google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Släktforskning för noviser: mars 2015

En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

onsdag 25 mars 2015

Novis på DNA

Jag har gett mig in på något jag absolut inte behärskar, men där jag förstår de huvudsakliga principerna. Dock kommer det att ta tid innan jag kan göra mig riktig nytta av mina nya insikter. Jag har nämligen skickat in ett DNA-prov till FamilyTreeDNA. Jag får samma känsla som jag hade för 10 år sedan när jag var vilsen nybörjare i släktforskning och inte alltid förstod frågorna, än mindre svaren på olika frågor.

Det har länge legat och grott hos mig, men slutligen tog jag mig samman och skickade efter ett sk. kit för att ”topsa” mig själv. Jag började med snålvarianten dvs. ett FamilyTree DNA-test (FtDNA) som är det billigaste, men också en bra ingång vad jag förstått. Jag fick rådet att skicka kittet till någon anhörig i Sverige för säkerhets skull eftersom det tydligen inte är tillåtet med privata DNA-tester i Frankrike där jag bor och man vill ju inte att det skall fastna i tullen. Under julen när vi besökte släkten i Sverige anlände kittet till Göteborg, men jag väntade med att skicka in det tills jag var på hemmaplan igen.

Själva testet är enkelt – man skrapar på insidan av kinden på båda sidor med två taggade ”plastspadar”, som man sedan lägger i två förseglade containers och skickar in i bifogade returkuvert. Sedan är det bara att vänta, vilket många tycker är mycket frustrerande har jag förstått av alla inlägg på Facebookgruppen DNA-anor.

FamilyTree DNA meddelar per mail att de mottagit provet och hör sedan av sig när det är klart. Alla resultat får man på sin medlemssida på Internet och aviseringar per mail. Man blir också medlem i det svenska DNA-projektet och man uppmanas att ladda upp sitt släktträd till FtDNA samt fylla i en del uppgifter som är viktiga för jämförelse mellan testade personer. Det är lite bökigt att få det rätt med uppladdningen av trädet, men till sist klarade jag av det. Det är ganska väl beskrivet och hjälp står att få om det strular.

Nu undrar ni säkert om det blev något resultat. Ja jag fick faktiskt redan från början en hel massa matchningar, men det var bara några få som var tillräckligt överensstämmande för att vara värda att studeras närmare. Problemet är att många inte laddar upp sina släktträd eller väldig rudimentära sådana och då är det ju närmast omöjligt att finna gemensamma anor. Dessutom förekommer inga källor i träden. Vi svenskar har ju också problemet att vi har patronymikon och det är inte så lätt att finna rätt Anders Svensson i ett träd med 15 generationer, som är den gräns man sätter på de uppladdade träden. Många träd saknar dessutom även patronymikon och tar bara upp förnamn och då är det ju ganska meningslöst att söka. Det verkar som en del tror att de skall kunna finna släkten via DNA och struntar i den traditionella forskningen. Jag kunde emellertid finna tre säkra matchningar, där den gemensamma anan kunde identifieras, bland de personer jag fick föreslagna utifrån mitt DNA. Dessa tre hörde också av sig ganska omgående till mig via mail. En person var speciellt intressant och fanns i USA.

Han kunde ganska omgående berätta att vi hade en gemensam ana på mödernet i Holmedal i Värmland, vilket gjorde det ganska lätt att hitta. När jag vandrade runt i hans ganska detaljerade träd som också finns på Ancestry så hittade jag även släkten Skragge också den på våra mödrars sida och i Värmland. Nu hör det till saken att en övervägande del av alla de träffar jag fick hade ett stort inslag av såväl finska namn som norska namn, förutom svenska. Eftersom jag har en del skogsfinnar på min farmors sida fann jag snart den gemensamma anan Bertil Bertilsson Kemppainen, men denna gång var det på fädernet som vi var förenade.

