En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

söndag 1 maj 2011

Vilka krav skall vi ställa på vår facktidning Diskulogen?

Jag läser med stigande förvåning ledaren i senaste numret av Diskulogen nr 92:2011. Jag drar mig i allmänhet i den här bloggen för att vara ironisk, alltför kritisk eller kategorisk eftersom jag vill att det skall vare att forum för fackmässigt korrekt information och att det jag skriver skall kunna användas av andra och, i den mån det är personliga åsikter eller rön, skall det framgå och uppgifter jag presenteras skall kunna härledas och kontrolleras.

Den här gången kan jag emellertid inte hålla tillbaka min subjektiva kritik eftersom jag är så besviken på DIS och framför allt på Diskulogen. Besvikelse är ofta grundad i ouppfyllda förväntningar eller alltför höga detsamma och i det här fallet vill jag göra klart att jag alltid framhållit DIS och då framför allt DISBYT som en seriös källa till kunskap, trots dess brister. Jag förväntar mig att Diskulogen på samma sätt skall vara en seriös facktidning som man kan ha som rättesnöre för god släktforskning, inte en släktforskarvariant av Ring P1.

Grunden för min kritik har en förhistoria i ett par artiklar där författarna beskrivit sina anor lång tillbaka i tiden, den senaste ända till Attila och Ramses II. Jag läste artiklarna mest som kåserier och tog dem inte på allvar. Ett skäl till detta var att inga som helst källor eller antavlor presenterades, vilket ju var för väl. Ett annat skäl var att de var så orimliga till sitt innehåll så ingen seriös släktforskare kan ta det på allvar. Däremot är sådana artiklar farliga att läsa för nybörjare och personer som samlar på berömda anor på hur lösa boliner som helst. Man kan tänka sig hur hundratals icke ont anande släktforskare som funnit en ingång i dessa tokigheter skulle ha översvämmat, inte bara DISBYT utan också alla släktforskarcommunities med detaljerade tavlor som gått 58 generationer tillbaka i tiden, alla grundade på de här artiklarna, om dessa anor hade presenterats i detalj. Precis som vi inte skulle ha nog besvär med alla påhittade beställningsarbetet som våra adels- och kungafamiljer har producerat genom seklerna.

Min förvåning blev då stor när jag läser ledaren i senaste numret av Diskulogen. Där säger: Daniel Berglund som svar på kritik från läsarna: "...Vi vill inte censurera tidningen alltför mycket. Det är ingen vetenskaplig tidskrift med "peer review". Det bör vara ganska högt till tak. Istället hoppas vi att de som inte håller med om innehållet i en artikel själva kommer in med egna artiklar där man bemöter det som publiceras. Så har nu inte skett - ett par medlemmar har hört av sig, men ingen har kommit in med någon artikel. ..."

Som jag förstår Daniel Berglund får vi medlemmar och läsare skylla oss själva om innehållet i tidningen är oseriöst om vi inte fungerar som någon sorts efterhandsredaktionskommitté. Eller skall man fatta det så att ambitionen är att jämställa Diskulogen med Ring P1. Nu måste jag påpeka att jag inte har något som helst emot Ring P1 - det är en av de angelägnaste program vi har i Sveriges Radio, men där är ju själva idén att vem som helst skall kunna uttrycka vad som helst, hur tokigt det än är och hur lite grund personen än har för sina åsikter. De kraven kan man knappast ha på en facktidskrift.

Jag måste också påpeka att jag på inget sätt kritiserar artikelförfattarna för deras önskan att dela med sig av det dom tror är seriös släktforskning. Jag är övertygad om att dessa personer är i god tro och faktiskt tror på sina rön. Man har full rätt att tro på vad man vill om det så är religion, alternativ medicin eller något anat som står utanför det som till fullo kan bevisas. Detta innebär emellertid inte att man bör få möjlighet att sprida denna tro till andra som inte har möjlighet att kontrollera uppgifternas riktighet. Speciellt inte i en facktidskrift som främst nybörjare kan kräva skall komma med korrekt information. Det är där ansvariga utgivare och fackgranskare kommer in före publicering.

Eftersom jag ägnat större delen av mitt professionella liv åt forskning och därmed källkritik måste jag säga några ord om hur tro kan övergå i övertygelsen om att man handskas med sanning. En bidragande orsak är att kunskapssökande grundad i tro och önskningar ofta är opportunistisk, dvs. man tror på det man vill tro på och förkastar det som motsäger det man redan tror på. En annan vanlig fälla för lekmän inom forskning är att man tror att allt som är skrivet är sant. Jag har sett exempel på hur släktforskare som verkar vara i övrigt seriösa personer, på fullt allvar härleder sina anor till Jesus Kristus. Som källor anger man Frans G. Bengtssons roman om "De långhåriga Merovingerna" och Dan Browns bok "Da Vinci-koden".

