Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 26 maj 2011

Sommarpris på kurs i släktforskning

Om man skall döma av besökstatistik på min blogg så är aktiviteten låg bland oss släktforskare nu på sommaren. Att det är sommar och varmt spelar naturligvis en viktig roll både för att jag inte orkar skriva och för att släktforskare i Sverige har mer fysiskt aktiva saker som drar i det fina vädret. Så växer ju gräsmattorna också för dom som har sådana bekymmer/glädjeämnen.

Man kan se en tydlig skillnad mellan min släktforskarblogg och min blogg om livet i Frankrike. Den senare ökar i besöksstatistik, vilket ju inte är så underligt när vi tänker mer på sol och bad än på att leta efter farfars far. Glädjande nog har aktiviteten på min grupp på Facebook däremot förändrats. Tidigare var det mest jag själv som använde den som informationskanal, men nu skriver mängder av andra personer, ställer frågor och, vilket är väldigt trevligt, får svar av andra medlemmar. Vi har också funnit att en av medlemmarna i gruppen är släkt med min fru. Hennes mor och min fru är tremänningar - kul! Dessutom har en nätvän gjort resor i Dalarna och funnit nya släktingar som hans fru och jag har gemensamt.

En annan aktivitet som jag engagerat mig i är diskussionsgruppen på Anbytarforum om släkten Skragge. Där har några entusiaster tagit sig för att gå igenom nytt material från SVAR och funnit mängder av nya uppgifter. Det blir något att bita i när hösten faller på.

För att bidra till att släktforskandet inte dör ut under sommaren och för att gardera mot eventuell sysslolöshet när det blir regn kommer jag att ha sommarpris på min släktforskarkurs - Släktforskning för noviser - och som vanligt får du kursen "Släktforska gratis" på köpet. Den senare säljes också separat.

Oktober 2013: Kursen Släktforskning för noviser är numera gratis och kan följas på http://slaktforskning.blogspot.fr/2013/09/gratis-nyborjarkurs-i-slaktforskning.html

söndag 8 maj 2011

Skall vi kalla våra syskon för våra enmänningar?

Jag ställde för en tid sedan en fråga på flera fora om hur vanligt termen "tvåmänning" är for att beteckna kusiner. Skälet till min fråga är att jag använder programmet The Complete Genealogy Reporter - TCGR - för att skriva släktböcker. Programmet fungerar så att det utifrån den Gedcom-fil man har kan skriva ut en komplett släktbok på valfritt språk. Det går till så att det finns en speciell språkfil för varje språk. I den filen definieras hur olika släktskap skall beskrivas och sedan fixar programmet texten.

Jag hade irriterat mig på några småfel i den svenska versionen så jag har tagit som vana att meddela företaget sådant för att få det korrigerat. Oftast reagerar man omedelbart och ger ut en ny version av programmet som man kan ladda ned. Den här gången hade jag reagerat dels på att man använde termen "fyramänning", vilket jag menade borde vara "fyrmänning", dels att man kallade kusiner för tvåmänningar. Programmet låter en visserligen välja mellan att använda termerna "kusin, syssling, brylling, osv" och "enmänning, tvåmänning, tremänning, osv", men jag ville kalla kusin för kusin, men ändå använda "tremänning, osv".

Jag var här inte överens med Nigel Bufton som producerar programmet. Han menade att han hade fog för termen "tvåmänning" i flera svenska källor, bl.a. Wikipedia. Det här föranledde mina egna efterforskningar i frågan.

Resultaten av mina undersökningar är följande:

Det finns mycket riktigt två skilda system för beskrivning av släktskap. Det är dels systemet med x-männing, dels det system som vi väl kan kalla "syssling osv". Den mest extrema åsikten är den att man inom genealogin bör använda systemet x-männing fullt ut för att undvika missförstånd. Således blir syskon=enmänningar, kusiner=tvåmänningar, sysslingar=tremänningar osv.
Givetvis finns en logik i detta och syftet med denna logik kan synas gott, men det fjärmar sig definitivt från allmänt språkbruk.