Om jag har fattat det rätt så gör de här träffarna att min traditionella forskning, som leder till de ovan namngivna personerna har fått en större trovärdighet än den hade tidigare. Visserligen har jag detaljstuderat varje led i detalj tidigare och diskuterat med andra forskare, men när man närmar sig 1600-talet kan man aldrig vara nog försiktig. Nu väntar jag bara på att det skall droppa in fler matchningar som pekar i samma riktning eller ger andra ledtrådar. Jag har också skickat efter ett kit för min mor som fyllde 92 i år och hon tycker det är spännande och kommer att ge mig än fler ledtrådar och stöd för min traditionella forskning.

Nu är det så att när mitt DNA väl finns hos FamilyFinder så kan jag beställa uppgraderingar av testet. Nästa steg blir att beställa ett Y-DNA, vilket kartlägger min faderssida. Det skall bli spännande eftersom jag har några okända led på den sidan. Kanske jag, med detektivarbete kan hitta några ledtrådar eller åtminstone utesluta några gissningar.

Man kan också ladda ned sitt resultat till ett antal tredjepartstjänster och få andra insikter. Jag fick exempelvis en karta av mitt DNA i relation till olika folkgrupper i hela världen. Givetvis dominerade det nordeuropeiska inslaget i samtliga kromosomer, inklusive det finska inslagen, men intressant var också att i nästan varje kromosom fanns ca 30 % inslag av medelhavsgener. Nu stämmer detta ganska bra med min traditionella forskning eftersom jag har anor i Holland, Belgien, Frankrike från den tid då spanjorerna var dominerande i regionen, samt en hel del anor mycket långt tillbaka i just Medelhavsregionen. Min dotter som är en stark internationalist blev väldigt glad när hon fick se vilken genetisk cocktail jag har bidragit med.

En spännande beskrivning av resultatet
Det stora arbetet tar emellertid vid när man fått sina matchningar – nämligen att jämföra och kontrollera riktigheten av den andres släktträd. Eftersom det saknas källor får man i princip göra om den andres forskning från grunden innan man lägger samman den med sitt eget träd. Jag tycker mig märka att speciellt ”kusinerna” från USA ger upphov till en del arbete. Jag vet inte om det beror på språkproblem eller de källor de använder, men man finner många felaktiga detaljangivelser och dessutom tveksamma släktskap, som visserligen påstås korrekta på de stora sajterna, men som åtminstone jag inte kan finna belagda i några primära källor eller tillförlitliga släktutredningar. Jag kan hålla med om att de oftast är troliga, men irriterande är det ändå.

Spännande är dock att jag kunnat knyta ihop två Värmlandssläkter i mitt träd, nämligen Styff(e) och Skragge, om än bara genom gifte. Att Styffe tillhör min morfars gren och Skragge min mormors gör det än trevligare. Frustrerande är dock att en ganska nära DNA-släkting i Arvika inte har kunnat visa upp någon gemensam ana med mitt träd trots stor geografisk samstämmighet. Mitt hopp står därför till att vi båda har okända grenar i nära tid, vilka båda är män. Hur jag skall tackla det vet jag inte eftersom det är min morfars farfar, så där hjälper mig inte mitt Y-DNA, eller ens min mors DNA om jag förstått rätt. Jag skulle bli väldigt glad om någon ville rätta mig på den punkten. En annan lösning vore om någon manlig ättling till Olof Månsson från Eda 1839-1915 skulle finnas, men enligt min forskning existerar ingen sådan person, såvida inte min avlidne ogifte morbror hade några ”barn på byn” som ingen vet om.

måndag 2 mars 2015

Släktforskare och släktsamlare


Det gläder mig mycket att vi mer och mer diskuterar kvalitet kontra kvantitet inom släktforskningen i vår grupp. Mer och mer börjar det höras avståndstagande mot att samla och sprida uppgifter som inte är korrekta. Det man kallar släktsamlare har inget att göra med att man vill hitta så många släktingar som möjligt – det vill vi väl alla till olika grader - bara inställningen till ens hobby. Det handlar om kvantitet eller kvalitet, som så mycket annat i vårt samhälle.