Släktforskning som grundar sig på sådana blandningar av fakta, skrönor, skönlitteratur och fabricerade släkttavlor är smittsam och fungerar ofta som den gamla viskleken. Ni vet när man sitter runt ett bord och viskar något till den som sitter till vänster. När meddelandet gått bordet runt berättar den siste högt vad han hört, vilket har mycket litet att göra med det som den förste personen faktiskt sade.

Slutligen några ord om Daniel Berglunds snubba till oss läsare att vi faktiskt borde skriva egna artiklar och kommentera. Jag förstår hans frustration över alltför passiva medlemmar och att han önskar få in seriöst material till tidningen. Han använder också det vetenskapliga begreppet "peer review" som jag kan berätta betyder att varje publicerad artikel granskas avseende vetenskaplig metod och innehåll av ett antal sakkunniga inom samma område, sk. peers eller likar. Ett sådant förhållningssätt liksom att gå i svaromål mot en fackartikel kräver dock att det finns något att granska. De artiklar som publicerats i Diskulogen innehåller inget man kan gå i svaromål mot ut vetenskaplig synvinkel, lika lite som man kan ifrågasätta någons tro eller politiska övertygelse. Att på något sätt kräva att man skulle på ett fackmässigt eller vetenskapligt sätt kunna gå i svaromål mot dessa texter skulle kräva ett enormt arbete. Vad man däremot kan kräva av vår facktidskrift är att ha högre krav på vederhäftigheten hos det insända materialet.

Nu finns det emellertid en lösning som Daniel Berglund faktiskt själv antyder, om än i nekande form. En bedömning av visst insänt material av likar,dvs. DIS medlemmar. Vår verksamhet bygger på frivilligt arbete och jag är övertygad att det skulle gå att finna personer som kunde tänka sig ställa upp i den rollen. Anta för ett ögonblick att de nämnda artiklarna faktiskt bygger på djupgående forskning av hittills okänt material. Detta skulle givetvis vara en sensation som skulle ge eko i hela den genealogiska världen och Diskulogen och Daniel Berglund skulle blivit känd för tidernas scoop. Det enda som hade behövts var att några omdömesgilla personer hade läst i förväg och uppmuntrat skribenterna att redovisa det hittills okända källmaterial som låg till grund för deras banbrytande forskning. Nu märker man ju av Daniel Berglunds text att han redan från början inte tog texterna riktigt på allvar, men av något outgrundligt skäl ändå publicerade dem. Nog hade ett stöd från några duktiga medlemmar med erfarenhet då känts bra att ha i ryggen när artiklarna refuserades?

Min uppfattning är att Diskulogen bör vara en seriös facktidskrift. Många artiklar behandlar rena fakta och andra berättar om forskarmödor och om historiska personer. Dessa artiklar är enkla att granska ur fakta- och metodsynpunkt. Några få beskriver faktiska forskarrön och nya släktskapssammahang. Dessa bör granskas noga till sitt innehåll. Ett strålande exempel på sådana artiklar kan man finna såväl i Släkt och Hävd som i den mindre kända föreningstidningen Släktforskaren utgiven av Västerbergslagens Släktforskarförening. Speciell de äldsta årgångarna är här fördömliga i sitt faktagranskande och uppföljning av nya rön.

13 kommentarer:

  1. Bra! Jan, du har alldeles rätt. Men en del av problemet ligger nog i att redaktören för Diskulogen inte verkar vara en inbiten forskare själv, och därmed har svårt att bedöma vilka artiklar som ska med. Antagligen har hon ett rätt magert inflöde av artiklar, och då är det svårt att få materialet att fylla erforderligt antal sidor.

    SvaraRadera
  2. Jag tror du har helt rätt i det Elisabeth och det är ju genant, men man får ändå inte förledas att ta med vad som helst. Vi medlemmar får helt enkelt bli mer aktiva så det finns mer att välja på.

    SvaraRadera
  3. Utmärkt artikel som jag hoppas att inte bara Diskulogen utan även andra tidsskrifter, i olika ämnen, tar till sig.

    SvaraRadera
  4. Tack Synnove - det är alltid lite jobbigt att kritisera, så det känns då bra att veta att man inte är helt ute och cyklar.

    SvaraRadera
  5. Du är definitivt inte ute o cyklar utan jag håller med Dig om allt Du skriver.

    En annan sak som också är tråkigt är att Disgen - släktprogrammet som DIS har enligt min mening har försämrats radikalt mellan 3.5 o 8.2 versjonerna.Inte inmatningen den är betydligt bättre men utskriften. I 1:a hand biografier, får inte vara hur långa som helst o registren där man t ex inte kan ha både yrke, förnamn o efternamn längre.

    SvaraRadera
  6. Du borde prova mitt favoritprogram för rapporter - The Complete Genealogy Reporter. Det klarar numera GEDCOM-filer från både DISGEN och MinSläkt. Du hittar länken till höger eller under fliken Mina favoritprogram.

