Det där med DNA - kan de va nå't?

Jag och många andra har irriterat oss på att de nya träffar vi får på vår DNA-test saknar analoga släktträd, vilket ju i många fall gör träffarna obrukbara om man inte lyckas bygga upp ett träd åt personen i fråga. Detta är ju ofta svårt med de knapphändiga uppgifter man får om personen. Då och då har jag tappat sugen vad gäller DNA-forskning, men jag bestämde mig för att gå till botten med detta och undersöka om det är så illa som det verkar när man får de färska träffarna.

Jag har gjort FamilyFinder DNA-test på mig och min mor. Jag har även gjort en Y-DNA på mig själv samt en mtDNA. FamilyFinder gjorde jag för några år sedan och har insett att med den tid jag vill lägga ned på teoristudier är FamilyFinder den som ger något utbyte för mig ur släktforskningshänseende.

Jag har fått 3844 matchningar på FamilyFinder under åren, varav 150 är 2nd cousin som närmaste led. Jag har insett att det inte är mödan värt att detaljgranska annat än denna kategori eftersom även där handlar det om ibland ganska många fler steg bort i den analoga forskningen. Jag har lyckats härleda SEX släktingar, min mor oräknat. Jag tog mig därför för att gå igenom alla mina 2nd cousins sedan begynnelsen och se om det var så illa som jag fann att det var när träffen var färsk. Det var det faktiskt inte.

Av de 158 2nd cousins som jag har så finns det markerat att 74 har släktträd nu och det är avsevärt fler än de som hade det när de var nytestade. Frågan är då hur användbara träden är. Det visade sig att hela 58 träd hade en acceptabel omfattning. Bara 17 träd var närmast oandvändbara. Skälen var att de var låsta, innehöll färre än tre generationer eller innehöll enbart personer markerade som privata.

Den här genomgången var glädjande och gör att jag nu kommer att gå tillbaka och undersöka alla de närmaste träffar som jag tidigare sett som meningslösa. Tydligen är det många som börjar sitt släktforskande med en DNA-test och sedan kommer på att de måste göra en traditionell forskning också för att kunna hitta gemensamma anor med andra. 

Nu kan man ju vända på det och säga att det är ganska uselt att nästan 2 av 3 av de nära träffar man får på FamilyTreeDNA inte kan användas för sitt ändamål, men jag trodde det var värre. Det finns all anledning att uppmana de som håller DNA-träffar, och med glada rubriker berättar att så och så många har testat sig i Knäckbröhult, även förklarar att man inte har så mycket nytta av det om man inte samtidigt forskar på traditionellt sätt och delar med sig av resultatet.

Så - trots allt - alla som i likhet med mig suckat över alla nära träffar som saknar träd. Gå igenom dom igen för det kan hända att många kompletterat sina uppgifter sedan du tittade på det senast. Men återigen. Skärp er vad gäller informationen - alla ni som delar ut DNA-kit.

Kritisk granskning av forskning - ett övningsexempel

Den här studerade texten har till sitt innehåll bara perifer relevans för släktforskning, men mina reflektioner har metodmässigt desto mer relevans.

Det har i gruppen Släktforskning för noviser länkats en artikel till ett ”working paper” i vår grupp av en forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet – Ann Sofie Knudsen. Hennes artikel är hämtad från bloggen Politologerna. Artikelns titel är Those who stayed: Cultural consequences of the Age of Mass Migration.

Jag vill använda den artikeln som ett pedagogiskt exempel på hur man kan förhålla sig källkritiskt till det som presenteras från forskningen – inte bara inom vårt ämne. Jag vill betona att jag inte tagit del av grundmaterialet och att den slutliga rapporten inte ännu finns och därför inte kan förhålla mig till helheten eller den vetenskapliga halten. Min ambition är således att agera som om jag hade fått den presenterade artikeln till bedömning för publicering i en vetenskaplig tidskrift eller om jag hade läst den för att själv, som privatperson, ta ställning till dess innehåll.

Det första man bör fråga sig är sammanhanget artikeln har skrivits i. I det här fallet är det på bloggen Politologerna och en snabb kontroll visar att det är en seriös webbpublikation, med erfarna akademiker som står bakom. Man behöver således inte befara någon tydlig politisk eller annan agenda bakom urvalet av artiklar. Den andra felkällan kan vara den person som refererat artikeln, vilket alltför ofta är fallet. Många referat av vetenskapliga studier blir idag ”tvättade” genom journalisten egna filter och stämmer dåligt överens med de resultat som den refererade studien kommit fram till. I detta fall är det forskaren själv som refererar sitt arbete, varför vi kan anta att hon gjort detta på ett ärligt och korrekt sätt. För det tredje bör man observera vilken status studien har. I det här fallet är det ett ”working paper”, således preliminär och inte ännu utsatt för vetenskaplig prövning av forskarvärlden utanför den egna gruppen. Ofta kommer de slutliga resultaten att skilja sig avsevärt från dessa preliminära resultat när den vetenskapliga världen fått underställa den de akademiska regelverket eller fått agera ”djävulens advokat”.