Det finns emellertid en nackdel med diskussionen – nybörjare, som kanske inte lärt sig grunderna inom släktforskning tror att allt som publiceras på Internet eller i olika publikationer är korrekt och skaffar sig på det sättet en flygande start på sin forskning genom att kopiera andras arbeten. Detta är naturligt eftersom Google och Wikipedia och olika fora har blivit nutidens ”universitet” som till och med utgör grunden i den svenska skolans kunskapsbas i brist på resurser till läroböcker och kunniga pedagoger.

Dessa nybörjare kan känna sig påhoppade när de upptäcker att detta ”enkla” sätt att ”släktforska” inte anses helt korrekt bland oss mer erfarna. Eftersom det ju kostar pengar att få tillgång till kyrkböckerna verkar Google eller motsvarande vara en bra lösning tycker många. Dessutom är kyrkböckerna ofta väldigt svåra att tyda, speciellt om man inte lärt sig skriva och läsa ”skrivstil” och även då går man ofta bet. Jag vill därför diskutera skillnaden mellan att vara släktsamlare och att vara släktforskare utifrån hur man ser på kunskap och fakta.

Inom kunskapsteoretisk forskning säger man följande:
Kunskap är inte att veta en mängd svar – man måste också veta vilken fråga som det är svar på. Inte ens det räcker för att ha kunskap – man måste också förstå vägen från frågan till svaret och varför just det svaret är lösningen på den speciella frågan.
En släktsamlare inriktar sig främst på att samla svar (släktingar), ju fler dess bättre. Av bekvämlighet eller av okunskap avstår man från att kontrollera om svaren är korrekta utan för in alla anor man kan hitta i olika källor man finner på Internet eller i tryckta källor. Om ens mål är att hitta så många släktingar som möjligt så långt tillbaka som möjligt eller så intressanta som möjligt kan man lätt frestas att gripa efter varje halmstrå som gör att man kommer ett steg vidare i sitt samlande. Handen på hjärtat så har vi nog alla, åtminstone i början, fallit för den frestelsen någon gång.

För släktforskaren är däremot korrekthet, kunskap och insikt det vägledande. Tvärtom mot samlaren ifrågasätter man allt, ibland in absurdum, och ger sig inte förrän man uttömt alla sina möjligheter att finna ut om en ana är korrekt. Det är mödosamt och går inte så fort, men med hjälp av den utmärkta svenska kyrkobokföringen går det snabbare för oss än för många kollegor i andra länder. Som släktforskare finner man snart att det på Internet ofta förekommer olika svar och tråkigt nog är det ibland så att ofta förekommande svar är felaktiga. Man ser ofta felen ordagrant kopierade från släktträd till släktträd och det kan ju förefalla betryggande och ge intryck att det är korrekt eftersom så många påstår samma sak.

För släktforskaren ligger belöningen i att lösa problemen även om det är jobbigt - för släktsamlaren är målet att komma  vidare på enklaste sätt. Visst - jag generaliserar, men det kanske kan förlåtas av insikten att vi alla har lite av varje egenskap i oss, men låter den ena dominera.

Jag är inte så naiv så jag tror att alla i grunden söker kvalitet och korrekthet framför att bygga det största släktträdet även om det innehåller enstaka felaktigheter. Tävlingsmomentet är inte att förakta och det förekommer att folk även fuskar i patiens för att få den att gå ut. Jag vänder mig emellertid till den förhärskande majoriteten som vill att det skall vara rätt. Jag vill därför trycka på följande:

