder det ju att personer som redan finns med i antavlan återkommer i en annan släktskapsrelation på grund av att släktingar gift sig med varandra. Rent genetiskt kan man ju vara tveksam till detta eftersom det innebär att inavelsgraden ökar, men annars förstår jag inte problemet. Tvärtom tycker jag numera att anförluster är ganska intressanta och ger ett mervärde till släktforskningen. Hur många gånger har jag inte funnit hela kedjor av nya intressanta anättlingar genom att just hålla ögonen öppna efter anförluster.

När man funnit en tidig ana kanske man söker på nätet efter andra släktforskare som delar denna ana. Det är ju då spännande att följa hur den anättlingen är befryndad med min tidiga ana och kanske även lägga in denna kedja i sin släkttavla. Ofta lägger man då bara in den raka linjen från den gemensamma anan ned till den släktforskarkollega man funnit. Jag har emellertid märkt att om man även tar med alla barn och deras äktenskap i varje led för sin nya nätsläkting så hittar man inte sällan nya kopplingar mellan den nyupptäckta släktingens och sin egen släktlinje - man finner anförluster.

Nu är ju detta inte så underligt, varken socialt eller matematiskt. Den matematiska nödvändigheten av detta har jag skrivit om för en tid sedan och att människor som har gemensamma anor några generationer tillbaka träffas och gifter sig är knappast förvånande. Ofta bor de nära varandra, ofta hör de till samma sociala grupp och rör sig således i samma kretsar. Ofta har dessa människor ingen aning om att dom är släkt om det är längre bort än tremänningar.


Om man som jag har anorna på fädernet från södra Dalarna, närmare bestämt Grangärde så är det lätt att hitta släktingar och dessutom är anförlusterna oändligt många. Jag har tidigare berättat om anättlingen Barbro H. som jag är släkt med på 128 olika sätt. Vi härstammar båda från Halvard Halvardsson i Kyrkbyn (1565-1653) och hans hustru Barbro Larsdotter (~1575-1636). På hur många sätt Barbro är släkt med dessa två har jag inte reda på, men min egen släktrelation till paret är ganska invecklad.

I början av mitt släktforskande fann jag att jag härstammade från Vidiks Hansson i Norrvik (1548-1628). Jag har sedemera insett att jag härstammar från åtminstone tre av hans barn, nämligen Hans Vidiksson (1571-1651), Per Vidiksson (1583-1658) samt Sara Vidiksdotter (1578-1642). Om man sedan går bakåt i Vidik Hanssons anor så kommer man till Mats Arvidsson i Klenshyttan (~1420-~1485) och bland hans ättlingar kan man finna mängder av intressanta personer med rötter i södra Dalarna.

Ett exempel av många är Mats Arvidsons sonson Lasse Ravaldsson i Norrvik (1490-1572), farfar till Vidik Hansson. Från honom härstammar exemeplvis Raoul Wallenberg. För att ytterligare ställa till det i mitt släktträd så fann jag att min ana Hennike Bengtsson i Vad (1494-) också är en ana till samme Raoul Wallenberg. Själv kan jag finna som mest fyra tidvis parallella linjer som leder till Hennike Bengtsson. När man studerar denna bild inser man även att Raoul Wallenberg och Carl Michael Bellman faktiskt var släkt med varandra. Om man bara har ett bra program som kan reda ut sådant här så kan man hålla på hur länge som helst och hitta spännande relationer.

Numera blir jag alltid lika upplivad när jag finner nya intressanta anförluster. Det är det som gör släktforskningen spännande när man inte kommer längre i sina anor bakåt i tiden.

Alla diagram är framtagna med hjälp av GeneaNet där jag använt funktionen Släktskapsberäkning på mitt släktträd.

lördag 13 augusti 2011

Enkelt att samla gravstenar med BillionGraves

Mina senaste gravstensbilder
BillionGraves har nu utvecklat sin App för mobiltelefoner så man kan använda den på iPad2. Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det inte gick och fick då en reaktion från företaget som ledde till att man uppgraderade sitt program så att det nu fungerar även för min iPad.

Deras funktion bygger på att vissa mobiltelefoner har GPS-funktion och en kamera inbyggd. Dessutom måste man ha datakommunikation inkopplad. Vad jag förstår funkar både iPhone, iPad2 och Androidtelefoner numera. Det hela är oerhört enkelt. Det första man gör är att registrera kyrkogården om den inte redan finns med. Du måste göra det när du är på plats eftersom GPS-funktionen läser av var du befinner dig och hämtar en karta över kyrkogården som sedan blir bas för alla dina foton.

Nästa steg är enkelt. Du startar din App och, på min App, trycker man bara på kamerasymbolen och sätter igång att fotografera gravstenar. När du tagit en bild frågar appen om du vill använda bilden eller ta en ny. Om du säger använda så laddas den automatiskt upp med GPS-koordinater och allt. Färdigt - du kan ta nästa bild.

Med en viss fördröjning kommer bilderna att synas på BillionGraves' hemsida. Fördröjningen har man av säkerhetsskäl. Man kan ju tänka sig att, på ställen där folk har sjuka böjelser, man inte vill avslöja för hela världen att man springer omkring på den lokala kyrkogården och fotograferar. Bättre då att ha hunnit hem innan det syns.

När väl bilderna kommit upp på hemsidan kan man "transkribera" sina stenar själv, dvs. man kan registrera i klartext vad det står på dom. Man kan i och för sig överlåta det på någon annan, men det är viktigt att komma ihåg att stenarna man fotograferat inte är sökbara förrän de transkriberats. Man kan också se på en karta över kyrkogården exakt se var stenarna man fotograferat ligger och man kan klicka på markörerna på kartan och få upp bilden av gravstenen.

Appen för fotografering är gratis, liksom det är att söka efter bilder utifrån namn på personer. Om man däremot vill ha en tjänst där man kan lokalisera en enskild sten på den kyrkogård man just befinner sig så kostar den tilläggsappen ett par tior.

Det finns också en beta-version av BillionGraves för vanliga datorer som man provar ut för närvarande. Med den kan man ladda upp bilder man samlat på sig tagna med vanliga kameror. Dessa bilder får ju emellertid ingen GEO-tag, dvs. en GPS-position. Om du har många gravstensbilder hemma och vill dela med dig kan du kontakta BillionGraves på drew@billiongraves.com och be om att få bli betatestare.

fredag 12 augusti 2011

Vem var Folke Mattsson - Argentinaresenären?

Adriana Munoz från Världskulturmuseet i Göteborg gjorde följande efterlysning på Facebookgruppen Släktforskning för noviser. Visst väcker det nyfikenhet och låter fantasin få utlopp? Nog vore det spännande att få veta mer om denne man?

Jag vill därför på det här sättet hjälpa till att sprida Adrianas efterlysning:
Hej, jag undrar om någon kan hjälpa mig med en konstig fråga. Jag söker någon som kan historien om Folke Mattsson, han var i Argentina kring 1880-talet och donerade föremål till dåvarande Göteborgs museum. För 10-15 år sedan ringde några släktingar till honom dåvarande Etnografiska museet i Göteborg. Jag undrar om någon vet mer om just Folke Mattsson eller hans släkt. Jag arbetar vid Världskulturmuseet där samlingen som Mattsson donerade befinner sig idag. Tack!

onsdag 3 augusti 2011

Att komma in med fel fot först i släktforskningen

Frestande!?
Den senaste tidens diskussioner och frågor på "Släktforskning för noviser" och andra Facebookgrupper inspirerar mig till att skriva den här texten. Eftersom jag alltid gillat metaforer som medel att förklara saker och dessutom som ung var en hängiven svampplockare så kommer den här texten att ha en lite annorlunda inledning än vanligt.

Att släktforska innebär i många stycken såväl samma glädje och som faror som att plocka svamp, vilket jag påpekat tidigare. Alla som plockat svamp vet att man måste ha en bra svampbok för att inte riskera att få i sig giftiga svampar, men att det är på mitt eget ansvar att veta att man plockar ätliga svampar. Att inte kontrollera riktigheten av de anor man har, i ursprungskällorna, är som att plocka svamp utan svampbok. Så länge man plockar och äter sina förmodade ätliga svampar själv så må det vara ens ensak, men man bör ju inte bjuda på dom lika lite som man bör bjuda på tveksamma släktdata.

