google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: februari 2020

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

lördag 29 februari 2020

En trevande början - men spännande


Som några kommer ihåg från min tidigare bloggtext så har jag både fått en farfar och förlorat honom under de år jag släktforskat. Min sista möjlighet är nu att hoppas att DNA-tekniken skall hjälpa mig. Peter Sjölund har uppmuntrat mig och sagt att det ganska ofta går att hitta en okänd farfar men att det är en mödosam väg att gå.

Eftersom min far är död sedan ett par decennier så har det verkliga skälet till denna forskning – att ge honom det svar han sökt hela livet - försvunnit, men kvar står min ”yrkesskada” från ett helt liv som forskare att jag bara måste lösa ett problem – speciellt om det är närmast omöjligt.

Det intressanta är att jag nu kunskapsmässigt står på samma fläck som jag gjorde när jag som novis på släktforskning startade den här bloggen och Facebookgruppen för drygt ett decennium sedan. Den här gången är det den nya DNA-tekniken som förbryllar mig, men också är oerhört spännande.

Jag kommer därför att då och då att berätta om de misstag och eventuella framsteg jag gör inom detta nya område. Hoppas ni tycker det är intressant och att ni engagerar er i att ge mig goda råd och kritik när jag klantar till det.

Kort tillbakablick


För 6 år sedan bestämde jag mig för att ta ett test hos FamilyTreeDNA. Efter att ha läst på så insåg jag att det test man kallade FamilyFinder var mest lämpad för släktforskning. Så var den ganska billig också – med rabatt. Det var ett spännande ögonblick att få en lista på hundratals personer som jag skulle vara släkt med. Eftersom jag är en sådan person som alltid skaffar en halv hyllmeter varje gång jag skall lära mig något nytt så läste jag mängder av artiklar om hur jag skulle förstå mina testresultat och sedan använda dom. Jag vill väl inte påstå att jag kände något enormt självförtroende efter det, men jag vet ju att principen för lärande är ganska deprimerande, eftersom man blir medveten om allt det man inte kan i snabbare takt än man lär sig. Relativt sett blir man okunnigare ju mer man studerar, men trösten är att man absolut sett hela tiden blir kunnigare. Det kräver således väldig stor okunskap för att tro att man är ”fullärd”, som man sa förr.

Vid den tiden- för sex år sedan - var ju inte mitt mål att leta efter min farfar. Honom hade jag ju hittat! Det hade han ju berättat själv för sin son i ett senare äktenskap under sin sista tid i livet. Nej – jag var bara nyfiken på den nya tekniken eftersom nyfikenheten alltid varit en enveten följeslagare till mig i livet, men till en del nytta har det varit också.

Två saker insåg jag tidigt och det ena var att DNA-test utan ett rejält släktträd var ganska meningslöst. Den där reklamen som dykt upp senare att man skall hitta sina anor som ett litet vips bara man testar sig har jag aldrig trott på. Det andra jag insåg var att träffar som inte hade någon traditionell forskning var väldigt besvärliga att komma underfund med hur man var släkt med. Som ni hör så hade jag inte så avancerad nytta av DNA mer än att jag fick ett tips om att en person var släkt och sedan litade jag på den kunskap jag hade i traditionell forskning. Det där med ”Chromsome Browser” och sådant avancerat grejs bekymrade jag mig inte så mycket om.

Sagt och gjort letade jag efter de som hade mest DNA gemensamt med mig och jag hade fattat att det där med största segment var viktigt också. Den första jag intresserade mig för var faktisk en person från USA och hans mor. Enligt söklistan skulle modern vara min 3-männing till 5-männing (2nd-4th cousin) och det lät ju väldigt spännande. Modern hade 65 cM gemensamt med mig och ett största segment på 32 cM. Jag ”förföll emellertid till eget kunnande” och började jämföra våra släktträd och fann snart den gemensamma släktingarna i Brynte Bryntesson och hans hustru Maret Ersdotter i Tveten i Holmedal under 1700-talet. Jag fann också att vi alla tre hade anknytning till släkten Skragge från Värmland samt skogsfinnarna Kemppainen och Siikainen från skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Det visade sig att modern i USA var min 6-männing utgående från släkten i Holmedal så uppskattningen jag fick genom testet var optimistisk i överkant, men om det förstod jag senare att ”snuttarna” av skogsfinnar och Skraggeanor spelade in för totalsumman cM och för den optimistiska bedömningen.

Av det här lärde jag mig en del utöver att uppskattningen av släktskapet kan vara överdrivet. Jag förstod efter en tid att många av mina träffar från USA kom från min mormors sida i Holmedal i nuvarande Årjängs kommun. Jag insåg också att DNA-forskningen var väldigt användbar för att finna spännande nu levande släktingar runt om i världen, men att man om man var tursam och den andre är en duktigare forskare än man själv är även kan finna ytterligare anor bakåt i tiden. Så insåg jag att även många svenska träffar kom från samma trakter i Värmland så det tog jag med mig till nästa steg i min resa i DNA-forskningens underbara värld.

Men det skriver jag om en annan gång.


tisdag 25 februari 2020

Mer än 20 år som släktforskare och återigen novis

Min farmor dog 1996 och min far dog 2009. Att min farmor gick bort öppnade för att undersöka vem som var min farfar. Innan var det tabu. En handskriven släkttavla från omkring 1900 som jag fick av min fars morbror väckte mitt intresse för släktforskning. I samband med min fars 75-årsdag kontaktades han av en kvinna som berättade att hon var hans halvsyster. Hennes fader hade på sin dödsbädd sagt att han hade en son från ungdomen tillsammans med sin dåvarande flickvän, men som han till sin sorg aldrig fått dela livet med – flickan var min farmor. Min ”halvfaster” gav min far också en del skissmässiga släktutredningar som en person gjort av hennes fars släkt, vilket var en början till en mer ingående forskning för min del.

Detta resulterade i att jag till min fars 80-årsdag fem år senare kunde ge honom en släktbok där hela hans faderssläkt fanns redovisat tillbaka till 1500-talet. Det var en kär gåva.

Lyckligtvis fick han aldrig reda på att denna släkt inte stämde med verkligheten eftersom den man som trodde sig vara hans far inte alls var det, vilket jag för inte så länge sedan insåg med DNA-teknikens hjälp. Mysteriet kvarstår således och kräver annat än traditionell släktforskning för att lösa.

Novis förra gången

Efter en tid som nybörjare, vid seklets början, insåg jag att det inte var så enkelt att lära sig släktforska. De grynnor man kunde stöta på var många och kommersiella krafter försökte redan då leda mig in på vägar som i många fall inte ledde till sanningen. Inte heller de mer kunniga släktforskarna hade särskilt stort tålamod med oss nybörjare. Det var lätt att tappa sugen när man möttes av en del självtillräckliga ”experter” som bara hade förakt för de som inte kunde lika mycket som de själva och som kunde få de flesta noviser att tappa självförtroendet. Eftersom jag själv var professionell forskare inom ett annat område sedan många år imponerades jag inte av denna attityd utan såg det bara som larvigt, men insåg problemet för många som inte hade min yrkeserfarenhet att falla tillbaka på utan kanske hade en mer vördnadsfull inställning till dessa gurus.

Eftersom jag alltid varit hängivet intresserad av utbildning och att lära ut saker startade jag 2007 den blogg som ni nu läser och några år senare följdes det av den Facebookgrupp som ni troligen också är medlemmar i. Vi är nu snart 15 000 medlemmar. Det var naturligt för mig att också skriva en sammanfattande kurs för de som var i den situation som jag själv nyligen varit.

Mitt syfte med bloggen var att beskriva den resa en absolut nybörjare gör till allt större kunnighet och hur problemen ser ut efter vägen. Jag tänker från och med nu ta med er på en motsvarande resa när det gäller den nya tekniken att använda DNA i släktforskningen. 

Novis igen

förstod jag inte de mest elementära begreppen inom traditionell släktforskning. NU börjar jag på samma nivå av okunnighet vad gäller hur man kan använda DNA i släktforskningen.

lockades jag av företag som erbjöd mig släkttavlor på Internet som skulle berätta för mig vilka mina förfäder var. En del lovade med att rita upp mitt släktträd om jag bara kunde ange mina mor- och farföräldrar korrekt. NU får jag samma lockande löften om jag bara skickar in lite saliv eller en tops till företagen i fråga.

I ärlighetens namn skall man väl säga att det ligger något lite, om än väldigt lite, i deras löften i länder där familjenamn har varit det gängse i generationer, men att tro att alla Andersson är släkt med varandra är ju lite förenklat.

kom jag så småningom på att det bara var originalkällor i form av kyrkboksmaterial som man kunde luta sig mot och allt annat bara skulle ses som ett tips – om än så värdefulla - till att finna sina anor. NU inser jag nästan omedelbart att DNA-träffar på samma sätt bara skall ses som ett ledtrådar utifrån vilka man kan finna något utgående från sin traditionella forskning, vilket givetvis underlättas om den släkting som föreslås också har en traditionell forskning i grunden.

Det är väl ungefär där jag står nu och är på väg över tröskel till att förstå hur DNA-tekniken i sig själv kan hjälpa där den traditionella tekniken inte ger några svar, som i mitt fall med en okänd farfar där inga dokument existerar som anger vem det var och ingen nu levande person har en aning.

Det är detta jag vill dela med mig av under en tid framöver i ett antal bloggtexter. Precis som när det gäller den ”resa” som jag beskrev när det gäller traditionell forskning så kommer jag att visa min okunnighet, men till skillnad mot då kommer jag nu aldrig att uppnå den kunskap som gjorde att jag kunde skriva den kurs som många av er har läst. Det behövs ju inte heller eftersom det redan finns så många utmärkta handböcker. Bland annat den utmärkta bok Peter Sjölund skrivit med titeln ”Släktforska med DNA”. Dessutom är Internet fullt av fantastiska handledningar av olika svårighetsgrad – ibland dock på engelska.

Vad jag vill beskriva är en okunnig släktforskares utveckling mot tillräcklig kunskap för att kunna söka efter svar och hur jag botaniserar mellan olika redskap och tips om hur man kan göra. Kanske finner jag några svar på vem min farfar var så småningom och då vill jag dela det med er. Men – framför allt vill jag berätta hur jag gick tillväga när jag fann något, om jag gör det. Eller – det kanske blir en historia om hur jag tvingas ge upp, men även det lär man sig av. För de som, liksom jag, vill lära sig mer om den nya tekniken och vill ställa frågor till kunniga personer så rekommenderar jag er att bli medlem i grupperna ”DNA-anor” och ”Släktforskning - DNA - för noviser” på Facebook.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...