    SvaraRadera
  7. Jag gjorde samma reflektion som du, Jan.
    En helt ovetenskapligt och obefintlig källkritiskt publicerad artikel.
    I alla sammanhang där jag diskuterar Släktforskning framhåller jag nödvändigheten att ange källan.
    Så det förvånade också mig att ingen kommentar från Daniel B eller Redaktionen följde med artikeln.
    Tom

    SvaraRadera
  8. jag läste också den artikeln i diskulogen, men till ksillnad från er så tyckte jag att den var en frisk fläkt i ett stängt rum. Vem kan påstå att våra kyrkböcker allenarådande stämmer i varje detalj. Personligen känner jag till några ställen där Prästen medvetet har förvanskat sanning. Varför skulle man inte hålla andra källor för troliga? Släktforskning är knappast någon vetenskap, ännu.
    Sanolikeheten att kyrkböckerna stämmer minskar kraftigt med tiden.
    Nej, jag tycker det är kul att man provar andra vägar. Rätt eller fel, ja lite upp till betraktaren att bestämma.

    SvaraRadera
  9. Normalt sett publicerar jag inte anonyma kommentarer utan underskrift, men gör ett undantag den här gången. Jag håller helt med dig angående skillnaden på vetenskaplig sanning och annan sanning och tillförliligheten hos kyrkböckerna. Denna senare tid kan diskuteras och bör diskuteras, men att fabulera ihop anor före det hör inte hemma i en facktidning. Din uppfattning kan närmast hänföras till vad man kallar "postmodern" uppfattning om verkligheten, dvs. " jag tycker så och därför skall det tas på allvar och jämställas med vedertagen kunskap". Min uppfattning är att det finns regler för sanningsökande som vi måste utgå från, men de kan diskuteras och ifrågasättas. Det är inte samma sak som att bara hitta på något som passar.
    Släktforskning måste behandlas och kritiseras utifrån ett vetenskapligt perspektiv - således skall alla källor anges och de skall vara kontrollerbara.
    Se: http://slaktforskning.blogspot.com/2010/08/ar-slaktforskning-ett-nytt-dataspel.html
    Mvh
    Jan

    SvaraRadera
  10. hej ledsen för anonymiteten men jag har inte konto i google och de andra plupparna förstår jag mig inte på.
    Jag håller med om att man skall sträva efter att i möjligaste mån se till att de uppgifter som man har i sin släktforskning skall gå att verifiera i största möjliga mån. MEN VAR GÅR GRÄNSEN? Vem/vilka skall bestämma vilket källmaterial som är tillförlitliga.
    Att släktforskning är en vetenskap har jag svårt att hålla med om. däremot så använder man en del vetenskapliga metoder som prövande av hypoteser, teorier och modeller genom observation, experiment, mätning och annan datainsamling. Man bör oxå vara medveten om att de verifierade uppgifter kan ändras över en natt om man hittar något nytt.

    Dis medlem 1356

    SvaraRadera
  11. Angående att vara medlem i Google så behövs det ju inte. Det går bra att underteckna med namn. Det känns alltid bättre att diskutera med en person än med en anonym på nätet.
    Frågan om huruvida släktforskning är vetenskap eller ej kan vi ju inte lösa utan att definiera vad vi menar med vetenskap. Den diskussionen får knappast plats här eftersom den involverar hur man ser på kvalitativ forskning kontra kvantitativ och huruvida vi utgår från en positivistisk vetenskapssyn eller hermeneutisk. De frågorna är troligen eviga inom forskningsvärlden och ständigt aktuella. Att förhållandet att verifierade uppgifter ständigt ändras är heller knappast något som ligger släktforskningen i fatet. Inom exempelvis teoretisk fysik får vi med jämna mellanrum totalt förändra vår kunskapssyn när de modeller vi skisserat har falsifierats av nya experimentella eller matematiska rön.
    Det viktiga vad gäller all kunskapssökande är emellertid att alla källor redovisas så läsaren kan kontrollera rimligheten i utsagorna. Givetvis står det då var och en fritt att acceptera skönlitteratur och annat vetenskapligt lättviktigt som trovärdig källa, men i en facktidskrift måste man nog ha en seriös linje i sitt förhållande till källorna. I det speciella fallet fanns inga som helst källor angivna, vilket definitivt gör att bidragen hamnar under de lägst ställda kraven för publicering i en tidning som inte sysslar med trosfrågor.

    SvaraRadera
  12. Hans Andersson20 augusti 2011 15:03

    Du har mitt fulla stöd, Jan.
    Det borde inte vara svårt att sortera materialet i sådant som har stöd i arkivmaterial, sådant som har stöd i annat tryckt material och sådant som jag med stöd i min egen erfarenhet har anledning att hålla för troligt.
    Viktigast är att inte vilseleda mindre erfarna släktforskare. Mindre erfarna har vi alla varit.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...