En dominerande användning av termerna är att man använder "syskon" och "kusin" i svenska språket. På några få platser i Sverige förekommer termen "tvåmänning" dialektalt. När vi kommer till följande led i släktskapskedjan förefaller emellertid varianterna vara oändliga. Detta framgår exempelvis av en diskussion på Anbytarforum i frågan. Det är just av det skälet som jag föredrar systemet "tremämänning osv." framför de mer fantasifulla "syssling, brylling,osv." Dessutom framgår det av diskussionen att man inte har samma uppfattning om ordningen mellan syssling och brylling i alla dialekter.

Ett problem som visserligen kvarstår är att man i vissa landsändar har antagit den utländska vanan att kalla alla släktingar längre bort än syskon för kusiner, vilket naturligtvis kan orsaka missförstånd. Där har vi för övrigt samma problem med "farbror, faster, morbror, moster" som i andra kulturer ges mycket vida betydelser, medan de mest fundamentalistiska svenskarna inte ens vill kalla sin farbrors hustru för faster utan tillägget "ingift".

Resultatet av detta har blivit att programmet TCGR från och med nu, vid sidan av de tidigare inställningarna, även ger valmöjligheten "kusin, tremänning, osv." som jag själv föredrar.

torsdag 5 maj 2011

Inte bara utseende sitter i våra gener

I sin bok "När barnet lagt sig" beskriver Mikael Nykvist sitt första möte med sin biologiske far i Italien. Han fascineras av hur han känner igen faderns gester, hans hållning och gång i sig själv trots att de aldrig träffats förrän nu vid vuxen ålder.

Jag har haft en liknande upplevelse som för mig har stor både personlig och genealogisk betydelse. En av skälen till att jag började släktforska var att jag för 15 år sedan fick reda på vem min farfar var, något som tidigare varit en väl bevarad hemlighet. Detta tillfälle och historien bakom var också en av de första texter jag beskrev på den här bloggen. För att göra historien kort så hade min farfar, när han var nära döden och inte kunde tala, skrivit på lappar till sin son, min halvfarbror, att han hade en son före äktenskapet. Han hade också samlat all dokumentation om sin förste son, min far, i ett skrin som han inte förrän nu, då ha kände att hans dagar närmade sig slutet, avslöjade för sin son.

I min berättelse om förhållandet mellan min farfar och farmor ställde jag mig frågan varför de två inte kunde få gifta sig, eftersom det definitivt inte var en messalliance. Genom kontakt med min fars kusin på moderssidan  och med min halvfaster har jag förstått att främst farfars far ifrågasatte om hans son verkligen var fadern, något som sonen aldrig betvivlade. Likaså har det kommit fram att man också på farmors sida hade vissa tvivel i samma riktning. Farmor var uppenbarligen för sin tid en frigjord ung kvinna. Givetvis har detta varit ett problem för mig ur genealogisk synvinkel. Jag har emellertid tröstat mig med att många dokumenterade faderskap i våra kyrkböcker bara är en offer på konvenansens altare så jag har ansett att ett erkännande av faderskap på dödsbädden är så gott som någon uppgift i en kyrkbok.

Jag har träffat såväl min fars förmodade halvbror som hans halvsyster, min faster, men det var ca 10 år sedan. Idag åkte vi emellertid till Saint Tropez för att träffa min faster och äta lunch med henne. Genast vi träffades sa hon spontant: "Man behöver verkligen inte tvivla på att vi är släkt, du blir mer och mer likt min bror. Alla kommer att tro att jag har min bror på besök." Till saken hör att min faster och jag är lika gamla men hennes bror avsevärt äldre, men det vet ju ingen i Saint Tropez. Hon berättade att hon, när hon träffade min far första gången, slogs av att han var så likt deras far. Under lunchen tittade hon ofta på mig och skrattade och sa: "Det är nästan kusligt att se hur du använder samma gester och miner som min bror gör." Man kanske också bör säga att ingen av oss har det typiskt nordiska utseendet eller maner så man kan inte påstå att det skulle kunna stämma på vem som helst.

