Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 5 maj 2011

Inte bara utseende sitter i våra gener

I sin bok "När barnet lagt sig" beskriver Mikael Nykvist sitt första möte med sin biologiske far i Italien. Han fascineras av hur han känner igen faderns gester, hans hållning och gång i sig själv trots att de aldrig träffats förrän nu vid vuxen ålder.

Jag har haft en liknande upplevelse som för mig har stor både personlig och genealogisk betydelse. En av skälen till att jag började släktforska var att jag för 15 år sedan fick reda på vem min farfar var, något som tidigare varit en väl bevarad hemlighet. Detta tillfälle och historien bakom var också en av de första texter jag beskrev på den här bloggen. För att göra historien kort så hade min farfar, när han var nära döden och inte kunde tala, skrivit på lappar till sin son, min halvfarbror, att han hade en son före äktenskapet. Han hade också samlat all dokumentation om sin förste son, min far, i ett skrin som han inte förrän nu, då ha kände att hans dagar närmade sig slutet, avslöjade för sin son.

I min berättelse om förhållandet mellan min farfar och farmor ställde jag mig frågan varför de två inte kunde få gifta sig, eftersom det definitivt inte var en messalliance. Genom kontakt med min fars kusin på moderssidan  och med min halvfaster har jag förstått att främst farfars far ifrågasatte om hans son verkligen var fadern, något som sonen aldrig betvivlade. Likaså har det kommit fram att man också på farmors sida hade vissa tvivel i samma riktning. Farmor var uppenbarligen för sin tid en frigjord ung kvinna. Givetvis har detta varit ett problem för mig ur genealogisk synvinkel. Jag har emellertid tröstat mig med att många dokumenterade faderskap i våra kyrkböcker bara är en offer på konvenansens altare så jag har ansett att ett erkännande av faderskap på dödsbädden är så gott som någon uppgift i en kyrkbok.

Jag har träffat såväl min fars förmodade halvbror som hans halvsyster, min faster, men det var ca 10 år sedan. Idag åkte vi emellertid till Saint Tropez för att träffa min faster och äta lunch med henne. Genast vi träffades sa hon spontant: "Man behöver verkligen inte tvivla på att vi är släkt, du blir mer och mer likt min bror. Alla kommer att tro att jag har min bror på besök." Till saken hör att min faster och jag är lika gamla men hennes bror avsevärt äldre, men det vet ju ingen i Saint Tropez. Hon berättade att hon, när hon träffade min far första gången, slogs av att han var så likt deras far. Under lunchen tittade hon ofta på mig och skrattade och sa: "Det är nästan kusligt att se hur du använder samma gester och miner som min bror gör." Man kanske också bör säga att ingen av oss har det typiskt nordiska utseendet eller maner så man kan inte påstå att det skulle kunna stämma på vem som helst.

Jag berättar detta av det enda skälet att det här mötet gjorde mig övertygad om att min farfars vittnesmål på dödsbädden verkligen var genuint och sant. Det gjorde mig också medveten om hur viktigt utseendelikhet, men också beteenden, gester och miner kan var som indicium för att fastställa släktskap.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers