En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

fredag 6 augusti 2010

Är släktforskning ett nytt dataspel?

Följande historia har nyligen uppdagats för mig: Under sina sista dagar erkänner den gamle mannen gråtande för sin son att han har en son i ett tidigare förhållande. Han hade följt sin son och den kvinna han inte fick gifta sig med under hela livet och samlat på sig tidningsklipp och bilder. Detta hade varit hans stora sorg och hemlighet, som han nu i slutet av livet avbördade sig. En ur släktforskarsynpunkt både lycklig och gripande historia.

Nästa steg i historien antyder att hans situation kanske var än mer tragisk. Moderns - hans älskades - ättlingar antyder att det nog var både si och så med hans faderskap. Visst, han var en av de möjliga, men inte den enda som kunde vara den skyldige fadern, vilket han trodde.

Det här får mig att att åter fundera över något som besvärat mig med släktforskning ända sedan jag började. Som forskare av professionen (dock ej släktforskare) vet jag att det är skillnad på vetenskaplig sanning och vanlig sanning. Mycket kan vara sanning bortom all tvekan, men undflyr vetenskaplig bevisning och anses således inte vara vetenskapligt sant. Det finns också det som är vetenskapligt sant, men som inte med säkerhet är sant på riktigt. Det sorglustiga är att den vetenskapliga sanningen, som inte nödvändigvis behöver vara sann, nästan alltid har högre status än den vanliga sanningen, som ofta är sann. Där är släktforskningen ett bra exempel. Anta nu att det inte är sant som den gamle mannen trodde - det vill säga att han är far till den han trodde var hans son. Detta innebär att en antavla som bygger på hans erkännande är osann. Om han däremot gift sig med sin älskade och tagit på sig faderskapet när det begav sig hade antavlan varit vetenskapligt sann, trots att den var osann. Ett ytterligare problem i just det här exemplet är att här står en villig faders ord mot hörsägen och familjebspekulationer från ättlingar till modern i andra generationen. Modern berörde enligt uppgift aldrig de faktiska sakförhållandena med någon. Hans erkännande sent i livet kan således vara helt korrekt.

Hur kan man då veta vem fadern till ett barn är när kanske inte ens faderns eget erkännande är att lita på. Hur många faderskap som är nedskrivna i kyrkböckerna är rena påhitt? I hur många fall har modern uppgett fel fader av något skäl? I hur många fall har drängen mot skälig ersättning tagit på sig ett faderskap för husbonden och gift sig med pigan? I hur många fall har högt uppsatta män dolt sitt faderskap och därmed social katastrof genom att överlämna detta på någon annan? Därtill kommer givetvis fina flickor som fått bistånd med att göra samma saker, men det är nog mer sällsynt. De här fallen tar endast upp sk enkel hor när den ena parten varit gift och man fått fixa till det. Ovanpå detta skall man ta hänsyn till dubbelt hor när två redan gifta avlar barn i förhållanden där den inte ont anande äkta mannen i god tro uppfostrar barnet, som ju är fött inom äktenskapet, låt vara med fel far.

Om vi lyckats gå tillbaka 10 generationer finns således 1024 anor, varav 50% - dvs. 512 fäder - teoretiskt sett kan ifrågasättas, vad som än står i kyrkböckerna. Det är ju lätt att inse hur oprecis släktforskningen är med det räkneexemplet, speciellt som det kan förekomma fel i flera generationer. Att sedan fundera över hur galet det blir med alla anättlingar - med alla intressanta 7- och 8-männingar i vår tid skall vi ju inte tala om.

En intressant spekulation är också att detta leder till att många familjer troligen har en "finare" verklig antavla än den som är sann enligt släktforskningens vetenskapliga regelverk. Man kan väl anta att det var fler av "fin" familj än bland "vanligt" folk som lyckades dölja sina eskapader på de här sättet.
Jag kan inte hjälpa att det här bekymrar mig och får mig att se på min hobby på ett litet annat sätt. Inte är det väl så att släktforskning, på grund av tillgången till kyrkböckerna på nätet, blivit ett nytt datorspel där det gäller att hitta så många anor som helst och att det enda som gäller är att man följer spelreglerna oavsett om det har med sanningen att göra eller ej.

I debatten ser man ofta hårda fördömanden av den som inte kan styrka sina anor med skrivna källor, men man ser sällan något som helst ifrågasättande av det som är skrivet i officiella dokument fastän varje tänkande person måste inse det jag pekar på ovan. Nu har jag ingen lösning på det här problemet annat än att vi möjligen skulle kunna vara lite mer ödmjuka och försiktiga när vi bestämt hävdar att vi har vissa anor bara för att det står i kyrkboken. Eller också gillar vi läget och erkänner att det är kul att släktforska och nysta upp räckor av anor ned till 1500-talet, men att det med stor statistisk sannorlikhet inte är våra genetiska anor vi hittat i alla led - bara våra socialt accepterade anor.

Nu tycker jag det senare är ett bra förhållningssätt eftersom adopterade barn, "oäkta" barn och fosterbarn och barn i olika familjekonstellationer som uppfostrats av sina föräldrar borde ha samma dignitet som den genetiska avkomman. Låt oss därför fortsätta med vår spännande hobby, men inse att det troligen inte i alla led är genetiska anor vi finner när vi forskar, men däremot de socialt betingade anorna, vilket kanske är viktigare.

6 kommentarer:

  1. Jag håller med om att det finns en hel del felaktiga fäder i de antavlor som vi amatörer forskat fram. Det finns uppskattningar som visar att det rör sig om några procent i Sverige under 17 och 18-hundratalen. Förmodligen finns det någon procent felaktigt uppgivna mödrar också eftersom kyrko-böckerna före husförhörslängderna kan vara mycket svåra att tolka när modern har ett vanligt namn.

    Det är något som man hittils fått leva med inom släktforskningen och det är väl inget problem så länge man har det som en hobby.
    För den som vill utöka sannings-halten finns möjlighet att göra DNA-undersökningar som skulle kunna tillfredsställa den mest kritiska akademikern - men jag tror aldrig det kommer att hända. Inom den proffesionella forskningen har genealogi aldrig varit något prioriterat ämne och kommer nog aldrig att bli det heller.
    Jag tror och hoppas att släkt-forskning förblir en hobby för amatörer. Även vi amatörer vill ju komma så nära sanningen som möjligt eller hur?

    SvaraRadera
  2. Frågan är just vad som är sanning. Det finns exempel på inflytelserika familjer som adopterat arvingar för att föra släkten vidare. Även inom kungliga familjer finns rykten om ställföreträdande spermadonatorer där regenten inte förmått föra släkten vidare. Frågan är således vilka som är föräldrar - de som uppfostrat en person eller de som lämnat sina gener. Denna fråga blir allt mer aktuell för framtidens släktforskning med nya familjekonstellationer, adopterade barn från andra kulturer osv. Arvinge och genetiskt ursprung är två olika saker och kommer i framtiden att bli så än mer. Dessutom är vårt släktskapsbegrepp väldigt begränsat i jämförelse med många andra kulturers.

    SvaraRadera
  3. För att inte tala om alla rena felskrivningar som prästerna gjorde. De kan ju helt ha missuppfattat socknen en viss person kom från och skrivit det. Sen hittar vi en person i den felaktiga socknen med samma namn med födelseår som stämmer....

    För mig är det inget problem. Jag ser släktforskningen som vilken hobby som helst, jag samlar på namn, andra på prylar.

    Och sanning, det är det jag väljer att tro. Det som är sant för mig kan ofta vara falskt för andra. I allt vad vi ser och upplever finns två eller flera sidor eller tolkningar.

    Men det är ju lite kul, att det som står skrivet i kyrkböckerna är den vetenskapliga sanningen.

    Och att vi, du och jag Jan, har gemensamma anor, vetenskapligt. Det vill jag tro på! Det är sant för mig.

    SvaraRadera
  4. Jodå Barbro - enligt kyrkböckerna så är vi släkt och det tycker jag vi skall hålla fast vid. Eftersom våra anor är från Norrbärke och Grangärde så är vi troligen släkt genom fler än en gren, men det har jag inte kollat ännu. Det jag läst på din blogg gör det ju troligt.
    Mvh
    Jan

    SvaraRadera
  5. Hi Boutenac you have a very good blog that the main thing a lot of interesting and beautiful. I rally like it & shared with my friends! hope u go for this website to increase visitor.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...