Släkforskarhumor

Det är sommar och inte så mycket tid att skriva bloggar, men jag måste dra en liten rolig historia med anknytning till släktforskningen. Som vi alla vet är vi släktforskare besatta av biologiskt släktskap. Adoptivbarn och fosterbarn har ingen plats i våra dataprogram eller antavlor. Ändå vet vi mycket väl att det genetiska släktskapet förr inte alltid följde vad som skrevs i kyrkböckerna. Nog vore det väl intressant om vår egen kungliga familj som vi ju faktiskt hyrt in från Frankrike och försörjt under hundratals år ville ställa sin DNA till förfogande för släktforskningen fromma. Nog skulle det lösa många oäkta barns härkomst både i Stockholm och i provinsen. Se http://www.laikafilm.com/index.cfm/id/9001/

Så till historien:
Det var inryckning på regementet och det undgick ingen att en av beväringarna från trakten var oerhört likt fänrik Adelsparre. Det blev naturligtvis mycket gissningar, prat och mer eller mindre råa skämt om detta både bland beväringarna och bland officerarna. Fänriken såg sig slutligen föranledd att ta itu med frågan för att få slut på spekulationerna. Han bad således beväringen att komma till hans kontor och frågade: ”Jo, soldaten har väl erfarit att såväl officerare som kamraterna tycker sig se en viss likhet mellan honom och mig”. Det hade ju beväringen så han nickade jakande. Fänriken fortsätter: ”Vi är ju båda från trakten. Kan det månne vara så att soldatens mor tjänade på godset vid något tillfälle?” ”Nej, si dä ha ho ente gjort men far min va kusk där i flere år”, sa beväringen.

Ha en fortsatt trevlig sommar.
Jag behöver väl inte säga att historien, så vitt jag vet, är påhittad.