google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: mars 2007

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 15 mars 2007

Nya tag

Datorkrasch samt mycket att göra har gjort pausen i bloggandet ganska lång, men nu är jag tillbaka för en kort tid igen.

Jan

onsdag 7 mars 2007

Gamla Svinhufvudsätten och Israel Petri Dalecarlus

I förra inläggget berättade jag hur Israel Petri Dalecarlus tar Svinhufvudsvapnet i sitt sigill. Det antas att det kommer från hans mor som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Hans mor var Chatarina Hansdotter och hans far Petrus Olai Salamontanus. Morfar är Hans Eriksson i Aspeboda. Hitillsvarande forskning har inte kunna visa på vilket sätt Israel Petris mor var befryndad med Svinhufvudsätten. Det fanns vid tiden två betydande gårdar några hundra meter från varandra i Aspeboda, nämligen Lilla Aspeboda och Gunnarsbo. Gunnarsbo ägdes av 1490-1500 av Hans Lambrechtsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. De hade två söner Jacob och Erik Hansson Westfal samt en dotter Gertrud. Erik Hansson var en av Gustav Vasa mycket betrodd man och valdes till Bergsfogde och Domare 1525-1530, medan brodern Jacob figurerade i motståndet mot Kungen. Jacob Hansson ägde Gunnarsbo 1530 men gården konfiskerades av Kungen 1533 på grund av inblandningen i de olika dalaupproren. Han återfick emellertid gården 1542. Vid tinget i Tuna socken 1545 bjöd han ut gården och Peder Hyulmakare antog budet. Vid tinget efterföljande år visade det sig att Peder Hyulmakare inte förmått erlägga köpeskillingen varför gården återgick i Jacobs ägo. Gården bjöds inte ut vidare utan förblev i Jacobs ägo åtminstone till 1559. Mellan 1560 och 1571 ägdes gården av Hans Eriksson – som troligen var Israel Petris morfar - som omnämns som en mycket rik man och taxerades för stora summor i Älvsborgs lösen 1571. Lilla Aspeboda ägdes 1491-1524 av Lyder Henriksson och Agneta Jeppesdotter Svinhufvud, syster till Birgitta. 1524 säljer Agneta gården till systersonen Erik Hansson Westfal. Inga försäljningar utom släkten är registrerade i Domboken. Dock vet man genom noteringar från en arvstvist att Jöran Eriksson ägde gården 1563-1588. En hypotes, som hittills inte kunnat beläggas, har varit att Hans Eriksson, är son till Erik Hansson och därmed sonson till Birgitta Jeppersdotter. Jacob Hansson skulle då vara hans farbror. Tidigare har inga dokument visat på detta släktskap. Jöns Pederssons Dombok visar emellertid att i flera ting i Tuna socken uppträder Hans Eriksson och Jacob Hansson i gemensam sak. 1549 förde de talan mot Erick Persson i Roma som fått två silverskålar i pant för 26 marc. Erick hade sedan lämnat dessa vidare mot en högre pant vilket Hans och Jacob protesterade mot. Det avgörande dokumentet finner vi emellertid i samma Dombok från 1552. Den lyder omskriven till nutidssvenska:”Lasse Seffredson kom till tinget och böd ut en täkt som Bengt Skrivare hade i pant av Erik Hansson. Då kom Hans Eriksson fram med två efterkommande beskedliga män, Nils Hansson och Jacob Hansson, som vittnade att Morten Skinnare tog dessa fyra – namngivna – Nils Hansson, Jacob Hansson, Peder Andersson i Kniva och Jöns Nilsson till sina egna vittnen på att han gav tillbaka ovan nämnda täkt till Erik Hanssons barn. Sedan vittnade Anders Persson i Götegården att han hade fått Konungslige Maij:ts allra värdigaste, allra nådigaste herres brev där på, att hans nåds herre hade efterskänkt Erik Hanssons barn alla skulder till Morthen Skinnare. Ärendet sköts upp eftersom Bengt Skrivare inte själv var närvarande. ”Detta dokument gör det mycket troligt att Hans Eriksson var son till Erik Hansson i Aspeboda och förklarar därmed hur Israel Petri Dalecarlus var befryndad med den gamla Svinhufvudätten i Dalarna. Någon annan rimlig förklaring till varför Hans Eriksson tillsammans med Jacob Hansson skulle engagera sig i arvet efter Erik Hansson är inte trolig. Att Israel Petri tar ett Svinhufvud i sitt sigill kan tyckas förmätet eftersom detta sköldemärke därmed skulle ha ärvts två gånger i kvinnligt led, först genom hans morfars farmor Birgitta Jeppesdotter, sedan genom modern Chatarina Hansdotter. Nu har detta varit ganska vanligt historisk eftersom båda adliga ätterna Svinhufvud av Vestergötland och Svinhufvud av Qvalstad ärvt sina sköldemärken i flera led på kvinnosidan.

Källor och kommentarer:Västerås Stifts Herdaminne
Jöns Pedersson Dombok 1544-1559
Älvsborgs lösen
Enligt Landskapslagarna var man tvingad att utbjuda gården 3 ggr inom släkten innan den kunde övergå i annan släkt ägo, s.k. hembud. Därför var alla utomståendes köp tvungna att tas upp vid tinget.
Jöran Eriksson var troligen en yngre bror till Hans Eriksson.
Intygas i tingshandling 1633 av sonen Capellanen Jören i Sundborn även känd som kyrkoherden Georgius Georgii Asperus, 1588-1657.
Bengt Skrivare var en myndighetsperson som bevakade panter och andra skuldehandlingar.
Mårten Skinnare var verksam främst under 1520-talet och jämte Nils Månsson och hans son Måns Nilsson tidens mest betydande penningutlånare. Han stod till en början högt i gunst hos konungen. Han föll emellertid i onåd och alla hans egendomar konfiskerades, då han 1529 stod i förbindelse med de upproriska Västgötaherrarna.

måndag 5 mars 2007

Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken

Med hjälp av skolläraren Elfvin och hans Flodabok hittar jag prästen Israël Israëris Nassenius i min släkt. Jag skall säga till alla som är skeptiska till Flodaboken att jag kollat själv också. Han var son till Israel Petri Dalecarlius som i sin tur var son till Petrus Olai Salamontanus och Catharina Hansdotter från Aspeboda, dotter till Hans Eriksson i Aspeboda. Det hör till saken att Israel Petri Dalecarlus hade ett svinhuvud i sitt vapen vilket han torde ha ärvt efter sin mor Catharina som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Allt detta enligt Västerås stift herdaminnen - den äldre upplagan författad av Johan Munktell den nyare av Gunnar Ekström.
Givetvis vore det intressant om det vore riktigt att min ana var av Svinhufvudsläkt för det skulle föra min släkt åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Vad krävs nu för att bevisa detta?
Bergsfogden Erik Hansson Westfal i Aspeboda var son till Hans Lambrectsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Frågan är om Erik Hansson hade någon son Hans som kan ha varit fader till Catharina Hansdotter. Jag har framlagt problemet för Torsten Berglund som är en kunnig Svinhufvudforskare och han menar att det endast finns indicier på att den Catharinas far Hans skulle vara son till Erik Hansson Westfal. Hypotetiskt skulle, om släktskapet finns, följande vara riktigt.


Hans Lambrectsson Westfal vet vi var gift med Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Att Catharina Hansdotter är min ana är säkert, liksom att hennes far hette Hans Eriksson från Aspeboda. Vi vet att Hans Lambrectsson Westfal hade två söner, nämligen Erik och Jacob Hansson Westfal. Frågan är om Erik hade en son som hette Hans och om denne Hans var far till Catharina. Även om man kan visa att Erik Hansson Westfal hade en son som hette Hans kan det ju vara en namne som också bodde i Aspeboda vid samma tid, men inte alls var släkt med Catharina. Efter att lusläst alla dokument jag kunde hitta och samarbetat med Ingvar Ilebrand som också sökte sina samband med Svinhufvudsläkten kunde jag inte hitta några nya ledtrådar. Ingvar hade emellertid läst om en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson som täckte tiden mellan 1544 och 1559. Den finns i avskrift på Falu bibliotek. Jag reste därför till Falun och med hjälp av den oerhört kunniga Elisabeth Hemström fick jag hjälp att leta i de samlingar hon ansvarade för. I domböckerna finns alla fastighetsöverlåtelser noterade, så min första uppgift var att se huruvida någon Hans Eriksson köpt någon av gårdarna i Aspeboda av släkten Svinhufvud. Om inte var det troligt att han ärvt gården och då vore släktskapet troligare. Mina äventyr i Jöns Pederssons dombok och Älvsborgs lösen skall jag berätta om nästa gång.

fredag 2 mars 2007

Att ha präster i släkten är en välsignelse

Jag hittade min första präst i min mors släkt. Det var Aron Birgeri Kihlgren från Holmedal i Värmland. Jag förstod nog inte då hela vidden av att ha hittat en präst och det tog ganska lång tid innan det gick upp för mig. Vad är det då som är så intressant med detta? Först och främst så har nog många av er upptäckt att det blir ganska enahanda i de flesta släkter. Klasstillhörigheten var stark i gamla tider så man kan söka sig fram i generation efter generation och hitta ömsom Erik Andersson och Anders Eriksson och alla var de bönder. Skämt åsido så har jag upptäckt att det fanns några förhållanden som bröt dessa släktkedjor och gjorde att det kom in lite nytt blod – och samhällsklasser – i släkten. Ett av dessa förhållanden var när en son med läshuvud fått studera till präst eller när någon visat framfötterna i krig och blivit belönad – om de överlevt – av konungen. Andra vitamininjektioner i släkten är ingifta invandrade smeder eller andra specialister från andra länder. Att ta värvning som militär var också den fattiges ”universitet ” som öppnade vägen för tjänst i staten, där den framväxande järnvägen på 1800-talet var en karriärväg för söner från fattiga hem. (Det finns förteckningar över alla järnvägstjänstemän att rådfråga.) Ett annat förhållande som gör prästerna så intressanta är Herdaminnena. Det dröjde länge innan jag hörde talas om dessa böcker och ännu längre innan jag tog mig för att gå till Universitetsbiblioteket i Göteborg för att se hur de såg ut. De är fantastiska källor för släktforskare! Det är nämligen så att varje stift har dokumenterat alla sina präster så långt tillbaka man förmått i dessa Herdaminnen. De innehåller ofta mycket utförliga biografier över prästen i fråga, som jag måste säga är ganska underhållande att läsa. Min första prästana Aron Birgeri Kihlgren var inte bara en oerhört hängiven och skicklig förkunnare av den rätta vägen med stort förtroende bland sina församlingsbor, utan också en ganska egensinnig person som ägnad stort intresse åt att processa med kyrkoherden och domkapitel om olika egendomar. Han blev med åren ganska förvirrad och, efter ett antal varningar, fråntogs han sitt ämbete. Oavsett detta var hans söner, varav flera följde i faders fotspår, ganska framgångsrika och hans sonsons son översten vid flotten Johan Aron Kihlgren blev adlad af Bormenan. Han blev känd för att inventera hela landets ekar och kom till slutsatsen att ekarna borde släppas fria då de inte längre behövdes för flottans skeppsbyggeri. Dessa uppgifter har jag funnit i dels adelskalendern, dels i Wikipedia, som är en oerhört bra källa för allehanda fakta. Herdaminnena innehåller också mycket detaljerade förteckningar över släktskap, giften, hustrus anor, barns giftermål och annat intressant. Eftersom präster ofta gifte sig med kollegor döttrar eller ännu mer vanligt med företrädarens änka så kan man följa prästsläkterna i flera led tillbaka och ibland till andra stift. Herdaminnena innehåller också prästerna akademiska bedrifter inklusive referenser till deras vetenskapliga och kyrkliga publikationer. När vi ändå är inne på prästerna kan man gå vidare och söka upp dem i universitetens matriklar eller de s.k. nationernas matriklar. Nationer är de sammanslutningar, som än idag finns på universiteten, för att samla studenter från en viss landsända. Medlemskap i nationerna var obligatoriskt, vilket gör att man hittar alla studenter i deras matriklar. Några av de präster som verkade på 1500-talet kan man finna vid tyska universitet. En av mina anor – Petrus Olai Salamontanus i Nås – studerade i Rostock. Det finns en matrikel över Svenska studenter i Rostock 1419-1828 sammanställd av Christian Callmer. Nästa gång skall jag berätta om ett intressant prästsigill.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...