Jag berättar detta av det enda skälet att det här mötet gjorde mig övertygad om att min farfars vittnesmål på dödsbädden verkligen var genuint och sant. Det gjorde mig också medveten om hur viktigt utseendelikhet, men också beteenden, gester och miner kan var som indicium för att fastställa släktskap.

söndag 1 maj 2011

Vilka krav skall vi ställa på vår facktidning Diskulogen?

Jag läser med stigande förvåning ledaren i senaste numret av Diskulogen nr 92:2011. Jag drar mig i allmänhet i den här bloggen för att vara ironisk, alltför kritisk eller kategorisk eftersom jag vill att det skall vare att forum för fackmässigt korrekt information och att det jag skriver skall kunna användas av andra och, i den mån det är personliga åsikter eller rön, skall det framgå och uppgifter jag presenteras skall kunna härledas och kontrolleras.

Den här gången kan jag emellertid inte hålla tillbaka min subjektiva kritik eftersom jag är så besviken på DIS och framför allt på Diskulogen. Besvikelse är ofta grundad i ouppfyllda förväntningar eller alltför höga detsamma och i det här fallet vill jag göra klart att jag alltid framhållit DIS och då framför allt DISBYT som en seriös källa till kunskap, trots dess brister. Jag förväntar mig att Diskulogen på samma sätt skall vara en seriös facktidning som man kan ha som rättesnöre för god släktforskning, inte en släktforskarvariant av Ring P1.

Grunden för min kritik har en förhistoria i ett par artiklar där författarna beskrivit sina anor lång tillbaka i tiden, den senaste ända till Attila och Ramses II. Jag läste artiklarna mest som kåserier och tog dem inte på allvar. Ett skäl till detta var att inga som helst källor eller antavlor presenterades, vilket ju var för väl. Ett annat skäl var att de var så orimliga till sitt innehåll så ingen seriös släktforskare kan ta det på allvar. Däremot är sådana artiklar farliga att läsa för nybörjare och personer som samlar på berömda anor på hur lösa boliner som helst. Man kan tänka sig hur hundratals icke ont anande släktforskare som funnit en ingång i dessa tokigheter skulle ha översvämmat, inte bara DISBYT utan också alla släktforskarcommunities med detaljerade tavlor som gått 58 generationer tillbaka i tiden, alla grundade på de här artiklarna, om dessa anor hade presenterats i detalj. Precis som vi inte skulle ha nog besvär med alla påhittade beställningsarbetet som våra adels- och kungafamiljer har producerat genom seklerna.

Min förvåning blev då stor när jag läser ledaren i senaste numret av Diskulogen. Där säger: Daniel Berglund som svar på kritik från läsarna: "...Vi vill inte censurera tidningen alltför mycket. Det är ingen vetenskaplig tidskrift med "peer review". Det bör vara ganska högt till tak. Istället hoppas vi att de som inte håller med om innehållet i en artikel själva kommer in med egna artiklar där man bemöter det som publiceras. Så har nu inte skett - ett par medlemmar har hört av sig, men ingen har kommit in med någon artikel. ..."

Som jag förstår Daniel Berglund får vi medlemmar och läsare skylla oss själva om innehållet i tidningen är oseriöst om vi inte fungerar som någon sorts efterhandsredaktionskommitté. Eller skall man fatta det så att ambitionen är att jämställa Diskulogen med Ring P1. Nu måste jag påpeka att jag inte har något som helst emot Ring P1 - det är en av de angelägnaste program vi har i Sveriges Radio, men där är ju själva idén att vem som helst skall kunna uttrycka vad som helst, hur tokigt det än är och hur lite grund personen än har för sina åsikter. De kraven kan man knappast ha på en facktidskrift.

Jag måste också påpeka att jag på inget sätt kritiserar artikelförfattarna för deras önskan att dela med sig av det dom tror är seriös släktforskning. Jag är övertygad om att dessa personer är i god tro och faktiskt tror på sina rön. Man har full rätt att tro på vad man vill om det så är religion, alternativ medicin eller något anat som står utanför det som till fullo kan bevisas. Detta innebär emellertid inte att man bör få möjlighet att sprida denna tro till andra som inte har möjlighet att kontrollera uppgifternas riktighet. Speciellt inte i en facktidskrift som främst nybörjare kan kräva skall komma med korrekt information. Det är där ansvariga utgivare och fackgranskare kommer in före publicering.