Alla som bor på landet har säkert någon gång blivit bjuden på egenplockad svamp av moster Elna eller grannfrun, fast man vet att deras kunskap om svamp lämnar en del övrigt att önska, samtidigt som man vet att dom skulle bli väldigt förnärmade om man inte åt. Fördelen med släktforskare är att dom inte blir förnärmade om vi inte plankar deras tveksamma uppgifter så länge man inte skriver och påpekar det för dom.

Alla svampplockare har säkert också fått lära sig allenhanda tokiga knep om svampplockning, som att alla som luktar bra är ätliga, alla som smakar bra är ätliga eller alla som maskar äter på är ätliga. Nästan lika mycket skrönor och tokigheter kan man få till livs på Internet om man söker sina anor uteslutande där. Lika dålig idé som det är att plocka korgen full av allehanda tveksamma svampar som man sedan lagar till, är det att samla på sig tveksamma släktdata här och där på Internet.
En än farligare och lömskare sak när man plockar svamp är att använda en gammal svampbok. Det är nämligen så att svampar har omvärderats under de senaste decennierna, dessutom har vissa svampar större benägenhet att ta upp miljögifter och har därför numera blivit olämpliga. Lika farligt om  än inte dödligt är det att helt och fullt lita till gamla släktutredningar och gamla böcker om släktforskning. Dom kan ha omvärderats i stora delar sedan de skrevs.

En annan likhet är att ju hellre man vill att det man hittar är sant ju farligare är det. Hur många dödsfall har inte inträffat när någon funnit jättefyndet av via champinjoner som man stolt plockat och bjudit hela familjen på i en omelett. Hoppas det var champinjoner och inte vit flugsvamp. Som ni förstår är det betydligt farligare att vara svampplockare än att släktforska, men om man vet vad man gör, är noggrann och dessutom är misstänksam mot allt som man inte själv vet var det kommer från så är båda fantastiska sysselsättningar.
Fel fot först

Denna något underliga inledning leder till mina budskap:

- Att enbart använda Internetsamlingar av släktträd samt Google är inte att betrakta som släktforskning. Att forska är att så långt det är möjligt söka efter det som är korrekt och att själv kontrollera att så är fallet. Att släktforska kräver att man helst finner eller åtminstone letar fram de uppgifter man registrerar i originalkällorna. Dessa är i första hand kyrkböckerna och kan bara studeras genom Ancestry/Genline, SVAR eller Arkiv Digital, samt på våra olika arkiv. I dessa samlingar finns också bilder av en mängd andra originalhandlingar - olika för varje tjänst. Att uteslutande använda andras data från Internet kan närmast kallas ansamling, inte släktforskning.

- Med detta påstår jag inte att andras data inte skall sökas och användas, bara att man i första hand bör forska själv och sedan söka efter andra som forskat på samma anor för att jämföra, få tips och kanske hjälp. Om man använder andras data bör man ange namnet på den personen som källa så andra ser att det är andrahandsuppgifter.

- Man bör således skilja på de tjänster på Internet som erbjuder dig att forska med hjälp av originalhandlingar och de tjänster som bara erbjuder dig att söka och samla på dig osäkra data som andra tagit fram. Jag tycker att de företag som erbjuder de senare tjänsterna skulle göra det tydligare för alla att de inte i första hand erbjuder en forskningstjänst utan en sök- och samlingstjänst, men framför allt erbjuder de utmärkta presentations- och samverkanstjänster. I vissa fall har dom faktiskt vissa samlingar av originalhandlingar man kan söka i också.

- Vidare tycker jag det är viktigt att skilja på släktforskningsprogram på den egna datorn och tjänster där man kan dela med sig av sin släktforskning på nätet. Även här tycker jag att dom som erbjuder tjänster där man kan bygga sitt släktträd på nätet skulle informera bättre. Det måste vara i dessa företags intresse att allt som finns i medlemmarnas träd är så korrekt som möjligt. Således bör man rekommendera sina medlemmar att inte lägga ut något förrän man har arbetat med det en tid på sin dator och man är någorlunda säker på materialets riktighet. Således borde man förklara att trädbyggarprogrammen på Internet inte är ett alternativ till de konventionella programmen på den egna datorn, utan ett bra komplement.

- Slutligen vill jag säga att alla de företag som jag känner till och som erbjuder medlemmarna att bygga släktträd delar min principiella uppfattning, men kanske har man inte insett problemet för alla nybörjare som förleds att välja lätta lösningar och därmed komma in med "fel fot först" i släktforskningen.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...