  • Det är inget fel att studera andras forskning, fråga andra till råds eller att ge andra råd och hjälp när det kör fast. Tvärtom är det så man lär sig förutsatt att man inte låter andra göra jobbet bara för att det är enklare än att försöka själv.
  • Det är inget fel att dela med sig av sin forskning, men det är fel att inte ange de källor man använt så det går att kolla om det är korrekt. Att man alltid, hur skicklig man än är, gör misstag är ofrånkomligt, men just därför måste det gå att kontrollera av andra.
  • Det är inte fel att bygga sitt släktträd på Internet som nybörjare, men eftersom man inte är så erfaren är det en bra idé att göra sina försök privata så inte andra, inte ont anande, nybörjare förleds att kopiera ens misstag. Vill man dela med släkt och vänner finns funktioner så att bara de kan delta.
  • Det är inte oförlåtligt att göra misstag – det gör vi alla – men det måste alltid gå att härleda hur man kommit fram till sina lösningar så andra kan bedöma om det är korrekt. Är man osäker redovisar man hur man resonerat.
  • Det är inte fel att använda Internet när man själv kör fast i sin forskning för att se om någon annan mött samma problem och kan föreslå en lösning. Det är däremot helt fel att bara acceptera andra lösningar bara för att det ger mig en generation till i trädet, eller föreslår en intressant ana.

En egen historia som exempel
Så sent som igår fick jag ett förslag från Geni som antydde att min egen släkt skulle ha en koppling till min frus släkt långt tillbaka i tiden. När jag undersökte detta utifrån både hennes och mitt släktträd fann jag en skillnad i ett led mellan det jag lagt in i mitt träd och det som föreslogs på Geni. Eftersom detta bland annat berörde en släkt på 1400-talet hade jag ingen hjälp av kyrkböckerna. Jag gjorde en Googlesökning på den person som diskrepansen gällde och fick många träffar från MyHeritage, Geni, Ancestry och mängder från privata släktträd. Jag visste att några skulle anse att min lösning var den rätta, andra att den Geni föreslog var den rätta, men jag visste också att det skulle saknas källor i de flesta fall. Jag hoppade därför inledningsvis över alla dessa träffar och sökte efter något mer seriöst. En träff gick till Anbytarforum där det fördes en initierad diskussion där man berättade att min lösning var vanligt förekommande, men saknade vetenskaplig grund. Man angav det rätta förhållandet som kunde understödjas genom originaldokument och anvisade två texter från Släkt och Hävd från 1950-talet samt ett avsnitt i skriften Äldre svenska frälsesläkter, II, häfte 1 där alla källor redovisades i detalj. Eftersom jag har tillgång till dessa källor kunde jag kontrollera, men utifrån min placering i Frankrike inte kontrollera alla de gamla dokument, som hänvisades till och som bara finns tillgängliga på något Landsarkiv i Sverige så jag fick lita till att artiklarna som skrivits av några av Sveriges skickligaste och mest noggranna forskare var korrekta. Jag gjorde det med övertygelsen att om så inte varit fallet hade detta korrigerats i senare upplagor av de angivna publikationerna eller på annan plats – troligen även på Anbytarforum. Jag kontrollerade att så inte var fallet.

Nåväl jag hade fel i mitt träd, men underligt nog hade faktiskt även det standardverk om svenska adeln som jag litat till fel, vilket senare forskning insett. Så – jag hade således släktband med min fru? Icke så! – när jag studerade nästa släktled bakåt i Genis uppställning förpassades jag till sagornas värld. Där angavs en moder som hade namnlikhet med en person som i vissa spekulationer antogs eventuellt vara identisk med osv. Detta hade någon nappat på och fört in som ett obestridligt faktum i Geni och som sedan gjort att min släkt sammankopplades med min frus. Ibland är det svårt att få det att bli korrekt och ibland omöjligt.

Mitt avslutande råd är att för de som nu frågar sig hur man i allsin da’r skall klara detta. Till att börja med bör ni läsa kapitlet om källhänvisning och källkritik i kursen Släktforskning för noviser och om ni vill veta mer kan ni läsa alla andra texter som jag skrivit som handlar om detta ämne HÄR.

Således – använd alla tillgängliga källor som tips om de för er forskning vidare, men kolla alltid själv om det är korrekt. Tänk också på att ju mer ni vill att en uppgift skall vara korrekt, ju mer noggrant bör ni kontrollera den. De flesta av oss är funtade så att vi har lättare att acceptera en uppgift som vi gillar än en som vi ogillar. Framför all - försök att inte sprida felaktigheter och om ni gör det ofrivilligt - korrigera offentligt!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...