Eftersom jag ägnat större delen av mitt professionella liv åt forskning och därmed källkritik måste jag säga några ord om hur tro kan övergå i övertygelsen om att man handskas med sanning. En bidragande orsak är att kunskapssökande grundad i tro och önskningar ofta är opportunistisk, dvs. man tror på det man vill tro på och förkastar det som motsäger det man redan tror på. En annan vanlig fälla för lekmän inom forskning är att man tror att allt som är skrivet är sant. Jag har sett exempel på hur släktforskare som verkar vara i övrigt seriösa personer, på fullt allvar härleder sina anor till Jesus Kristus. Som källor anger man Frans G. Bengtssons roman om "De långhåriga Merovingerna" och Dan Browns bok "Da Vinci-koden".

Släktforskning som grundar sig på sådana blandningar av fakta, skrönor, skönlitteratur och fabricerade släkttavlor är smittsam och fungerar ofta som den gamla viskleken. Ni vet när man sitter runt ett bord och viskar något till den som sitter till vänster. När meddelandet gått bordet runt berättar den siste högt vad han hört, vilket har mycket litet att göra med det som den förste personen faktiskt sade.

Slutligen några ord om Daniel Berglunds snubba till oss läsare att vi faktiskt borde skriva egna artiklar och kommentera. Jag förstår hans frustration över alltför passiva medlemmar och att han önskar få in seriöst material till tidningen. Han använder också det vetenskapliga begreppet "peer review" som jag kan berätta betyder att varje publicerad artikel granskas avseende vetenskaplig metod och innehåll av ett antal sakkunniga inom samma område, sk. peers eller likar. Ett sådant förhållningssätt liksom att gå i svaromål mot en fackartikel kräver dock att det finns något att granska. De artiklar som publicerats i Diskulogen innehåller inget man kan gå i svaromål mot ut vetenskaplig synvinkel, lika lite som man kan ifrågasätta någons tro eller politiska övertygelse. Att på något sätt kräva att man skulle på ett fackmässigt eller vetenskapligt sätt kunna gå i svaromål mot dessa texter skulle kräva ett enormt arbete. Vad man däremot kan kräva av vår facktidskrift är att ha högre krav på vederhäftigheten hos det insända materialet.

Nu finns det emellertid en lösning som Daniel Berglund faktiskt själv antyder, om än i nekande form. En bedömning av visst insänt material av likar,dvs. DIS medlemmar. Vår verksamhet bygger på frivilligt arbete och jag är övertygad att det skulle gå att finna personer som kunde tänka sig ställa upp i den rollen. Anta för ett ögonblick att de nämnda artiklarna faktiskt bygger på djupgående forskning av hittills okänt material. Detta skulle givetvis vara en sensation som skulle ge eko i hela den genealogiska världen och Diskulogen och Daniel Berglund skulle blivit känd för tidernas scoop. Det enda som hade behövts var att några omdömesgilla personer hade läst i förväg och uppmuntrat skribenterna att redovisa det hittills okända källmaterial som låg till grund för deras banbrytande forskning. Nu märker man ju av Daniel Berglunds text att han redan från början inte tog texterna riktigt på allvar, men av något outgrundligt skäl ändå publicerade dem. Nog hade ett stöd från några duktiga medlemmar med erfarenhet då känts bra att ha i ryggen när artiklarna refuserades?

Min uppfattning är att Diskulogen bör vara en seriös facktidskrift. Många artiklar behandlar rena fakta och andra berättar om forskarmödor och om historiska personer. Dessa artiklar är enkla att granska ur fakta- och metodsynpunkt. Några få beskriver faktiska forskarrön och nya släktskapssammahang. Dessa bör granskas noga till sitt innehåll. Ett strålande exempel på sådana artiklar kan man finna såväl i Släkt och Hävd som i den mindre kända föreningstidningen Släktforskaren utgiven av Västerbergslagens Släktforskarförening. Speciell de äldsta årgångarna är här fördömliga i sitt faktagranskande och uppföljning av nya rön.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers