Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

onsdag 17 februari 2016

Min mors fadersanor genomgångna – ett snedsteg som leder söderut





Genomgången av min fars fadersanor och min mors modersanor var väl så jobbiga och fick mig att inse att jag har lärt mig mycket sedan jag började med släktforskning. Tråkigt nog så är det ju så att kunskap är något relativt. Med det menar jag att ju mer man lär sig ju mer medveten blir man om all den kunskap som man ännu inte tillgodogjort sig. Vill man vara lite misantropisk så kan man säga att ju mer man lär sig ju okunnigare känner man sig om man är en analytisk och ärlig person. Ibland avundas man de som är så okunniga att de tror sig ha svar på det mesta.

Denna något filosofiska betraktelse föranleddes av fyndet av den oäkta dottern Maria Danielsdotter (1786-1864), min morfars mormors mor, som gjorde att min släktforskning tog helt andra vägar och forskningsmetoderna förändrades radikalt för mig. Redan prestationen att finna henne var en forskningsbragd, men att sedan bevisa att hon faktiskt var min morfars mormors mor var en än svårare insats, må vara med hjälp av traditionella källor, som husförhör, födelse- och dödböcker samt bouppteckningar. Att det var så snårigt berodde främst på hennes fattiga och kringflackande liv mellan gårdar, byar och socknar i Arvika med omnejd, men också beroende på att hon inte alltid flyttade dig hon hade tänkt sig eller åtminstone inte dit prästen trodde. En räddning var att hon var närmast ensam om sitt patronymikon i den åldersklassen i trakterna. Hennes enda namne kunde snart skiljas från min ana. Hade hon hetat Maria Andersdotter hade det varit närmast omöjligt att komma vidare förbi de fåtal felskrivningar som förekom mellan olika husförhörslängder.

Väl bevisat att Maria var min morfars mormors mor och att hennes far hette Daniel Styffe (1749-) fann jag att hennes farmors mor tillhörde en av Sveriges största adelssläkter, vilket naturligtvis skulle få de flesta släktforskare att jubla av lycka. När jag studerat detta faktum lite närmare insåg jag att det tillfört en mycket speciell dimension till släktforskningen, som olika personer reagerar olika på. Utan att överdriva alltför mycket kan man säga att sannolikheten att alla vi som funnit adliga anor är släkt på ett eller annat sätt är stor. Man kan således få kontakt med flera bland ”vanligt folk” som hamnar i den här situationen. Anförlusterna når nämligen oanade höjder i den relativt lilla krets som den svenska adeln utgör och snart tar lämpliga partners av genetiska skäl slut, vilket leder till att linjerna ganska snart leder ut mot adeln i grannländerna och vidare ut i Europa eftersom giftermål med ofrälse inte ansågs vara ett alternativ. Några personer jag haft kontakt med, som befinner sig i samma situation som jag, har beslutat att inte låtsas om dessa anor genom att avstå att följa dem hundratals åt bakåt i tiden. Det blir lite förmätet tycker man, eller det kan inte vara sant på riktigt. En person menade att andra forskare skulle betrakta hans släktträd med spefullhet och mena att han fabulerade. Den andra reaktionen är totalt motsatt och innebär, i värsta fall, att forskaren griper varje spekulativt halmstrå för att komma än längre bakåt i fantasins värld där både nordiska gudar och sagopersoner får framträdande plats i släktträdet.

Nyligen hade vi en intressant tråd på FB-gruppen Släktforskning för noviser om det här där hela spektrumet av åsikter och förhållningssätt representerades. Jag kan väl säga att jag till en början tillhörde den gruppen som tyckte att det blev alltför lätt och alltför fantasifullt när mina direkta anor började innehålla sydeuropeiska kungliga familjer.

Som ni förstår innebär det ett oerhört arbete att bemästra denna situation om man har ambition att bedriva seriös källkritik. Det oerhörda arbete som låg framför mig gjorde att jag själv för en tid övervägde att radera alla anor bortom den första adliga damen, min morfars mormors morfars mormor – Brita Beata Lennartsdotter Uggla (1693-1738) från Glava i Värmland. Om det var krångligt att finna alla led från min morfar fram till Maria Danielsdotter var det betydligt lättare att finna länken till hennes fars mormor Brita Beata Uggla eftersom hon var gift med en prästson från Ramsberg i Örebro län - Johan Ramsell. Att sedan söka sig vidare i familjen Ugglas anor innebar omfattande studier av olika källor.

Nu är inte problemet att det saknas uppgifter om dessa släkters anor – problemet är det motsatta. Det finns ett överflöd av historiska uppgifter om deras släktrelationer. Problemet är att de i alltför många fall är motsägande, några är direkta falsarier och i andra fall har kunskapen om dessa släkter reviderats över tiden när nya källdokument hittats och tolkats. Genom detta hav fullt av grynnor måste man således navigera för att klara en någorlunda seriös källkritik.

Det som gjorde att jag fick förnyat intresse för dessa anor var faktiskt att jag tog en DNA-test av typen FamilyFinder för mig och min mor. När jag analyserade mitt genom djupare fann jag att jag hade 25 % anor från Sydeuropa och min mor hade 4 % av sitt genom från Mindre Asien. Någon förklaring till detta stod inte att finna varken bland min mors bönder i Holmedal, mina bergsmän från Bergslagen eller alla präster som finns i släkten. Helt plötsligt kom de utländska anor som min morfars linje ledde till mycket närmare. De tidigare fantasifulla adelspersonerna och kungligheterna från södra Europa fick helt plötsligt liv och mening för mig och kändes som en del av min familjs släkthistoria. Inte minst var det trevligt att inse att det fanns förklaring till mina närmast svarta ögon och dito hår på den tiden sådant förekom. Öknamnet Taikon som jag fick av vissa "kamrater" under ett par år i grannbyns skola blev också ett lite ljusare minne för mig.

Om man blir nyfiken på sina genetiska rötter från andra delar av världen och man inte har turen att finna förklaringar i duktiga vallonska hantverkare och holländska och tyska köpmän så måste man nog söka sig andra vägar. Troligen hamnar man då hos europeiska legosoldater som genom krigiska bravader erhållit en svenska adelstitel, eller som genom familjeallianser under medeltiden gift bort sina döttrar med europeiska småfurstar och adelsmän.

När det gäller svensk adel i någorlunda nära tid finns ett antal källor att ta del av. Riddarhuset ger ut CD-skivor över den svenska adeln, huvudsakligen grundade på det gamla standardverket Elgenstiernas Ättartavlor (EÄ), men med revideringar. Vidare finns de äldre genealogierna av Anreps ättartavlor (AÄ), samt de utmärkta texterna i Svensk Biografisk Lexikon (SBL). Forskningsfronten beskrivs ofta utmärkt i olika artiklar i Släkt och Hävd (SoH) och på Anbytarforum kan man få många tveksamheter utredda av kunniga experter på området. På Wikpedia finns tjänsten Adelsvapen Wiki, som i stort följer Riddarhusets material, men inte alltid. Återigen är problemet att dessa källor ibland har olika uppfattningar om släktskap bland adeln eller vem som var moder till den ana man funnit. Återigen kan man få de olika uppfattningarna analyserade eller kommenterade på Anbytarforum eller i Släkt och Hävd, men ibland hamnar man i situationer där frågetecknen kvarstår. Numera finns emellertid hjälp att få i form av Supplement till Den introducerade svenska adelns ättartavlor, sammanställt av Carl Szabad. Där finns alla kända avvikelser upptagna. Trots att jag använt detta verk flitigt har jag stött på problem, varav ett beskrivs nedan som exempel:

En ”DNA-släkting” skickade mig sin släkttavla och hade funnit att vi båda hade komministern i Gunnarskog Daniel Johannis Sylvius i vår släkt. Hon hade angett att hans dotter Marta Danielsdotter Sylvia var dotter till Daniels andra hustru Sara Lagerlöf. Vid kontroll i Karlstads stift herdaminne av Anders Edestam anges emellertid att Marta föddes 1702 och Daniel och Sara gifte sig först 1703. Sara skulle således vara dotter till Daniels första hustru Märta Iser. I födelseboken för Gunnarskog anges emellertid Sara som moder till Marta, likaså i dödnotisen över dottern Marta. Givetvis går jag till Szabad och kontrollerar, men även där står det att Sara gifte sig 1703 med Daniel Sylvius, vilket inte är förenligt med födelsebokens uppgifter. Jag kommer inte längre i frågan, men väljer att föra in födelsebokens uppgifter och därmed anse Sara Lagerlöf vara moder till Marta Danielsdotter Sylvia. Givetvis redovisar jag ovanstående resonemang i min släktbok. Detta exempel visar att även med noggrann källkritik kan man hamna i olösta problem.

