Jag har bara väntat på det

Nog är det ett grovt förbiseende från den alenavetande moraliska kultureliten att de hittills låtit en så populär hobby som släktforskning vara ifred. Det måste ju vara något fel när nästan varenda människa med tillgång till en dator eller ett folkbibliotek kan bedriva avancerad forskning ”nästan på riktigt”. Men – nu är ordningen återställd av Kristina Lindquist på DN Kultur. Inte kan det gå för sig att kreti och pleti ägnar sig åt så – i förhållande till deras intellektuella kapacitet – avancerade saker. Bara att det är populärt i stugorna är ju skumt och måste framkalla åtminstone en liten varning av något slag. Redan att gräva i sitt förflutna är ju lite skumt och egocentrerat och därifrån är ju steget inte långt till något än värre, men det har varit lite svårt att angripa det på något riktigt självklart sätt fram till nu.

DNA-forskningen har gett denna öppning och genast springer DN Kultur i luckan och lyckas placera en riktig fin rasistpassning alldeles framför målet. Det är bara för någon av de kända avslutarna med killerinstinkt att klippa in den i mål.

Många har ju sett videon där ett antal mer eller mindre fördomsfulla människor får sitt livs tankeställare när de inser att delar av deras DNA kommer från allehanda hörn av världen och att de inte är så ”renrasiga” som de trodde utan till och med delade DNA med folkslag som de föraktar. Jag minns själv när man till ett amerikanskt soffprogram – jag tror det var Oprah - hade bjudit in en ledare för ett betydande amerikanskt rasist/nazistparti och kunde visa honom att hans DNA angav att han var 1/8 afroamerikan. Han blev ”skogstokig” som Leif GW skulle ha sagt. Alla vi normaltoleranta människor blir glada när vi hör sådana historier, men det beror ju bara på att vi inte begripit djupet av våra egna strukturella fördomar och då måste ju de som vet bättre upplysa oss.

Så här avslutar Kristina Lindquist sin krönika i DN Populära dna-tester avslöjar en otäck syn på människan: "Resonemanget om släktskap som botemedel mot rasism är deprimerande, men kanske också logiskt. Vi lever i en tid då det politiska försvaret för tanken om en universell mänsklighet – med gemensamma rättigheter – tycks svikta. Och då återstår kanske bara att sätta sitt hopp till att folk upptäcker nya kusiner på andra sidan gränsen.”

Att hon inte begripit vad hon talar om är tydligt. Hon tror tydligen bokstavligen att man finner kusiner genom DNA-forskning. Att det handlar om mikroskopiska gemensamma spår av DNA som har sitt ursprung hundratals eller tusentals år bakåt i tiden förstår hon inte. Det är således inte förekomsten av kusiner som vi kan anknyta till, som får oss att se på oss i ett större sammanhang och bli mer ödmjuka. Det är insikten om att vi delar en historia även biologiskt med människor som vi i bästa fall inte visste något om i värsta fall hade en nedlåtande attityd till. Om man upplever att intresset för detta är ”deprimerande” så har man stora problem med sin inställning och tillit till andra människor. För att använda Lindquists egna ord så ”avslöjar det en otäck syn på sina medmänniskor”.


Det är inte min vana att skriva politiska texter på den här bloggen, men som vi sa i skolan: "Det var inte jag som började slåss - så retade hon mej också".