Detta leder mig vidare till att just agera ”djävulens advokat" – en uppgift som jag ofta haft i mitt arbete som akademiker och som jag uppmanar alla att göra oavsett om det gäller släktforskning eller andra rapporter om forskning. I det här fallet är avsaknaden av källreferenser som stödjer artikelns huvudantaganden en grundläggande brist som väcker oro.

Studiens grundhypotes är att Sveriges befolkning hade varit mindre kollektivistisk om inte så många hade emigrerat till USA före förra seklet. Min första fundering blir då huruvida svenskar idag är kollektivistiska och vilka studier som visar på detta. I den populära debatten hör man ofta röster om motsatsen.

Författarens påstående och hypotes är 1) att de som emigrerade var individualister i större utsträckning än de som stannade kvar, 2) att denna individualism kan mätas genom vilka förnamn man hade valt åt sina barn, samt 3) att det således genom detta skapats ett underskott av individualistiska människor i landet och slutligen 4) att det underskott av individualism som då uppstod har ”gått i arv” till nutidens människor.

Min första invändning är huruvida man kan mäta individualism utifrån val av förnamn till sina barn. Författaren räknar upp ett antal möjliga felkällor som kontrollerats för, vilket är förtjänstfullt. Det är mode och lokala traditioner. Däremot diskuteras inte skälet till varför en del ansåg sig tvingade att lämna landet. Det var knappast frivilligt eller ens önskvärt. Utan att ha alla detaljer om detta så tror jag mig veta att det var dels mycket fattiga människor, dels människor som var förföljda av olika skäl – vid den tiden oftast religiösa. Just religiositeten kan vara ett skäl till att man väljer udda namn till sina barn. I det fallet skulle valet snarare tyda på en osjälvständighet än på motsatsen. Jag har funnit i min egen släktforskning att just stark religiositet ofta gjort att barnen fått mycket udda bibliska namn.

Min andra invändning är utifrån ett socio-ekonomiskt perspektiv och utgår från de som inte emigrerade beroende på att de inte behövde göra det. Min egen fördomsfullhet säger mig att det snarare är mer vanligt bland de som lyckas i samhället att vara individualistiska, snarare än kollektivistiska. Här inser jag att jag vidrör ett definitionsproblem vad gäller betydelsen av att vara ”individualistisk kontra kollektivistisk”. Det spelar ju roll om man menar ”självisk kontra social” eller om man menar ”bohemisk kontra följsam”. Det ger faktiskt närmast motsatta resultat i den sociala kapplöpningen.

Det är inte alltför vågat att anta att individualismen var väl så framträdande bland de medborgare som tillhörde de privilegierade klasserna och kände sig nöjda med sin tillvaro. Lägger man till detta att de som stannade kvar troligen har haft en större påverkan, genom sitt inflytande och det sociala arv som författaren vilar sin hypotes på, än de som tvingades stanna kvar trots att de redan befann sig på samhällets botten och, enligt studien, var mindre individualistiska.

Det leder till min sista invändning. Dels att individualism och kollektivism - vad man nu menar med det - skulle gå i arv och överleva de enorma sociala omvälvningar som det tidiga 1900-talet genomgick. I så fall borde dessa egenskaper vara genetiska arv snarare än sociala arv. Dels, som jag nämnt ovan är jag frågande till varför just de som stannade kvar på grund av mindre individualistisk läggning, i så fall skulle ha större inflytande på nutidens samhälle än de redan då, mer inflytelserika personer som inte kände sig tvingade att lämna landet.

Syftet med detta resonemang är göra läsaren uppmärksam på hur viktigt det är att förhålla sig kritisk till även det forskarvärlden presenterar och i synnerhet när man får uppgifter i andra hand genom journalister eller personer med olika agendor. Vilket jag i det här fallet kontrollerat för att de felkällorna inte verkar förekomma. Jag vill vidare fästa uppmärksamhet på att även om det första är uppfyllt så bör man ändå – utifrån förmåga – ifrågasätta verklighetsbeskrivningar, hypoteser och resultat. I synnerhet om det saknas källhänvisningar till etablerad forskning.

Bara under den senaste veckan har jag mött en annan "uppseendeväckande" studie som har stora likheter med ovanstående. Den studien vill hävda att den nära nog utrotning som skett av Amerikas indianer - åtminstone deras livsstil - har fått en inte försumbar betydelse för den globala uppvärmningen. Även denna studie kan diskuteras med liknade frågor som ovanstående.

Som väl insatt i forskningens villkor kan jag konstatera att en studie som utlovar att finna förklaringar till och knyta ihop tre av de mest omfattade paradigmerna i dagens samhällsdiskussion är närmast oemotståndlig för de som beviljar anslag till forskning.