När man kommer till de riktigt gamla svenska frälsesläkter kommer återigen Riddarhuset till undsättning. Skrifterna Äldre Svenska frälsesläkter i fem häften (ÄSF) är här oumbärliga som källor. Materialet från Riddarhuset är ganska dyrt, men Släkt och Hävd på CD är överkomligt och SBL finns på Internet, liksom den äldre genealogin av Anrep. Ibland kan man hitta bra material på Runeberg.com, men det materialet bör man kontrollera med den senaste forskningen för det kan vara inaktuellt.

Som jag sa så hamnar man snart utanför landet. I Norge finns Det Store Norske Leksikon på nätet, och en motsvarighet till den svenska SBL. I Danmark finns Den store danske och ett antal biografiska verk utgivna av olika förlag – ofta tillgängliga på Internet. Av praktiska skäl – speciellt när man som jag bor utomlands - får man lita alltmer på källor på Internet, vad gäller det utländska materialet, men även nordiskt. När man söker på ett namn får man först en räcka av hänvisningar till de stora släktforskarsajterna och ett antal privata släktträd. Jag har för vana att hoppa över de privata träden. Nu tycker en del av er att jag är väl kategorisk, men jag har mina skäl. Visst är uppgifterna i dessa träd ofta korrekta, men någonstans i anlinjen finner man alltför ofta fel. Dessutom saknas nästan alltid källor, vilket gör att man inte kan kontrollera riktigheten. Liksom i samhället i övrigt så gäller att om en felaktighet upprepas tillräckligt ofta av tillräckligt många så anses den vara sann. Om det finns forskningsmässiga tveksamheter om ett led i ett släktträd så kan man vara ganska säker på att den mest spridda och felaktiga uppgiften finns i de ovan nämnda släktträden. Jag har emellertid haft turen att finna en enskild forskare som forskar på samma anor som jag. Det är Fredrik Åhlander vars uppgifter jag alltid tar del av. Han är oftast väl insatt i den senaste forskningsfronten och redovisar detta tydligt med detaljerade källor. Genom att följa hans källhänvisningar har jag löst många tveksamheter.

På Internet finns också speciella sajter som skriver om historia och om personhistoria med inriktning mot kungliga och adliga familjer. Fördelen är att dessa familjer under århundraden har varit oerhört noga med att dokumentera sina ”storslagna bedrifter”, varför källor att ta del av för forskningen inte saknas. Alla uppgifter är emellertid inte entydiga. Min metod är vad man inom vetenskapen kallar triangulering, dvs. ta del av flera inbördes olika källor och jämföra deras uppgifter. Bara att ta del av olika länders artiklar på Wikipedia om en bemärkt person kan ge bra insikt i de olika historiska ståndpunkterna, vilka faktisk skiljer sig ibland även om det även här kopieras mellan ländernas Wikis. Visst måste man ha vissa språkkunskaper, men man klarar sig ganska långt med automatiska översättningarna på nätet i de fall man inte behärskar språket ifråga, eftersom det främst är födelse och dödsdatum och familjeförhållanden man måste förstå. Begriper man mer om personen så är det en bonus. Ett verk som är tillförlitligt är Europäische Stammtafeln – Neue Folge i 29 band, men den har jag inte tillgång till. I Sverige finns den på tre platser – Kungliga Biblioteket, samt universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, vilket inte hjälper mig. Jag söker nu, med föga hopp, i Frankrike efter ett arkiv som kan ha verket. Genom att söka på Wikipedia har jag emellertid funnit en hänvisning till en tysk forskarsajt som grundar sig på ovanstående standardverk och därför ger tillförlitliga uppgifter om släktskap mellan bemärkta tyska medeltida familjer. Denna sajt heter Genealogie Mittelalter och anger även detaljerade källor för alla uppgifter andra än de grundade på ovanstående. Jag vet inte om det är vetenskapligt befogat, men jag brukar lita mer på de uppställningar som kommer från det land där personen levde än på andra om inte skäl finns för motsatsen. Ett vid första anblicken imponerande verk som de flesta svenska bibliotek har är Åke Ohlmarks bok ”Stamträd över Europas furstehus” där många uppgifter närmast är sagor enligt mångas utsago och bör varnas för.

Problemet är hur man skall förhålla sig till divergerande uppgifter. Man hamnar i två olika fall. Det ena fallet är när det inte är viktigt för den fortsatta forskningen och den andra när det är det. Jag brukar redovisa de olika fakta som aktuella källor hävdar och redogöra för vilka källor jag ansett mest tillförlitliga och vilka uppgifter, som jag funnit troligast och skälen till detta. Om identiteten av en ana är viktig för att bygga vidare på en gren och det är tveksamt avstår jag från att forska vidare på den grenen. I några intressanta fall där en person gift sig med den första partnerns syster, broder eller moster har det inte haft betydelse för anknytningen till nästa generation bakåt och då har jag redogjort för detta och forskat vidare på den grenen. Det är således inte bara viktigt att resonera om och redovisa uppgifternas rimlighet utan också vad konsekvensen blir av olika tolkningar. I några fåtal fall har jag frestats att redogöra för i vilken riktning osäkra uppgifter leder bara för att konsekvensen är så historiskt spännande. I de fallen är det tydligt beskrivet att det finns tveksamheter om riktigheten. Det kan också vara en spännande notering för framtida läsare som kan haka på när forskningen gått framåt på området. En liten kuriositet är att anförlusterna är så omfattande i dessa kretsar så om en gren bryts av kan man ofta finna flera andra grenar som leder till samma personer.

En tidig ana där anlinjerna begränsar sig till tre, men då har inte alla hennes äktenskap tagits i beaktande.
Från att ha sett de adliga anorna som lite besvärande och inte utgöra någon riktig utmaning har jag ändrat uppfattning till att det verkligen är en stor källkritisk utmaning. Det är också oerhört spännande att få insikt i hur adel och små och stora kungar i Sverige och Europa kopplade ihop sina intressen och skapade mäktiga allianser med främst sina döttrar som redskap och hur änkorna befäste sina makt och sina privilegier genom giftermål med vänligt eller mindre vänligt sinnade makthavare. I några fall har till och med den regerande påven beordrat änkor att ingå vissa äktenskapliga allianser för att inte politiska maktsfärer skall rubbas med ofärd och konflikter som följd.

För den intresserade kan jag berätta att jag lyckats följa mina anor mer än trettio generationer tillbaka och de tidigaste daterar sig till 800-talet kring Medelhavet. Under arbetet med att testa de nya versionerna av svenska släktforskningsprogram roade jag mig med att skriva ut mina antavlor som rapporter och fann då att flera av dessa tidiga anor redovisades i form av mer än tjugo olika anlinjer mellan mig själv och dessa individer. Det kan man verkligen kalla anförluster eller snarare omfattande inavel mellan europeiska adelsfamiljer. Jag är lite osäker i vad mån man skall yvas över ett sådant genetiskt arv. Trösten är att det ligger många generationer emellan mig och dessa ädlingar där genomet spätts ut med snuttar från mer vanligt folk. Dessutom kan man ju inte veta huruvida det var den äkta maken, kusken, kammarherren eller någon annan, som var den skyldige fadern i alla led och det kan ju ha gett lite friska bidrag till arvsmassan.

Vinjettbilden visa Maria Danielsdotters födelsenotis: Arvika landsförsamling CI:6 (1786-1808) Bild 7 / sid 5 (AID: v4797.b7.s5, NAD: SE/VA/13011)

Länkar till relaterade texter i bloggen:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/fattiga-och-rika-i-vastra-varmland-pa.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/det-blir-lite-for-mycket.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/10/hur-gar-man-till-botten-med-urgamla-anor.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/04/daniel-styffes-avkomlingar-utifran-min.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/05/daniel-styffes-attlingar-elin.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2015/03/novis-pa-dn.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2015/05/mormors-slakt-genomgangen-och.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/12/min-farfars-gren-kontrollerad-inte-bara.html








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers